Jesus och dopet

Det är det heliga dopets söndag i dag. I den nicenska trosbekännelsen sjöng vi nyss: ”Jag tror på ett enda dop till syndernas förlåtelse.” Det påminner oss om att Bibeln bara känner till ett enda dop. Jesus har inte instiftat flera olika dop, som ger olika ting vid olika tillfällen, t.ex. ett dop för barn, ett dop för vuxna, ett vattendop, ett andedop osv. Det kristna dopet är ett enda och ger ett och detsamma. Så säger också aposteln Paulus i Ef. 4:5 att vi kristna är kallade till ”en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader”.

Vår text i dag handlar om det märkliga i att Jesus själv döptes. På Nyårsdagen hörde vi om Jesu omskärelse vid åtta dagars ålder. I dag tar oss texten ett språng fram i tiden och berättar för oss om Jesu dop, hur han i vuxen ålder, på tröskeln till sin offentliga verksamhet, döptes av Johannes Döparen. Vi skall strax se vad det betyder för oss. Men vi börjar med att säga något om Johannes dop.

1. Johannes dop var ett riktigt, frälsande dop

Många kom till Johannes Döparen för att bli döpta. Det står om honom, strax före vår text, att han döpte ”i vatten till omvändelse”. Men Johannes sade att efter honom kom en som var starkare än han. Det var Jesus, Frälsaren, som han var sänd att bereda vägen för. ”Han skall döpa er i den helige Ande och i eld”, sade han till folket (Matt. 3:11). Betydde det att Johannes dop var utan den Helige Ande, ett dop i vatten utan någon egentlig verkan? Var det bara en symbolisk bekännelsehandling från människans sida, ett tecken på att hon verkligen ångrade sina synder och ville börja leva ett nytt och rent liv? Johannes dop har ibland tolkats så. Man menar att senare kom Jesus med det riktiga dopet som skänkte frälsning och gav den Helige Ande. Men så var det inte. Att Jesus skulle ”döpa i den helige Ande och eld” betyder inte att Johannes dop inte var ett riktigt och frälsande dop genom vilket Anden verkade. Hans ord syftar i stället på den första pingstdagens unika andeutgjutelse över apostlarna och den första kyrkan. Det framgår också av Jesu ord till apostlarna kort före hans himmelsfärd: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande” (Apg. 1:4-5). Så skedde också: ”Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem” (Apg. 2:3). Det var en speciell händelse som inte förringade eller upphävde vattendopet.

Vi kan också tänka på vad Jesus sade i sitt samtal med Nikodemus: ”Den som inte blir född av vatten och Ande, kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5). Det pånyttfödande dop i vatten och Ande som han talade om var Johannes dop, för det var bara Johannes och hans lärjungar som döpte vid den tidpunken. Den stora dopbefallningen hade ännu inte givits.

Johannes dop och det dop som Jesus senare instiftade var i grunden samma dop som gav samma gåva. Vissa smärre skillnader fanns dock. Johannes dop präglades av att det förberedde människorna för Jesu framträdande, så att de tog emot honom som den rätte Messias. Vidare var Johannes dop begränsat till Israels folk. Men det var klart och tydligt ett verksamt och frälsande dop – ett ” omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”, som det står (Mark. 1:4). Det skänkte syndernas förlåtelse, precis som det dop Jesus senare gav befallning om. Johannes förvaltade således ett verksamt nådemedel som verkligen gav något. Det var ett dop för syndare som renades och föddes på nytt i kraft av Guds Ord och Ande som var knutet till vattnet.

Det är viktigt att vi har det klart för oss, när vi nu kommer till det som evangelietexten handlar om, nämligen att Jesus själv lät döpa sig av Johannes. Den stora frågan som då genast anmäler sig är denna:

2. Varför behövde Jesus döpas?

Han var ju ingen syndare. De andra som kom till Johannes för att bli döpta var uppenbara syndare som bekände sina synder. Det var brutala soldater, som ångrade att de under vapenhot plundrat folk på deras pengar och betett sig illa mot civila. Det var publikaner och skökor, girigbukar och andra lastbara syndare från Jerusalem. När de hörde Johannes predika greps de av dåligt samvete och kände fruktan för Guds dom. Att de kom till honom och stod i kö för att bli döpta och komma bort från sitt gamla liv, det kan vi förstå. De behövde dopets renande och pånyttfödande kraft.

Men det är svårare att förstå att också Jesus ville bli döpt. Han var ju ingen syndare. Han hade inga egna synder att bekänna som de andra. Han behövde ingen omvändelse. Ändå ville han bli döpt. Också Johannes ryggade tillbaka inför denna begäran. Han protesterade bestämt mot att Messias, den syndfrie, skulle behöva syndares dop. Det var ju snarare han, Johannes, som behövde döpas av Jesus. Men Jesus insisterade: ”Låt det nu ske. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.” Då anade Johannes på något sätt att Jesu dop var viktigt och måste ha en särskild innebörd. Därför böjde han sig för Jesu vilja och skred till verket och döpte honom. Han döpte Messias, Guds Son och han fick snart en himmelsk bekräftelse på att det var rätt.

Vad menade Jesus med att hans dop innebar att all rättfärdighet uppfylldes? Vi talade på Nyårsdagen om Kristi omskärelse och sade att den betydde att Jesusbarnet blev ställd under lagen för att friköpa dem som stod under lagen (Gal. 4:4). Han skulle bli den som gick in under lagen, både under dess krav på oss och under dess dom över oss. Alla som omskars var skyldiga att hålla lagen. Jesu omskärelse blev en gammaltestamentlig invigning av honom till hans stora kall att ”uppfylla all rättfärdighet” i syndares ställe. Att han tar emot dopet, som är Nya förbundets motsvarighet till omskärelsen, kan man säga är hans nytestamentliga invigning till den stora uppgift han hade. Den var högtidligare och bekräftades på ett överdådigt sätt från himlen.

Jesus varken omskars eller döptes för egen del, för att han själv behövde det, utan det skedde för vår skull. Han döptes inte till sina egna synders förlåtelse, utan till våra synders förlåtelse. När Jesus lät döpa sig såg det ut som om han likt övriga som steg ner i vattnet var en syndare som bekände sina synder. Och på sätt och vis var det så. Men han bekände inte sina egna synder, utan folkets synder, våra och hela världens synder. Han döptes till att med sitt liv, sitt lidande och sin död uppfylla all rättfärdighet. Det var en invigning till hans ställföreträdande gärning, till hans blodsdop, hans död på korset i syndares ställe. Det var detta som Johannes plötsligt såg när Jesus steg ned i omvändelsens dop. Han såg vad det innebar, det han själv sagt om honom, att han var: ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Aposteln Paulus skrev senare: ”Den som inte visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5:21). De orden kan sättas som överskrift över Jesu dop. Genom att han bar våra synder och blev gjord till synd i vårt ställe uppfylldes all rättfärdighet. Så blev han ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer. 33:16). Det var för den saken Jesus döptes

Hans märkliga dop har fått stora konsekvenser för vårt dop.

3. Jesu dop ger vårt dop dess frälsande kraft

Jesu dop var ett dop i vårt ställe för vår frälsnings skull. Därför kan man säga att hans dop var det som gav både Johannes dop och det dop som Jesus senare gav befallning om dess kraft. När Johannes döpte i vatten och sedan hänvisade till Jesus och sade att det var på honom man skulle tro, så visade han, att det inte var han, Johannes, som på något sätt gav dopet dess kraft, utan att frälsningen kom från Jesus, som var den långt större och starkare. Johannes själv var ”inte ens värd att ta av honom hans sandaler” (Matt. 3:11). Det var Jesus och ingen annan som var Frälsaren.

Så skall vi också se på dopet i dag. När prästen döper, döper han likt Johannes i vatten. Men vattnets frälsande kraft kommer inte från prästen, utan från Jesus, världens Frälsare, som är sann Gud och sann människa. Det är i själva verket han som i dopet döper och förlåter, rättfärdiggör och föder oss på nytt till Guds barn. Han kommer med sitt ord och med den vunna försoningens kraft till vattnet, så att det blir ett nåderikt livets vatten, som ”verkar syndernas förlåtelse, befriar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det”, som Luther säger i Lilla katekesen. Så är det Jesus som i kraft av sitt dop gör varje dop till ett verkligt andedop, så att det blir ”ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande”, som vi hörde i dagens epistel (Tit. 3:5). Genom syndernas förlåtelse blir vi renade från all synd. Av naturen, för vår medfödda synds skull, är vi ”vredens barn”, säger aposteln (Ef. 2:3). Men genom dopet föds vi på nytt till Guds barn.

4. Gud har all sin glädje i Jesus och dopet

Vid Jesu dop möter vi hela Treenigheten: Den döpte Sonen och Guds Ande som svävar ner över honom som en duva. Och från himlen hörs Faderns röst som säger: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” Det är en mäktig proklamation som ropar ut vad som gäller för att en människa skall finna Gud och komma in i det goda barnaskapsförhållandet till honom. Alla syndare hänvisas till Jesus, till den människoblivne Sonen och hans frälsande dop.

Det betyder att vi måste ta vår tillflykt till Jesus som vår rättfärdighet inför Gud. När vi tror på Jesus så ser Gud oss i sin älskade Son. Då ser han inte vår synd och vår orättfärdighet utan Sonens rättfärdighet. Han ser oss klädda i den vita dopdräkten som heter syndernas förlåtelse. I Sonen har Gud all sin glädje, och därmed också sin glädje i alla som döpts med det frälsande dop som han har instiftat.

Dopet är oss givet en gång, men det är givet för att användas dagligen till tröst och glädje. Den vita dräkten är oss given för hela livet. Många bryr sig inte om den och har då ingen glädje av den. Men den hänger kvar i den himmelska garderoben och väntar på att ägaren skall komma tillbaka och åter klä sig i den igen. För varje döpt som kommit från Gud är dopet en ständig kallelse att återta sin plats i Guds rike och ikläda sig den vita dräkten.

Kan verkligen dopets vatten ge och verka allt detta? Ja, det kan det. På Jesu tid var det många som tänkte och sade: ”Inte kan väl han, Josefs son, vara Messias, Guds Son! Vi ser ju att han är en vanlig människa!”. Om dopet och om nattvarden tänker förnuftet på liknade sätt: ”Inte kan väl vatten verka frälsning! Inte kan väl bröd och vin vara Kristi kropp och blod!” Med det är på det sättet som Gud möter oss, genom yttre jordiska medel till vilka han fogar sin Ande, sitt ord och sin nåd. Gud hänvisar oss till dopet som han aldrig ångrar, ty han vill alltid vår frälsning.

”Här en källa rinner, Säll den henne finner”, så skall vi strax sjunga i psalmen efter predikan. Och så skall vi tänka om dopet. Det är en källa med ett ständigt flödande livets vatten som aldrig tar slut. Den innehåller allt vad som behövs för att vi skall bli och förbli Guds barn, allt som behövs för vår salighet. Allt finns inbäddat i dopet: inte bara förlåtelsen utan också mönstret för det nya livet som består i att dagligen dö från synden och uppstå till ett nytt liv. Det är ju ett bad till ny födelse och ”förnyelse i den helige Ande”, dvs. till förändring och förbättring av våra liv. I dopet finns både förlåtelse och kraft till helgelse. Det skall vi inte glömma bort.

Dopet liknas av aposteln Petrus vid Noas ark. De åtta som lyssnade till Guds kallelse och gick in i arken blev ”frälsta genom vatten”¸ säger han och tillägger: ”Efter denna förebild frälser dopet nu också er” (1 Petr. 3:20–21). Vattnet lyfter och bär dopets båt och dess passagerare över mörka djup och stormiga hav och för dem till sist välbehållna in i den himmelska hamnen. Men vad hjälper det om båten löper i hamn, och jag inte är med?

Många överger dopets båt som vore det ett sjunkande skepp. De slutar att vara kristna för att många andra gör det eller för att man tror att kristendomen är otidsenlig och har spelat ut sin roll. Det är alldeles riktigt att man skall överge sjunkande skepp, men dopets skepp är inget sådant skepp. Det sjunker inte och går aldrig under för det är Guds skepp, styrt av Sonen som han har all sin glädje i. Lämnar vi det skeppet går vi under. Jesus säger: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16). Därför gäller det att hålla sig kvar i båten ända tills vi är i framme och förtröstansfullt sjunga som vi gör i psalmen:

När min blick, mitt hjärta brista,
Vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn;
Fader tag mig i din famn.

Amen.

S Bergman

[^]