Andens verk i oss

Vi har tre stora högtider under kyrkoåret: jul, påsk och pingst. Under julen får vi höra om hur Guds Son blev människa och bodde mitt ibland oss. Under påsken får vi höra om vad han gjort för oss genom sin död och uppståndelse. I dag på pingstdagen, den sista av de stora högtiderna, heter det att Gud, den Treenige, vill bo i oss. Om den kristne säger Jesus i dagens evangelium: ”Vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.”

Guds verk i oss tillskriver vi särskilt den Helige Ande. Och i dag på pingstdagen ställer vi på nytt frågan: Vem är den Helige Ande? Vi frågar inte: Vad är den Helige Ande? I våra dagar talar man gärna om Anden som en kraft eller energi. Men i Bibeln är Anden mycket mer än en kraft. Jesus talar i vår text om Anden som ”han”, som en person som tänker, talar och handlar. I den nicenska trosbekännelsen sjöng vi nyss: ”Jag tror … på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna.” Så bekänner den kristna kyrkan med den heliga Skrift. Anden är en gudomsperson, en i den heliga Treenigheten. Han är lika mycket Gud som Fadern och Sonen. Därför håller vi fast vid att det är rätt och riktigt att prisa och åkalla också Anden eller Hjälparen, som Jesus kallar honom.

Utan Anden blir och förblir ingen kristen. Utan Anden skulle ingen kristen kyrka finnas. Han är således av avgörande betydelse för oss. Låt oss nu se vad Jesus i dagens evangelietext lär oss om Andens verk i oss.

1.   Anden gör oss bibeltrogna

Jesus säger: ”om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom.” Och lite längre fram säger han: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

Jesus lovar här sina apostlar Andens särskilda gåva och hjälp att ta emot, bevara och föra ut hans ord på ett sant och riktigt sätt. Detta löfte uppfylldes på den första pingstdagen, då Anden utgöts över den lilla skaran av väntande kristna i Jerusalem. Apostlarna fick då den särskilda andegåva som Jesus lovat dem, nämligen att minnas och klart kunna återge och förklara allt vad han sagt.

Så är pingsten det andeingivna, apostoliska ordets särskilda högtidsdag. Vi prisar Anden för att han i NT genom apostlarna har skänkt oss Kristi ord och med dem har vi fått allt som behövs. Så har Gud själv lagt den grund på vilken hans kyrka skall bygga intill tidens slut. Den kristna kyrkan, eller ”Guds familj” som aposteln kallar henne, är de som är ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef. 2:20). Till Kristi ord hör naturligtvis också allt vad Jeus sagt om GT. Han såg det som Guds Ord och visade ständigt att allt vad han själv sade och gjorde var en uppfyllelse av de gammaltestamentliga profetiorna. Så skapar och uppehåller den Helige Ande kyrkan med Kristi ord. Och där Kristi ord predikas, där är helt visst Anden, men där Kristi ord förnekas och förtrampas, där är han inte. Vi skall komma ihåg, att Anden och Ordet aldrig är skilda från varandra.

Jesus säger i dag: ”Om någon älskar mig, så håller han fast vid mitt ord.” Anden verkar således bibeltrohet. Och det går stick i stäv med vad folk i allmänhet tror. För i dag anser de flesta att detta att hålla fast vid bibelord och biblisk lära är kännetecknet på en andefattig, torr och livlös kristendom. Vi hör också många präster och förkunnare säga att fasthållandet vid Kristi ord som gudomlig och ofelbar sanning är en farlig bokstavstro och fundamentalism som man måste akta sig för. Man måste ständigt ifrågasätta och nytolka Bibelns ord så att det passar in i den tid vi lever i. Den kristna läran är inte statisk, säger man: den utvecklas ständigt. Vad allt detta leder till ser vi i dag. Praktiskt taget ingenting av vad som sägs i det andeingivna apostoliska ordet blir oförändrat kvar.

Men med denna s.k. utveckling, som egentligen är en avvecklig, har Anden ingenting att göra. Det är ”villoandar och onda andars lära” som är i farten (1 Tim. 4:1). De har inget intresse av lära och påminna oss om allt vad Kristus sagt och än mindre att vi håller fast vid hans ord.

Men kom ihåg att Anden gör oss bibeltrogna. Hans kännetecken är att han får oss att älska Kristus och hålla fast vid hans ord. Anden kommer till oss med Kristi ord just för att vi skall tro dem och hålla fast vid dem som det dyrbaraste av allt.

2.   Anden skänker oss Kristi frid

Jesus säger: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.”

När Anden kommer till oss med Kristi ord, så är det inte ord med svar på alla möjliga nyfikna frågor som vi kan ha. Han kommer med ord som talar om vad Gud vill uppenbara för oss och ge oss. Och det är framför allt friden som Jesus har vunnit åt oss syndare. Den vill han få oss att gripa tag i och säkert tro att vi har. Det sker inte genom logisk eller förnuftsmässig bevisföring eller filosofiska resonemang, utan genom att han verkar i våra samveten. Han ställer oss inför Gud, den Helige, och gör oss förskräckta över vår synd. Så skedde på ett tydligt sätt den första pingstdagen. När folket hörde Petrus predika ”högg det till i hjärtat på dem” (Apg. 2:37). Det förstod hur illa de handlat mot Gud genom att korsfästa Jesus, korsfästa Guds frälsande kärlek. De ångrade sig och trodde evangelium om syndernas förlåtelse i Jesu namn. Allt detta var ett Andens verk, och så verkar han än i dag genom Ordet.

Andens största gåva är frid – frid med Gud för syndare som upptäcker att de villat bort sig och hamnat i fångenskap under onda makter. När Jesus kom till de rädda och försagda lärjungarna efter uppståndelsen var orden: ”Frid vare med er” hans första hälsning till dem. Denna frid förband han med Anden. Det står att han andades på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande!” Sedan skickade han ut dem i världen med friden som består i tillsägandet av syndernas förlåtelse: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna” (Joh. 20:19-22).

Det är den friden som Anden vill göra levande för oss, plantera i våra hjärtan och få oss att hålla fast vid så länge vi lever. Hans särskilda ämbete är således att förhärliga och upphöja Kristus och hans offer och ställa den fullbordade försoningen inför våra ögon – allt för att vi skall tro och äga Guds frid i våra hjärtan.

Jesus säger, att han inte ger ”en sådan frid som världen ger”. Världen med dess liv i synd och likgiltighet för Gud kan även den ge en form av frid. För en tid sedan mötte jag en dam som förklarade hur skönt det var att inte vara troende och slippa känna skuld för allt möjligt. Världen försöker göra sig kvitt tanken på Gud, synd och skuld och dom. Skuldkänslor ses ofta bara som något hämmande, inte som signaler på att något är fel i livet. Men även sådana människor får ibland dåligt samvete för att de lever som de gör. Vad gör de då åt det? De försöker döva samvetet på olika sätt, ofta genom att tänka att som de gör, gör ju många andra. Så gör man ju i alla TV-serier och såpoperor. Det är ju normalt, tänker man. Men världens frid, som handlar om att jaga lycka och tillfredsställa sina begär, är en bedräglig, kortvarig och falsk frid. För när lyckan vänder, när sjukdom kommer, när huset brinner upp, när skilsmässa slitit sönder familjen, när allt man levt för brakar ihop, eller när döden kommer, då är det slut med den frid och glädje som världen ger.

Så länge vi står emot Guds ord, håller fast vid synden, älskar, försvarar och omhuldar den, så kommer inte den Helige Ande till oss med Kristi frid. Men har vi lärt känna vår synd och plågas av den, då kommer han med Kristi frid och gör oss vissa om att den är vår. ”Den som lider av synden är helig” säger Luther. Vad menar han med det? Han talar om en syndare som drivs till Kristus av sin plåga. Och Kristus lyfter av honom all skuld och skänker samvetsfrid och frid med Gud. En sådan människa har ett ständigt behov av nåden och friden i Kristus som gör henne helig, och hon griper ständigt efter den. Hon har blivit omvänd av Guds Ande. Ett kännetecken på det är att hon älskar Kristus och håller fast vid hans ord.

Jesus säger i vår text: ”Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” Vad är det som gör våra hjärtan oroliga och modlösa? Det är ofta detta att vi söker friden i oss själva och i hurdana vi är. Men den Helige Ande lär oss att inte söka friden i oss själva, i våra gärningar och i våra skiftande känslor. Han hänvisar oss till något utanför oss själva, till Kristus i Ordet och sakramenten. Där möter vi ”Guds frid som övergår allt förstånd” (Fil. 4:7), friden som vi får äga hur livet än gestaltar sig och hur det än stormar inom eller utanför oss. Aposteln säger: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1). Han talar om friden som ett objektivt och orubbligt faktum. Med denna frid uppehåller Anden vår tro och låter oss ständigt glädjas över att vi i Kristus är rättfärdiga inför Gud, älskade, skyddade och bevarade av honom.

3.   Anden helgar oss genom att bo i oss

Anden förändrar inte Kristi ord, han ändrar inte den kristna läran, kommer inte med något nytt evangelium för vår tid. Men Anden förändrar oss som håller fast vid Kristi ord och lever i och av Kristi frid. Han helgar oss till att bli Kristus lika.

Vad var det som särskilt präglade Jesu liv? Det kan sammanfattas i ett enda ord: kärlek – kärlek till Fadern och kärleken till alla människor. ”Jag älskar Fadern och gör som Fadern har bjudit mig”, säger han i slutet av vår text. Fadern bjöd honom att ge sitt liv för det fallna människosläktet. Och han gjorde det. Han visade sin sanna människokärlek genom att bli ”lydig ända till döden – döden på korset” (Fil. 2:8).

Jesus säger om den som älskar honom och håller fast vid hans ord: ”vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.” I detta ”vi” är Anden inräknad. Vår kropp är ”ett tempel åt den Helige Ande”, säger aposteln (1 Kor. 6:19). Det är mycket förunderligt att Gud, den Helige Ande, vill bo i våra hjärtan där så mycket själviskt, orent och falskt fortfarande finns. Vad gör han därinne? Han helgar oss, driver oss att bekämpa synden och leva heligt som Kristus, i kärlek till Gud och våra medmänniskor och först och främst till våra bröder och systrar i tron. Det är detta Guds och Andens inneboende i människohjärtat som överhuvudtaget gör det kristna livet möjligt. Genom det får vi ”del av gudomlig natur”, som aposteln Petrus säger (2 Petr. 1:4). Guds inneboende ger oss helt nya livsförutsättningar.

När aposteln Paulus i Gal. 5 räknar upp Andens frukter, börjar han med ”kärlek, glädje och frid” och preciserar det närmare med orden: ”tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning” (Gal. 5:22-23). Det är sådant som Anden vill forma oss till. Men att formas eller helgas av Anden är inte enbart en behaglig sak. Aposteln säger: ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär” (Gal. 5:24). ”Korsfäst” handlar om långsam och plågsam död. Helgelsen innebär inte att vårt kött eller vår gamla syndiga människa förvandlas till det bättre. Den blir aldrig bättre. Därför måste den dödas bit för bit, dag för dag under hela livet. Men där Anden bor och regerar en människas tankar, ord och gärningar, där växer samtidigt den nya människan till som alltid återspeglar Kristus och hans kärlek. Så helgas vi genom Anden till att bli goda och kärleksfulla människor.

Allt det vi talat om i dag – bibeltroheten, friden och helgelsen – hör till Andens verk i oss. Andens liv är pingstens stora gåva. Och om den ber vi i dag med orden i den gamla hymnen Veni Sancte Spititus:

O du helge Ande, kom.
Fyll dina trognas hjärtan med nåd och frid
Och tänd i dem kärlekens eld, din levande låga,
Du som från skilda länder och språk samlar folken
I kristen tro och endräkt: en enda helig kyrka.
Halleluja! Halleluja!

Amen.

S Bergman

[^]