Öppnade öron och lösta tungor

När Jesus i dagens evangelium botar en man ”som var döv och nästan stum” gör han det på ett något säreget sätt. Innan han botar honom genom att säga ”Effata!” – Öppna dig! – sticker han fingrarna i öronen på mannen, spottar och rör vid hans tunga. Varför gör han så? Bibelutläggare har haft olika funderingar kring detta. En del menar att Jesus spottade saliv med helande verkan på sina fingrar som han sedan beströk mannens öron och mun med. Visst kan det ha varit så. Men fokus i texten ligger inte på saliven utan på kraften i Jesu ord, i hans ”Effata!” Det är Ordet som är det avgörande. Kanske är det helt enkelt så, att det andra Jesus gjorde var ett teckenspråk som talade om för den döve att nu skulle det hända något stort med hans öra och tunga.

De två kroppsdelar som Jesus rör vid, örat och tungan, är viktiga för oss. Gud har gett oss dem både för kommunikation både med honom och med våra medmänniskor. Han har skapat örat och tungan för gemenskapens skull. Det är ett svårt handikapp, när örat och talorganen av olika anledningar inte fungerar som de ska. Den döve led av att inte kunna höra och tala. Han blev ställd utanför och kände sig isolerad.

Döv och stum kan man vara också på det andliga området, i förhållande till Gud. Det under som Jesus gjorde med den döve har ett budskap, nämligen att han som botade den döve kan och vill bota oss från en värre sorts dövhet och stumhet än den han hade. Vi behöver alla öppnade öron och lösta tungor.

1. Våra öron har svårt att höra vad Gud säger

Denna svårighet har funnits alltifrån den stund då Adam och Eva valde att lyssna till ormen, till ”lögnens fader”, som Jesus kallar honom (Joh. 8:44). Med sin förföriska fråga: ”Har Gud verkligen sagt?”(1 Mos. 3:1) lärde han dem att ifrågasätta Gud och inte utgå ifrån att allt vad han sade var gott och bra. Tidigare hade de haft sin lust och glädje i att lyssna till Gud. Men så var det inte längre. De blev misstänksamma mot Gud, godtog inte vad han sade och ville själva bestämma vad som var gott och bra för dem. Det var så den andliga hörselskadan uppstod som vi alla lider av. Vi har svårt att höra vad Gud säger och svårt att böja oss för det, men lätt för att ifrågasätta det och komma med invändningar.

Bibelns Gud är en talande Gud som gjort sin vilja känd på mänskligt språk. Han har låtit sitt ord bli nedtecknat och bekräftat av många tecken och under, varav det största är hans eget människoblivande i Kristus. Människan har alltid ett behov av att höra och tro på något som ger hennes liv någon slags mening. Lyssnar hon inte till Bibelns Gud, lyssnar hon alltid till något annat: till gudar som hon själv skapat, till sig själv eller till andra människor. Där tron på Gud går ut, går tron på människan och hennes egna idéer om Gud och livet in. Det är inget nytt för vår tid. Så har det alltid varit.

Jesus sade till en grupp människor som inte ville lyssna till honom: ”Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud” (Joh. 8:47. Bakom oviljan att lyssna till Gud står djävulen själv, han som från början hatat Guds Ord och vill göra alla människor stendöva för det.

Den moderna människan tycker inte om gudomliga diktat ovanifrån. Hon tycker inte om att lyssna till någon gud som talar om för henne vad hon skall göra eller tro. Man vill ha en ”demokratisk” gud som det går att diskutera och förhandla med på jämställd basis. Men Bibelns Gud är inte demokratisk. Han följer inte folkets eller majoritetens röst. Det är inte han som skall rätta sig efter oss, utan vi som skall lyda honom. Det han bjuder oss att göra är bara sådant som är gott och bra för oss. Han är ingen tyrann som vill plåga och förtrycka oss. Han vill i allt han säger vårt bästa. Ändå har vi så svårt att höra vad han säger och ta det till oss. Av det följer också den döve mannens andra svårighet, nämligen att tala.

2. Vår tunga har svårt att tala rätt

Att en döv inte kan tala betyder inte nödvändigtvis att det är något fysiskt fel på hans tal- eller röstorgan. Oftast beror det på att han aldrig har hört hur orden låter och därför inte kan återge dem. På liknande sätt är det med den som är andligen döv och stum.

När oomvända människor talar om Gud, tro och frälsning blir det oftast fel. Det är inte underligt. Hör man inte vad Gud säger, så kan man inte tala rätt om honom. Då spånar man bara hit och dit efter eget huvud.

Många kan tala vackra ord om värdet av god etik och moral. Om Guds lag vet man något om, eftersom den finns inskriven i människornas hjärtan och i viss mån gör sig hörd i samvetet. Men därav drar hon den felaktiga slutsatsen att hennes förhållande till Gud måste bygga på hennes egna gärningar. Något annat förstår hon inte. Så länge hon inte hör vad Gud säger, talar hon alltid fel om Gud och om vägen till gemenskap med honom.

Men det är inte bara i förhållande till Gud som tungan har svårigheter. Det gäller också i förhållandet till andra människor. Vi har svårt att tala sant och gott om vår nästa.

Det finns ett särskilt bud, det åttonde, som handlar om tungans bruk. Det budet vill skydda vår nästas goda namn och rykte. Genom att skvallra och sprida elaka rykten kan man mycket lätt förstöra en annan människas liv. Ord flyger så lätt ur oss. Innan de lämnar munnen har de ofta doppats i gift som t.ex. avundsjuka, förakt, hat och hämndlystnad, svek och bedrägeri. Jesus säger: ”Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren” (Matt. 15:18). Vårt syndafördärv kommer allra först i dagen genom våra ord.

I sitt brev säger Jakob: ”Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar... Tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift” (Jak. 3:5-6, 8).

Våra ord kan åstadkomma förfärligt mycket ont. Även om det vi säger är rätt och sant i sig, kan det sägas på ett felaktigt sätt eller vid fel tillfälle och åstadkomma bitterhet och skada. Ordspråksboken, som talar mycket om våra ord, säger: ”Ord från en tanklös kan hugga som svärd, de visas tunga ger läkedom” (Ords. 15:1).

Ett rätt bruk av tungan förutsätter i vår kommunikation med andra ett rätt bruk av öronen. När vi talar med vår nästa måste vi vara lyhörda och lyssna till vad hon verkligen säger. På den punkten syndar vi ofta. Vi lyssnar otåligt och förstrött, hör inte vad saken gäller och bemöter inte vår nästa rätt. Feltolkningar och förhastade slutsatser beror ofta på av att vi varit självupptagna och dåliga lyssnare.

För alla våra ord, även för minsta ord av ilska, otålighet, elakhet, kyla och likgiltighet som sårar och skadar en annan människa, skall vi svara inför Gud. Jesus säger att för varje onyttigt ord som människan talar skall hon stå till svars för på domens dag (Matt. 12:36). Orden är till för att slå broar mellan människor, befrämja sanning, kärlek och gemenskap. Allt prat som inte gagnar det syftet är tomt och onyttigt prat.

Ingen av oss har lyckats hålla ordning på sin tunga. ”Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man”, står det i Jakobs brev (3:2). Vi finner bara en som lyckats med det: Jesus, den andre Adam. Om honom står det: ”Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist” (1 Petr. 2:22-23).

Det är denna den förnämsta, ädlaste och mäktigaste av alla tungor som vi möter i vår text.

3. Med sitt ”Effata!” kan och vill Jesus öppna våra öron och lösa våra tungor

”Allt har han gjort gott! De döva får han att höra och de stumma att tala!”, utropade folket häpet, när de såg vad han gjorde med mannen. De såg att hans ord hade en väldig makt, inte lik någon annans. Effekten av ordet ”Effata!” glömde de aldrig. Detta ord på arameiska måste också ha etsat sig fast i lärjungarnas minne. När det blev dags att på grekiska nedteckna denna händelse i NT behöll evangelisten det ursprungliga ordet.

Jesus talade som Gud. Om ordet som går ut ur Guds mun står det: ”Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det” (Jes. 55:11). Det var vad som skedde här. När Jesus befallde det stängda öronens dörr hos den döve att öppna sig, så skedde det genast. Han talade som Gud i skapelsen: han sade och det blev.

Jesu ”Effata!” har inte upphört att ljuda. Han tog det inte med sig när han återvände till himlen. Han gav det till sina apostlar, och genom dem till kyrkan på jorden. Undrens tid är inte förbi. Än hörs bland oss hans ”Effata!”, Öppna dig! och ännu verkar det under bland döva och nästan stumma.

Att människor, som inte vill höra Guds Ord, ändå börjar göra det, omvänder sig och tror evangelium och prisar Jesus som sin Frälsare är sannerligen ett stort under, ja ett större under än då Jesus förvandlade vatten till vin, stillade stormen på sjön, bespisade fem tusen med fem kornbröd och två fiskar. För i de fallen riktades hans ord till ting som inte gör motstånd och inte kan göra det, utan omedelbart måste lyda skapelsens Herre. Men människan gör motstånd, hon kan spjärna emot under hela livet och till sist gå evigt förlorad.

Evangeliets budskap om en människobliven och korsfäst Gud som lider och dör i syndares ställe är för den oomvända människan dårskap (1 Kor. 1:18). Hon tar inte emot det. Men somliga gör det och kommer att göra det så länge jorden står. Det beror inte på att de är bättre eller mindre onda än andra. Det beror på att Gud gjort ett under med dem. Han har låtit dem drabbas av kraften i sitt ord, besegrat deras otro, öppnat deras öron, så att de hör och tror. Av ovilliga har han gjort villiga. Detta är det större undret som Herren gör med sitt ”Effata!” bland andligen både döva och döda människor.

Det stod att Jesus tog med sig den dövstumme bort från allt folket. Ett sådant avsidestagande behöver ofta också vi. Vi behöver stillhet, komma bort från världens brus och larm ett tag, så att vi kan lyssna till Jesus och låta hans ord sjunka in. I denna stillhet verkar Guds Ande. Han öppnar Ordet för oss så att vi aktar på det, låter det döma oss men också upprätta oss med evangeliets förlösande kraft. Då förs vi till den punkt, där vi med den i synd fallne David säger: Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN. Då förlät du mig min syndaskuld” (Ps. 32:5). Han fick uppleva Effata-undret, fick öron som hörde evangeliet och en tro som tog det till sig. Och hans tunga löstes, inte till att prisa sig själv för trons under, utan för prisa och lova Gud.

I Ordet och sakramenten hörs på olika sätt ett och detsamma: Jesu mäktiga ”Effata!” som öppnar, löser och befriar ur syndens och djävulens våld. Genom evangeliets ”Effata!” blir tungan löst till att prisa och upphöja Jesus för hans nåd och under med oss. Den som tror, kan inte tiga om Guds kärlek i Kristus. Så blir tungan löst till sitt rätta bruk, att tala rätt om Gud och också till att tala sanna och goda ord till sin nästa. Men liksom ett barn måste lära och öva sig i att tala klart och tydligt, så måste också vi som Guds barn göra det. Det är en övning som varar livet ut. Tungan måste för syndens skull ständigt tyglas och tuktas av Guds Ande. Varje dag behöver vi därför be till de sanna och goda ordens store Mästare: Herre, fyll mitt hjärta med din kärlek, lär mig att likna dig och lär mig tala som du! Amen.

S Bergman

[^]