Jesus – den nästa vi behöver

Vi har i dag hört den kända liknelsen om den barmhärtige samariten. För att förstå den rätt måste vi se den i sitt sammanhang. Texten börjar med att Jesus prisar lärjungarna för vad de fick se när de följde honom: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser.” De fick se den utlovade Messias, den som ”många profeter och kungar” i GT gärna ville se, men inte fick se. En laglärd som stod i närheten och råkade höra vad Jesus sade tyckte inte om hans messianska anspråk. Han beslöt sig för att sätta Jesus på prov och se om han kunde beslå honom med något som stred mot judarnas lag. Han klev fram och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?” Det var en bra fråga, viktig och central. Han själv trodde sig veta svaret. Det gällde naturligtvis att hålla Guds bud. Men vad ansåg Jesus?

Jesus svarade inte direkt utan kom med en motfråga: Vad säger Gud i sitt ord? ”Vad står skrivet i lagen? Hur läser du?” Svaret kom snabbt: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Så stod det i Moseböckerna. Och Jesus gav honom rätt: ”Gör det, så får du leva.” Detta oväntat enkla och raka svar gjorde den laglärde lite osäker. Fattades det månne något i hans laglydnad? Antydde Jesus att han ännu inte ägde det eviga livet?

Han kände behov av att försvara sig och kastade därför fram en ny fråga: ”Vem är min nästa?” Nästan kunde ju inte vara vem som helst: inte ovänner, sådana som gjort en illa, inte fiender, inte hedningar och inte de avskyvärda samariterna i grannlandet Samarien, dessa som blandade judarnas tro med ren hedendom. De var fiender till Guds folk. Sådana hade man ingen skyldighet att älska. Så tänkte man bland de laglärda. Vad hade då Jesus för uppfattning i denna fråga?

Det är nu Jesus berättar om den rövarslagne mannen och hur han bemöttes av tre förbipasserande: en präst, en levit och en samarit. Sedan avslutade han med att fråga den laglärde: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkat ut för rövare?” Genom att fråga så tvingade Jesus den lagkloke att tänka sig in i den rövarslagnes situation och se det hela ur hans synvinkel. Vem av de tre var en nästa för honom? Svaret var uppenbart, men det tog emot att säga det. Kunde verkligen en förhatlig samarit vara en nästa för en jude? Prästen och leviten, som bara gick förbi, var det ju definitivt inte. Han fick lov att svara: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Men han undvek ordet samarit. Det hade han svårt för att ta i sin mun.

Denne lärde man som skulle sätta Jesus på det hala fick något att tänka på. Han som trodde sig vara expert på lagtolkning fann att han kanske missat det allra viktigaste i lagen, nämligen kärleken. Med sin liknelse visade Jesus honom att kärleken inte sorterar upp folk i älskvärda och inte älskvärda, trevliga och otrevliga. Den frågar inte: ”Vem är min nästa?” Kärleken känner genast igen nästan i varje människas nöd och behov av hjälp, oavsett om hon är vän eller fiende.

Ofta läser eller hör man liknelsen om den barmhärtige samariten bara som en moralisk exempelberättelse på hur vi skall handla mot vår nästa. Som sådan tycker alla den är bra. Vem håller inte med om att man skall hjälpa de utslagna och dem som har det svårt? Men liknelsen har i sitt sammanhang ett djupare budskap. Jesus berättade den för den laglärde som trodde att han visste vad kärlek var och att han höll lagen, fast han inte alls gjorde det. I själva verket var det så illa ställt med honom att han själv behövde en nästa som den barmhärtige samariten. Det är vad Jesus ville visa honom. Och det vill han visa oss. Därför säger vi idag:

1. Vi måste med den laglärde gå in under lagens dom

Den laglärde var fullt upptagen med att försöka lyda Guds bud. Han var övertygad om att det var det eviga livets väg. Och märkligt nog ger Jesus honom helt rätt. Han säger till honom: ”Gör det, så får du leva.”

Detta kanske förbryllar en och annan av oss. Vi har ju fått lära oss att vägen till Gud och det eviga livet inte går genom laglydnad och gärningar. Man blir inte frälst genom att göra, utan genom att höra och tro evangelium. Så lär ju Bibeln och Jesus själv på många ställen. Vi hörde härom söndagen liknelsen om farisén och publikanen i templet. Jesus sade att det var den syndfulle publikanen som gick hem rättfärdiggjord av nåd, men inte farisén som förlitade sig på sina gärningar. Detta är ju själva kärnan i det kristna budskapet. Men hur går det ihop med vad Jesus säger här? Han säger ju: ”Gör det, – dvs. håll buden – så får du leva.” Hur skall vi förstå det?

Vad Jesus gör är att han ställer upp på mannens premisser: Denne ville vinna det eviga livet på lagens väg. Nåväl, säger Jesus: ”Gör det, så får du leva.” Jesus talar sanning. Den som håller buden ”skall leva genom dem”. Så stod det redan i GT (3 Mos. 18:5). Det eviga livet, det som börjar på jorden och fortsätter i himlen, vad är det? Till sitt innersta väsen är det inget annat än den kärlek som lagen, sammanfattad i det dubbla kärleksbudet, talar om. Kan man älska Gud, inte delvis, inte halvt utan helt, av hela sitt hjärta och av hela sin själ och av hela sin kraft och av hela sitt förstånd, då har man evigt liv. Och kan man älska sin nästa, även sin fiende, så helt och självutgivande som den barmhärtige samariten gjorde, då är det inga problem: då har man evigt liv. Men kan man det inte, då har man inte det eviga liv som Skriften talar om. Ville nu den laglärde gå lagens väg var det detta som gällde. ”Gör det!” sade Jesus. ”Gör det ständigt och jämt, hela livet, utan avbrott. Kan du det, så får du leva.”

Lagen utlovar livet åt den som verkligen håller den i alla avseenden. Den är helig och god, men för den som inte kan uppfylla lagen, och ingen av oss kan göra det, blir den något ont, en förbannelse och en förfärlig dom. Jesus ville visa den laglärde detta, så att han förstod att lag och gärningar är en omöjlig väg till evigt liv. Det står: ”Alla som håller sig till laggärningar är under förbannelsen” (Gal. 3:10). När lagen träffar syndare blir den ”bokstaven” som ”dödar” som aposteln Paulus säger (2 Kor. 3:6). Den slår ner oss och tillfogar oss dödliga sår med sina anklagelser. Den fyller oss med dåligt samvete, skuld och vanmaktskänslor. När lagen på allvar rör vid våra hjärtan blir vi andligt sett som den rövarslagne. Han var dödsdömd, kunde omöjligen hjälpa sig själv, inte resa sig upp, inte röra sig och orkade inte ens att ropa på hjälp. Så är den rövarslagne en bild av människan som djävulen med lögn och bedrägeri lockat bort från Gud och gjort henne till Guds fiende. Han har plundrat människan på all den härlighet hon ägde innan synden kom in i hennes liv och lämnat henne att till sist dö och gå evigt förlorad.

Det är detta som liknelsen ville visa den laglärde. Skulle han vinna det eviga livet måste han känna igen sig i den rövarslagne. Detsamma gäller oss. I vår lutherska bekännelse står det om vårt medfödda syndafördärv, att det är ”ett så djupt fördärv i den mänskliga naturen, att ingenting friskt och ofördärvat blivit kvar i människans kropp och själ” (SKB s. 502). Först när vi genom Guds Ord inser att vi är rövarslagna på detta sätt kan vi få de ”saliga ögon” som Jesus prisar i början av vår text. Först då kan vi finna den verkliga vägen till livet: tron på Kristus som förlåter och helar. Lagen förlåter och helar inte. Den hjälper inte syndare. Aposteln säger: ”Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror” (Gal. 3:21). Därför säger vi för det andra i dag:

2. Dömda av lagen skall vi se upp till Kristus som vår barmhärtige samarit

När den rövarslagne låg där, blödande och döende, hörde han fotsteg. En präst kom förbi. Han måste väl hjälpa! Men han kastade bara en blick på den slagne och skyndade vidare. Så gjorde också leviten, tempeltjänaren. Båda tjänstgjorde i templet där kärlekens lag förkunnades. Men den var nu glömd och ersatt av ursäkter att inte göra något: de var trötta efter veckans tjänstgöring, de hade bråttom hem, det fanns rövare i närheten och de kunde ju själva råka illa ut, mannen var förresten nog redan död, polisen får ta hand om det här osv. Så de gick förbi. För tredje gången hördes någon komma. Vem var det? En samarit, en fiende till Israels folk. Oj, tänkte den slagne, han går säkert förbi. Men det var just vad han inte gjorde. Han stannade upp och tog sig an honom. Utan den barmhärtige samariten hade den slagne varit förlorad.

Någon stannar också vid vår sida, när livet gått snett, när synder och misslyckanden plågar oss och allt syns hopplöst och omöjligt. Det är vår nästa framför alla andra, Jesus, den barmhärtige samariten, föraktad och förkastad av många. Men han går inte förbi, utan böjer sig ned och känner varligt efter vad som är brutet och skadat. Han ryggar inte tillbaka för några syndasår hur inflammerade och otäcka de än är. Han talar vänligt, tröstande och hoppfullt. Han gjuter evangeliets läkande olja och vin i såren, renar dem och förbinder dem. Han kommer inte med några krav, att nu skall vi ta oss i kragen, resa oss upp och gå. Jesus säger tvärt emot vad lagen säger. Den talar alltid om vad du skall göra. Men när den barmhärtige samariten skall frälsa talar han ingenting om vad du skall göra. Han är helt upptagen med vad han skall göra för att rädda dig. Han lyfter upp dig, bär dig, lägger dig på sin åsna och för dig till ”värdshuset”, till kyrkan, till Ordet och sakramenten, för att du där mer och mer skall tillfriskna. Och han står för alla omkostnader.

Den barmhärtige samariten lät sig inte hindras av något, inte av tidsbrist, inte av andra mer angelägna ärenden, och allra minst av den omständigheten, att den slagne var israelit och hörde till fiendesidan. Hans kärlek är omotiverad av något i människan. Han ser bara en slagen, grips av djupt medlidande och gör allt för att rädda hans liv.

Vår onda natur gör oss till Guds fiender. Men den barmhärtige samaritens kärlek är fiendekärlek. Jesus gav inte sitt liv för rättfärdiga och gudfruktiga människor, utan för Guds fiender, för riktiga syndare som med sitt liv visar att de är fiender till Gud. ”Så älskade Gud världen – den ogudaktiga och fientligt sinnade världen – att han utgav sin enfödde Son” (Joh. 3:16). Utan den barmhärtige samariten Jesus är vi alla förlorade.

Vi har sett att lagen är dödens väg för dem som inte håller den. Evangeliet däremot, bjuder oss att förtvivla om oss och istället att förtrösta på Kristus som vår barmhärtige samarit – han som gick in under lagens dom över oss, bar våra synder och ”fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Att tro det ger liv. Luther avslutar en predikan över dagens text med följande ord:

Alltså, när vi nu kommer inför Gud Fader och tillfrågas om vi också har trott och älskat Gud och helt uppfyllt lagen, så träder samariten fram, Herren Kristus, som lagt oss på sin åsna, och säger: Ack, Fader, även om de inte helt och hållet har uppfyllt lagen, så har dock jag gjort det. Räkna dem det till godo, eftersom de tror på mig. Så måste alla helgon, hur heliga och fromma de än må vara, ligga på Kristi rygg. (Kyrkopostillan)

Evangeliets rätta, sanna och frälsande svar på den laglärdes fråga: ”Vad skall jag göra för att få evigt liv?” är detta: Du skall inte göra något alls, bara låta Kristus handla, bara se honom som din barmhärtige nästa, som stannar upp vid din sida, inte går förbi utan gör allt för dig. Han säger att den som tror på honom ”skall inte gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16).

3. Med den barmhärtige samaritens kärlek i våra hjärtan kan vi älska som han

”Gå du och gör som han.” Så slutar vår text. Det skall vi inte glömma bort. Har vi tagit emot Kristi barmhärtighet och lever vi av den, så förändras förutsättningarna för vår kärlek radikalt. Då kan vi på rätt sätt börja älska vår nästa, inte med den naturliga människans själviska, inkrökta och beräknande kärlek, utan med Guds kärlek som genom den Helige Ande är utgjuten i våra hjärtan. Eller som aposteln Johannes säger i dagens epistel ”Vi älskar därför att han först älskade oss” (1 Joh. 4:19). Vi älskar då med Kristi kärlek, omotiverat och utan att sortera bort några.

Viljan, förmågan och drivkraften blir en annan, när vi inte längre är i rövarhänder, inte är i den ondes våld, utan är födda på nytt genom evangelium och står under den barmhärtige samaritens vård och omsorger. Att Kristus, som aposteln säger ”är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom. 10:4) betyder att han uppfyllt lagen i syndares ställe och på det sättet gjort slut på lagen som frälsningsväg. Men han har inte avskaffat lagen. Dess krav består. Vi får aldrig glömma att vi är frälsta till det eviga liv som består i just det som lagen talar om, nämligen att älska Gud och vår nästa. Vårt kristna liv här på jorden är en förövning för det eviga livet i härligheten där det kommer att levas fullkomligt, utan synd och brist.

Men vi är inte där än. Vi har fortfarande att kämpa med vår gamla människa som inför nästans behov och nöd viskar: ”Blunda! Gå förbi! Lägg dig inte i! Hjälp en annan gång!” Denna kärlekslösa och obarmhärtiga människa måste dagligen dö och det eviga livets nya människa, som föds och närs av evangelium, måste dagligen uppstå, så att vi med aposteln kan säga: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig (Gal. 2:20). Amen.

S Bergman

[^]