[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Annandag Jul

TEXT: Matt. 10:32-39


Sanna bekännare

Annandag Jul är martyrernas dag. ”Martyr” kommer av det grekiska ordet martyreín, som betyder vittna. Den som har vittnat om sin tro på Kristus och fått plikta med livet för det är en kristen martyr. S:t Stefanus, den förste kristne martyren som vi hörde om i dagens evangelium, vittnade om Jesus medan stenarna haglade över honom ända tills det svartnade för hans ögon. Man ville få tyst på hans vittnesbörd om Jesus, men resultatet blev det motsatta. Den förföljelse som bröt ut efter Stefanus död, gjorde att församlingen i Jerusalem skingrades ut över landet. Det står: ”De som nu hade skingrats gick omkring och predikade evangeliet” (Apg. 8:4). Vittnesbördet fortsatte. Den kristna kyrkan minskade inte efter Stefanus martyrium, utan växte kraftigt. Redan då besannades talesättet: ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.”

Liksom juldagen och annandagen följer på varandra, så följs hjärtats tro på Kristus av munnens bekännelse om honom, alldeles som aposteln S:t Paulus säger: ”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst” (Rom. 10:10). Det betyder inte att bekännelsen är någon slags extra gärning, som gör att man blir frälst. Det är en egenrättfärdig tanke som förstör tron på evangelium, som utan vare sig föregående eller efterföljande gärningar skänker oss hela saligheten i ett nu. Med munnen bekänner man just detta evangelium genom vilket man blir frälst. Vad aposteln säger är endast att på tro följer bekännelse enligt ordet: ”Jag tror, därför talar jag” (2 Kor. 4:13). Tron vill ut, den vill höras och synas. Så är bekännelsen trons utsida. Den är alltid en lovsång till honom som föddes i Betlehem för vår salighets skull. Men där den hörs, vaknar ondskans andemakter till liv och eggar upp hela världen mot det sanna vittnesbördet om Jesus.

Juldagen har ett underbart budskap om frid på jorden, om frid i hjärta och samvete hos dem som tror på Frälsaren, på Ordet som blev kött (Joh. 1:14). Annandagen påminner oss om att det kan vara farligt, i vissa tider och vissa länder rentav livsfarligt, att öppet vara kristen och bekänna sig till Kristi ord och lära. När det börjar bli farligt att vara kristen, frestas vi till avfall. Vi bor för närvarande inte i ett land där vi hotas till livet. Men ändå är vi ofta rädda för obehag för vår kristna tros skull. Redan små nålstick, eller som Luther säger ”bara lite rök sticker oss i ögonen”, gör att vi börjar tassa försiktigt och tystnar. Men vittnesbördet om Jesus får inte tystna. Det är budskapet i dagens text.

Vad som behövs är sanna Kristus-bekännare, sådana som Stefanus, som vågar stå för sin tro, inte tiger utan talar, kosta vad det kosta vill. Hur blir vi sådana? Låt oss allra först se närmare på vad som hindar vår bekännelse.

1. Människofruktan hindrar vår bekännelse

Jesus talar om var och en som bekänner eller förnekar honom ”inför människorna”. I dessa två ord ligger den vanligaste anledning till den rädsla eller feghet som vi plötsligt kan gripas av när det gäller att bekänna vår tro. Det är vad andra människor tänker, tycker och säger om oss som skrämmer oss. Vi är också rädda för vad de kan göra oss: t.ex. frysa ut oss från normalt umgänge med andra. Petrus som trodde att han aldrig skulle svika Jesus överrumplades plötsligt av rädslan för människor och vad de kunde göra, när han stod på översteprästens gård, dit Jesus hade förts efter gripandet. Innan han visste ordet av hade han förnekat all kännedom om sin mästare. När han insåg vad han gjort, gick han ut och grät bittert (Luk. 22:62). Det var det förfärligaste ögonblicket i hans liv.

Om det nu bara var fråga om att vittna eller bekänna Kristus inför dem som tror som vi, så hade det ju inte varit så farligt. Det är nu en god och viktig sak att vi kristna talar om tron och andliga ting med varandra. Vi behöver göra det och på det sättet stötta och uppmuntra varandra. Men när Jesus här talar om att bekänna ”inför människorna”, handlar det inte om dem som har samma eller liknande tro som vi, utan om den ogudaktiga världen, om dem som inte tror, om dem som hatar oss för vår tros skull. Där ute finns människor som hånar och förtalar oss, ljuger och beskyller oss för att vara extremister, sekterister och allt möjligt ont. Där ute finns människor som kan göra oss illa. Människofruktan är en farlig fiende. Den har skrämt många kristna till tystnad eller förnekelse. Det är det som Jesus med sina ord i dag vill bevara oss ifrån.

Att bekänna, vad är det? Det är att på punkt efter punkt säga detsamma som Jesus. Det grekiska ord som i NT är översatt med bekänna är homologeín. Ordagrant betyder det ”att säga detsamma som en annan.” Det är inte så svårt ”att bekänna sig själv”, dvs. att tala om sig själv och vad man gjort och lyckats med. Det är förhållandevis lätt att skriva memoarer eller självbiografier. Det är mycket svårare att vittna, skriva och tala om Kristus och vad han lär. Varför det? Därför att det går stick i stäv med vad folk tycker och tror.

Alldeles särskilt blir människor upprörda över vad Jesus säger om människans djupa syndafördärv och hennes behov av frälsning. Den självgoda människan vill inte låta sig dömas. Man tål inte den Kristus som förkastar de bästa och frälser de sämsta, som låter de första bli de sista och de sista de första (Matt. 20:16). Denna nådens ordning är förlorade syndares räddning, men är en skriande orättvisa i de egenrättfärdigas ögon, ett uttryck för en ond och godtycklig Gud. Bibelns evangelium om att Jesus är Guds Son som dött i syndares ställe och skänker dem det eviga livet är inget som den naturliga människan spontant bejakar och tar till sig. Hennes första reaktion är motstånd.

Jesus själv möttes av glödande hat som krävde att han röjdes ur vägen. Han blev formellt korsfäst för att han bekände sig vara Guds Son. Han har sagt att är vi honom trogna skall vi möta samma slag av hat som han själv mötte. Han säger: ”Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er” (Joh. 15:18).

Vi skall komma ihåg att småstenar som i dag kastas på oss kan, fortare än vi anar, förvandlas till dödande stenar eller kulor. Historien ända in i modern tid ger flera exempel på hur fort yttrande- och religionsfrihet kan sättas ur spel i ett land. Under året som gått har miljontals kristna trosbekännare förföljts, plågats av systematisk diskriminering, fängslats, mördats eller drivits i landsflykt. Detta sker i ett brett bälte från Kina i öst ända bort till norra Afrikas västkust.

Beredskapen att mista allt också livet för Kristi skull måste alltid finnas hos. Men Jesus säger: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen” (Matt. 10:28). Med sådana ord vill han driva ut människofruktan ur våra hjärtan. Den frälsta själen kommer ingen tortyr, inga svärd och kulor åt.

Martyrerna var inga övermänskliga hjältar som utan att darra gick i döden. De kände dödsångest när lågorna slickade dem eller när deras lemmar slets sönder av tortyrredskap eller vilddjur. Men pinan och skräcken fick dem inte att förneka Kristus. De älskade honom mer än sitt eget liv. Och därför säger vi för det andra i dag:

2. Kärleken till Kristus gör oss till sanna bekännare

Jesus säger: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender.” Jesus talar om den oundvikliga söndringen som kommer av att bekänna hans namn. Den skär som ett svärd genom annars naturliga gemenskaper som släkt, familj och barn. Jesus nämner här en mycket plågsam del av lidandet för hans skull.

Det är bara om kärleken till Jesus är större än kärleken till våra närmaste, som vi klarar detta. Jesus säger: ”Den som älskar far eller mor… son eller dotter mer än mig är mig inte värdig.” Är inte Kristus för oss värd mer än allt annat och alla andra, så kommer vi att svika honom, förneka honom eller göra eftergifter för husfridens skull, t.ex. att låta bli att gå i kyrkan alltför ofta. Vi kan i detta sammanhang tänka på Adam. För att inte stöta sig med sin kära hustru, tog han frukten som hon räckte honom, fast han visste att den var förbjuden att äta av. Han lyssnade mer till sin hustru än till vad Gud sade, och så gick det som det gick. Älskar vi inte Kristus mer än våra närmaste, då kommer vi överge honom i avgörande ögonblick, i frestelsens stund eller då allt sätts på sin spets. Gör vi det, är vi inte värdiga Kristus och vi drabbas av hans ord: ”Var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall jag också förneka inför min Fader i himlen.” Den uteblivna eller försiktigt tvetydiga bekännelsen till Kristus vittnar om att tron och kärlek till honom försvunnit eller är på väg att göra det.

Bekännelsen har sitt pris – alltifrån vardagliga trakasserier och små nålstick till ren förföljelse och martyrdöd. Men korset, lidandet i olika former för Kristi skull, slipper ingen bekännare. När vi har funnit Kristus som skatten och pärlan, långt mer värd än allt annat här i världen, blir vi bekännare. Och när vi blir bekännare kommer kors och lidanden. Ingen kristen slipper det. Hur skall då vi, som ofta är så svaga och fega, klara av att bära korset utan att svika och avfalla?

3. Frälsarens bekännelse till oss ger oss kraft och mod att vara sanna bekännare

Vi har talat om vår kärlek och vår bekännelse till Kristus. Men Jesus talar i dag också om sin kärlek och bekännelse till oss. Han säger: ”Var och en som bekänner sig till mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen.”

Det är inte så att vår bekännelse, vårt lidande, inte ens om det slutar i ett martyrium, gör oss förtjänta av himlen. De sanna martyrerna sökte aldrig upp lidandet för att vinna salighet genom det. De flydde undan sina förföljare så långt de kunde. Men egenrättfärdigheten söker gärna upp lidande. Människor som vill förtjäna saligheten kan hitta på många konstigheter och göra sig stora med olika självvalda lidanden. Men, säger aposteln; ”det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet” (Kol. 2:23). Hade våra lidanden kunnat öppna himlen, hade inte Kristus behövt lida döden för oss.

Först kommer alltid Guds kärlek och Kristi försoning. Det är grunden för vår salighet, den enda, den stora och klippfasta. När vi tror det heliga evangeliet genom vilket Gud för Kristi skull förlåter oss synder, som vi sannerligen har, och av nåd tillräknar oss Kristi rättfärdighet, som vi sannerligen inte har bidragit till, då förändras allt. Genom den överflödande gåvan som Gud i sin kärlek ger, uppväcker den Helige Ande en kärlek, en genkärlek till Gud som vi aldrig haft förut. Då vill vi viga våra liv åt honom som gav sitt liv för oss. Då förverkligas ordet: ”Vi älskar därför att han först älskat oss” (1 Joh. 4:19). Och då tröstas vi också av Jesu ord i Bergspredikan: ”Saliga är ni, när människorna hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen” (Matt. 5:11).

Jesu ord till oss i dag låter tyngdpunkten flyttas från orden: ”inför människorna” – dessa som skrämmer oss – till honom själv och hans ständiga bekännelse av oss ”inför sin Fader i himmelen”. Som den store översteprästen träder han fram inför Guds ansikte och manar dag och natt gott för oss. ”Jag har återlöst dem. De är dina.” Eller som det står i Hebreerbrevet: ”Se, här är barnen som Gud har givit mig” (Hebr. 2:13). Så bekänner han sig till var och en av oss som i all vår, synd, svaghet och brist tar vår tillflykt till honom. Av denna hans stora och goda bekännelse till oss, skall vi hämta kraft och mod att uthålligt bära vittnesbörd om honom.

Att bekänna Kristus och hans ord är att älska människorna. Det är mission. Det är att föra ut julens evangelium om Guds kärlek i Kristus till en dödsdömd värld. Där möts det helt visst av motstånd, men det övervinner också motstånd och verkar tro. Så uppfylls den gamle Simeons ord till Maria om hennes barn: ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många” (Luk. 2:34). Amen.

S Bergman

[^]