Akta er för falska profeter

Jesu varning i dag, ”Akta er för de falska profeterna”, är hämtad från Bergspredikan, där den har sin plats i slutet mellan liknelsen om den breda och den smala vägen och den om de två husbyggarna, den förståndige som byggde sitt hus på klippan och dåren som byggde på sanden.

Att akta sig för falska profeter hör nära samman med att vandra på den smala vägen, som leder till livet, och med att bygga på klippan, som är Kristus själv och hans ord. Vi skall särskilt lägga märke till att vår text är riktad inte till någon andlig elit av präster och teologer, utan till Bergspredikans saliga, de vanliga kristna, åhörarna i kyrkbänken. Det är de som i första hand skall akta sig.

Jesus förutsätter att falska profeter finns och alltid kommer att finnas. Och i den yttersta tiden skall de vara många. ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många”, säger Jesus (Matt. 24:11). De kan snirkla sig in överallt, också bland oss. Djävulen är rastlös verksam för att förvränga och lura oss bort från evangeliets fasta salighetsgrund. Det är mot den bakgrunden, som Jesus i dag säger: ”Akta er!” Men hur skall vi akta oss? Ja, det är just det Jesus vill lära oss något om i dagens text.

1. Vi måste först lära oss att känna igen dem

De falska profeter som Jesus talar om i vår text är inte företrädare för andra religioner, inte spiritister, astrologer, agnostiker, ateister och andra som öppet förkastar kristen tro. De är inte särskilt svåra att känna igen.

Jesus talar i stället om profeter ”som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar”. Det är sådana som bekänner sig till Jesus och säger sig vara kristna. De talar med Bibeln i handen, är klädda i kyrkliga skrudar och uppträder som Guds tjänare. Ändå är de falska profeter, därför att de avviker från Guds Ord och inte säger vad Herren säger. Dessa, som kommer i Kristi namn, är mycket svårare att identifiera än vargarna utanför kyrkan som öppet angriper kristendomen och ser den som en förnuftsvidrig religion, skapad av maktlystna präster och teologer i det förgångna.

De falska profeternas verksamhetsfält är således inom kyrkan. Inte ens den mest renläriga kyrka har någon garanti mot att falska profeter får in en liten fot och tränger sig in. Att inte räkna med att det kan hända är farlig underskattning av Satans makt. Det är snarare så, att ju trognare en kyrka är, desto fetare byte ser den onde. Även där gäller således aposteln Petrus varningsord: ”Var nyktra och vaksamma. Er motståndare går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka” (1 Petr. 5:8). Men djävulen visar inte sin rätta rovdjursnatur. Han smyger sig på som en vänlig och fridsam profet. Paulus säger, att han ”gör sig lik en ljusets ängel. Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten” (2 Kor. 11:14-15).

Men hur skall vi då känna igen dessa falska profeter? Jesus säger: ”På deras frukt skall ni känna igen dem ... Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.” Vi vet att både djur och människor undviker giftiga frukter, t.ex. bär och svampar som är skadliga och ger magont, feberfrossa och dödliga kramper. På liknande sätt skall vi på det andliga området lära oss känna igen och undvika dåliga träd med skadlig frukt. När Jesus säger ”Akta er”, så säger han att det inte alls är omöjligt att känna igen falska profeter. Ja, han förväntar sig att vi skall göra det: ”Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.”

Men vad menar då Jesus med frukt? Syftar han på profeternas undervisning, på deras leverne och gärningar eller på både och? Eftersom det är profeter som Jesus talar om, så rör det sig först och främst om läpparnas frukt. Han varnade uttryckligen för fariséernas och sadducéernas lära (Matt. 16:12). Det handlar således om vad präster och andliga lärare säger och lär.

Det är visserligen sant att en rätt, biblisk lära leder till ett rätt liv och att falsk lära leder till ett ont liv. Men detta betyder inte att falska profeter nödvändigtvis lever grovt och lastbart. Kom ihåg, att fariseerna och de skriftlärda var utåt ytterst skötsamma människor, beundrade av många för sin fromhet. Men samtidigt föraktade de Jesus och hans evangelium. De tålde inte hans anspråk på att vara Guds Son, och de förfärades över att han tog emot syndare, åt med dem och öppnade Guds rike för dem.

Levernet är således inget ofelbart tecken på en rätt profet. Man kan bli lurad av det. Det tydligaste och säkraste sättet att känna igen falska profeter är därför att bortse från deras personliga fromhet och pröva vad de faktiskt säger och lär.

Ett första grundläggande test, som en rätt profet eller präst måste klara, ger oss aposteln Johannes när han säger: ”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud” (1 Joh. 4:2). En sann profet bekänner sig klart till Kristi gudom, till Ordet som blev kött (Joh. 1:14). Av det följer allt annat: Är Jesus Kristus verkligen den levande Gudens Son, så är också allt vad han säger och gör heligt, sant och gudomligt. Detta måste vara varje kristen prästs grundläggande tro och bekännelse.

Det andra avgörande testet är vad det är för evangelium som profeten förkunnar. Är det det rena evangeliet om rättfärdiggörelsen av nåd allena för Kristi försonings skull, som predikas, eller det något annat? Är det evangeliet som utesluter alla våra egna gärningar, och tas emot som en ren gåva genom tron allena, eller är det ett evangelium som på något sätt inkluderar vår egen förtjänst och värdighet? I det senare fallet är det ett falskt evangelium. Aposteln Paulus säger om denna prövosten: ”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Gal. 1:8).

Ett tredje mer generellt test formulerar aposteln Petrus så: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:11). Det som den gudstjänstfirande församlingen säger sitt ”Amen” till skall i allt stämma överens med Guds Ord, inte bara i vissa ”centrala frälsningsfrågor”, som många har velat begränsa det till. Allt Guds Ord är nyttigt och gott för oss och leder oss till det eviga livet. Börjar man välja och vraka sätter man sig över Gud.

De falska profeternas dåliga frukt har sin rot i deras inre, inte i Guds Ord. De söker alltid sitt, predikar alltid sitt eget, vad som tilltalar dem själva och vad som tilltalar världen, vars pris de alltid söker. ”Jag är emot profeterna, säger HERREN, de som bär fram sin egen tungas ord och säger: ’Så säger Herren’”, står det hos Jeremia (23:31). För att klara konststycket, att frambära sitt eget och samtidigt ge sken av att tala Guds Ord, krävs en viss briljans och skicklighet. Denna skicklighet beskriver Psaltaren mycket träffande med dessa ord: ”Sin tunga gör de hal” (Ps. 5:10). Orden flödar så lätt, så mjukt och vackert, när de undviker att säga vad Gud säger. De bedrar med sina milda ord godtrogna människor, säger aposteln Paulus (Rom. 16:18). De är i dag ständigt sysselsatta med att att påpeka att Bibeln är en tidsbunden, oklar och svårtolkad bok. Vad de falska profeterna skyr som pesten är tanken att Guds Ord skulle innehålla bestämda och eviga sanningar som man måste böja sig för och följa. De trivs mycket bättre i dunklet, där ingen synd och nåd finns, ingen egentlig omvändelse behövs och där alla tröstas med att allt är väl, fast allt inte är väl.

Att kunna känna igen dem förutsätter naturligtvis att vi vet vad som är god frukt och vad som är dålig frukt. Hur kan vi veta det? Det är en kunskap som vi får av Guds Ord och av Guds Ande som gör oss andligt lyhörda. Därför är det så viktigt att en kristen läser sin Bibel, kan sin katekes och vet vad Jesus lär. Så blir vi får som känner igen den Gode Herdens röst och flyr bort från en främlings röst (Joh. 10:4-5). Det som gör kampen mot de falska profeterna möjlig är just Ordet med dess klara besked om livets väg, om vad som skall tros och inte tros. Vore det inte så, skulle Jesu uppmaning: ”Akta er” vara meningslös och bara skapa oro, förvirring och osäkerhet. Och det var aldrig Jesu avsikt. Han älskar fåren och vill rädda dem.

Om Guds Ord får vara dina ”fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105), kommer du förr eller senare känna igen de falska profeterna som Jesus i dag varnar för. Ingen vältalighet, inga skrudar och sköna liturgier, inga vackra ord, inga karismatiska sensationer kommer lura och bedra oss, om vi håller fast vid Ordet och lugnt och sansat prövar andarna i dess ljus.

Men det gäller inte bara att känna igen de falska profeterna. Och nu kommer vi till något som är mycket svårare.

2. Vi måste också bryta gemenskapen med dem

Här gäller Jesu ord i vår text: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” Igenkännandet måste följas av handling. Uppmaningen ”Akta er” säger oss med all tydlighet, att de falska profeterna är farliga. De är ”rovlystna vargar”, säger Jesus. De är ytterst förödande för fårens andliga liv, även om det till en början inte verkar så. Villfarelsen börjar ofta så nätt och försiktigt i periferin men arbetar sig stadigt in mot centrum, in mot det heliga och frälsande evangeliet. Får den bara hållas, så tar den över mer och mer, och fåren vänjer sig mer och mer och accepterar större och större avvikelser från Ordet. I dag upplåts kyrkor för Gardells Jesus, en Jesus utan gudom och utan försoning för våra synder, en Jesus som inte kallar syndare till omvändelse. Vem hade för några årtionden trott att det skulle gå så långt?

Aktar man sig inte, blir man snart vargens byte. Och det är just det som Jesus inte vill skall ske. Att akta sig betyder inte bara att i sitt hjärta ta avstånd från falska profeter, som en del menar, inte heller att bara prata om dem och förfasa sig över dem. När det väl är konstaterat och bevisat att villfarelse predikas i kyrkan, så måste vi handla. Vi måste bryta all kyrklig gemenskap med dessa vargar i fårakläder och med dem som håller dörren öppen för dem. Vi måste skilja oss från dem och sluta fira gudstjänst med dem. Aposteln Paulus säger: ”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar (Satan) komma överens … Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? ... Därför säger Herren: Gå ut ifrån dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er” (2 Kor. 6:14-17). Det är klara besked helt i linje med vad Jesus säger i dagens text.

Brytandet av gemenskapen med falsk lära kan ske på två sätt: antingen genom att villoläraren förbjuds att predika i kyrkan och sedan utesluts om han inte bättrar sig, eller, om det inte går, genom att vi lämnar den kyrka som tvärt emot Guds bud tolererar villolärare inom sig. En kyrka må ha omsorg också om villoläraren och hans själ, men aldrig till priset av att han får fortsätta att förföra och fördärva fåren! Har hans position blivit så stark att det inte går att få bort honom, så måste vi själva fly.

Detta är i all sin radikala enkelhet Jesu bud och hans apostlars lära om kyrkogemenskap, praktiserad och tillämpad av den stridande kyrkan ända från början. Den är grunden till att Luther och reformationen bröt med påvekyrkan. Den är också anledningen till att vår kyrka finns, och att vi har ett slutet, eller rättare sagt, ett skyddat nattvardsbord, öppet endast för kyrkans medlemmar, för dem som bekänner kyrkans på Skriften grundade tro.

Att fira gudstjänst och be tillsammans med dem som lär i strid med Skriften är, hur man än vrider och vänder på det, en form av godkännande av villfarelsen och därmed en delaktighet i den. Vi skall inte göra oss medskyldiga i villolärarens onda gärningar genom att hälsa honom välkommen, säger aposteln Johannes (2 Joh. 10-11). Hur kan vi med gott samvete tolerera, acceptera och godkänna det som Jesus ber oss akta oss för? Det går bara inte. ”Ack, det där låter ju så rakt och enkelt, men det är minsann inte så lätt i praktiken att bryta gamla släkt- och vänskapsband”, suckar många och håller sig ängsligt kvar i avfälliga kyrkor. Men vem har sagt att vägen är lätt? Inte Jesus. Han talar om den trånga porten och den smala vägen och att det är få som vill vandra på den. Porten är inte trång och vägen är inte smal för syndare som ångrar sina synder och tror evangelium. För dem är porten och vägen Guds öppna famn, vägen till livet, ”den heliga vägen”, där man inte går vilse (Jes. 35:8). Men den är trång och smal i det avseendet, att man blir föraktad och får många emot sig. Det är den breda vägen som är lätt. Där kan man låta sig svepas med och trösta sig med att man är många. Det är bara det, att den vägen enligt Jesus leder till fördärvet.

3. Vi skall akta oss inte bara med vår egen salighet för ögonen utan också med andras

När Jesus varnar oss för falska profeter, så är det hans kärlek till fåren som driver honom. ”Akta er” är ett ord av djupaste omsorg om varje återlöst själ, om varje döpt och troende kristen. Det är uppenbart att Jesu varning för gemenskap med lögn och villfarelse inte bara har med vår egen utan också med andras salighet att göra. De falska profeterna är en förfärande, förförisk och själamördande makt.

Herrens varning och befallning: ”Akta er” och ”Skilj er från dem” hör i dag till några av de allra mest bortglömda, förbisedda och försummade bibelorden bland kristna. Därför skall vi inte bara själva följa dem utan också uppmärksamma andra på dem. Och det skall vi göra förvissade om att Jesu ord i dagens text är sprungna ur den gudomliga kärleken som gav sitt liv för fåren och som inte vill att något enda av dem skall gå förlorat. Amen.

S Bergman

[^]