[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Septuagesima

TEXT: Matt. 20:1-16


Arbetarna i vingården

Dagens predikotext består av en liknelse som Jesus berättade. Det var en vingårdsägare som behövde arbetskraft till vingården. Man kan tänka sig att skördetiden hade börjat, för då behövs det mycket folk. Vingårdsägaren gick därför ner till torget för att leja folk till arbetet. Torget fungerade som arbetsförmedling, de som ville ha jobb gick dit och väntade på att någon skulle erbjuda dem arbete. Och vingårdsägaren fick tag på några redan tidigt på morgonen. Men det visade sig att han behövde mer folk, så han gick till torget igen, ja, han gick flera gånger under dagen, och varje gång lyckades han få tag på fler arbetare.

Det här är en liknelse, en fiktiv berättelse, som beskriver någonting som inte har hänt. Dess syfte är pedagogiskt, den ska illustrera någonting, den har ett budskap. Ofta har den en särskild poäng, som den förmedlar, och man ska inte fantasifullt försöka pressa ut någon särskild mening av varje detalj. En del saker är helt enkelt en slags miljöbeskrivning och ram för berättelsen.

Vår liknelse idag har flera saker att säga oss, den kan tillämpas både inom skapelsens område och inom frälsningens. Egentligen är det liknelsens andliga innehåll som är det primära, men det finns lärdomar i den även för det jordiska livet. Låt oss börja med skapelsens område, den mänskliga moralen.

Liknelsens moraliska innehåll

Berättelsen lär oss på det mänskliga planet, att vi ska vara nöjda med vår lott. Om vi får det vi ska ha enligt avtalet, ska vi vara nöjda. Husbonden hade ju gjort upp med dem han lejde tidigt på morgonen att de skulle få en denar, en dagslön, så de fick ju den överenskomna lönen. Ändå blev de missnöjda och avundsjuka över att de som bara jobbat några timmar fick lika mycket, ja till och med de som bara jobbat en enda timme fick en hel denar, en dagslön. De första tyckte då att de blivit förfördelade, att de blev behandlade orättvist och blev missgynnade. Men de fick vad de hade gjort upp om, de fick den lön de skulle ha. Ändå greps de av avund, som det står i texten såg de med onda ögon på vingårdsägarens handlande.

Avundsjuka och gnällig missnöjdhet är mot Guds vilja, ja, det är synd. Visst händer det att andra får mer, men så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Apropå avund, tänk på Kain och Abel. Gud såg till Abels offer men inte till Kains. Hur reagerade Kain? Jo, han blev avundsjuk, och hans blick blev mörk. Så växte avunden till hat, och hatet gjorde att han gick ut på en promenad med sin bror Abel och slog ihjäl honom där. Men i stället för att avundas sin bror, borde Kain ha frågat sig vad som var fel med hans eget offer. Inte kan vi hindra att avunden vaknar till liv i vårt hjärta, men vi väljer hur vi hanterar den. Kain borde ha bett till Gud om syndernas förlåtelse, om hjälp och om tro. Men i stället för att angripa sitt eget problem och lösa det, angrep han Abel och dödade honom.

Det är därför alldeles på sin plats att aposteln Paulus när han räknar upp köttets gärningar, den gamla människans gärningar, i galaterbrevet nämner avund: Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike. (Gal. 5:19ff.)

Som vi sedan kan se, upphörde inte avunden med Kain. Vi har också Josef, som fick en fin rock av sin far Jakob. Där gick det likadant, bröderna blev avundsjuka, och den växte till hat, och de försökte döda Josef.

Kanske säger någon: Men patriarken Jakob var ju orättvis mot de andra bröderna. Det var bland annat därför de greps av hat till Josef och försökte döda honom. Ack, hur ofta händer inte detta, att syskon anser att föräldrarna behandlar sina barn orättvist! Och så uppstår misshälligheter barnen emellan. De blir osams och vill ibland inte ens se varandra. Och det blir inte mindre oenighet ens när föräldrarna dör. Min religionslärare på gymnasiet, som också var präst, berättade för vår klass att det inte var ovanligt att bråk mellan syskon, bråk om pengar och saker och allt möjligt, uppstod redan på begravningskaffet.

Å ena sidan måste vi säga, att Jakob var i sin fulla rätt att ge en fin rock till Josef. Han fick disponera sin egendom, liksom vingårdsägaren i dagens text säger: Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Samtidigt måste vi framhålla, att det är föräldrars uppgift att ta väl hand om alla sina barn och älska dem alla. Och favoriserar föräldrar något eller några barn, så blir det lätt en grogrund för missämja. Det bör föräldrar tänka på. Och även om man inte gör något orätt, utan gör sådant som är riktigt, kan det bli fel. Det räcker inte alltid att göra det som är rätt, det är inte säkert att det blir bra för det.

Men även om föräldrarna anstränger sig aldrig så mycket för att vara rättvisa, kan avundsjuka uppstå inom syskonskaran. Och det går inte heller att behandla alla barn exakt lika. Som barn måste vi förstå det, och acceptera att det är olika. Våra föräldrar disponerar sin egendom. Och det finns olika slags rättvisa, olika definitioner som är riktiga på sitt sätt. Vad är det som säger att det är din version som gäller och inte dina föräldrars?

Naturligtvis kan det vara så att det sker något orättfärdigt. Jag försvarar inte vad som helst. Föräldrar bör hjälpa och vara vänliga mot alla sina barn. Men, om vi märker att avunden angriper oss, ska vi inte ge den plats. Bekämpa den. Försök stoppa den. Be om förlåtelse för den, och tveka inte att använda biktens sakrament.

Om att vara nöjd med sin lott

Vi ska alltså vara fördragsamma och nöjda med vår lott. Sankt Paulus skriver om det till Timoteus: Gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det. Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. (1 Tim. 6:6ff.)

Vi ska dock komma ihåg att förnöjsamhet inte är kristendomens kärna och väsen. Det trodde de så kallade neologerna i början av artonhundratalet. (Dit räknar vi till exempel ärkebiskoparna Johannes Lindblom och Johan Olof Wallin.) Därför gjorde det inte dem särskilt mycket eller ens något om man läste hela Bibeln som liknelser, som sedelärande berättelser, bara man som kristen var dygdig och förnöjd.

Men den största orsaken till att Jesus kom hit till jorden var inte att han ville skapa moraliskt högtstående individer, utan att han ville frälsa syndare. Naturligtvis vill Jesus att vi följer Guds bud helhjärtat, att vi är osjälviska, kärleksfulla och vänliga på allt sätt. Vi ska inte tumma på det. De goda gärningarna är nödvändiga när vi talar om helgelsen. Men när vi talar om frälsningens gåva är goda gärningar skadliga. För om nåden inte är gratis, är det inte nåd. Blandar vi in de goda gärningarna och våra egna förtjänster i frälsningen, då missar vi Guds nåd.

Låt oss nu gå vidare och titta på textens andliga innehåll.

Liknelsens primära, andliga innehåll

Som Jesus säger i början av texten, så handlar denna liknelse om himmelriket: Himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Husbonden, det är Gud. Han går ständigt ut och söker människor till vingården, som är hans rike. En del kommer tidigt, kanske redan som barn. Andra kommer sent i livet. När vi än kommit till Gud, så får vi tjäna honom i hans rike. Men det vi får av honom är ett och detsamma, oavsett när vi kommit till Gud eller hur länge vi tjänat honom: Himmelriket, evigt liv och barnaskap hos Gud. Belöningen är en och densamma.

Man kan också förstå dagen och dess timmar som skapelsens, jordens dag. Cyrillus av Alexandria utlägger texten så att Adam och Henok kallades på morgonen, Noa och Sem vid tredje timmen och Abraham vid sjätte timmen. Vid elfte timmen kallades även hedningarna. På grekiska är det samma ord för timme och tid. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Kära barn, den sista tiden är här. (1 Joh. 2:18) Det kan alltså också översättas: Den sista timmen är här. Därför menade kyrkofadern Cyrillus att det var hedningarna som fick komma och arbeta i vingården under den sista timmen. Denna utläggning passar bra med att det i så fall blir judafolket som har stått ut med dagens slit och hetta, stått ut med alla föreskrifter i Mose lag, regler om oren och ren föda, offertjänsten och så vidare. Allt detta som aposteln Petrus vid det första kyrkomötet i Jerusalem beskrev som ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära. (Apg. 15:10)

De arbetare som stod där när vingårdsägaren kom ut vid den elfte timmen var sysslolösa står det. När han frågade dem varför, svarade de: Därför att ingen har lejt oss. Ty Mose och det Gamla förbundet gällde inte för hedningarna. Under den tiden var hedningarna inte kallade till att arbeta i vingården. Men nu, i den sista timmen, den sista tiden, fick de alla komma och tjäna Gud, och de fick samma lön.

Vad betyder det då att alla fick samma lön? Eftersom vingården är Guds rike, himmelriket, och ägaren bjöd in alla han mötte på torget dit, så betyder att arbeta i vingården att tro på Gud, att vara hans barn, tjäna honom och höra till honom. Att alla får samma lön innebär alltså att frälsningen ges lika åt alla människor, av nåd allena. Vingårdsägaren sade ju till den som anställdes först: Åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. Lönen som ägaren gav berodde alltså på hans vilja.

Vi människor vill så gärna tro, att om vi bara är duktiga, anstränger oss och gör så gott vi kan, så kommer vi till Guds rike. Men så är det inte. Guds rike får vi utan någon vår arbetsinsats eller gärning. Vi kan aldrig förtjäna Guds rike. Vi får barnaskapet hos Gud endast på grund av hans goda vilja, hans välvilja, hans oförtjänta nåd. Amen.

J Fjellander

[^]