S:t Petri bekännelse

När Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket, att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elias, andra Jeremias eller en annan av profeterna.” Då frågade han dem: ”Vem säger då ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas’ son! Ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen. Och nu säger jag dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skall icke besegra den.” Matt. 16:13-18

Vem säger folket, att Jesus är? Svenska folket har en rad olika svar: en god människa, en idealist, en revolutionär, en myt, en bedragare. Att folk har olika uppfattningar om Jesus Kristus är nu inget märkligt. Ett helt annat krav måste ställas på kyrkornas svar. Vad säger då de? Vi finner i dag, att det från deras håll ofta lämnas olika och motsägelsefulla besked – ibland t o m från en och samma predikstol. Så får det absolut inte vara i en kyrka. En sådan kyrka skall man enligt Skriften helt enkelt inte tillhöra.

Petrus var en vanlig syndare som kallats in i Kristi kyrka. Alla sådana får som gåva en dyrbar bekännelse, något klart och bestämt att tro på och hålla fast vid: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” En annan apostel säger samma sak: ”Han är den sanne Guden och evigt liv” (1 Joh. 5:20). Och samma bekännelse har den sanna kyrkan haft i alla tider. ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad” fastslås det i den gamla nicenska trosbekännelsen i sköna dogmatiska vändningar.

Tron och övertygelsen att Jesus Kristus är Gud är självfallet också en tro på att allt han lär är gudomlig sanning och att varje medveten avvikelse därifrån är ett förnekande av hans gudom. Det som gör ett sådant avsteg mycket allvarligt är att Kristus är syndares FRÄLSARE – deras enda räddning undan dödsrikets käftar som hotar att uppsluka dem. För människornas egen skull måste därför kyrkan ständigt slå vakt om Petrus’ och de övriga apostlarnas bekännelse som är den klippa på vilken man tryggt kan bo ”om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupen” (Ps. 46:3).

Lutheranen, som med detta nummer får sin ringa början, vill djupast sett endast föra ut den sanna bekännelsen om Kristus till liv och salighet för de människor den når.

S. B.

[Lutheranen 1/1977]

S:t Petri evangelisk-lutherska församling

S:t Petri församling bildades den 11 september 1976 och består än så länge av ett fåtal personer boende i Stockholm och Uppsala. Församlingen är fristående i förhållande till övriga samfund i Sverige. Den håller före att kristendomen bygger på en bestämd lära och inte på oklara känslor och uppfattningar. Vi bekänner oss till Bibeln som Guds heliga och alltigenom sanna ord och till reformationens bekännelseskrift, Konkordieboken av år 1580, som en rätt tolkning och framställning av Bibelns lära.

Församlingens gudstjänster är offentliga och vi hälsar var och en välkommen att övervara våra gudstjänster och ta del av vår lära. I likhet med fornkyrkan och reformationstidens kyrkor tillämpar vi slutet nattvardsbord, d.v.s. det är öppet endast för församlingens medlemmar. Gudstjänsterna, som t.v. omväxlande hålls i Stockholm och Uppsala, annonseras i Svenska Dagbladet och Uppsala Nya Tidning.

Närmare upplysningar om församlingen lämnas gärna av dess två präster, Staffan Bergman och Sten Johansson.

[Lutheranen 1/1977]

Evangelisk-luthersk kristendom – vad är det?

Det finns idag så många olika kyrkor och samfund och riktningar inom dessa, att man kan bli alldeles förvirrad. Därför anses det vanligen som något självklart, att alla kyrkor bör slås samman till en enda. Det har blivit modernt att vara ekumenisk.

Många blir mycket förvånade, ja, bestörta, när de får höra, att vi är kritiska mot denna form av ekumenik och att vi tror, att det endast finns en enda sann kristen lära, nämligen den lära som Gud har uppenbarat för oss genom Bibeln. Och ännu större blir upprördheten när vi säger att endast den evangelisk-lutherska läran stämmer överens med Bibeln i allt. Hur går det då med ekumeniken? Det går utmärkt. All sann ekumenik måste utgå från Bibeln Guds eget ord. Därför är evangelisk-luthersk kristendom i sann mening ekumenisk (= världsomfattande, till för alla). Endast på Bibelns grund kan vi arbeta för att ena olika kyrkor. De kristnas uppgift är att bära fram Guds eget budskap till människorna. Jesus säger: ”… lär dem att hålla allt vad jag befallt er” (Matt. 28:19). Kyrkan skall komma med ett bestämt budskap: Detta tror vi, så säger Herren.

Bibeln ger mycket bestämda svar i alla trosfrågor. Det är felaktigt att tro, att Bibeln är oklar och kan tolkas på många olika sätt. Jesu framhåller, att Gamla Testamentet är absolut sant: ”Ditt ord är sanning?” (Joh. 17:17) och sedan ber han för dem som genom apostlarnas ord (NT) skall komma till tro (v. 20). Han betygar alltså, att hela Bibeln är Guds Ord. Mot den bakgrunden ber han, ”att de alla må vara ett” (v. 21).

Ingen annan auktoritet får sättas över eller vid sidan av Bibeln. Bibeln ensam – Skriften allena – skall vara kyrkans rättesnöre. Detta stod klart för Luther, och det måste stå klart för varje kyrka, som med rätta skall kunna kallas luthersk. Allt vad som lärs och predikas måste stämma överens med Bibeln enligt det apostoliska ordet: ”Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:11) och ”Icke utöver vad skrivet är” (1 Kor. 4:6). Det blir då en sann, kristen enhet: ”... en Herre, en tro, ett dop, en Gud.” (Ef. 4:5).

Först och sist måste det råda enhet ifråga om själva frälsningsbudskapet. Enligt Bibeln är Jesus ett med Gud, ja, han är ”Gud, högtlovad i evighet” (Rom. 9:5). Enligt alla andra religioner gäller det för människan att försöka göra goda gärningar för att komma till himmelen. Men kristendomen är budskapet om att Guds egen Son, Jesus Kristus, har blivit människa, och att han genom sin död på korset har öppnat vägen till himmelen, utan att vi behöver göra någonting. Han har gjort allt. Detta är det glada budskapet, evangelium, kärnan i evangeliskluthersk kristendom.

Människosläktet har avfallit från Gud och vill gå sin egen väg i uppror mot Gud och hans bud. Därför vilar Guds vrede över varje människa, och det straff som hotar är den eviga fördömelsen – en fruktansvärd realitet enligt Bibeln. Men i sin stora kärlek har Kristus uppfyllt lagen i vårt ställe och tagit på sig vårt straff. Han blev offrad för vår skull, medan vi går fria: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” (Joh. 1:29). Därför tillräknar inte Gud människorna deras synder. Gud skänker frälsning och evigt liv för Kristi skull, och vi tar emot denna gåva genom tron allena.

Tron uppstår inte genom människans egen avgörelse, ty den oomvända människans stolta vilja är fientlig mot Gud och varken kan eller vill böja sig under Guds nåd. Men Guds evangelium är så mäktigt, att det föder människan på nytt och ger henne tron och ett nytt liv. ”Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).

Evangelisk-luthersk kristendom kan således sammanfattas i tre huvudpunkter: SKRIFTEN ALLENA, KRISTUS ALLENA, TRON ALLENA. Bibeln är den enda auktoriteten för vilken allt annat måste vika. Jesus är den enda vägen till himmelen och endast tron på honom ger syndernas förlåtelse liv och salighet.

S. J. (S. Rydh)

[^]