Med brinnande lampor

Vi uppmanas i dag att vara vakande och beredda på dagen då Herren Kristus kommer på himmelens skyar för att hämta sin brud, den kristna kyrkan, till det himmelska bröllopet.

Jesus målar i dagens evangelium upp en bild från ett judiskt bröllop där brudgummen med släkt och vänner kommer i högtidlig procession för att hämta bruden och hennes följe hem till sig och till bröllopsfesten. Tio jungfrur eller tärnor väntade på brudgummen för att gå ut och möta honom med tända lampor. Fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga. De förståndiga hade olja till sina lampor, men det hade inte de oförståndiga. ”Våra lampor slocknar”, ropar de oförståndiga med panik i rösten, när de fick höra att nu kom brudgummen. De hann inte få ordning på sina lampor och kom inte in i bröllopssalen. ”Och dörren stängdes”, säger Jesus. Samma ödesmättade ord finner vi i berättelsen om Noa och arken. När han hade gått in i arken med de sina, heter det: ”Och Herren stängde igen om honom.” Efter det fanns ett oåterkalleligt innanför och utanför. Tiden var ute, inga fler kunde komma in. Den stängda dörren är liknelsens stora varning.

De brinnande lamporna är symbolen för vaksamhet, som är denna söndags ämne. ”Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer”, säger Jesus. Han vill ha oss innanför när dörren stängs, inte utanför i mörkret. Det gäller att vara beredd när han kommer.

Låt oss därför se på de tio jungfrurna och fråga oss själva vilka vi liknar. Vi börjar med att konstatera detta:

1. Alla hade lampor

Liknelsen talar inte om världens människor. De väntar ingen Frälsare på himmelens skyar. Det handlar i stället om kyrkans folk. De tio jungfrurna symboliserar den yttre kyrkan, alla dem som bekänner sig till Jesus och väntar att han skall komma tillbaka en dag. Det handlar alltså om dig och mig som är döpta, som brukar gå i kyrkan, höra Guds ord och falla på knä vid nattvardsbordet.

Alla jungfrurna väntade på brudgummen. Alla hade lampor. Alla trodde sig vara beredda att möta honom när han kom. Det finns i konsten målningar som avbildar de fem oförståndiga jungfrurna som världsliga och lättsinniga kvinnor, helt olika de fem fromma jungfrurna. Men så är det inte alls i liknelsen. Alla är till det yttre mycket lika, t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade, när brudgummen dröjde. Det är ju så, att inte ens de allra mest förståndiga är lika engagerade och brinnande i anden jämt. Också de kan slumra till när brudgummen dröjer. De är inte fullkomliga. De har brister och kan falla i synd. Men de kännetecknas av en sak: de gör bot och bättring, när Herren nu och då med sitt ord och med händelser i livet ruskar om dem och väcker dem till besinning. När de upptäcker att de håller på att glida bort från tron och kärleken, vänder de om till Gud, ber om förlåtelse, får ny olja i sina lampor och börjar på nytt längta efter brudgummens ankomst. Så är det med de förståndiga. Men de oförståndiga tänker: Det är nog ingen fara: brudgummen kommer inte nu. Jag har inte tid med Gud just nu. Hos dem finns ingen riktig längtan efter brudgummen och därmed ingen verklig väntan. Kärleken till honom har svalnat.

Allt det här behöver inte synas på utsidan. De oförståndiga fortsätter pliktmässigt att gå i kyrkan och beter sig i stort sett som vanliga kristna. De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Den enda skillnaden är att de förståndiga har en levande tro och kärlek till Herren i sina hjärtan, medan de oförståndiga inte har det. Liksom i flera andra liknelser – t.ex. den om ogräset och vetet som skall växa tillsammans fram till skördetiden (Matt.13:24-30, 36-43) – lär oss Jesus här att kyrkan på jorden är en blandad skara av sanna kristna och av namnkristna, av levande grenar i vinträdet och av döda grenar utan andligt liv. Förståndiga och oförståndiga jungfrur finns i alla kyrkor, också i mycket renläriga kyrkor. Och det står inte i vår makt att skilja ut dem från varandra. Det kan bara Gud, han som ser in i människornas hjärtan.

Det är således till kyrkan, till alla med lampor, som Jesus först kommer på den yttersta dagen. Domen, åtskiljandet, ”börjar med Guds husfolk”, som aposteln Petrus säger (1 Petr. 4:17). Liknelsen handlar om oss. Det är det första vi skall tänka på i dag.

Låt oss nu gå vidare och se närmare på liknelsens mest dramatiska och tragiska del.

2. Alla hade inte olja till sina lampor

De oförståndiga jungfrurnas öde vill visa oss hur förfärligt dumt och tanklöst det är att ha lampor men ingen olja. Ingen judisk tärna på Jesu tid skulle komma på tanken att göra något sådant. Därför hajade Jesu åhörare på den tiden säkert till när han berättade detta och tänkte: Hur kunde de vara så dåraktiga? Det var just så Jesus ville att de – och vi skall tänka.

När ropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, försökte de oförståndiga förtvivlat att få liv i sina lampor, men det gick inte. Lågan flammade upp ett ögonblick men dog strax ut. Oljan var slut, veken hade inget mer att suga upp och ingen reservolja fanns.

Lägg märke till att de vänder sig inte till brudgummen med bön om nåd och förbarmande för att de varit så dåraktiga och illa förberedda. Botens liv verkar de ha vant sig av med. I stället söker de panikartat hjälp hos människor. De vände sig först till de fem med brinnande lampor och försökte få av dem. När det inte gick, rusade de iväg till marknaden för att köpa olja. Men när de kom tillbaka var det för sent: dörren var stängd. Förgäves bankade de på den, bönade och bad: ”Herre, Herre, öppna för oss!” Men inifrån hördes bara den allvarsamma rösten som sade: ”Sannerligen säger jag er: Jag känner er inte.”

Varför svarade brudgummen så hårt? Därför att tiden var ute och han visste att deras tro och kärlek hade dött ut. Jesus säger i Bergspredikan, att många på den yttersta dagen skall ropa ”Herre, herre” och åberopa sig på stora ting som de uträttat i hans namn. Men de skall mötas av liknande ord som de oförståndiga jungfrurna: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” – eller ”ni ogärningsmän” som det stod i gamla översättningen – (Matt. 7:22-23). De hade förlitat sig på sina goda gärningar, men får höra att de är ogärningsmän! Vilken förfärligt obehaglig överraskning blir inte det för många på domens dag! Vad säger detta oss? Det säger att oljan aldrig är vad vi gör. Det står skrivet: ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal. 2:16).

Vad är då oljan i liknelsen? Olja används i Bibeln ibland som en symbol för den Helige Ande, som genom evangelium väcker tro, utgjuter Guds kärlek i våra hjärtan och föder oss på nytt. Men liknelsen här är ingen allegori, där varje detalj har en speciell symbolisk betydelse. Den har, som Jesu liknelser ofta har, en huvudpoäng som han vill framhäva. Och poängen i denna liknelse har Jesus själv gett oss i slutordet om att vaka för vi vet inte vilken dag eller timme brudgummen kommer. Det gäller att ha brinnande lampor, dvs. alltid vara beredd på Herrens ankomst som kan inträffa när som helst.

I liknelsen står oljan för allt det som får lampan att brinna, det som gör oss rätt beredda. Den står för det livsviktiga, för det enda som gör oss till sanna och levande kristna. Det är inte vår fromhet eller våra gärningar och förtjänster, utan endast nådens evangelium om frälsningen, om förlåtelsen och rättfärdigheten som Kristus vunnit åt syndare genom sin ställföreträdande död och sin uppståndelse. Den oljan måste vi ta emot och leva av, om våra lampor skall brinna. Det är bara ur den källan vår tros vekar får näring så att de kan brinna.

Hur lätt är det inte att glida över i de oförståndigas skara, börja tänka fel och tro fel och bli mindre nogräknad med oljetillförsel! Hur lätt är det inte att spela bort sin själs salighet genom att låta annat bli viktigare än oljan! Det är därför Jesus berättar denna liknelse. Våra lampor slocknar efter ett tag alldeles av sig själva, om vi inte har olja. Vi behöver inte göra något särskilt för att de skall slockna, inte begå någon stor och grov synd eller något sådant, bara ge efter för den smygande sömnaktigheten, slöheten och likgiltigheten. Det gäller att vakna upp i tid innan det gått för långt.

Liknelsen skall till sist få påminna oss om ännu en viktig sak.

3. Alla lampor är strängt personliga

Det gällde för var och en att för sin egen del ha olja i sina lampor. De oförståndiga försökte få olja av de förståndiga, men det gick inte: den skulle inte räcka, som de förståndiga sade, ”för både oss och er”. De var inte villiga att dela med sig, och det kanske förvånar oss. Som kristna skall vi ju vara ivriga att sprida vår tro till andra genom att vittna för dem om Jesus. Men då skall vi komma ihåg att det hela utspelar sig på den yttersta dagen. Då är missionens tid ute. Då kan inget ändras, ingen olja och ingen tro kan då plötsligt anskaffas eller fixas till.

Sedan är det ju alltid så, att själva tron kan vi med bästa vilja i världen inte ge till någon annan inte ens vår bäste vän eller till våra barn, för tron är alltid strängt personlig. Det är bara den Helige Ande som kan ge den. Av liknelsen ser vi också att vi inte heller kan leva på andras tro. Vi kan inte vara kristna på andras olja. Jag kan inte lysa med skenet från andra. Deras glada tro hjälper mig inte när Herren kommer. Min egen lampa måste brinna.

Låt oss lära av de förståndiga jungfrurna. Den förståndighet som de hade, var att de såg till att de själva hade olja. Redan här i tiden lät de sig konfronteras med det obehagliga ordet: ”Jag känner er inte.” De lät lagen döma dem, göra dem till syndare och ställa dem inför den stängda dörren. Och när de då i sin samvetsnöd ropade till Gud om nåd och förbarmande, så fann de att Jesus var dörren, den öppna dörren till Gud. De fann evangeliets underbara väg. De tog emot den skänkta rättfärdigheten som vunnits åt syndare av Kristus och blev klädda i bröllopskläder. De hade olja i sina lampor. Guds kärlek, utgjuten i deras hjärtan fick deras tro och kärlek att brinna. Gång på gång kom de sedan tillbaka till Herren med sina sinande lampor för att få påfyllning. Så var de alltid vakande och beredda på brudgummens ankomst.

”Se, brudgummen kommer!” är inget förskräckligt budskap för de förståndiga. Inte kan en brudgums ankomst vara förskräcklig för bruden! Inte om kärleken fört dem samman. Den vaksamhet och väntan som evangeliet skapar, är ingen nervös väntan på Kristi ankomst, fylld av oro för om lamporna då skall brinna eller inte. Tvärtom är det en väntan som präglas av längtan efter mötet med brudgummen. Så blir det också för dig om du dagligen umgås med honom i Ordet och bönen och tror på honom inte bara som andras Frälsare utan också din. Det ger dig nåden att leva som om varje dag vore den sista. Och det är just så brudgummen vill finna dig och mig, när han kommer.

Låt därför Kristus med sitt ord och evangelium i dag och alla dagar få uppväcka din tro och hålla den vid liv. Då brinner din lampa och du är alltid beredd, närhelst han kommer. Amen.

S Bergman

[^]