Skapelsen

”Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat” (Upp. 4:11).

Finns det någonting så underbart och vackert som Guds skapelse? När detta skrivs kan jag från mitt fönster blicka ut över en skogsbackes skimrande grönska i eftermiddagssolen och höra småfåglarnas härliga och glädjefyllda sång. Det är som om de aldrig får nog av att lova och prisa sin skapare. Jag kommer att tänka på en bok av Skovgaard-Petersen, som en gång gjorde starkt intryck på mig. Där skildrar han många finstämda naturupplevelser och uppmanar alla – inte minst teologerna – att verkligen ta sig tid till att studera och uppleva naturens under, vilket är så uppfriskande till både kropp och själ. Han skriver: ”Livet har fört mig vida omkring. Men var i världen jag än befann mig – när jag stod där gripen av de växlande horisonternas skönhet, då hörde jag gång på gång en stämma viska: Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare!” (Min arbetsdag i kyrkans tjänst, Sthlm 1944, s. 117).

Inför Guds mäktiga skapelse blir människan liten och stum. Jag är säker på att även den stridbare ateisten måste uppleva hur hans tankebyggnad skakas i grunden när han betraktar Guds skapelse. När han ropar: ”Bevisa att det finns en Gud!” talar samtidigt hans av Gud skapade samvete: ”Se dig omkring, se på dig själv – hur kan du förklara allt detta? Hur kan du bevisa att det inte finns en Gud?” Hätskheten i angreppen på gudstron och skapelsetron kommer nog av detta dåliga samvete – innerst inne vet förnekaren att Gud finns och att Han kommer att ställa oss till ansvar en dag, men han försöker intala sig själv och andra att det inte kan vara sant eftersom det inte får vara sant!

Bibeln lär oss, att syftet med hela skapelsen är Guds lov, pris och ära: ”Herren gör allting för sin egen skull” (Ords 16:4 gamla övers.). I Psaltaren finns många lovsånger till Gud såsom skaparen av universum, t.ex. den mäktiga 104:e psalmen. Hela Psaltaren slutar med orden: ”Allt vad anda har love HERREN. Halleluja” (Ps. 150:6). Så har också Gud tänkt att hela människans liv på jorden och i himmelen skulle vara en ständig lovsång till Honom själv. Men syndens tragik har gjort, att lovsången delvis tystnat och ersatts med anklagelse. Människan har försökt att avsätta skaparen och placera sig själv i centrum. Resultatet kan vi se runtomkring oss: ondska, våld, lögn, svek, hänsynslöshet osv. Är då skapelsen misslyckad? Har Gud inte kunnat utföra sitt verk? Bort det! Genom Kristus är den fallna skapelsen återupprättad och lovsången till Skaparen, Återlösaren och Heliggöraren ljuder i den kristna kyrkan på jorden och sedan för evigt i himmelen. Djävulen har misslyckats i sitt syfte att förstöra Guds verk, och genom den stora uppståndelsen – kroppens uppståndelse – kommer Guds seger i Kristus att slutgiltigt manifesteras. Så finns i kristendomen i motsats till många andra religioner och filosofier inget förakt för skapelsen. Gud har skapat allting och han har skapat det gott. Det onda som har velat skada och förstöra Guds skapelse är besegrat och övervunnet, och all äran tillkommer Gud allena. Detta är Bibelns positiva lära om skapelsen.

När man talar om skapelsen kan olika ting avses. Först tänker man kanske på den akt, då Gud skapade himmel och jord, den ursprungliga skapelsen. Men detta täcker inte hela begreppet skapelse. När vi med Luthers förklaring till första trosartikeln bekänner: ”Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att ännu håller det vid makt” innefattas uppenbarligen något mer än den ursprungliga skapelsen. Gud har inte lämnat sin skapelse, utan han uppehåller den och ser till att allting fungerar. Denna Guds omsorg om skapelsen brukar kallas försynen, uppehållelsen eller den fortsatta skapelsen. Slutligen använder vi ofta begreppet skapelse för att beteckna det skapade. Då innefattas vanligen också den ordning Gud nedlagt i skapelsen eller den lag som råder där. Så kan man säga att t.ex. äktenskapet och familjen hör till skapelsen. I det följande skall Bibelns lära om skapelsen behandlas i anslutning till de två förstnämnda betydelserna.

[^]

Världens skapelse

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Bibelns första vers lär oss, att Gud ensam är upphovsmannen till hela vårt väldiga universum. Ordet skapa (hebr: bará) innebär, att någonting helt nytt uppkommer, som inte fanns tidigare. Det är inte endast fråga om ordnandet av något slags urstoff som redan fanns, utan om en total nyskapelse ur intet. Orden ”i begynnelsen” anger tydligt, att skapelsen utgör den första början av allting i denna världen, både tid och rum. Före skapelsen fanns endast Gud, den evige och allsmäktige.

Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3) utgör en sluten och avgränsad enhet. Kritiken har velat hävda, att det egentligen finns två olika och motsägande skapelseberättelser. Den andra skulle återfinnas i 1 Mos 2 och t.ex. hävda att människan skapades före djuren. Denna teori är emellertid ohållbar. Hela första Mosebok utgör en enhetlig, väl avvägd komposition bestående av tio avsnitt, som vardera börjar med en rubrik med anknytning till det som berättats tidigare. I varje rubrik står ordet toledoth som betyder följd, släkt. Vi har t.ex. Teras toledoth (11:27). Rubriken anger, att berättelsen skall handla om det som följer efter Tera, dvs. Teras släkt. Teras toledoth handlar således om hans son Abraham. Det intressanta och viktiga är nu, att skapelseberättelsen omedelbart följs av rubriken: Detta är himmelens och jordens toledoth (2:4). Rubriken anger alltså, att berättelsen skall handla om det som kommer efter himmelen och jorden, dvs. efter skapelsen. Denna toledoth behandlar Adam och Eva, syndafallet samt Kain och Abel, alltså den äldsta historien om vad som hände på jorden efter skapelsen. Därefter följer Adams toledoth (5:1), som visar vad som skedde efter Adam och ger oss släkttavlan fram till Noa.

Skapelseberättelsen utgör således inledningen till hela första Mosebok och är placerad omedelbart före de tio avsnitten. Den ger en utförlig skildring av universums uppkomst framför allt i fråga om skapelseverket på jorden. I kapitel 2-3 anknyts sedan till denna skapelse och man får bl.a. närmare detaljer angående människans skapelse till man och kvinna och deras första boplats, Edens lustgård. Men någon ny skapelseberättelse är det inte alls fråga om. Den innehåller inte någon kronologisk ordning utan ställer allting i relation till Adam. Vers 2:19 innebär därför inte att djuren skapades efter människan, utan att de djur som tidigare hade skapats av Gud nu fördes fram till Adam för att få namn. I den äldre översättningen framkommer detta: ”Som nu Herren Gud gjort hade av jorden allahanda djur.” 1917 års översättning är på flera ställen präglad av teorin om dubbla skapelseberättelser. Tydligast märks det kanske i vers 2:4, där orden ”himmelens och jordens toledoth” helt godtyckligt översatts med: ”Detta är berättelsen om den ordning, i vilken allt blev till på himmelen och jorden.” De understrukna orden (10 stycken!) utgör översättningen av det enda hebreiska ordet toledoth! Detta talar för sig själv.

Den ”riktiga” skapelseberättelsen (1 Mos. 1:1-2:3) beskriver skapelsen som ett verk på sex dagar. Ingenting nämna om några långa tidsperioder, utan varje dag sägs ha afton och morgon och dagarna omtalas i samband med begreppen ”särskilda tider, dagar och år” (1:14), vilka utmärks genom himlakropparnas rörelser. Utifrån en sund, biblisk exeges som utgår från själva texten och sammanhanget, står det klart att skapelsen skedde inom loppet av en sexdagarsvecka av samma längd som sex vanliga 24-timmarsdygn. Vidare anger Bibeln klart hur skapelsen skedde: genom Guds Ord. Gud sade – och det vart. Gud använde inget annat medel än sitt eget ord. I och med detta allmaktsord framträdde universum. Detta är verkligen något helt annat än den evolutionistiska tanken, att materien på något obegripligt sätt utvecklar sig själv om det bara går tillräckligt lång tid. I ur-vattnet skulle ju under miljarders miljarder år liv ha uppstått av sig självt enligt gängse teorier. Men enligt Bibeln skedde skapelsen plötsligt: Gud sade: ”Varde ljus, och det vart ljus.” Så fortsätter hela skapelseverket. När Gud skapar djuren och människan använder han sig visserligen av jord som grundmaterial, men inte i form av någon utveckling. Det är Guds skapelseord som åstadkommer vad det säger. Gud är suverän och allsmäktig, och han utför allt det han själv vill och talar.

Bibeln ger även besked om i vilken ordning, skapelsen skedde, från det lägre till det högre. De skapelseverk som omtalas är i korthet följande:

1. Himmel och jord till sina grundbeståndsdelar. Jorden var öde och tom, omgiven av vatten och mörker. Ljuset skapades oberoende av himlakropparna som ännu ej fanns.

2. Det synliga himlavalvet, fästet, som skiljer vattnet ovanför och under detsamma. Luther: ”Men det är mycket underligt, att Moses med klara ord gör tre delar och ställer fästet mitt emellan vattnen. Jag skulle gärna vilja ha den tanken, att fästet vore det högsta och översta över allting, och att vattnen hängde och svävade inte över utan under himmelen och utgjordes av molnen som vi ser… Men Moses säger med torra och klara ord, att vattnen är både över och under fästet. Därför måste jag här ta mina tankar tillfånga och ge Ordet mitt bifall, fastän jag inte förstår det” (Piepers dogmatik, I:575 f.)

3. Hav och land och växtvärlden. Gud låter jorden frambringa grönska. Örter och träd skapas i olika arter med frö och frukt.

4. Sol, måne och stjärnor, som får uppgiften att från och med den fjärde dagen utmärka särskilda tider, dagar och år.

5. Vattendjuren och fåglarna. Även de skapas i olika arter och ges en särskild välsignelse: fortplantningsförmågan och befallningen att föröka sig.

6. Landdjuren och människorna. Djuren beskrivs redan från början som boskapsdjur, kräldjur och vilda djur, indelade i olika arter. Människan skapas till Guds avbild som den högsta varelsen med uppgift att föröka sig och uppfylla jorden samt att råda över jorden och djuren.

Skapelsen är i och med detta färdig, och det står ordagrant, att Gud den sjunde dagen ”förklarade för komplett” det verk han hade gjort (2:2). 1917 års översättning är här missvisande. Där verkar det som om Gud fortsatte att skapa den sjunde dagen. Men Gud fullbordade inte sitt verk den sjunde dagen, utan förklarade att allt nu var fullbordat. Att han vilade innebar inte att han upphörde med sin omvårdnad om skapelsen, utan att han upphörde med det direkta, ursprungliga skapandet.

[^]

Utvecklingsläran

Skapelseläran sådan den tecknats ovan är egentligen mycket enkel och klar. Att den ändå tycks innebära nästan oöverkomliga svårigheter för så många människor beror säkert på utvecklingslärans dominerande inflytande. Så gott som överallt – från förskolor till universitet, i massmedia av alla slag, ja, i kyrkor och samfund – omhuldas evolutionismen och vi är alla utsatta för en ständigt pågående indoktrinering. De som har mod att gå emot strömmen förlöjligas ofta och betraktas som mindre vetande eller ovetenskapliga.

Kyrkan har dock ingen som helst anledning att böja sig för utvecklingslärans anspråk utan att först noga granska dessa. Enligt 2 Kor. 9:5 skall vi bryta ner alla tankebyggnader, som uppresas mot kunskapen om Gud. Vi kristna gör klokt i att först noga studera vad utvecklingsläran egentligen innebär. Det finns en rad framstående vetenskapsmän som avvisar evolutionismen, och deras arbeten finns också tillgängliga i populär form. Att endast ta avstånd från utvecklingsläran utan att närmare ta reda på vad den står för är synnerligen oklokt. Inte minst barnen och ungdomen behöver här få klara besked om de skall kunna stå emot skolundervisningen. Ett bra sätt är att ta kontakt med barnens lärare och rektor och förklara varför man inte kan acceptera utvecklingsläran. Det ger också ett bra tillfälle att sprida vederhäftig litteratur om evolutionismens tvivelaktiga grund.

Utvecklingsläran är inte en sammanställning av nya vetenskapliga upptäckter, utan en speciell filosofi, som försöker att ge en ny förklaring till vad man även tidigare kände till. En av dess hörnstenar är den s.k. uniformismen, dvs. teorin att naturförloppen alltid har varit likartade och att inga större katastrofer någonsin har inträffat. Vidare bygger evolutionismen på antagandet att en utveckling från det lägre till det högre alltid äger rum. Organiskt liv har så småningom utvecklats ur oorganisk materia och enkla organismer har efter hand blivit alltmer komplexa. De starkaste och livsdugligaste formerna har vidareutvecklats, medan andra stagnerat enligt lagen om det naturliga urvalet. Som stöd för dessa teorier anför man i regel likheten mellan olika arter och deras funktioner samt fossilfynden.

Här finns emellertid påtagliga brister i bevisföringen. Även om det finns mycket långtgående likheter mellan olika arter, bevisar detta ingenting om en utveckling från en art till en annan. Den kristna tron att Gud har skapat alla de olika arterna med deras otroliga mångfald av variationsrikedom – där givetvis stora likheter finns – är på intet sätt mindre vetenskaplig. Vi får visserligen medge, att inom de olika arterna en viss utveckling och förändring ägt rum vilket bl.a. Darwin påvisade ifråga om de berömda finkarna på Galapagosöarna. De ursprungligen skapade arterna behöver inte vara exakt desamma som Linné klassificerade i sitt sexualsystem, något som kyrkan en tid felaktigt påstod. Men ändå är ingenting bevisat om en utveckling som innebär att olika arter genom mutationer gradvis förändras och övergår i nya, komplexare former. Fastän ofta stora likheter mellan t.ex. skelettdelar hos olika djurarter föreligger, finns det också olikheter som kännetecknar just den speciella arten och som gör det möjligt att fastställa vilken art det är fråga om. Allt detta talar faktiskt mot utvecklingsläran.

Fossilfynden åter förekommer ingalunda i sådana välordnade skikt, att det skulle kunna anses bevisat att de undre skikten innehåller de enklaste och ursprungligaste organismerna, medan de övre innehåller alltmer komplexa former ju högre man kommer. Istället finner man ofta väldiga fossilgravar på ett visst djup med en rad olika former i ett och samma skikt. I en fossilgrav i Maryland, USA, har man t.ex. funnit lämningarna av dussintals däggdjursarter tillsammans med reptiler och fåglar från olika klimattyper (Sylvia Baker, Tvistefrågan 1980 s. 22). Enklare former hittas ofta i lager som ligger ovanför lager med komplexare former. Lagren har då daterats med ledning av de fossil man funnit där istället för tvärtom! Alltså ett cirkelbevis. Vidare saknas totalt den mängd övergångsfossil man borde hitta om utvecklingsläran vore sann. Om en art utvecklats till en annan under många miljoner år, borde det rimligen finnas en mängd övergångsformer och fossil från dessa. Men så är inte fallet. Många forskare menar därför, att fossilfynden mycket mera talar för skapelseläran än för evolutionismen. Förklaringen till fossilgravarnas koncentration och sammansättning är troligen den världsvida översvämningen som omtalas i 1 Mos. 7-8. Om Bibeln har rätt måste denna enorma flod ha lämnat en mängd fossil efter sig inbäddade i slammet. Den väldiga mängden mammutar infrusna i norra Sibirien (omkring 5 miljoner) vittnar tydligt om en sådan väldig naturkatastrof. Man har hittat osmält mat i deras mage och mun, vilket tyder på en hastig död. Även många andra djurarter har hittats där, och man får en tydlig bild av en katastrof för miljontals djur (Baker, s 21).

Inte heller har några mutationer (förändringar i arvsmassan) kunnat påvisas, vilka lett till en verklig utveckling och förbättring av någon art. Efter 70 års intensiva experiment medger genetikerna, att man ännu inte klart kan påvisa något sådant fall. De mutationer som sker i generna leder såvitt vi vet alltid till försämringar. För evolutionisterna återstår ännu mycket att bevisa. Även om man skulle finna någon positiv mutation återstår det sedan att visa hur t.ex. olika organ hos djuren skulle kunna ha utvecklats på olika sätt. Ju mer man studerar dessa frågor, desto klarare blir det att utvecklingsläran inte är någonting annat än en modefilosofi, som stöder sig på en rad obevisade antaganden. Kristen tro står aldrig i motsättning till en sund, förutsättningslös forskning, men väl till den typ av livsåskådning det här är fråga om. Det är helt naturligt att evolutionismen går hand i hand med ateismen, marxismen och andra gudlösa ideologier. Även nazismens ideologi om övermänniskan har här sin teoretiska grund. Den kristna kyrkan har en stor uppgift att vara ett salt i förruttnelsen på detta område. Om utvecklingsläran har rätt försvinner människans moraliska ansvar. Såväl religionen som moralen blir meningslös, och människan hamnar till sist i den djupaste förnedring. Talar inte situationen i det nutida samhället sitt tydliga språk? Vi behöver resolut och frimodigt vända åter till den kristna skapelsetron utan alla kompromisser.

[^]

Försynen

Skriften lär, att Gud efter den ursprungliga skapelsen också ständigt uppehåller den och ser till att allting fungerar. Detta är ett obegripligt under, och vi har all anledning att dagligen tacka Gud för hans ofattbara omsorg, godhet och kärlek till sin skapelse. ”Ty i honom (Kristus) skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt... och alltsammans äger bestånd i honom” (Kol 1:16-17). Redan en mänsklig skapelse, t.ex. en bil, behöver regelbundet tillsyn, skötsel och underhåll. Hur mycket mer gäller inte detta om den otroligt komplicerade skapelsen i all sin oändliga mångfald: Trädgårdsodlaren vet hur mycket arbete det fordras för att plantera, gödsla, vattna, beskära och bespruta några få plantor för att få frukt. Vilket under är det då inte att de väldiga skogarna med alla sina miljarder växter och träd kan fortleva år efter år i den mest komplicerade balans mellan olika grundämnen och i perfekt harmoni med alla djur, som lever där. Det är endast därför att vi är så vana vid att allting omkring oss fungerar på rätt sätt som vi inte varje stund är överväldigade av naturens sinnrika anordningar. Mänsklighetens största genier står här ödmjuka och måste konstatera: skapelsen är alltför underbar och märklig för vårt begränsade förnuft. Så menade t.ex. Einstein att det måste finnas en Gud som styr de invecklade processerna i atomerna.

Det är ett misstag att tro, att världen uppehålls på grund av vissa naturlagar, exempelvis gravitationslagen. Om man inte räknar med Guds ständiga, aktiva omsorg om allting skapat kommer man i princip att inta samma ståndpunkt som ateismen. Tillvaron blir då helt slumpmässig och meningslös. Det skulle då inte finnas någon upphovsman till den sinnrika konstruktion som universum är, och inte heller någon som ser till att det fortsätter att fungera. Låt mig ta ett exempel för att åskådliggöra detta felaktiga sätt att resonera. Vi har i vår tid fått bevittna århundradets kanske märkligaste händelse: människans landstigning på månen och lyckade återfärd till jorden – allt direkt genom televisionen! Tidigare generationer skulle aldrig ha trott att någonting sådant vore möjligt. Vad sägs nu om följande påstående: a) Rymdraketen var inte konstruerad av någon utan hade uppkommit av sig själv under en mycket lång tid. b) Rymdfärden till månen företogs utan någon som helst styrning varken från raketbas eller piloter, allting fungerade helt av sig självt. e) Orsaken till att det hela kunde fungera så bra var vissa lagar, som man i efterhand noga kunnat fastställa (låt oss kalla dem rymdfärdslagarna). Ingen människa skulle godta ett sådant resonemang. Ändå är det i princip vad man gör när man förnekar skapelsens och försynens faktum. Bibeln konstaterar att detta helt enkelt är dårskap (Ps. 53:2).

Bibeln visar oss, att naturen i sig är ett vittnesbörd om Guds försyn: ”Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat er välgärningar, i det han har givit er regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt era hjärtan med mat och glädje” (Apg. 14:17). Genom vårt förnuft kan och borde vi erkänna detta. Men på grund av synden är vi blinda, och därför har Gud också i Skriften gett oss många påminnelser om hur han uppehåller allting:

”Gör er inte bekymmer för edert liv, vad ni skall äta eller dricka ... Se på fåglarna under himmelen: de sår icke, ej heller skörda de, ej heller samlar de in i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem ... Beskåda liljorna på marken, huru de växer ... Kläder nu Gud så gräset på marken...” (Matt. 6:25-32). – ”Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt. 5:45). – ”Ty i honom (Gud) är det, som vi lever och rör oss och är till” (Apg. 17:28). – ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag” (Joh. 5:17).

Dessa bibelställen och många andra visar tydligt, att Gud inte bara uppehåller skapelsen i allmänhet, utan att han har omsorg om varje skapat ting varje stund. Inte en enda fågel faller till jorden utan Guds vilja, och varje hårstrå på våra huvud är räknade (Matt. 10:29 f.). Vi räknar omsorgsfullt det som är mycket värt för oss (de kära pengarna!) och av detta måste vi förstå vilket oerhört stort värde Gud sätter på allting i sin skapelse, och då framför allt människan: ”Ni är mer värda än många sparvar” (Matt. 10:31). Om Gud för ett enda ögonblick skulle upphöra med sin försyn skulle hela världen förgås. Därför bekänner vi att Gud skapar och uppehåller ”av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förskyllan eller värdighet; för vilket allt jag är pliktig att tacka och lova, lyda och tjäna honom. Det är visserligen sant” (Ur Luthers förklaring till 1:a trosartikeln).

En vanlig invändning mot läran om Guds försyn är, att det uppenbarligen finns många andra orsaker till att vi t.ex. får mat och dryck än Guds direkta handlande med oss. Det är inte Gud som ger barnet detta utan föräldrarna, menar man. All ting antas ha sin s.k. ”naturliga förklaring”. Bibeln känner väl till alla dessa orsaker. Men enligt dess undervisning finns det här ingen motsättning utan en ändamålsenlig harmoni. Människan utför mycket, men det är ändå Gud som ger henne möjlighet att utföra det: ”Om Herren icke bygger huset, så arbetar de fåfängt, som bygger därpå. Om Herren icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt” (Ps 127:1). Allt det som är ”naturligt” för växterna, djuren och människan beror ju på Guds inverkan. Så har t.ex. medicinen sin botande kraft endast beroende på att Gud har givit vissa växter en läkande verkan och att Han har givit människan förnuftet till att tänka ut lämpliga sammansättningar av medicinerna och sättet att använda dem. Bakom allt det goda och värdefulla som människan har uträttat på jorden – konst, litteratur, forskning, teknik (när detta är som bäst och används riktigt) – ligger Gud själv. Därför skall vi kristna aldrig visa förakt för det som vi kallar kultur då det i djupaste mening är en del av Guds skapelse. Det är endast den av synden förvända och perversa s.k. ”kulturen” i form av nedbrytande filmer, pornografi m.m. sådant, som den kristna kyrkan måste bekämpa, men däremot inte konsten och vetenskapen i sig. Gud har enligt Bibeln inte givit människan skapelsens mångfaldiga rikedom som en frestelse att undvika genom askes, utan till verklig och sann glädje och njutning (Pred. 3:13, 5:18, 1 Tim. 4:4-5. Ja, det sägs uttryckligen att Gud ”rikligen ger oss allt till att njuta därav” (1 Tim. 6:17).

En annan invändning som det här för alltför långt att närmare gå in på är ondskans och lidandets problem. Om Gud verkligen aktivt visar sin försyn gentemot allt skapat och inte låter någonting ske utom sin vilja – hur kan vi då förstå synden? Bibeln lär klart, att Gud inte vill det onda och att han ofta förhindrar det eller avvänder dess syfte till dess motsats (t.ex. när Josef såldes till Egypten, 1 Mos 20:1 ff.). Men ändå är det naturligtvis Gud som ger tjuven hans rörelseförmåga och möjlighet att tänka ut vilka inbrott han skall göra. Djupast sett står vi här inför någonting vi inte kan förstå med vår begränsade tankeförmåga. Bibeln inskränker inte på något sätt Guds allmakt och omsorg om allting. I förhållande till Gud har djävulen alls ingen makt, och kan inte åstadkomma något ont om inte Gud tillåter det. Ändå ligger skulden för det onda helt och hållet hos djävulen och människorna. Tjuven är personligt ansvarig för alla sina onda gärningar, och att han är skapad av Gud gör inte skulden mindre utan tvärtom större. Det är vi människor som så skändligt missbrukar Guds goda skapelse, och det är vi som av egen fri vilja vänder oss bort från Gud och låter djävulen regera över oss. Lidandets och syndens problem borde därför föra oss in i självrannsakan. En god förkunnelse kan alltid ta sin utgångspunkt i skapelsen och genom lagen överbevisa människan om hennes skuld. Därefter är det dags att gå över till den andra trosartikeln – om Guds nya skapelse genom Jesus Kristus.

S.R.

[^]