Bär varandras bördor

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Så säger aposteln i vår episteltext från Galaterbrevets sjätte kapitel, som jag idag ska predika över. Bär varandras bördor kan sägas sammanfatta de instruktioner Paulus ger här, och det är ämnet för vår predikan.

En kristen är Guds barn. Genom tron har han fått delaktighet i Jesus och hans verk. I dopet blev han inlemmad i Kristus. Vi har blivit grenar i vinträdet Kristus. Därigenom blev vi Guds barn. I Johannesprologen står det: Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. (Joh. 1:12) Och i och med att vi är barn får vi kalla Gud vår fader. Det ser vi ju mycket tydligt till exempel i att Jesus lärde sina lärjungar att be: Fader vår.

Om nu vi kristna är Guds barn genom tron och vi alla har Gud till vår fader, då är vi syskon i Guds familj. Vi är bröder och systrar. Vi hör ihop. Och det är därför aposteln säger Bär varandras bördor. Det följer av att vi är Guds familj. Familjen är den grundläggande basenheten för gemenskap, sammanhållning och omhändertagande som Gud har instiftat. Han har gjort det i skapelsen, för att det skulle vara så överallt på hela jorden. Det gäller alla människor. Men där man inte vårdar familjerna, där får man svaga och osäkra samhällen. Vi ser det alltför tydligt i vår tid, hur så många människor är osäkra, otrygga och deprimerade trots alla fina saker vi har att glädja oss över. Eller kanske ska jag säga på grund av alla saker vi har, att sakerna och det materiella välståndet tar för stor plats i vårt samhälle, tar för stor plats i människornas hjärtan. Vårt folk har vänt sig från att tjäna Gud till att tjäna Mammon.

Men låt oss återgå till den kristna kyrkan, vår andliga familj. Vad har vår text idag att säga oss? Det ska vi nu tala om, och vi säger för det första

En kristen bryr sig om sin broders andliga väl

Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. I en familj tar man ansvar för varandra. Mången gång har man det bra, det är fina dagar och man har det trevligt tillsammans. Men i vår jordiska tillvaro är det inte ständigt så. Det är inte alltid behagligt. Det dyker upp problem av olika slag. Och ett stort problem är som ni vet synden. Djävulen försöker locka oss till synd varje dag. Här måste vi kristna hjälpa varandra i kampen.

Vi behöver här skilja på två slag av syndande. Att vi alla syndar varje dag är ofrånkomligt. Vi är alla syndare. Ja, det är till och med så illa, att varje gärning som vi gör, varje tanke som vi tänker är besmittad av synden. Inte tackar vi Gud som vi borde, utan alla våra tankar är genomvävda av vår egenkärlek, även om vi handlar gott och gör goda gärningar. Vi syndar alltså ständigt, eftersom vi är syndare. Denna synd är det omöjligt att undkomma en enda sekund så länge vi är här på jorden.

Men här talar Paulus om det fall att någon samtycker till synden och begår synd, inte om den synd som alltid besmittar vår själ. Så begår en kristen inte allvarliga synder, gör han det är han inte längre en kristen. Som Paulus skriver till korintierna: Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. (1 Kor. 6:9f.) Så när kung David samtyckte till synden och begick äktenskapsbrott föll han ur nåden och var inte längre Guds barn.

Det är om sådant Paulus talar idag i vår text, om att en broder har fallit för frestelsen och begått en synd. Det skulle till exempel kunna vara att någon gripits av begär och stulit någonting. I så fall ska den som får kännedom om det inte basunera ut det på gator och torg, ja han ska inte säga det till någon annan, utan han ska söka upp sin broder och enskilt förmana honom. Som det står ska han göra det med mildhet och med ödmjukhet, för han vet att det lika gärna kunde ha varit han som fallit. Han måste också se till att han inte själv blir frestad och faller.

Så ska vi kristna hjälpa varandra, så att vi inte kommer bort från Gud. När då aposteln säger Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag, då omfattar det andliga problem, men det är såklart inte avgränsat till det. Det är inte bara det, så att om vi sköter de andliga frågorna, de som handlar om tron på Gud och lydnaden för hans lag, så kan vi strunta i resten. Att vi som syskon ska hjälpa varandra, det gäller alla typer av problem som vi kan behöva hjälp med, också själsliga och materiella frågor. Som Jakob skriver i sitt brev: Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? (Jak. 2:15f.)

Så går vi vidare och säger för det andra:

Var och en skall bära sin egen börda

Detta kan synas märkligt. Paulus har just sagt bär varandras bördor, och så säger han direkt efteråt Var och en skall bära sin egen börda. Är inte det här en självmotsägelse?

Allra först kan vi konstatera att det i grekiskan står två olika ord som båda översätts med ”börda”. Det är riktigt översatt, båda orden betyder ”börda”. Man kan mycket väl göra så. Men det första ordet betyder inte bara fysiska bördor, utan det kan också avse själsliga bördor, och översättas ”elände” eller ”bekymmer”. Det andra ordet kan också översättas med ”last” eller ”packning”, det användes till exempel om ett skepp som har sin last, det har inte denna klang av bedrövelse. I den nya översättningen av nya testamentet, Folkbibeln 2014, har de åtgärdat det här och översatt Var och en ska bära sin egen ryggsäck.

Det allra viktigaste är förstås att vi ser på sammanhanget, vad texten handlar om. Vad är det som ska bäras? Ja, Paulus skriver att var och en ska pröva sina egna gärningar för att se om de håller måttet. Den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. Den som tror att han kan bygga på sina egna gärningar inför Gud, han tar miste. Med orden att var och en ska bära sin egen börda menar alltså Paulus att man, när det gäller rättfärdighet enligt lagen inför Gud, inte kan åberopa sig på andras gärningar. Ska man bli rättfärdig enligt lagen behöver man egna gärningar. När Gud ska bedöma våra liv och vad vi har gjort hjälper det inte vad våra medmänniskor gjort. Var och en kommer få svara för sig själv.

Med denna enda mening slår här Paulus alldeles bort den romersk-katolska läran att helgonen gjort överflödande goda gärningar som kommer de medkristna till del. För så lär de. De menar att kyrkan, alltså den romersk-katolska kyrkan, har liksom en skatt av Kristi och helgonens böner och goda gärningar att dela ut, och att helgonen på så vis bidrar till sina bröders frälsning. (Romersk-katolska kyrkans katekes, p 1477) Men detta är obibliskt. Enligt Guds lag måste vi svara för oss själva, vi måste bära vårt eget lass.

Så säger vi för det tredje:

Som människan sår ska hon också få skörda

Man kan inte lura Gud, säger Paulus. Han ser vad vi gör, han ser vad vi tänker. Människor kan vi lura, i alla fall delvis och kanske för en tid. Vi kan dölja våra motiv, och vi kan låtsas vilja göra olika saker. Och eftersom vi inte kan veta vad en annan människa tänker i sitt inre, utan vi bara hör vad de säger kan vi bli lurade. Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång. Vad betyder det? Ja, vi förstår ju att det är ett bildligt uttryck. Det menas inte att man ska ha en plantering på sin arm eller på ryggen.

När Paulus säger ”köttet” menar han alltså inte kroppen, utan han menar den gamla människan, att vi människor av födsel och ohejdad vana inte älskar Gud över allting och inte vill foga oss i Guds bud. ”Köttet” är allt som strider mot Guds vilja i oss, det är det i oss som vill följa de egna begären framför allt annat, för att vi ska få njutningar, makt och pengar. Och att så i sitt kötts åker betyder att leva efter köttet, och att satsa på det. Vad blir då följden av att leva så? Det blir undergång, säger Paulus.

Men förutom detta grova sätt att leva efter köttet finns det ett finare också, ett som det inte är lika tydligt att det leder till undergång. Att leva i omoral, dryckenskap och utsvävningar, det förstår även sansade icke-kristna eller till och med ateister att det inte är bra för människan. Men när Paulus säger ”köttet” menar han också att göra goda gärningar om man inte tror på Gud. För det hjälper inte inför Gud vad man än gör om man inte tror på Jesus.

Att så i Andens åker däremot, det är att tro på Gud och att därför göra goda gärningar och bära varandras bördor. Alla som tror, alla kristna, har den Helige Ande, och nu vill Paulus att de ska tänka på det och inte tröttna på att göra gott. Vi ska inte ge upp, utan vinnlägga oss om att göra goda gärningar. Först och främst mot våra medkristna, men även mot alla människor. Paulus ger här i vår text ett exempel vad det betyder att bära varandras bördor och påminner galaterna om att de ska sörja för sina präster som undervisar dem i Guds Ord.

Som människan sår ska hon också få skörda, det är inte någon unikt kristen sats. Den gäller i alla religioner på olika sätt. Men här är en avgörande skillnad, för de andra religionerna är lagreligioner, där människan obönhörligt får i nästa liv vad hon själv förtjänar. Men vi kristna har ju Jesus, som kommer till oss med sitt evangelium, sitt goda och glada budskap om syndernas förlåtelse och evigt liv på grund av Guds godhet och nåd. Att vi får komma till himlen bygger inte på våra gärningar. Goda gärningar, som Paulus undervisar om idag när han säger att vi ska bära varandras bördor, gör vi av glädje och tacksamhet mot Gud. Vi kommer få skörda evigt liv, därför att Gud ger oss det.

Här i jordelivet kan vi alltså liknas vid ett slags bönder som sår, det vill säga vi tror på Gud, vi lever som Gud vill, vi gör gott mot våra bröder och alla människor. Vi sår, men vi rår inte. Det är Gud som rår. Han tar hand om oss, och det är han som ser till att skörden växer. Låt oss därför följa apostelns förmaning och inte ge upp när vi möter bekymmer, utan fortsätta träget på vägen till himmelen. Här i gudstjänsten får vi höra Guds Ord och förenas med honom i den heliga nattvarden. Det är en rastplats och påfyllningsplats, så att vi inte ska komma vilse eller krokna. Gud rår. Vi ska inte göra oss bekymmer för morgondagen. Var dag har nog av sin egen plåga. Vi ska först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Vad som än händer oss, hör vi Herren till. Gud har omsorg om oss. Amen.

J Fjellander

[^]