Den nya födelsen

I dag på Heliga Trefaldighets dag har vi tillsammans läst den mäktiga athanasianska trosbekännelsen som kom till någon gång under 500- eller 600-talet. Den talar som ingen annan trosbekännelse om Treenighetens djupa mysterium. ”Vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda Gud”, läste vi. Tre-i-en och en-i-tre – det är det gudomliga väsendets mysterium, gåtan som ingen människa kan fatta och lösa med sitt förnuft.

Många menar i dag att läran om Treenigheten bara är något som kyrkan och prästerna så småningom hittade på. Men så är det inte. Fast ordet ”treenighet” inte finns i Bibeln, så finns själva saken där. Vem som helst som kan läsa ser att Bibeln talar om Gud som tre självständigt existerande personer: Fadern, Sonen och Anden. Och ändå säger den lika klart, att Gud är en Gud, inte tre gudar, såsom Mose säger: ”Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en” (5 Mos. 6:4).

Inför uppenbarelsen om Guds treenighet har vi bara att ödmjukt böja oss och tacka Gud för att han är som han är – ofattbar och outgrundlig i sitt väsen. Samtidigt skall vi tacka Gud för att allt som har med treenigheten att göra handlar om Guds barmhärtighet, om vad han som Fadern, Sonen och den Helige Ande gör för att frälsa oss. Utan denna lära finns ingen kristendom och ingen frälsning. Det är just därför som den athanasianska bekännelsen slutar med de allvarliga orden: ”Detta är den allmänneliga kristna tron. Den som inte troget och fast tror den, kan inte bli salig.”

Också dagens predikotext, som handlar om den nya födelsen, utgår från den treenige Gudens handlande med oss. Nikodemus var farisé och satt i Stora rådet, den dåtida judiska kyrkans styrande organ. Jesus hade väckt hans intresse, men det var farligt för en rådsherre att ta kontakt med honom. Därför smög han sig till honom om natten, då ingen såg det. Det blev ett livsavgörande samtal. Det han fick höra där, behöver också vi höra och lära.

1. Vi måste bli födda på nytt

Det var det överraskande besked som Nikodemus fick. Han hade börjat med att vänligt säga: ”Vi vet att det är från Gud som du har kommit som lärare” – Jesus hade ju gjort så märkliga under. ”Ingen kan göra sådana tecken, som du gör, om inte Gud är med honom”, sade han. Jesus var en profet som man inte utan vidare borde förkasta. Så tänkte han.

Men Jesus avbryter Nikodemus vänliga inledning och säger: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Med de orden sätter Jesus direkt fingret mitt på den ömma punkten – och på den stora skiljelinjen mellan fariseism och kristendom.

Som farisé trodde Nikodemus att det fanns två principer i människan, en ond och en god. Hur dålig och ond människan än var, så hade hon längst in, under allt bråte av synd och smuts, ett stycke god vilja, en skärva av Guds avbild som inte gått förlorad. Grävde hon bara fram den och vårdade den, så skulle hon kunna komma in i Guds rike och bli frälst. Och det var just för att fariséerna trodde så, som lagen kom att spela en så stor roll för dem. Guds lag var nämligen vägen in i himmelriket. Den var himlastegen som man kunde klättra upp till Gud på.

Nikodemus hade en stark och ärlig önskan att tjäna Gud och uppfylla hans bud. Han var absolut övertygad om att man själv måste göra något för att komma in i Guds rike. Man måste åtminstone visa sin goda vilja och försöka bli en bättre människa. Men Nikodemus visste också att det klarar ingen på egen hand. Man behövde både Guds förlåtelse och Guds hjälp. Så trodde han, i likhet med många andra ärliga fariséer. Guds nåd betydde för dem främst att man fick Guds kraft att hjälpa sig själv genom att ta sig i kragen, på allvar gå in för att hålla lagens bud och så bygga upp sin ”egen rättfärdighet”. Det berättar apostel Paulus, själv en f.d. farisé (Rom. 10:3). Detta med ”egen” var viktigt. Gud gav människan ett eget ansvar och det kändes bra att få ta det och själv göra något.

Jesus gör nu Nikodemus mycket förvirrad och brydd. Vad i all världen menar Jesus med detta, att man måste bli född på nytt? tänkte Nikodemus. Dög inte hans egen rättfärdighet? Nej, det gjorde den inte. Det är precis vad Jesus säger till honom. Vad han säger är detta: ”Min käre Nikodemus, vad du behöver är inte någon slags hjälp till självhjälp. För vad du själv kan göra är bara att synda: ’Det som är fött av köttet det är kött’, Allt som kommer från dig är hopplöst av högmod och själviska begär, allt är besmittat av synd och orena motiv. Inför Gud finns inga två principer i dig, en god och en ond. Du har bara en princip i ditt liv, och det är köttets eller syndens lag som du fått i arv från Adam. Därför behöver du bli född på nytt, inte bli en förbättrad människa, utan en helt ny människa.”

Det korta beskedet att han måste bli född på nytt var ett dråpslag mot Nikodemus. Hela hans liv var förgäves. Att han var jude, skriftlärd, medlem i Stora rådet, beundrad av många för sin fromhet, inget av detta gav honom del i Guds rike. Nu skall vi komma ihåg att även om det fariseiska partiet för länge sedan är borta, så är ingalunda den fariseiska tron utdöd. Den lever och frodas. Den är medelsvenssons tro. Den är förnuftets och den naturliga människans tro. Klart att vi måste göra något för att komma in i himmelen! Det ligger oss i blodet att tänka så. Men se här, hur Jesus utestänger från Guds rike Nikodemus och alla som med honom tror sig kunna bli Gud behagliga i kraft av vad man själv är och gör.

Av detta skall vi på nytt lära oss den gamla sanningen som vi har så svårt för, att kristen blir man inte genom att göra. Man kan aldrig utvecklas till att bli en kristen, aldrig träna upp sig till det. Resultatet av allt sådant blir bara hyckleri, att man spelar from och kristen, fast man inte är det. Med det kan man lura sig själv och andra, men inte Gud. Han genomskådar alla hycklare. Han ser om man är född på nytt eller inte.

När Nikodemus hämtat sig något från den första förvirringen, frågade han lite trevande: ”Hur är detta möjligt?” Hur blir man född på nytt? Svaret han får är detta:

2. Anden föder oss på nytt

Bilden av födelse är starkt. En människa kan omöjligen föda sig själv. Ingen av oss har gett sig själv livet. Vi föddes inte för att vi själva bestämt oss för det. Det var andra omständigheter som gjorde att vi blev till. På liknande sätt är det på det andliga området i den nya födelsen. Vi blir inte Guds barn genom att vi gör något och bestämmer oss för det. Det är Gud som handlar. Han låter något ske, inte genom men med oss.

Jesus säger: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” Det är således Anden som föder på nytt. Anden är Gud som skapar och ger liv. Bibeln lär oss att det är genom tron på Jesus och syndernas förlåtelse en människa blir frälst och född på nytt. ”Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”, säger aposteln Paulus, ”Det gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17). På ett annat ställe säger han: ”Ty av Guds nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det … Ty hans verk är vi, skapade i Kristus” (Ef. 2:8–10). Vi kan inte skapa nytt, andligt liv, men Gud kan det, och han gör det.

Det andra vi skall lägga märke till är att Gud eller Anden använder sig av medel, när han föder oss på nytt. Vi blir födda av ”vatten och Ande”. Vattnet som Jesus talar om är dopets vatten. Det är ett vatten som är förbundet med Guds ord och löfte. Paulus säger att vi blir helgade och renade ”med vattnets bad, i kraft av Ordet” (Ef. 5:26). Det är således Anden och Ordet som gör dopet till ett livets vatten med pånyttfödande kraft. Vi blir frälsta, säger aposteln, ”genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande” (Tit. 3:5).

Så föds en människa på nytt. Kan det vara möjligt att ett vattendop har någon egentlig effekt på den som döps? Är det inte bara fråga om en vacker ritual med på sin höjd ett symboliskt budskap om att Gud älskar oss och vill ta hand om oss? Ja, så ser många på det. Men pånyttfödelsens dop som Jesus befallt är verksamt och kraftigt. NT visar med stor tydlighet vad det är fråga om: inte att vi gör något, utan att Gud handlar med oss. Vi är passiva, han aktiv. Pånyttfödelsen är helt och hållet ett Guds verk och det måste vara så, eftersom vi i oss själva är andligt döda och inte kan uppväcka oss själva. Just därför är dopet till sin innersta karaktär alltid barndop. Det nyfödda barnet är litet och hjälplöst. Det kan inte bidra med något utan är helt beroende av vad det får. Gud handlar med barnet i dopet och föder det på nytt. Så handlar Gud också med vuxna som kommit bort från dopets liv och åter behöver födas på nytt. De måste bli små och hjälplösa som barn igen, bli sådana som inte kan göra något och ge något utan bara ta emot. Jesus säger till de vuxna: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark. 10:15). Så renas vi från all synd, kläds i Kristi rättfärdighet och förs in i Guds rike. Så blir vi födda på nytt av Guds Ande.

Allt detta är ett stort under. Jesus ber Nikodemus att inte ta anstöt av det för att han inte förstår det med sitt förnuft. Han påminner honom om att världen är full av under som man inte ser och förstår men som ändå finns där. Jesus tar vinden som exempel: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.” Meteorologerna kan visserligen följa och kartlägga vindarnas väg och i viss utsträckning förutspå hur de skall blåsa. Men det är ändå bara prognoser, mer eller mindre säkra antaganden. Man vet att vindarna inte kan styras. De blåser vart de vill. Så är det med Anden. Han blåser vart han vill och verkar vad han vill. Men – vi vet vad Anden vill!

3. Anden vill behålla och bevara oss hos Jesus

Det gör han genom att bevara oss i tro på evangelium. Det kristna livet är här på jorden alltid ett liv i tro. Det börjar med tro, fortsätter med tro och slutar med samma tro.

Jesus ger i slutet av vår text Nikodemus ett mycket åskådligt exempel på tro. Han påminner honom om kopparormen i öknen på Mose tid. Israeliterna hade under sin ökenvandring råkat ut för mycket giftiga ormar. Många blev bitna, de låg hjälplösa på marken och vred sig i smärtor, de höll på att dö. Mose uppmanade dem då att lyfta sin blick och se på kopparormen, som han på Guds befallning hade satt upp på en påle. Detta var deras sista och enda möjlighet att bli räddade. Och när de såg, blev de botade (4 Mos. 21:9). En enda blick räckte.

Kopparormen är en bild av Jesus på korset: ”Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd.” Genom Jesus, upphöjd på korset, skapades Guds botemedel mot syndens gift. Han blev gjord till synd i vårt ställe. Allt ont i oss fördömdes, straffades och försonades i honom. Så vann han syndernas förlåtelse och livet med Gud åt oss. Senare upphöjdes Jesus också till himlen för att därifrån regera, leda och utbreda sin kyrka genom evangeliet som ger de dödsdömda liv. Men alltsammans har skett, som det står i vår texts slutord: ”för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Var och en som ser på Jesus som sitt enda hopp och griper om evangelium som Guds botemedel mot synd och död får nytt liv eller förnyat liv där det håller på att dö ut. En blick på honom räcker för att det eviga livets krafter åter skall strömma in i hjärtat. Eller – om vi vänder på det – en blick från honom förändrar allt, därför att den är full av förlåtelse och förbarmande kärlek.

Gud give att vi aldrig grips av en sådan dårskap att vi vänder bort vår blick från honom som är vår enda räddning. Det finns onda krafter som vill få oss till det. Därför skall vi alltid be den Helige Ande att han behåller och bevarar oss hos Jesus i en sann och levande tro som också gör att vi älskar och följer honom. Då förverkligas ordet: ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16). Amen.

S Bergman

[^]