Herren kommer i sin kyrka

Kristus hälsades som en konung, när han red in i Jerusalem. Han möttes av jublande skaror som hyllade honom med hosiannarop och vajande palmkvistar. På det nya kyrkoårets första dag hyllar också vi Kristus, vår konung och Gud, som kommer för att vara med oss under det nya kyrkoår som inleds i dag.

Kyrkoåret är ett pärlband av söndagar, där varje söndag har sitt särskilda ämne. Under ett kyrkoår upplever vi på nytt den kristna trons stora händelser och får höra vad de betyder för oss. Det behöver vi. Man behöver inte vara borta länge från kyrkans gudstjänster, förrän man vänjer sig att leva utan dem. Så blir det när vår gamla människa gång på gång vinner slaget på söndagsmorgonen och med billiga ursäkter får oss att stanna hemma.

Vi behöver höra Kristi ord, undervisas, förmanas, varnas och ledas av honom. Annars glider vi bort och tron och kärleken dör. Vi behöver näring och kraft för att kunna leva som kristna. Det får vi i kyrkan. Kyrkoårets gudstjänster är viloplatser, oaser i öknen, stunder av återhämtning och kraftsamling. Låt oss ta vara på tillfällena, medan vi har dem. Tänk på att ett kyrkoår närsomhelst kan avbrytas av döden eller yttersta domen.

”Herren kommer i sin kyrka” är denna söndags ämne. Han som kom till Jerusalem kommer till oss, till var och en av oss, ty det står: ”Se, din konung kommer till dig!” Om detta hans advent eller kommande till oss säger vi i dag följande.

1. Han kommer genom Ordet

När Jesus red in i Jerusalem, red han på en åsna. Det gör han inte i dag: han bärs och förs till oss genom Ordet. Redan i evigheten hos Gud kallas han Ordet: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”, står det i aposteln Johannes mäktiga inledning till hans evangelium. Guds relation till oss har alltid varit byggd på ord, på att han talar till oss.

I Hebreerbrevet står det: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1-2). Kristus är Guds stora slutord till oss människor. Utöver honom har Gud inget mer att säga. Härom söndagen hörde vi Jesus säga: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå” (Matt. 24:35).

Den kända satsen: ”Kristus är Bibelns kärna och stjärna” sammanfattar utomordentligt fint den evangelisk-lutherska kyrkans syn på Ordet. I dag hävdar många att Bibeln är en splittrad samling svårtolkade skrifter från olika tider. Den är tidsbunden, präglad av gamla tiders olika religiösa föreställningar. Den har inget enhetligt budskap. Därför är den inget som man hämta gudomliga och evigt giltiga sanningar ifrån, sägs det. Men så är det inte. Det är inte sant. Bibeln har en underbar enhet. Den har ett inre sammanhang, en röd tråd som löper igenom den från början till slut, en kärna som allt centreras kring, en morgonstjärna som lyser såväl i GT som i NT. Och den är Kristus, Ordet som blivit kött.

Jesus själv hänvisade ständigt till Skriften som Guds Ord i bokstavlig mening. Han framställde alltid sig själv som uppfyllelsen av Skriftens profetior. Till judarna sade han: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39), likaså: ”Om ni trodde på Moses, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit” (Joh. 5:46). Efter sin uppståndelse visade Jesus för lärjungarna på vägen till Emmaus den röda tråden som löpte igenom hela GT: att Messias skulle lida, dö och uppstå: ”Han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna” (Luk. 24:27).

Även hans intåg i Jerusalem på en åsnerygg var förutsagt i Skriften. ”Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten”, säger Matteus. Gång på gång återkommer de orden i NT i samband med vad Jesus säger eller gör.

Det är denne Kristus, som är Ordet, bärs av Ordet och som förkunnar Ordet från Gud, som kommer till oss under det nya året. Vi möter honom i texter, i predikan och sakrament. Även sakramenten är Guds Ord, fast förbundna med synliga tecken som vatten, bröd och vin. Genom dessa medel utför Kristus i dag sina kraftgärningar till liv och salighet för oss som samlas kring honom.

Ingen kyrka i hela världen har så starkt som den lutherska kyrkan hävdat nådemedlens allt avgörande betydelse för tron och det kristna livet. Dessa medel är lastdjuret, åsnan, som bär Jesus till oss. På något annat sätt kommer han inte till oss, och utan att möta honom där, möter vi honom inte alls. Över nådemedlen lyser orden: ”Se, din konung kommer till dig!”

Så är och förblir kännetecknet på Kristi kyrka denna: Den finns där Konungens ord predikas rent och klart och där sakramenten delas ut så som han har befallt. Där skall vi söka honom och där blir vi aldrig bedragna.

2. Han kommer med rättfärdighet och seger

Det ställe hos Sakarja som Matteus hänvisar till lyder i sin helhet så här: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl” (Sak. 9:9). Sakarja säger detta till judar som återvände från den babyloniska fångenskapen. De behövde tröst och hopp inför framtiden och fick det genom profetior om Messias.

Sakarja levde samtidigt med Haggai på 500-talet. De hörde till de sista profetrösterna som hördes i gammaltestamentlig tid. Haggai uppmuntrade folket i återuppbyggnaden av Jerusalems raserade tempel. Sakarja var mer inriktad på den andliga återuppbyggnaden, den inre förnyelsen genom tro på Guds löften. Han var hoppets profet som talade om den kommande befrielsen genom Herrens lidande tjänare.

Sakarjas bok innehåller fler profetior om Messias än den om hans intåg i Jerusalem på en åsna. Han talar om ”förbundsblodet” för vars skull fångar befrias (9:11), om ”de trettio silversiklarna” som Herren blev värderad till (11:13), om den slagne herden och de skingrade fåren (13:7), om Jerusalems invånare som ser upp till den ”som de har genomborrat” (12:10) – allt detta som vi sedan åter finner i Kristi lidandes historia. Sakarja har kallats ”passionsveckans profet”.

Många väntade på Jesu tid Messias som en upprorsledare med svärd i hand. Men han kom inte ridande på en stridshingst i spetsen för sina krigar. Han kom ”ödmjuk, ridande på en åsna”. Han kom med frid och försoning. Genom att rida på en åsna ville han visa att han var en annan sorts Messias, den som Sakarja talade om.

Jesus var väl medveten om att de hänförda hyllningarna inom kort skulle tystna och ersättas av knutna nävar och hätska röster som skanderade: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” (Matt. 27:22-23). Han visste att han red mot döden på Golgata. Det var hans eget val. Där skulle han uppfylla en annan av Sakarjas profetior, nämligen den där det står: ”Jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag” (Sak. 3:9). Och det gjorde han. Med sitt försoningsoffer utplånade han på en enda dag inte bara Jerusalems synder utan dina och mina och hela världens. När Jesus instiftade nattvarden sade han om vinet i kalken: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt. 26:28). Det är förbundsblodet Sakarja talade om, och om vilket aposteln Johannes säger: ”Jesu, Guds Sons, blod renar oss från alla synd.” (1 Joh. 1:9). Det är den rättfärdighet och seger som Konungen ger oss.

Den stora och underbara tröst som ligger i orden: ”Se, din konung kommer till dig” förstås inte av vem som helst. Den förstås bara av den som är vanmäktig, betryckt, plågad, den som är jagad av tyranner som synden, döden och djävulen. För dem signalerar redan ordet ”Se!” något oväntat och överraskade. Sedan kommer evangeliet, det glada budskapet: Du har en rättfärdig och segerrik kung som besegrat alla dina fiender! Han är din!

Det börjar alltså inte med att jag kommer till Konungen, utan att han kommer till mig. Det börjar inte med att jag ger honom något i utbyte, för att sedan få vara med i hans rike. Jag har inget att ge, men han ger sig själv åt mig med allt vad han är och har. Han säger: Jag är din.

Det är så han vill bli trodd och mottagen av oss under det nya kyrkoåret. ”Se, din konung kommer till dig” är ropet som vill väcka tro på nåden, den som inte kommer inifrån, från oss, utan utifrån, från Kristus.

3. Han kommer för att mötas av bön och lovsång

När Jesus tågade in i Jerusalem lovsjöng folket honom med ord ur Psaltaren: ”Hosianna! Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, Hosianna i höjden!” (Ps. 118:25-26). Den fortsatta händelseutvecklingen visar att för många var detta inte en lovsång som kom av tro på Jesu evangelium. Det var bara så härligt att svepas med av massan, stämningen och sången. Ungefär så firar många advent i dag. Man går i kyrkan första Advent för stämningens och de vackra adventssångernas skull, men har ingen tanke på att bekänna sina synder, tro på Konungen och viga sitt liv åt honom.

Hosianna, som betyder ”Herre, rädda, fräls!”, var från början ett nödrop men blev med tiden också ett hyllningsrop ungefär som vårt ”Leve han!” Men det ligget något i denna utveckling. Den som verkligen ser att han är en syndare i nöd och i sin hjälplöshet ropar till Herren, han ropar inte förgäves. Det slutar med lovsång, till Herren, att man välsignar, upphöjer och ärar honom. Det står: ”Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig, och du skall ära mig” (Ps. 50:15).

Kristus, Konungen, som kommer till sin i världen så föraktade och betryckta kyrka, är värd all vår tro och all vår lovsång. Men när vi hyllar vår konung och Gud, låt oss då inte glömma den delen av lovsången som består i att vi ställer våra liv till hans förfogande och låter honom regera över oss. När aposteln Paulus blivit kristen sade han: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20). I hans hjärta hade det blivit tronskifte. Han hade lämnat över tömmarna till Kristus och sagt: ”Nu är det du, Herre, som styr, inte jag.” Så gör Konungens folk. De ber med de trogna i alla tider: ”Herre, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud” (Ps. 25:5). Amen.

S Bergman

[^]