Nattvardens när och hur
Under slutet av 1970-talet hade vi en del informella samtal om nattvarden med de då ledande i Lutherska bekännelsekyrkan (LBK). Vi förde fram vår tro att Kristi kropps och blods närvaro i sakramentet börjar med läsandet av instiftelseorden, dvs. med konsekrationen, och varar till dess de konsekrerade elementen förtärts av nattvardsgästerna. LBK förklarade att denna vår uppfattning inte kunde tolereras i deras kyrka, om man drev det som en lära, dvs. något som på Skriftens grund måste tros. LBK ansåg att vi gick utöver Skriften. Nattvardstexterna behandlade enligt LBK inte frågan om ”när och hur”, utan det var något som vi hade läst in. Texterna säger bara att det bröd och vin som delas ut och tas emot är Kristi lekamen och blod. Det är nog och mer behöver vi inte veta, sades det.
Men tiden har gått och mycket har hänt sedan dess. År 1987 splittrades LBK. En grupp präster lämnade LBK framför allt för att de inte längre kunde omfatta LBK:s och WELS (Wisconsinsynoden i USA, som LBK står i kyrkogemenskap med) syn på instiftelseordens verkan i nattvarden. Den gick bl.a. ut på att när Jesus i dessa säger: ”Detta är min kropp, mitt blod” så är det inte säkert att det ”är” så, förrän vid själva kommunionen. Utbrytningen ledde så småningom till att vi fick ytterligare en luthersk frikyrka i vårt land: Evangelisk-Lutherska Bekännelsekyrkan. Men LBK är fortfarande medlemsmässigt störst.
Var står LBK i dag i nattvardsläran? Man talar inte så mycket om den i sina publikationer. Men uppfattningen att Skriften inte säger något om ”när och hur” tycks stå kvar. Det är i vart fall enligt WELS en öppen fråga, inte besvarad i Skriften och får därför inte upphöjas till lära. Det finns både inom WELS och LBK präster som personligen tror att Kristi kropps och blods närvaro inte är begränsat till mottagandes ögonblick utan börjar tidigare, ja, rent av med instiftelseordens läsande. Jag läste nyligen på nätet* en alldeles utmärkt artikel om nattvarden av en pastor John W. Berg i WELS. Där säger han bl.a.: ”När ätandet och drickandet blir ’visshetens ögonblick’ som försäkrar oss om Kristi kropps och blods närvaro, då är vi på synkretismens lösa sand som bygger på mänsklig handling och inte på Kristi ords fasta grund. Receptionism skapar osäkerhet och är ett steg på väg mot Genève.” (dvs. leder till kalvinism). *(http://www.angelfire.com/ny4/djw/lutherantheology.berg.html)
Är då verkligen nattvardens ”när och hur” en öppen fråga, utan någon avgörande betydelse? Vi skulle gärna vilja blåsa liv i den debatten igen, och det av flera skäl. Frågan tycks vara aktuell för många. Flera av våra läsare funderar över dessa frågor och undrar vad det egentligen är som gör att de lutherska frikyrkorna i vårt land inte kan enas i en så central lära som nattvarden, Nya förbundets heliga måltid. I ett öppet och ärligt meningsutbyte kan missförstånd och feltolkningar röjas ur vägen, fördomar punkteras. Linjerna kan klarna, vilket alltid är en fördel. Sist men inte minst kan det leda till att enighet uppnås.
Vi anser inte att den aktuella frågan om ”när och hur” är en öppen fråga, och orsaken till det framgår förhoppningsvis av fortsättningen på denna artikel. Vill någon komma med synpunkter på vad som här sägs, går det bra att skicka insändare (inte alltför långa) till Lutheranens redaktion.
Låt oss börja med frågan: Hur blir brödet och vinet i nattvarden Kristi kropp och blod? Själva undret kan naturligtvis ingen förklara. Det är ett heligt mysterium som inte låter sig utforskas. Men vad som verkar undret ger oss Skriften besked om. Det är Kristi egna ord som vi har i hans instiftelse. På denna punkt är den lutherska bekännelsen otvetydigt klar. Konkordieformelns nattvardsartikel (VII), som skrevs bl.a. just för att lösa stridigheter som uppstått om konsekrationen, säger följande om instiftelseordens verkan:
Ty där man håller fast vid hans [Kristi] instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan delar ut det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas. - - -
Vidare skriver han [Luther]…: ”Även om jag över alla bröd uttalade orden: Detta är Kristi lekamen, så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning i nattvarden säger: Detta är min lekamen, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller maktords skull, utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord. (SKB s. 623)
Vad som sägs här kan inte nog starkt uppmärksammas. De återger en syn på instiftelseorden som är minst sagt revolutionerande. Den medeltida kyrkans teologer hade under de sista 500 åren börjat ge filosofiska förklaringar till nattvardens under. Så hade man inte gjort tidigare utan nöjt sig med det gudomliga mysteriet. De två dominerande tankeskolorna under medeltiden, thomismen och nominalismen, utgick båda från föreställningen att det jordiska och begränsade inte kan rymma det oändliga och eviga (finitum non capax infinitum). Det innebar bl.a. att Kristus inte kunde vara i bröd och vin – en tankegång som Calvin och den reformerta reformationen senare hävdade mycket starkt. Den romerska kyrkan deklarerade vid ett koncilium år 1215 att brödet och vinet i nattvarden förvandlades till Kristi kropp och blod (transsubstantiation). Det var en filosofisk förklaring som bl.a. löste problemet med brödet och vinet, det jordiska och begränsade. Liknande resonemang präglade också synen på nattvardens instiftelseord och konsekrationen. Orden ansågs i sig inte ha någon egen gudomlig kraft. De var mänskliga ord och därför döda och kraftlösa ting. Undret verkades i stället av den Helige Ande genom en särskild skapad kraft.
Många nutida lutheraner har inte riktigt upptäckt i hur hög grad Luther och reformationen innebar en fullständig uppgörelse med den medeltida skolastiken och dess filosofiska metod att definiera den kristna läran. Gud var inkarnationens, människoblivandets Gud. Jesus var både Gud och man i förening. Hans ord var både mänskliga och gudomliga, vilket för övrigt gäller för hela Skriften, som är ingiven av den Helige Ande. Kristendomens stora under var just att det gudomliga och himmelska rymdes i det jordiska. Med detta var Luther tillbaka i den gamla kyrkans syn som under århundraden legat begravd och bortglömd av medeltidens filosofiska och skolastiska tankebyggnader.
Synen på Ordets inneboende gudomliga kraft kom också att prägla den lutherska nattvardsläran på ett markant sätt. När Kristus vid nattvardens instiftelse gav befallningen: ”Gör detta”, så bad han sin kyrka att vid framtida nattvardsgångar ta bröd och vin och säga det han sade. ”Detta kan ju inte ske på annat sätt än genom att upprepa och återge instiftelseorden”, står det i Konkordieformeln (SKB. s. 624). Det innebär att Kristus lägger sina mäktiga skaparord i människors mun. När de på Kristi befallning uttalas av prästen i nattvarden, så har de precis samma makt och kraft som vid den första nattvarden. Det är ingen skillnad. Även här gäller Jesu ord: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Luk. 10:16).Prästen har ingen egen makt, men Kristi ord i hans mun har en väldig makt: de ger vad de säger. Närvaron av Kristi kropp och blod åstadkoms vare sig av prästens eller av kommunikanternas tro eller handlingar, utan enbart av Kristi ord. Konsekrationen är en egen, av allt annat oberoende del av nattvardsfirandet. Den skapar själva sakramentet: ”Vår Herres Jesu Kristi sanna lekamen och blod under bröd och vin, oss kristna till att äta och dricka”, som det så pregnant står i Lilla katekesen.
Att det är Kristi mäktiga ord och inget annat som skapar sakramentet, framgår också av ett par andra saker som den lutherska bekännelsen understryker. 1.) Sakramenten förlorar inte sin verkan om de skulle råka handhas av ogudaktiga präster: ”Ty på grund av församlingens kallelse handlar de å Kristi vägnar, men inte å egna vägnar” (SKB. s. 179). 2.) Även ovärdiga och otroende tar i nattvarden med sin mun emot Kristi kropp och blod, ”dock inte till tröst och liv, utan till dom och förtappelse” (SKB. s. 520). Otron avkonsekrerar således inte elementen så att de blir bara bröd och vin, när de närmar sig munnen på en obotfärdig nattvardsgäst.
Ingen har väl under kyrkans historia skrivit så mycket och ingående om nattvarden som Luther. Det var dels hans egen djupa vördnad för och kärlek till sakramentet som drev honom, dels blev han tvungen till det på grund av alla svärmare och sakramentsförnekare som hade börjat härja. Den häftigaste dusten hade han med Zwingli.
Luther var skolad och väl insatt i den medeltida filosofins tankegångar. Men till hans storhet hör att han ifråga om den kristna läran konsekvent vägrade att låta sig styras av filosofiska spekulationer och rationalistiska försök till lösningar. Vid de uppmärksammade samtalen i Marburg 1529 med Zwingli var Luthers huvudargument Jesu ord om nattvardsbrödet: ”Detta är min kropp.” I början av samtalen tog han en krita och skrev dessa ord med stora bokstäver på bordet framför sig. Gång på gång pekade han sedan på dem. Den humanistiskt skolade Zwingli, för vilken nattvardsfrågan i grunden var en mindre och inte kyrkoskiljande sak, hade svårt att förstå denna orubbliga envetenhet. Men för Luther var det texten, det nakna, bokstavliga Ordet som gällde.
Eftersom instiftelseorden är ett Kristi maktord som läggs i prästens mun, så kan man också säga något om när undret sker att Kristus vilar på altarets bord. Det finns ett ”när”, som inte alls är oväsentligt för tron eller bara gagnar ett onyttigt och oandligt sysslande med spetsfundigheter.
Den mässa som Luther firade flödade av uttryck för att folket visste när den sakramentala närvaron började. ”Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn, Hosianna i höjden”, sjöng man i Sanctus med tanke just på den Kristus som strax vid instiftelseordens läsande skulle komma i sakramentet. Instiftelseorden följdes av elevation (prästens upphöjande av det konsekrerade brödet och vinet), klockringning, korstecken, knäfall, uppsträckta händer och liknade ting – alltsammans uttryck för att nattvardens under nu hade skett. Det fanns hos kyrkbesökarna en för dagens lutheraner nästan ofattbart stor vördnad och hänförelse över Frälsarens ankomst i bröd och vin.
Nattvardens ”när” är enligt vår mening ingen öppen fråga som nattvardstexterna inte uttalar sig om. Tvärtom, de uttalar sig mycket tydligt om den saken. När Kristus om de välsignade elementen säger ”Detta är”, så är de vad han säger. Om man tror att Kristus är sann Gud som talar sanning, hur kan man då påstå något annat? Det vore ju att göra Kristus till en lögnare. Om hans ord inte är sanna vid nattvardens början, blir de ju inte mer sanna längre fram under själva kommunionen.
Ibland sägs: ”Ja, men Kristus har ju lovat att ge oss hans kropp och blod, när vi äter och dricker. Det är väl ändå det väsentliga som det är nog att tro. Det andra kan vi lämna därhän.” Resonemanget, som kan låta bestickande, är dock inte riktigt rätt. För det första är det faktiskt så att Skriften inte någonstans ger oss något löfte om att få Kristi kropp och blod, om vi samlas till nattvard och äter och dricker bröd och vin. Däremot står det klart och tydligt att Jesus om brödet och vinet i nattvarden säger: ”Detta är min kropp, mitt blod.” Det är själva sakramentet: Kristus offrad för oss, till syndernas förlåtelse. När blir det då ett sådant underbart sakrament? Givetvis när Jesus säger det. Hans ord behöver inte en viss tid på sig för att förverkligas. Här gäller detsamma som vid skapelsen: ”Ty han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps. 33:9). För det andra måste vi komma ihåg, att det är aldrig vi som bestämmer vad som är nog, lämpligt och meningsfullt att tro om nattvarden. Det bestäms helt och hållet av Kristus och vad han säger i sin instiftelse.
Under det trettiotal år som gått, sedan jag kom att omfatta Luthers nattvardslära (tidigare var jag s.k. ”receptionist” – det var mottagandets ögonblick som gällde), har jag mött åtskilliga som försökt förklara att ”Detta är” inte måste betyda ”Detta är just nu”, utan lika gärna kan syfta framåt mot en senare tidpunkt och allra senast vid själva kommunionen. Det ”kan” vara det, säger man, fast det vet vi inget om. Försöken att komma runt ”Detta är” har ibland varit patetiska och mycket långsökta. Jag har ofta frågat mig med viss förundran: Varför denna nästan skräckfyllda rädsla för att ”Detta är” verkligen är? Vad är det som är så förfärligt med denna i grunden enkla och barnsliga tro på Kristi ord?
En del har för sig att vi försöker fixera ett ”exakt ögonblick” för den sakramentala närvarons inträdande, ungefär som om vi med klocka i handen försöker bestämma sekunden när nattvardens under börjar. Men det är en fördom, en seglivad sådan verkar det som. Vi har aldrig någonsin försökt fastställa något ”exakt ögonblick” för realpresensens inträdande i nattvarden, utan tvärtom har vi avvisat det. Det enda vi säger är att när instiftelseorden är lästa över brödet och vinet, så är Kristi kropp och blod där. ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, är det inte gemenskap med Kristi blod?” säger aposteln (1 Kor. 10:16). Mer än så kan vi inte säga. Inte heller Luther ägnade sig åt några tidsliga hårklyverier. I ett brev 1528 till bråkstaken Karlstadt, vänder han sig bestämt mot alla skolastiska spekulationer om under vilket ord eller vilken stavelse vid instiftelseordens läsande som närvaron inträdde.
Somliga vill framställa vår nattvardslära så bisarr och udda som möjligt för att sedan kunna anklaga oss för allehanda galenskaper. Men sådant visar bara att den egna argumenteringen är ganska svag.
När är nattvarden slut? När alla har fått del av nattvardsgåvorna eller när allt det som konsekrerats har förtärts? Nattvarden varar, säger Luther ”tills alla har kommunicerat, tömt kalken, förtärt de konsekrerade oblaterna, folket har sänts åstad och altaret lämnats”. Han var mycket bestämd med att allt skulle förtäras, även det som någon gång blev över sedan alla fått sitt.
Frågan är då om det finns något stöd i Skriften för en sådan ordning. Är det bara en god sed för att undvika missbruk av det invigda, eller bjuder oss Kristus att göra det? Som alla kan se talar instiftelseorden inte specifikt om det överblivna, men ändå får vi klar vägledning om vad vi skall göra. Det konsekrerade är, som vi har sett, Kristi kropp och blod. Det är sakrament. Och om detta sakrament säger Kristus en enda sak: att det är till för att ätas och drickas till syndernas förlåtelse. Vill vi göra som Kristus säger, så finns det bara en lösning på ”problemet” med det överblivna: att prästen eller någon annan ödmjukt och vördnadsfullt förtär det just som sakrament. Alla andra ordningar innebär nedvärdering av konsekrationen och missbruk av det konsekrerade. Men med ordningen att inte lämna något kvar slipper vi alla gagnlösa funderingar över vad det som sparats eller slängts är. Vi slipper alla frestelser till missbruk, såväl katolska som protestantiska, och inte minst slipper vi alla samvetsbetänkligheter.
Konsekvensen av detta, säger man ibland lite raljerande till oss, borde ju bli att man måste äta upp ”precis allt”, dvs. minutiöst och med förstoringsglas i hand spåra varje liten partikel. Men sådant ägnar vi oss inte åt. Vi lär t.ex. inte att man skall äta upp torkduken, om det skulle finnas spår av nattvardsvin på den. Varken vid nattvardens början eller vid dess slut ägnar vi oss åt några skolastiska spetsfundigheter. Vad det handlar om är givetvis vanlig naturlig förtäring av vad som synligt och uppenbart finns kvar på patenen eller i kalken.
Lutheraner har haft olika ritualer att markera måltidens slut, t.ex. att rengöra kalken med lite vatten eller (som Luther) med sköljvin som sedan dricks upp. Sådant hör givetvis till området för adiafora.
Som goda lutheraner brukar vi bestämt hävda att Skriften står över vad kyrkomöten, biskopar och präster säger. Traditionen måste vika för Skriften som kyrkans högsta och enda norm. Vi brukar anklaga en del andra för att de sätter traditionen över Skriften. Men som lutheraner skall vi nog vara beredda att sopa också framför vår egen dörr och se till att olika ”lutherska” traditioner som vi vant oss vid inte blir viktigare än Skriften. Faran finns.
I nattvardsläran är många av oss uppvuxna i en pietistisk-luthersk tradition som står mycket främmande för den lära som vi här talar om. Den traditionen har präglats mer av Filip Melanchtons nattvardssyn än Luthers. Efter Luthers död stod det alltmer klart att Melanchton och hans lärjungar, filippisterna, gick en annan väg än Luther. De fruktade att Luthers starka tro på konsekrationen och hans realism i synen på brödet och vinet som identiska med Kristi kropp och blod skulle leda till ett återinförande av den romerska mässan. Tyngdpunkten kom därför att förskjutas från konsekrationen till själva kommunionen. Det blev till sist den fullbordade nattvardsgången, som så att säga blev garantin för att Kristus varit närvarande i sakramentet. Så uppstod med tiden en fullfjädrad filippistisk tradition, som inte bara ville begränsa närvaron till mottagandets ögonblick, utan också göra den beroende av det. Och det blev den traditionen som via 1600-talets ortodoxi kom att dominera i de lutherska kyrkorna både i Europa och i Amerika ända in i våra dagar.
Jag var själv i yngre dagar filippist. Jag minns att jag på ett prästkonvent i Norrland spontant opponerade mig mot en kollega som sade något om elevation och tillbedjan av Kristus i sakramentet, och att det inte behövde vara fel. Jag anade genast farliga romerska och högkyrkliga tankegångar och bemötte honom med ungefär vad Pieper säger i sin dogmatik (som på denna punkt är klart filippistisk). Min kollega sade då stilla och försynt något om att jag kanske borde fundera lite mer över instiftelseorden och tänka på att Jesus inte sade: ”Detta kommer att bli om en stund”, utan: ”Detta är.” Det blev en tankeställare och början till en nyttig omprövning.
Vi måste våga ställa också vår lutherska tradition under ”Skriften allena”, så att vi inte okritiskt och aningslöst bygger vår kristna tro på den. Vi vet att många goda lutherska fäder har varit mer eller mindre filippistiska i nattvardsläran, kanske just för att de förlitat sig för mycket på ortodoxins män. Vi skall inte döma dem för hårt för det, men veta att allt som går under namnet ”luthersk” inte med nödvändighet är bibliskt.
– – –
Nattvarden är vår Herres Jesu Kristi stora gåva till kyrkan. Här fanns hela kristendomen sammanfattad som i en enda brännpunkt: Här möter vi inkarnationens nåderike och barmhärtige Gud. Här får vi del av det rena evangeliet, Kristi offer till liv och salighet för oss, på ett mirakulöst och underbart sätt. Här möter vi Ordet i all dess kraft. Allt är inbäddat i detta sakrament. Och här prövas vår bibelsyn, hur vi läser texterna, om den bokstavliga meningen skall få råda, eller om den skall förflyktigas eller tvingas vika för rationalistiska tolkningar.
Glädjande nog har alltfler under de senaste årtiondena börjat återupptäcka och återvända till den ”gnesio-” eller äktlutherska, bibliska nattvardsläran med all den vördnad, glädje och tacksamhet för nattvardens stora under som den för med sig. Än mer glädjande vore det, om de nya lutherska frikyrkorna kunde enas om den.
Staffan Bergman