Lutheranen Nr 2 Juni 2000
Den Helige Andes predikan,
ML
Andens kännetecken, SB
Var finner vi den Helige Ande? H Sasse
Fader vår, SB
[Register] [Årgångar] [Föregående nr] [Nästa nr]
M. Luther. Ur predikan 1531 över tredje trosartikeln
Ni har hört om den Helige Ande, som skall förkunna för oss läran om syndernas förlåtelse. Varje kristen bör med all flit söka lära denna artikel. Det är inte gjort på ett ögonblick… En kristens rättfärdighet är syndernas förlåtelse. Denna förlåtelse varar inte bara ett ögonblick utan är en ständigt förblivande verklighet. Men det är inte något som kommer från oss eller finns i oss, utan det är något utanför oss… Om det skulle komma an på en rättfärdighet och helighet, som vi ägde i oss själva, då vore vi förlorade. Det måste i stället bli fråga om Guds rättfärdighet. - - -
Den rättfärdighet det är fråga om är inte någon egenskap hos oss själva – som några har menat. Man har talat om en fast och bestämd vilja med vilken någon vill göra det som han förstår är rätt. Det stämmer också bra med förnuftet och med världens sätt att se. Men det kan jag inte gå med på, att den kristna rättfärdigheten består i min egen vilja att göra det eller det. I stället består den i att jag fullt och fast tror, att Kristi uppståndelse och himmelsfärd och hans plats på Faderns högra sida är min egen och att jag nu är hos honom. Detta är inte mitt verk. Det hör tron till att på detta sätt lära känna Kristus som min rättfärdighet. Det första är alltså detta, att Kristus har uppstått och farit upp till himmelen och nu sitter på Guds högra sida och att han är hela minrättfärdighet. Det andra är att jag tror detta. När det sker, då har du denna personliga rättfärdighet såsom din egen. Om du än har mycken synd kvar, så är dock allt sammanfattat under det som kallas syndernas förlåtelse. Detta är den Helige Andes predikan.
Predikan i S:t Pauli församling, Pingstdagen 2000. Text: Joh. 14:23-31
Ibland ställs frågan: Kan vi be direkt till den Helige Ande? Det finns ju inget uttryckligt exempel i Bibeln på bön till Anden. Och ändå ber vi till Anden i kyrkan. Vi gör det t.ex. i våra pingstpsalmer. De allra flesta av dem är formulerade som bön till Anden. I Luthers pingstpsalm ber vi: ”Kom, helge Ande, Herre Gud, Giv lust att hålla dina bud.” Och så har den kristna kyrkan gjort långt tillbaka i tiden. Hon har sjungit: Veni, Sancte Spiritus, ”O du helge Ande, kom”. Är det verkligen bibliskt att be så?
Den avgörande frågan är inte om det finns något exempel i Bibeln på bön till Anden eller inte. Den avgörande frågan är vem den Helige Ande är. Är Anden en slags kraft eller energi, som Gud skapar och sänder ut, så kan vi inte be till den. Det vore ju avgudadyrkan. Men Bibeln lär inte att Anden är någon slags kraft eller egenskap som strömmar ut från Gud. Anden är en person. Han är Gud, lika helt och fullt som Fadern och Sonen är det. Just därför kan vi be till honom. Just därför säger vi: ”Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande.” Om Andens gudom påminns vi varje gång vi i högmässan sjunger den nicenska trosbekännelsens ord: ”Jag tror… och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna.” Vi skall också tänka på att när vi ber till en av personerna i den heliga Treenigheten, så ber vi också till de andra två. Ty gudomen är inte delbar, inte splittrad på tre. Vi tillber alltid en enda Gud i tre personer.
Hur känner vi då igen Guds Ande, när han kommer till oss? Det är en viktig fråga. Det finns så mycket som vi får för oss kommer från Anden, fast det inte alls gör det. Djävulen kommer gärna med budskap från ”Anden”. Han är mycket skicklig på att klä sig i andlighet och spela på fromma känslor och upplevelser av olika slag, allt i syfte att lura oss bort från Skriftens Gud. Själafienden är aldrig så farlig som när han framträder i religiös skepnad. Därför säger aposteln Johannes: ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de kommer från Gud” (1 Joh. 4:1). Det är ett mycket sunt och realistiskt råd, som vi gör klokt i att ta fasta på.
Pingstdagens evangelietext hjälper oss att känna igen Anden. Den ger oss tre viktiga kännetecken.
Jesus säger: ”Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”
Jesus lovar här sina apostlar Andens särskilda gåva och hjälp att ta emot och bevara hans ord på ett rent och oförfalskat sätt. Detta löfte uppfylldes på den första pingstdagen, då Anden utgöts över apostlarna och de började predika om Kristi gärningar på olika språk. Denna andegåva som klart och utan förvrängning och feltolkning kunde återge Kristi ord och undervisning vilade sedan över apostlarna i ämbete som Kristi sändebud. Allt vad de predikade och undervisade var just vad Kristus sagt och inget annat.
Ibland drömmer och ber kristna om en ny pingst likt den första. Men vi skall inte be Gud om något sådant, för någon ny pingst på just det sättet blir det inte mer. Vi skall i stället tacka Gud för apostlarna och Andens utgjutande över dem. Tack vare denna ”engångspingst”, behöver vi inga nya apostlar som lär oss nya sanningar. Vi har den första pingstens förblivande gåva: det apostoliska ordet om Kristus, det andeingivna, ofelbara ordet. Anden lärde dem allt, påminde dem om allt vad Jesus sagt. Han ledde dem ”till hela sanningen” (Joh. 16:13). Han ingöt de rätta tankarna och de rätta orden i deras sinnen, lade dem på deras tungor och lät dem slutligen bli nedtecknade i heliga skrifter. Så är pingsten det andeingivna, apostoliska ordets särskilda högtidsdag.
Den sanna kyrkan är enligt Jesus själv apostolisk – den vilar på apostlarnas ord om honom. Vilken oerhörd betydelse har inte detta för den kristna kyrkan! Vi bygger inte vår tro på bristfälliga minnesanteckningar av bristfulla människor, där det gäller att vaska fram vad som möjligen kan vara sant. Vi behöver inte stå och stamma: Kanske är det så som det står skrivet, kanske inte… Ingen kan ju säkert veta.” Nej, vi ”är Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef. 2:20). Vi vet vad som är Andens ord. Kyrkan, Guds husfolk, har fått Guds Ord. Hon kan vittna om sanningen och förkasta lögnen.
Anden kom således med Kristi ord till apostlarna och genom dem kommer hans ord till oss i dag. Anden är alltid nära Ordet som han ingivit. De två är oskiljaktiga. Där Ordet förkunnas är Anden verksam.
När vi därför frågar oss: Hur skall vi känna igen Anden? Hur kommer han till oss? så är svaret kort och gott: Han kommer till oss i Kristi ord. Allt tänkande och talande i kyrkan utanför Ordets råmärken är svärmeri. Det är oandligt och vilseledande och kommer ytterst från djävulen.
Jesus säger själv i dag: ”Om någon älskar mig, så håller han fast vid mitt ord.” Det är en punkt inför vilken vi kan pröva oss om vi har Guds Ande eller inte. Har vi lärt känna Jesus och tror på honom, så håller vi fast vid hans ord. Då har vi Andens vittnesbörd i våra liv. För det är ju bara genom Ordet, som vi lär känna Jesus som vår Frälsare. Är inte hans ord dyrbara för oss, så är inte han själv det heller.
Det är ganska vanligt att man i dag säger precis tvärtom: kännetecknet på en kristen är att han inte håller så hårt på Kristi ord. Många präster är snara till att bedyra att de minsann inte är några ”fundamentalister”. Och de varnar ständigt sina åhörare för att läsa Bibeln bokstavligt. Det är oandligt och farligt, menar de. Men Jesus säger: ”Om någon älskar mig, så håller han fast vid mitt ord.” Han lär oss den rätta andligheten.
Jesus säger: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er – inte den frid som världen ger.”
När Anden kommer till oss med Kristi ord, så har ju dessa ord ett alldeles särskilt innehåll. Det största och allraheligaste innehållet är frid. Den frid som det är fråga om är syndernas förlåtelse, vunnen av Kristus på korset och utropad över hela världen på påskdagen. Det är den friden som Anden förmedlar genom evangeliet och dess predikan och genom sakramenten. I dem målar han Kristus, Guds Son, för våra ögon och ställer fram honom som syndares rättfärdighet för att vi skall tro. För det är bara genom tron på syndernas förlåtelse som vi får frid – frid i samvetet och frid med Gud. Men så länge vi håller fast vid synden, älskar, försvarar och omhuldar den, kan vi aldrig ha frid med Gud. Och detta gäller om det så bara är fråga om en enda synd.
Jesus säger, att han inte ger ”den frid som världen ger”. Både världen och synden kan ge en slags frid. Den består i att tillfredsställa sina själviska begär både på det köttsliga och andliga planet. Den består också av en sövande trygghetskänsla, som kommer av att vara många, av att tillhöra majoriteten och vara som de flesta andra. Det är den frid som världen ger. Men det är en falsk frid. Den frid som Kristus ger är inte någon slags fred med synden. Gud sluter aldrig någonsin fred med synd och ondska.
Världen, som älskar synden och helst inte vill kalla någonting för synd, har ingen frid med Gud. ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga”, står det hos profeten Jesaja (Jes. 57:21). När olyckan kommer, när allt de hoppats på brakar ihop, när döden kommer och tar ifrån dem allt vad de har levt för, då är det slut med världens frid och glädje. Då upptäcker man till sin fasa, att det inte finns någon annan frid kvar, att man gått miste om det allra viktigaste: friden med Gud. Men detta är något som människan själv väljer, inte Gud. Han har valt att bjuda syndare frid. Därför sände han sin Son, och därför sänder han oss än i dag den Helige Ande som kommer till oss med Kristi frid.
Andens uppgift och mål är att få oss att ta emot friden som flödar ut från den Uppståndne. Men detta kan inte ske utan att vi bryter med synden och ger upp den frid som världen ger. Men se, det gör vi inte utan vidare. Vi är så stolta och tjuriga, så ovilliga att bekänna våra synder och böja oss för Gud. Därför måste Anden först bryta ner vårt motstånd, göra oss små och botfärdiga. Han låter oss se vår synd och gripas av sorg och förfäran över vad den ställer till med, att den skiljer oss från Gud.
Det var just den insikten som Anden gav en stor mängd människor den första pingstdagen. När Petrus predikade för dem, kände de ett styng i sina hjärtan, deras samveten vaknade, synderna sved och de började förtvivlat fråga: Vad skall vi göra? Först då var de mogna att höra och ta emot evangelium. ”Låt döpa er, var och en, i Jesus Kristi namn, till förlåtelse för era synder. Då skall ni få den helige Ande som gåva”, svarade Petrus dem. Och så kom Anden genom Ordet och dopet in i deras hjärtan med Kristi frid.
Lägg här märke till, att med friden följer Anden själv som gåva. Många kristna, ofta påverkade av karismatikernas hänförda tal om andedop och tungotal, undrar om de verkligen äger Andens gåva. De tror att det måste till något alldeles extra i upplevelseväg för att man skall kunna vara säker på det. Men detta är fullständigt fel. Enligt Guds Ord är det så, att den som tror sina synders förlåtelse, har också Guds Ande. De två kan inte skiljas åt. Evangeliets frid och Anden hör alltid ihop.
Jesus säger: ”Låt ingen ängslan plåga era hjärtan. Var inte rädda.” Hur mycket rädsla och oro finns det inte hos oss kristna! Och ofta blir vi osäkra på om vi verkligen har funnit Gud och äger den rätta friden. Störande tankar invaderar våra sinnen: ”Jag är nog inte riktigt som en kristen skall vara… Jag känner mig så tom och andefattig. Det känns som Gud vänt ryggen åt mig… Har jag rent av förhärdat mig mot den Helige Ande?” Sådana tankar förstör ganska effektivt friden. Och inte bara det, de bedrövar också Guds Ande, eftersom de strider mot den frid som han vill ge. Våra tankar har så lätt för att syssla med en förnuftsmässig frid som vi låter bli beroende av våra förtjänster och brister eller som vi läser av i våra medgångar och motgångar. Men sådan är inte alls den frid som Anden kommer med. Han kommer med ”Guds frid som övergår allt förstånd”, som det står i Fil. 4:7. Det är friden som aldrig kan förtjänas, som aldrig kan mätas med känslan, som alltid finns där hur livet än gestaltar sig. Det är Kristi frid – gåvan utifrån, som bara kan tros. Aposteln säger: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).
Andens särskilda uppgift och mål är att uppväcka tron och ge oss denna frid. Och vore han här inte den store Hjälparen, så skulle ingen kristen kyrka finnas, ingen av oss bli eller förbli kristen. Låt oss därför bedja alltid vårt Veni, Sancte Spiritus: ”O du helge Ande, kom. Fyll dina trognas hjärtan med nåd och frid...”
Vad var det som särskilt präglade Kristi liv? Det kan sammanfattas i ett enda ord: kärleken – kärleken till Fadern och kärleken till alla människor. ”Jag älskar Fadern och gör som Fadern har bjudit mig”, säger han i slutet av vår text. Fadern bjöd honom att återlösa hela människosläktet, och han blev ”lydig intill döden – ja intill döden på korset” (Fil. 2:8). Det var kärleken som drev honom.
Där Anden får komma in i hjärtat med Kristi ord och Kristi frid, där föder han också Kristus-livet. Det livet är en oundviklig följd av tron på friden. Anden gör oss alltmer lika Kristus, särskilt i det som vi har allra svårast för: den osjälviska kärleken. När aposteln Paulus räknar upp Andens frukter hos de kristna, börjar han med ”kärlek” och fortsätter sen med ”tålamod, älskvärdhet, godhet, pålitlighet, vänlighet, självbehärskning” (Gal. 6:22 ff.). När vi prövar oss inför dessa ord, finner vi tyvärr så mycket av deras motsats i våra liv. Vi kan lätt konstatera, att vi har åtskilligt kvar att lära i Andens skola. I själva verket är det så, att vi aldrig blir färdiga och utexaminerade här i detta livet. Och det är, tack och lov, inte heller något villkor för saligheten. Vid himmelens port är det inte helgelsens rättfärdighet utan Kristi rättfärdighet som gäller.
Men denna dyrbara sanning skall vi inte använda som ursäkt att vara mindre noga med vår dagliga helgelse. ”De som tillhör Kristus har korsfäst köttet med dess passioner och begär” säger aposteln (Gal. 6:24). Han säger också: ”Där Anden råder är man inriktad på vad Anden vill” (Rom. 8:5). Anden vill verka det nya livets framväxt i oss här och nu – inte under andra och bättre förhållanden, där vi slipper alla odrägliga människor som vi retar oss på, eller där vi slipper alla svåra sorger, trista bakslag och besvikelser som vi drabbas av. Andens smedja ligger mitt i livet, där vi går och står. När vi formas i Andens renande glöd, så gör det ont. Men då skall vi komma ihåg, att det nya livet inte växer, om inte det gamla dör.
I allt detta skall vi förundra oss stort över att i helt vanliga, enkla kristna, som ännu har så många synder och brister kvar att bekämpa, bor Gud själv. En kristen är ”ett tempel åt den Helige Ande”, säger aposteln (1 Kor. 6:19). I det templet bor också Fadern och Sonen enligt Jesu löfte i dag: ”vi skall komma till honom och taga vår boning i honom.” Amen.
S.B.
Dr Hermann Sasse 1960 i Briefe an lutherische Pastoren nr 51.
Moderna människor finner inte längre den Helige Ande där han vill bli sökt. Detta gäller i viss mån under hela kyrkans historia alltifrån de dagar då Paulus måste lära församlingen i Korint att Andens stilla verkningar är de största. Men på ett särskilt sätt gäller det oss som inte längre förstår den Helige Andes förbindelse med de yttre nådemedlenoch kanske inte ens vill höra talas om det mer.
Artikel 5 i Augsburgska bekännelsen säger: ”De fördömer vederdöparna och andra, som menar att den Helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom deras egna förberedelser och gärningar.” Spiritualister i alla tider skulle säkert förneka att de försöker få den Helige Ande genom sina egna förberedelser och gärningar. Men de bedrar sig själva ”Förberedelser” är en väsentlig del av sådana ”andliga” erfarenheter och innebär någon form av görande från människans sida. Vi kan se det i de anvisningar som mystikens stora mästare ger, i kväkarförsamlingens väntan under helig tystnad, eller i självvalda kors varigenom Thomas Müntzer ville tvinga fram det inre ordet.
Allt detta insåg Luther med skarp blick, vilket vi ser av hans klassiska formuleringar i artikeln ”Om bikten” i Schmalkaldiska artiklarna [SKB s. 332ff.] Den Helige Ande kan inte skiljas från Ordet, liksom i den Heliga Skrift Logos [Ordet] och Pneuma[Anden], inte kan skiljas från varandra fast det finns en skillnad mellan dem. Liksom Guds eviga Ord och Guds Ande var med i skapelsen (1 Mos. 1:2 ff., Joh. 1:1 ff., jfr 1 Kor. 8:5 f.), så hör i alla Guds stora gärningar Sonen och Anden samman: i inkarnationen (”avlad av den Helige Ande”), i Jesu dop, och i hans uppståndelse (1 Tim. 3:16). Här har vi det inre skälet till att den Helige Ande, vad oss anbelangar, har bundit sig vid Skriftens yttre ord och till deras predikan. Han, som i Joh. 3:8 liknas vid vinden som blåser vart den vill, har i sin frihet som Herren (”Jag tror… och på den Helige Ande, Herren”) bundit sig vid de yttre nådemedlen, för att vi skall veta var vi skall finna honom. - - -
Överallt söker vi den Helige Ande, utom där han är att finna. Varför det? Vi menar det skulle vara ovärdigt den Helige att binda sig vid sådana yttre, oansenliga medel som Skriftens enkla ord, skriftutläggningens ord, det oansenliga vattnet i dopet. ”Hur kan vatten verka så stora ting?” frågar vi oss. På det svarar katekesen, att det inte är vattnet som har dessa verkningar, utan Guds Ord som är med och när vattnet. Men vi frågar: ”Hur kan det enkla ordet i dopet ge Guds Ande?” Det tycks oss vara under Andens värdighet att binda sig vid de synliga elementen och det fysiska ljudet av mänskliga ord.
Zwingli gav uttryck för denna tanke, när han i motsättning till Luther med stort eftertryck påstod att det kroppsliga ätandet och drickandet inte kunde vara till någon nytta för själen. ”Själen ’äter’ ande och därför äter den inte kött”, sade han. Det är den moderna människans humanism och idealism som talar genom honom, medan Luther resolut håller fast vid den bibliska grundtanken om inkarnationens realitet: ”Ordet blevkött.” Anden kommer i Skriftens yttre ord. Brödet och vinet i nattvarden är Kristi kropp och blod, inte blott tecken och symbol. Denna den bibliska uppenbarelsens väsen hör kanske till det svåraste som vi moderna kristna, också vi lutheraner, måste lära på nytt. Vi är så vana vid att se kropp och själ, kött och Ande i motsats till varandra, att vi inte längre förstår, att hela storheten i den gudomliga kärleken ligger i just detta faktum att Guds Son kommer till oss i köttet, att den Helige Ande binder sig själv vid det yttre nådemedlet.
Liksom Gud utanför Kristus alltid förblir den dolde Guden, så förblir hans Helige Ande fördold för oss så länge vi inte finner honom i Ordet och i sakramenten. Och liksom Guds uppenbarelse i Kristus samtidigt är Gud dold i Kristi mänskliga natur, så är Guds Helige Ande djupt fördold i nådemedlen. Han är alltid föremål för tro, inte seende. ”Jag tror, att jag inte av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor…” (Lilla katekesen). På liknande sätt kan vi inte heller tro på den Helige Ande utan hans vittnesbörd om sig själv i Guds Ord. Där finner vi båda, Sonen och Anden. Där vittnar Anden om Guds Son (1 Kor. 12:3). Där vittnar Sonen om Anden (Joh. 14-16).
Utan evangeliet, utan det apostoliska vittnesbördet om Kristus, skulle vi likt lärjungarna i Apg. 19:1-7, som endast mottagit Johannesdopet, inte veta något om ”att den Helige Ande har kommit”. Vi skulle uppfatta den Helige Ande som en kraft, en gudomlig makt som kommer över vissa människor, men vi skulle inte ha vetat att han är Gud. Endast den, som i andra artikeln bekänner Sonen, att han är ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…”, kan i tredje artikeln fortsätta att bekänna tron på ”den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, och som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna” [Nicenum].
Den Helige Ande vill bli funnen i Ordet. Där uppenbarar Han sig för oss som Gud, som sann Gud. Vår tro på den Helige Ande har blivit svag. Vi ser honom som en Guds kraft, men inte längre som en person. Att han är mer än en gudomlig kraft som kommer över människor lär vi av Herren själv. - - -
Guds Ord vittnar om att den Helige Ande är sann Gud, eller rättare sagt, Gud den Helige Ande vittnar om sig själv i Skriftens ord och inte någon annanstans. Av det står det klart hur nära synen på Skriften som Guds Ord och den rätta synen på den Helige Ande som gudomlig person hänger samman. Häri ligger en av orsakerna till varför den rätta läran om den Heliga Skrifts inspiration gått förlorad. Är Skriften inte längre Guds Ord, då är den Helige Ande inte längre en gudomlig person. Och omvänt: den som inte ser den Helige Ande som en gudomlig person utan som motus in rebus creatus, ”en skapad rörelse hos tingen”, som artikel I i Augsburgska bekännelsen säger om denna villfarelse [SKB s. 57], ser inte längre den Heliga Skrift som Guds Ord, utan som en samling religiösa skrifter som kan väcka känsla av något gudomligt, ”en fläkt av det gudomliga”… Den protestantiska teologiens utveckling alltifrån upplysningstiden visar tydligt, hur den avtagande tron på Skriften som Guds Ord går hand i hand med den avtagande tron på den Helige Ande som gudomlig person. - - -
Vi behöver knappast säga mer om vad tron på den Helige Ande betyder för kyrkan i dag och för oss pastorer. Utan denna tro skulle kyrkans historia och de kristnas liv vara utan mening. Men där denna tro är levande och lärs rätt, där finns den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan, som fått löftet att helvetets portar inte skall få makt över henne.
Kort utläggning av de sju bönepunkterna i Herrens
bön
av kyrkoherde Staffan Bergman.
Herrens bön inleds med ett tröstrikt och uppmuntrande anrop. Vi vänder oss till den ende sanne Guden, den allsmäktige Fadern som råder över himmel och jord. Ordföljden ”Fader vår” (grek. Pater hemån, lat. Pater noster) lägger betoningen på ”vår” och uttrycker Guds barns glada förvissning om att de tillhör Gud, som likt en god far hör deras böner. Han är Fader som vår skapare, men också och i synnerhet som vår återlösare. Ty han har sänt oss sin Son, som har tagit bort våra synder och öppnat vägen till honom som Fadern. Genom dopet och tron är vi Guds barn. Vi har fått barnaskapets Ande, som ropar ”Abba! Fader!” (Rom. 8:15).
Vi ber i den första bönen, att Guds namn må hållas heligt. Se då framför dig en uppslagen Bibel som det strålar om. Det är den heliga Skrift, Guds Ord, ingivet av den Helige Ande. I den har Gud en rad namn, som ger uttryck för olika sidor av hans väsen, t.ex. Fadern, Herren, den Allsmäktige. Men i vid mening är hela Bibeln ”Guds namn”. Allt som säger oss något om vem Gud är hör till hans namn. I sitt ord uppenbarar Gud själv för oss sitt väsen, sitt fadershjärta och sin goda vilja med oss. Utan Ordet känner vi honom inte rätt. Vi ber därför i denna bön, att vi alltid skall få ha Guds Ord rent och klart ibland oss, och att vi skall få nåd att älska, bruka och hålla fast vid det med den allra största vördnad. Att hålla Ordet heligt är att hålla Gud själv helig.
Se framför dig bilden av en tronsal, där den ljusomstrålade Kristus sitter på tronen. Vi ber i den andra bönepunkten, att riket skall komma till oss. Guds rike är det nådens rike, där Jesus ensam är konung. Men det är här i tiden inget synligt, jordisk rike, utan ett andligt rike i de kristnas inre. Jesus säger: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen… Ty se, Guds rike är mitt ibland er (eller invärtes i er)” (Luk. 17:20, 21).
Guds rike kommer på två sätt. Först kommer det till oss fördolt genom Ordet och sakramenten. Riket finns, där dessa finns, ty Jesus har själv instiftat dessa medel för att upprätta och uppehålla sitt rike som ett nådens rike för fattiga syndare. Vi ber i denna bön, att riket skall komma till oss, dvs. att Gud genom sin Ande skall skänka oss tro på evangelium och låta rikets konung alltid bo i våra hjärtan, så att vi styrs och regeras av honom. Vi ber också i denna bön att han på samma sätt också skall komma till andra, så att hans rike utvidgas mer och mer.
Det andra sättet som riket kommer på, är det som sker på den yttersta dagen. Då bryter det fördolda nåderiket fram i strålande ljus, i uppståndelse, fulländning och härlighet. Den lidande, kämpande kyrkan förvandlas till den triumferande. Det ser Guds barn fram emot och ber därför att Konungen snart skall komma på himmelens skyar och hämta hem sin brud.
Se framför dig bilden av Jesus på knä i Getsemane. Han ber inför sitt svåra lidande på korset: ”Inte som jag vill utan som du vill” (Matt. 26:39). Han ville att Guds goda vilja skulle ske inte bara i himmelen, utan också på jorden, och inte bara för sin egen skull, utan framför allt för vår skull. För vår salighet var han, den helige och rene, beredd att offra allt, lida och dö som en syndare och utstå sådant som var förnedrande, vidrigt och främmande för honom.
I den tredje bönepunkten ber vi med vår Frälsare Jesus för ögonen om nåd och kraft att leva som rikets barn i lydnad för Guds bud. Det kan inte ske utan att vår egen syndiga vilja bryts och vi säger nej till djävulens och världens onda gärningar. Änglarna i himmelen gör Guds vilja med stor kärlek och lydnad. Aldrig faller det dem in att göra något annat. Så vill Gud att hans vilja skall ske också bland oss. I denna bön ber vi således om helgelse, om nåd och kraft att göra gott här på jorden.
Se framför dig bilden av ett stort förråd, fyllt från golv till tak av mat, dryck, kläder och allt som vi behöver för att kunna leva här på jorden. På ett bord står, bland många andra korgar, också en korg med ditt namn på. Den innehåller en dags livsförnödenheter. Varje dag blir korgarna fyllda – ibland med mer, ibland med mindre, men alltid så att vi klarar oss.
Det grekiska ord som här återges med ”dagligt bröd” kan också översättas med ”bröd för dagen som kommer”. Men låt oss inte krångla till det onödan. Ty vad Jesus i denna bön i all enkelhet vill lära oss är att vi förtröstansfullt skall bedja, inte om rikedom och överflöd, utan om vad vi dag för dag behöver för att leva vår tid på jorden. Bönen utesluter inte vårt eget arbete, ty det står ”att den som inte vill arbeta inte heller skall äta” (2 Tess. 3:10). Att bedja om vårt dagliga bröd ger oss en nyttig påminnelse om att det sinnrika och komplicerade samspelet av en rad viktiga förutsättningar på jorden – det som gör att vi kan leva – ytterst uppehålls av Gud, och att det är han som skall tackas för allt gott vi dagligen får.
Se framför dig en bild av en man som håller ett hårt struptag på en annan person. Mannen är den obarmhärtige tjänaren i liknelsen i Matt. 18:23-35. Han utkräver en skuld, en futtig struntsumma, av sin medtjänare. Det som är särskilt upprörande, är att denne man strax innan fått en egen, svindlande stor skuld på tio tusen talenter efterskänkt av sin barmhärtige arbetsgivare.
Denna liknelse lär oss innebörden i den femte bönepunkten. Vi, som har fått så mycket förlåtet och blivit befriade från hela vår syndaskuld av Jesus, måste också vara beredda att förlåta vår broder. Gör vi inte det, utan hyser ett hårt och oförsonligt hjärta, så tar Gud tillbaka sin förlåtelse. Detta är en allvarlig bön, som varnar oss för att synda på nåden. Vilka skäl vi än har att inte vilja förlåta andra människor, så skulle Gud kunna anföra samma skäl – och många fler – att inte förlåta oss.
Denna bön säger inte att Gud förlåter som vi gör, utan att vi skall förlåta som Gud gör. ”Liksom vi förlåter” är en följd, en självklar konsekvens av tron på Guds förlåtelse. Men vårt syndiga, hämndlystna hjärta blossar lätt upp igen. Vi behöver därför ofta bedja denna bön om förlåtelse för egen del och om nåd och kraft att förlåta andra
Se framför dig en ringlande orm, som med hypnotisk blick målmedvetet närmar sig sitt byte. Den släpper det inte ett ögonblick ur sikte. Det är Frestaren, den gamle ormen, som listigt lurar på oss för att få oss på fall. Hans yttersta mål är alltid att locka oss bort från Kristus och nådens rike och därmed bort från Gud.
I denna bönepunkt lär vi oss, att det är högst av nöden att i frestelsens stund genast ropa till Gud, som är starkare än ormen. När vi ber att Gud inte skall inleda oss i frestelse, betyder det inte att Gud frestar oss. Han kan aldrig fresta till något ont. ”Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon”, står det i Jak. 1:13. Frestelsen kommer från våra egna, onda begär och ytterst från djävulen. Vad vi här ber om, är att Gud inte skall överge oss i frestelsens stund, utan ge oss kraft att stå emot och vinna seger. Sådan bön vill Gud gärna höra.
Den nya bibelöversättningen (Bibel 2000) leder här tankarna helt fel, när den säger: ”utsätt oss inte för prövning.” Bibeln lär oss tvärtom, att Gud låter sina barn genomgå prövningar, inte för att få dem på fall och ta deras tro ifrån dem, utan för att fostra dem, öva dem och göra dem starka i tron. ”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar”, läser vi i Jak.1:2. Frestelsen har ett ont syfte, prövningen alltid ett gott. Frestelsens fara undanber vi oss i Fader vår, men inte Guds faderliga fostran.
Se framför dig en väg som slingrar sig fram djupt nere i dalar, in i mörka skogar och uppför branta bergssidor. Vägen kantas av många faror. Den går genom en värld, där vi ser utslag av alla sorters olyckor och katastrofer och av synder och hemskheter, som ormen från förra bönepunkten får människor att göra.
Vägen leder till sist in i en strålande stad, det himmelska Jerusalem. Under vandringen undrar vi ibland, om vi skall klara oss genom tåredalens alla frestelser och faror, stormar och strider och hålla oss kvar på vägen, tills vi når målet. Men det skall vi helt visst göra, om vi följer honom, som är ”vägen, sanningen och livet” (Joh. 14:6) och ropar: Rädda oss från det onda – från allt det som kommer från den Onde! Den sista bönen i Fader vår är en bön om den slutliga och totala befrielsen från all den samlade ondskan i världen. Det är en bön full av längtan, som möts av Guds åstundan att få oss välbehållna hem. Lovprisningen, som avslutar Fader vår, saknas i de äldsta och säkraste handskrifterna och är sannolikt ett senare tillägg, hämtad från urkyrkans gudstjänstliturgi. Men lovprisningen, där den grekiska texten låter ordet ”ditt” vara framhävt, är i högsta grad biblisk: ”Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och styrkan tillhör vår Gud i evigheternas evighet, amen” (Upp. 7:12).
Till alla bönepunkter i Fader vår, mönsterbönen för all kristen bön, säger vi till sist vårt ”Amen”. Det är ett ord som bekräftar att något är absolut sant och tillförlitligt. Som avslutning på bön betyder det, som Luther säger i Lilla katekesen: ”Ja, ja, det skall så ske.” På ett annat ställe säger han: ”Amen är ett ord, som tillhör den orubbliga tron, som inte ber ut i det ovissa, utan vet att Gud inte ljuger, eftersom han lovat att höra oss.”