Bön när julen är nära

Vi har tänt det fjärde och sista adventsljuset. Dess budskap är att julen är nära, eller som det heter i denna söndags rubrik: ”Herren är nära.”

Det är mycket man så här strax före jul tänker på är nära: den goda julmaten, julklapparna, några dagars ledighet, då man kan få koppla av, umgås med familj, släkt och vänner, läsa böcker och ha det skönt. Det är också många förberedelser som man skall hinna med för att få en glad och skön jul. Det gör ofta dagarna före jul till en tid full av jäkt och stress. Denna söndag vill ge oss ett avbrott i allt detta och göra oss stilla inför julen som kristen högtid. Det är ju Herrens födelsedag som är nära. Det stora undret att Gud blev människa riskerar att komma bort och drunkna i allt det där andra. Det får inte ske.

I dagens epistel säger aposteln: ”Herren är nära … Låt Gud i allt få veta era önskningar.” Det har skrivits många önskelistor inför julen. Men här kommer Herren och frågar efter vår önskelista, inte en världslig önskelista utan en för vårt andliga liv. ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” frågade Jesus den blinde Bartimeus (Mark. 10:51). Så frågar Herren också oss. Vi kan få hjälp med svaret av predikotexten i dag. Den ger oss exempel på goda önskningar som vi kan lägga fram inför Gud. Den ger oss tre böner att be när julen är nära.

1. Herre, bevara mig från avundsjuka

Vår text börjar med att tala om dop, vatten och rening och om en tvist om denna rening mellan Johannes Döparens lärjungar och en jude. Det är möjligt att också frågan om skillnaden mellan Johannes dop och det dop som Jesu lärjungar döpte med också hade dykt upp. De fick höra att många lät sig döpas av Jesu lärjungar. Det oroade dem. Därför kom de till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.” Det låg missnöje i deras ord. Varför skulle de hålla på och döpa och dra folk från Johannes? De var upprörda över detta intrång i deras verksamhet.

Mellan Jesus och Johannes fanns ingen skillnad i läran. Johannes dop gav inget annat än Jesu dop. Bägge dopen var vatten som Gud knutit sitt löfte till. De renade från synden och förde syndare in i Guds rike. Bägge dopen skedde på Guds befallning och i hans namn. Jesus var glad över att Johannes och hans lärjungar döpte. Och Johannes gladde sig över att Jesu lärjungar döpte, ja, han gladde sig över att de döpte mer och mer. Så mellan Jesus och hans förelöpare Johannes rådde full samstämmighet. De fullgjorde sina uppdrag utan att avundsjukt snegla på varandra. Men hos Johannes lärjungar fanns tecken på avundsjuka. De tyckte inte om att alltfler lät sig döpas av Jesu lärjungar.

Somliga forskare menar att Johannes lärjungar senare kom att bilda en egen religiös riktning, en sekt, de s.k. esséerna, som skilde sig från Jesu lärjungar. Det är trist om avundsjukan fick sådana följder. Men hur det nu än förhåller sig med den saken, så kan vi konstatera att det många gånger i kyrkans historia har hänt att självhävdelse och avundsjuka bland kristna lett till strider och bråk i kyrkan och till syndig splittring.

Faran finns i varje församling att man börjar kiva och bråka om än det ena och än det andra. Man tror sig kanske strida för Guds rike och kyrkans sak. Men snart märks det att det där inte är riktigt sant, utan man slåss för sin egen sak och sin egen prestige. Sådant har fördärvat och tagit död på många församlingar. Aposteln Paulus varnar oss därför för allt sådant: ”Låt oss hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor. 5:8).

Vad Johannes lärjungar hade svårt att komma över var att det började gå bättre för andra än för dem själva. Det stack dem. De kände sig förbigångna och greps av avundsjuka. Det är en synd och en otäck sjuka som förpestar livet både för en själv och för andra. Avund är enligt ordboken en sammanställning av orden ”inte” och ”unna”. Avund är att inte unna andra något gott, att tänka: Kan inte jag få det, skall inte heller han ha det! Att du inte unnar andra gott för med sig att du vill dem ont. Avund är en form av hat där man njuter av att det går andra illa. Man försöker naturligtvis dölja det. Någon har kallat avund för ”diskret hat”. Men det kommer ändå fram i ironiska, föraktfulla och elaka kommentarer som man inte kan låta bli att fälla i syfte att svärta ner den man är avundsjuk på. Avund kan leda till förfärliga ting om man inte tar itu med den utan fastnar i den. Den är en ingång till ett hav av ondska. Med avund styr djävulen mycket i samhället och med den förgiftar han den mänskliga samvaron. Mer än vi tror. Med avund kan han driva en människa till nästan vad som helst: till bedrägerier, stölder och t.o.m. till mord och självmord i bitterhet över att man inte fick vad andra fick.

Julen, som är gåvornas tid, blir lätt också besvikelsens och avundsjukans tid. Barn lär sig tidigt att jämföra sig med andra och värdera sig själv utifrån vad man får. När man inte får vad man önskar sig, men andra får det, då sticker det till i hjärtat och avundens och missunnsamhetens onda tankar börjar röra sig i sinnet.

Johannes gladde sig över att Jesus och hans lärjungar hade framgång. ”Han måste bli större och jag mindre”, sade han. Det var ingen falsk ödmjukhet. Han var uppriktigt glad över att fler och fler lämnade honom och började samlas kring Jesus i stället. Johannes var ju vägröjaren för Herren. Det viktiga för honom var inte att han själv skulle vara stor och stå i centrum, utan att Jesus skulle ha framgång och bli stor för människorna. Det är något som särskilt präster, som frestas till revirtänkande, skall lära av Johannes.

Vi behöver alla, både präster och lekmän, vara på vakt mot alla former av avundsjuka i våra liv och bekämpa den på ett tidigt stadium så att den inte slår rot. Vi behöver därför be: Herre, förlåt oss vår förfärliga avundsjuka. Kom och rena oss från kiv och bråk och bevara oss från jämförelselusta och missunnsamhet. Aposteln Paulus säger: ”Gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning” (1 Tim. 6:6). Det är verkligen en nåd att bedja om.

En annan bön att be i julens närhet är denna:

2. Herre, giv mig den sanna julglädjen

Särskilt vid jul, under årets vinterkalla och mörkaste tid, jagar människor efter ljus och glädje. Julen har ju i hög grad blivit en kommersiell och materiell jul, köpmännens jul, där mycket pengar är i omlopp i jakten efter glädje. Men för oss kristna är eller borde julen vara något mycket mer än den glädje som mat, dryck, tända ljus och dans kring granen ger. Vi föraktar inte den glädje som sådant kan skänka, men vi vet att någon sann julglädje blir det inte, om vi glömmer bort födelsedagsbarnet Jesus och bara nöjer oss med det yttre skalet av jultraditioner.

Den sanna julglädjen, glädjen över Frälsaren som föddes i Betlehem, ger Johannes Döparen ett storslaget uttryck för i dagens text. Den består till större delen av vad Johannes sade om Jesus till sina avundsjuka lärjungar. Jesus var brudgummen, Johannes var brudgummens vän som fått höra hans röst. ”Den glädjen har jag nu helt och fullt”, säger han. Han hade mött Messias, Guds Son, ”den som kommer från himlen”, han som står över alla. Och hans tal är inte jordiskt, säger Johannes. Det har inte sitt ursprung i människors hjärtan och tankar, nej, ”han talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta”, dvs. han har Anden helt och fullt som ingen annan. Så prisar Johannes med ett av glädje sprängfyllt hjärta Jesus, som Gud har sänt i världen för att frälsa människorna. Att få peka ut honom och säga: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd”(Joh. 1:29) var den stora höjdpunkten i hans liv. Jesus var hans livs stora glädje.

Så borde det vara också för oss? Hur är det med vår glädje över Jesus denna jul? Splittrade av den kommersiella och materiella julens jäkt och jakt efter glädjen, behöver vi bli stilla och rannsaka oss inför den frågan. Hur är det egentligen med min tro på Jesus? Ger den mig någon verklig glädje? Jag kanske går omkring och bär den som börda, något som innerst inne ger mig dåligt samvete för jag tror så svagt och vacklar hit och dit. Ja, då är det nog något som är fel. För det är inte vi som skall bära tron som en tung börda, utan det är den som skall bära oss, ge oss styrka och glädje i livets kamp och strid. Utan en levande tro på Jesus som Guds Son och min Frälsare blir det ingen verklig och varaktig julglädje. Därför behöver vi stanna upp och be: Herre, fyll mig med glädje och visshet om att jag tillhör dig, över att du verkligen är min och hela världens Frälsare.

Till denna glädje visar oss Johannes Döparen vägen när han säger: ”Den som tror på Sonen, han har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” Denna viktiga vers, Joh. 3:36, är slutklämmen i Johannes Döparens mäktiga vittnesbörd om Jesus.

Det är ett klart och ödesmättat ord som ställer oss inför livet och döden. Den som har Sonen har det eviga livet, men den som inte har Sonen får inte se livet. Utan Jesus råder synden, högmodet, egenkärleken och avundsjukan och andra synder, i våra liv. Alla synder nedkallar Guds vrede. Utan Jesus står vi under Guds vredesdom, under den Helige som allting dömer. Utan Jesus får syndafallets skada med den andliga och eviga döden sista ordet i våra liv. Men lyder vi Guds älskade Son blir allt helt annorlunda. Då segrar det evigt goda livet.

Vad betyder ”lyda Sonen”? Det låter lite lagiskt, men i sammanhanget är det inget lagbud, för orden innan visar oss att det är det samma som att tro på Jesus och därigenom få evigt liv. Johannes säger: ”Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand.” Det han alldeles särskilt har lagt i hans hand är försoningen för våra synder. Den har Jesus fullbordat i syndares ställe, för att de skulle få livet hos Gud. Vi hänvisas till Sonen: ”Lyssna till honom! Lyd honom!”, säger Gud, Att lyda Sonen är att hörsamma honom när han kallar oss att fritt och för intet ta emot den gåva han vunnit åt oss syndare i sin död och uppståndelse. Det är här inte en lagisk inbjudan som kräver att du skall prestera något och göra dig förtjänt av vad han ger, utan en evangelisk inbjudan att tro evangelium som gör dig rättfärdig i Kristus utan några egna gärningar från din sida.

Felet med oss är att vi ofta är så blinda för vad evangelium egentligen är och ger. Evangelium är inte vårt beslut, utan Guds. Det är inte vår gåva till Gud, utan Guds gåva till oss. Det är inte vi som skapar evangeliet med vår trosprestation, utan evangeliet som skapar tro hos oss som inte kan tro av oss själva. Hur fick Johannes den trosglädje han talar om? Genom att lyssna till brudgummens röst. Så är det alltid: ”Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord” (Joh. 10:17).

Jesus är Guds stora julgåva till oss. Och är det en gåva, så är det något som bara kan tas emot, inte förtjänas eller köpas. Det är vad som ligger i dessa ord: ”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det handlar bara om att ta emot Jesus. Gud bjuder oss att göra det, och när han gör så ger han oss också kraft till trons lydnad, dvs. att tro evangelium och tillämpa det på oss själva. Av det följer sedan allt annat, även den trons lydnad som består i att tjäna Gud och hålla hans bud.

Och då är det dags att foga ännu en punkt till vår önskelista eller bön när julen är nära.

3. Herre, använd mig i din tjänst

Om Johannes står det att han var en man ”sänd av Gud” (Joh. 1:6). Han hade en speciell sändning, och han var trogen i den. Men alla som tror evangelium är sända av Gud, kallade att vara hans tjänare, med de gåvor och färdigheter som de fått. Det är en stor ära att få stå i Guds tjänst och vara sänd av honom. Det är ytterligare en bekräftelse på att vi är av Gud älskade, förlåtna och rättfärdiggjorda syndare.

Och sådana vill han använda som arbetare i sitt rike, till att på olika sätt stödja det sanna evangeliets predikan och spridning i världen. Han vill använda dig, dina gåvor, dina böner och ditt vittnesbörd i ord och handlingar. Och finner du då att andra har större gåvor än du, så akta dig för den förödande avundsjukan, utan gläd dig och tacka Gud för också andras gåvor och framgångar. Tänk på att vi är ju alla, så sant vi är kristna, lemmar i en och samma kropp, i Kristi andliga kropp, där lemmarna inte ligger i strid med varandra, utan varje lem har sin särskilda funktion och betydelse. Så be också bönen: ”Herre, använd mig i din tjänst” eller som profeten Jesaja sade: ”Här är jag, sänd mig!”

De önskningar och böner i julens närhet som vi nämnt i dag, är av det slaget att Herren gärna hör dem och svarar: ”Som du tror skall det ske dig!” (Matt.8:13). Gud give oss nu alla en god och rikt välsignad julhelg. Amen.

S Bergman

[^]