Med Jesus på förklaringens berg

Det blev en minnesvärd dag för de tre lärjungarna, som efter sex dagars vardagsarbete hos Jesus fick vara med om ett sällsamt avbrott. Jesus tog dem upp på ett högt berg och visade sin härlighet för dem. De glömde aldrig vad de fick se och vara med om där uppe på berget. Den här dagen förändrade för alltid deras liv. De fick en ny syn på Jesus, hans storhet och höga majestät. Det är vad Gud också vill göra med oss, när vi i dag med hjälp av apostlarnas vittnesbörd skall följa dem upp på berget. Det är så mycket som blir förändrat, när vi verkligen ser Jesus som han är. Så låt oss nu närmare se på vad som hände på berget.

1. På berget visade Jesus sin gudomliga härlighet

Petrus hade bara för en knapp vecka sedan bekänt inför Jesus: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Jesus blev glad över denna bekännelse och prisade honom salig, inte för att han kommit fram till det han sade genom egna slutledningar, utan för att Fadern i himlen hade uppenbarat det för honom (v. 17). Men vad det verkligen innebar att Jesus var den levande Gudens Son förstod varken Petrus eller de övriga lärjungarna. De hade ännu inte sett honom sådan han verkligen var. Det fick de göra nu. På förklaringsberget fick de under en kort stund se honom i hans gudomliga majestät och härlighet, i full strålglans. De fick se den gudom som Sonen ägde av evighet men som under hans jordeliv var dold under hans mänskliga gestalt. Nu trängde den igenom det yttre höljet, hans kropp och kläder: ”Han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.” Draperiet drogs undan och lärjungarna fick skåda in i den himmelska världen med Jesus i centrum. Varken förr eller senare under Jesu tid på jorden lyste hans gudom så klart och starkt som här på berget.

Under en kort stund fick de tre klart för sig att den de följde var långt större och underbarare än de någonsin kunnat föreställa sig. Han var verkligen Guds Son. Med egna ögon fick de se, som aposteln Paulus säger: att ”i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” (Kol. 2:9). Och till detta kom orden från ovan, den himmelska rösten som sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”

Var detta bara en dröm, en synvilla, en subjektiv upplevelse av Guds närhet på mystikens höjder, något som sedan använts för att påstå att Jesus är Gud? Det menar många i dag. Men aposteln Petrus förnekar det kraftigt, som vi hörde i dagens epistel: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde … utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät” (2 Petr. 1:16). De tre visste vad de sett och hört. Det var inga hallucinationer eller fantasier.

Människor har ofta haft svårt att tro på Kristi gudom. Men djävulen och de onda andarna hade inte svårt att tro på den. Det ser vi av NT:s berättelser. De visste mycket väl vem Jesus var. De kände igen honom. De bävade för honom. Satan själv försökte besegra honom och få honom på fall, men han misslyckades. Han lyckades till sist få Jesus korsfäst och dödad, men Jesus segrade över döden och uppstod. Sedan dess hatar han honom än mer intensivt och gör allt vad han kan för att åtminstone ta kål på läran om Kristi gudom. Han vet, att om han lyckas med det kan han lätt reducera allt vad Jesus säger och lär till blott mänskliga tankar som kan kritiseras, ifrågasättas och plockas sönder. Det är han som får många s.k. kristna i vår tid att göra Bibeln till en klipp- och klisterbok där man drar ifrån och lägger till efter behag och skapar sig en Jesus som bara är en medkännande medmänniska.

Vi skall akta oss som för djävulen för teologer och präster som inte längre tror på förklaringsbergets Kristus, dessa som klipper bort läran om hans gudom och säger att benämningen ”Guds Son” om Jesus inte betyder mer än att han var en människa som stod Gud särskilt nära, och att allt annat bara är ”utstuderade myter”. Det gäller att se upp med dessa lögnaktiga förklaringar och tro på Kristi förklaring och på hans apostlars vittnesbörd om vad de med egna ögon sett och med egna öron hört på det heliga berget.

Enligt Mose lag krävdes det ”två eller tre vittnens utsagor” för att en sak skulle avgöras (5 Mos. 19:15). Jesus såg till att tre vittnen fanns på berget. Dessa höll hela livet fast vid sitt vittnesmål. Vad Petrus sade, har vi hört. Johannes lyfter som ingen annan i NT fram läran om Kristi gudom. Och Jakob blev den förste av apostlarna som fick lida martyrdöden för sin tro på Jesus som han dyrkade som sin Herre och Gud (Apg. 12). Det är dessa apostlars vittnesbörd som ligger bakom den nicenska trosbekännelsens ord om Jesus, att han är ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”. Denna trosbekännelse kom till under 300-talet som svar på arianers, gnostiker och andra villolärares angrepp på läran om Kristi gudom. Den gången höll kyrkan fast vid det apostoliska vittnesbördet. Kristi förklaring segrade. Men i dag ser vi många kyrkor öppna sina portar för Arius efterföljare. Det får aldrig vi förfalla till. För våra själars salighets skull förbjuder Gud i sitt Ord all gemenskap med falsk lära och i synnerhet med all förnekelse av Kristi gudom. Utan tro på den förlorar vi hela kristendomen. Också det som vi nu skall säga något om.

2. På berget talade Jesus om försoningens hemlighet

Det fördes ett samtal på berget mellan Mose och Elia, som Gud låtit uppstå från de döda och Jesus. (Också dessa såg Kristi gudom lysa som solen – räknar vi med dem blir det hela fem vittnen!) Mose och Elia var representanter för lagen och profeterna i Gamla förbundet. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev, att profeterna hade funderat mycket över vilken tid det rörde sig om, när Kristi Ande i dem förutsade Kristi lidande och härlighet (1 Petr. 1:10-11). De längtade efter den stunden. Nu var den inne. Kristus hade kommit, han stod framför dem i sin härlighet och samtalade med dem om vad som snart skulle ske.

De tres samtal är en viktig del av förklaringsstunden på berget, ja, en alldeles omistlig del. Vad de samtalade om framgår inte av vår text. Men hos Lukas står det om Mose och Elia: ”de visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:31). De talade således om Jesu förestående död, om hur han skulle gripas, hudflängas, törnekrönas, naglas fast på ett kors och avrättas som en usel brottsling, om hur han som här uppe på berget strålade av gudomens ljus nu snart skulle ner i den djupaste förnedring.

Vi vet att lärjungarna hade förfärligt svårt för tanken att Människosonen måste lida och dö. När Jesus kort efter Petrus sköna bekännelse började tala om den saken blev han ivrigt motsagd av just samme Petrus. Han blev skarpt tillrättavisad av Jesus med orden: ”Gå bort ifrån mig, Satan!” Petrus tänkte inte ”Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23). Han förstod inte riktigt varför Gud måste bli människa. Mose och Elia däremot, visste varför det var nödvändigt: Gud skulle bli kött för att dö i syndares ställe. Så skulle lagens krav uppfyllas, så skulle en evig rättfärdighet vinnas åt dem. Så skulle Gud vara både rättfärdig och stå vid vad han sagt i lagen och samtidigt vara barmhärtig utan gräns. Det var just dessa ”Guds tankar” som de profeterat om medan de levde på jorden och som de länge väntat efter att få se förverkligade.

Vad vi ser på berget är hur Gamla och Nya förbundet möts, hur profetia och uppfyllelsen räcker varandra handen och fröjdar sig över försoningens hemlighet. En härlig stund för Jesus innan hans lidande börjar. Vilken kontrast det är mellan detta samtal och de samtal som i dag förs i en del kyrkliga sammanhang – samtal som handlar om att man måste överge den primitiva tanken att Jesus dog som ett försoningsoffer om kyrkan skall överleva i den moderna tiden.

Kom ihåg att Kristi gudom och hans offer är två ting som aldrig får skiljas från varandra. De är förklaringsbergets stora evangelium, det som skänker syndare frälsning av nåd allena och för dem in i Guds rike. Förnekelse av Kristi gudom för alltid med sig förnekelse av Kristi försoning. Och bakom förnekelsen av försoningen, ligger alltid en svag och ytlig syn på synden. Allt detta hänger ihop.

Att människans synd är så stor att den måste försonas genom att Gud blir människa och dör på ett kors, är inget som människor hittat på. Världen tycker det är dårskap. Den tror inte alls att människan är så dålig. Världen tror på människan och hennes möjligheter. Varför skulle då kyrkan hitta på något sådant? Nej, försoningen som avhandlades på berget är inte människotankar utan Guds tankar. Genom denna ”dårskap” i världens ögon vill han frälsa världen. ”Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet starkare än människor”, säger aposteln Paulus (1 Kor. 1:25). Gud vet hur det står till med oss, hur djupt fallna vi är. Han vet vilken makt Satan har över oss. Han vet att vi är hjälplösa och inte kan frälsa oss själva. Bara den gudomliga kärlekens dårskap att Gud blir människa och bär våra synder kan frälsa oss. Guds Son kom för att rädda oss, för att försona synden och vinna seger åt oss där vi själva bara misslyckas och går under.

Så ser vi av samtalet på berget den strålande härlighetens stora syfte, nämligen att skänka oss syndernas förlåtelse, den förlåtelse som ständigt på nytt räcks oss i Ordet och sakramenten. Den som tar emot den vandrar i ljuset, den som förkastar den fortsätter sin vandring i syndens mörker. Johannes säger: ”Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7).

En sak till skall sägas om förklaringens berg.

3. På berget hänvisar Gud oss till Jesus allena

Ur molnet kom en röst som sade: ”Denne är min Son, den Älskade ... Lyssna till honom!” Gud pekar på sin Son och säger: Han är mitt ord, min vilja, min kärleks gåva till varje syndare på jorden. ”Lyssna till honom!” Det är ropet från berget och från himmelen till dig och mig och till alla människor i alla tider.

Elia var en man som på 800-talet f. Kr. med stor kraft ropade till folket att man skulle lyssna till Gud och vända om till honom. Israel hade på den tiden börjat hänge sig åt avgudadyrkan i en upprymd ekumenisk anda. Man ville vara vidsynt och tjäna både Gud och Baal, sanningen fanns hos båda, de var bara olika vägar till samme Gud. Men Elia stod upp och predikade: ”Hur länge vill ni halta på bägge sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom” (1 Kon. 18:21). Som man tänkte på Elias tid, tänker många i dag också: Gud finns i olika skepnader i alla religioner. Man säger också att Gud finns i varje människa och att vi därför skall lyssna inåt och finna Gud i oss själva. Men rösten på berget säger något helt annat. Den säger: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” – lyssna inte tidsandan, till förnekarna, inte till avgudarna, inte heller till dig själv och dina oroliga och förvirrande tankar, utan lyssna till Jesus utanför dig, han som talar till dig i Ordet och sakramenten.

När lärjungarna hörde rösten föll de ner på sina ansikten och greps av fruktan. Mötet med det heliga och övernaturliga är alltid en skakande upplevelse för syndiga människor. Men Jesus sade till dem: ”Stig upp och var inte förskräckta!” De såg sig omkring. Mose och Elia var borta. De såg ”ingen utom Jesus”. Och han var som vanligt igen, en man utan strålglans. Men nu visste de vad som dolde sig bakom den man som de följde.

På berget ville Petrus bygga hyddor. Lärjungarna fick en stund uppleva att himlen var på jorden och att det var gott för dem att vara där. De ville vara kvar i det himmelska. Men Petrus och de andra måste ner för berget och tillbaka till vardagen, tillbaka till kampen och striden. Och så är det med oss också som vill följa Jesus. I högmässan är vi uppe på berget med Jesus. Där får vi kraft till tro och frimodighet, inte minst i svåra och hårda tider. Där är det gott för syndare att vara. För i Jesus är allt väl, allt helat och botat. Alla anklagelser tystnar, syndens börda faller av och själen får ro. Sedan måste vi ner för berget, tillbaka till kampen och striden.

Upp på berget och ner för berget – det är kristenlivets gång ända till dess vi en dag för alltid får stanna på berget med Mose, Elia och alla helgon. Men då är vi inte kvar i den här världen. Då är vi framme där Kristus alltid lyser som solen och där vi själva blivit helt förvandlade och lyser som stjärnor, alltid och för evigt. Vill du vara med om det, så lyssna till Jesus. Amen.

S Bergman

[^]