[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Söndagen efter Nyår

TEXT: Joh. 1:29-34


Dopet i vatten och Ande

Det är dopets söndag i dag och alla texterna talar om dop. I vår text säger Johannes Döparen, att han var sänd att döpa i vatten, men om Jesus säger han, att ”han är den som döper med Helig Ande”. Rör det sig om två olika dop, ett i vatten och ett i Anden? Nej, det gör det inte.

Bibeln känner bara ett enda frälsande dop, och det är dopet i vatten och Ande. Det är detta dop som är så betydelsefullt och som vi skall värna om enligt det apostoliska ordet om att bevara Andens enhet kring ”en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader” (Ef. 4:5). Därför sjunger vi också i den nicenska trosbekännelsen: ”Jag tror på ett enda dop till syndernas förlåtelse.” Om detta enda dop i vatten och Ande skall vi tala i dag.

1. Johannes döpte i vatten och Ande

När Johannes säger att Jesus är den som döper i Helig Ande, så betyder det ingalunda att Johannes eget dop var utan Ande. När Jesus längre fram talar om dopet och säger: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5), så var det just om Johannes dop han talade. Vid den tidpunkten var det bara han som döpte. Senare började också Jesu lärjungar döpa.

Johannes säger att han döpte på Guds befallning i vatten för att Jesus ”skulle uppenbaras för Israel.” Johannesdopets särskilda karaktär låg i att det var begränsat till Israels folk och ville förbereda människorna på Jesu snara framträdande. Men det innebar inte att det bara var ett symboliskt eller ofullständigt dop. Det var enligt Jesus ett riktigt och frälsande dop som skänkte syndernas förlåtelse och födde syndare på nytt. Anden var också verksam i Johannes dop. Det är överallt så i Skriften, att där syndernas förlåtelse ges, där är också Anden. De två följer på varandra och är oskiljaktiga. Så Johannes dop var verkligen ett dop i vatten och Ande.

En annan sak som vi skall lägga märke till är att Johannes inte döpte urskillningslöst till höger och vänster. Han inte bara döpte utan predikade lag och evangelium som beredelse för dopet. De som bara kom för att vara med om något nytt, intressant och annorlunda fick klart besked om att något dop blev det inte med den inställningen. Till dessa, varav många var fariséer och sadducéer, sade Johannes med stor skärpa: ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (Matt. 3:7-8). Vad han sade var detta: Inbillar ni er att ni skall bli frälsta genom detta dop utan att ångra era synder? Han lät lagens piska vina över dem för att de skulle förstå sitt behov av frälsning och förlåtelse. Men de som bekände sina synder och ville börja ett nytt liv, för dem predikade han evangelium och dem döpte han. Och när han gjorde det, knöt han dopets evangelium till Jesus som förlåtelsens källa, alldeles som han gör i början av vår text när han ser Jesus komma gående, pekar på honom och säger: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd!”

Av Johannes Döparen dopverksamhet skall vi lära att predikan, omvändelse och dop hör samman. Ett dop utan omvändelse och tro skänker ingen frälsning. Och om vi bara förrättar dop som en vacker ceremoni, så förlorar det snart sitt innehåll. Då blir det en tom ceremoni som människan kan knyta alla möjliga egna önsketänkanden och föreställningar till. Och så har det också blivit där dopundervisningen fallit bort. Dopet blir bara ett tillfälligt besök i kyrkan för att vara med om vacker och trivsam ceremoni där den nyfödde hälsas välkommen till livet och önskas lycka och välgång.

Kyrkorna i dag behöver lära sig av Johannes Döparen, av Skriften, fornkyrkan och reformationen att bara döpa, där människor vill lyssna till predikan och Ordets undervisning om vad dopet är och därefter begär att de själva eller deras barn skall få döpas av vatten och Ande till syndernas förlåtelse och ett liv i Kristi kyrka.

2. Jesus själv döptes i vatten och Ande

Två gånger i vår text säger Johannes att han inte kände Jesus. Men han måste ändå ha känt till Jesus. Han visste att Jesus existerade. Hans mor Elisabet var ju släkt med Jesu mor Maria. Sannolikt träffade han honom under sina barnaår, innan han började vistas ute i öknen och leva på vildhonung och gräshoppor. Säkert hade han av sina föräldrar hört om Jesus och berättelserna om dennes märkliga födelse. Han kände på sig eller kanske trodde innerst inne att hans barndoms Jesus var Messias, men det räckte inte för att han offentligt skulle våga säga att han verkligen kände honom närmare. Både för honom själv och för folket skull behövdes något mer: ett yttre tecken på att Jesus verkligen var Messias, Guds Son.

Gud lovade honom, berättar han, att han skulle få ett sådant tecken. Han hade sagt till honom: ”Den som du ser Anden komma ner över och bli kvar över, han är den som döper i helig Ande.” Strax efter Jesu dop gick löftet i uppfyllelse: ”Jag såg Anden komma ner som en duva från himmelen och bli kvar över honom.” Det var den största och saligaste stunden i Johannes liv. Han såg himlen öppna sig, Guds Ande sänka sig ned som en duva över Jesus i Jordans vatten och fick höra rösten från himmelen som sade: ”Denne är min Son, den Älskade”(Matt. 3:17). Denna händelse, med hela Treenigheten församlad, blev för Johannes den slutliga bekräftelsen. ”Jag kände honom inte”, hade han sagt. Men nu gjorde han det. Jesus var utan tvivel Guds Son: han var ”en man som är före mig”, han var det eviga ”Ordet som blev kött” (Joh. 1:14-15). Johannes säger: ”Jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son”. Han hade fått tecknet på att Jesus verkligen var ”Guds lamm, som tar bort världens synd”.

Men varför skulle Jesus, Guds Son, döpas i vatten och Ande? Han hade ju ingen synd. Instinktivt reagerade också Johannes mot att Jesus, som han kände var helig och ren som ingen annan, skulle döpas. Han ville hindra honom, hörde vi i dagens evangelium (Matt. 3:14). Men då säger Jesus några märkliga ord till honom: ”Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3:15).

Dessa ord om att ”uppfylla all rättfärdighet” ger oss nyckeln till vad det var som Jesus döptes till. Aposteln Paulus säger: ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen” (Gal. 4:4-5). Så skulle all rättfärdighet uppfyllas. Guds Son skulle ställas under lagen som var given åt oss människor för att friköpa oss från lagen som bara dömer och anklagar oss, eftersom vi inte kan hålla den. Jesus döptes således inte till sina egna synders förlåtelse, utan till våra synders förlåtelse. När han döps går han in under våra synder, kallar sig själv syndare och bekänner våra och hela världens synder som sina egna. Hans dop var en Andens smörjelse eller invigning till hans frälsargärning, till hans ställföreträdande lydnad som kulminerade i korsets död. Han döptes kort sagt till att bli ”Guds lamm, som tar bort världens synd”.

Luther säger om detta: ”Synd har bara två platser att vara på. Antingen är den hos dig och vilar på din nacke, eller så ligger de på Kristus, Guds Lamm. Om de nu ligger på din nacke är du förlorad, men ligger de på Kristus, är du fri och blir frälst. Välj nu vilket du föredrar.” Lagen lägger alltid synden på oss, men evangelium löser oss från den, eftersom våra synder läggs på Guds Lamm som tar bort dem.

Så har vi sett vilken djup och välsignad betydelse det hade att Jesus själv döptes i vatten och Ande. Det är i kraft av hans dop till att bli försoningen för hela världens synd som vårt dop blir ett frälsande dop, ”ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande”, som vi hörde i dagens epistel (Tit. 3:5). Låt oss till sist säga något om vårt eget kristna dop.

3. Även vi är döpta i vatten och Ande

Vårt dop sker en gång och skall inte upprepas. Är det ett rätt dop, dvs. ett dop där man tror och bekänner sig till den treenige Guden som Bibeln uppenbarar – dopet skall ju enligt Jesu dopbefallning ske i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn – ja, då behöver dopet aldrig göras om. För då är det ett sant och kraftigt dop som ”verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evigt liv åt alla dem som sätter tro till Guds ord och löften”, som Luther säger i katekesen. Det är ju också Bibelns klara lära.

Dopet, som är oss givet en gång, skall användas många gånger, ja, dagligen. Vi har fått det för att vi skall låta det predika för oss om Guds frälsande kärlek varje dag, för att försäkra oss om att vi, renade i kraft av Lammets blod, är Guds barn och har Guds Ande.

Dopet är det sakrament som vi alltid bär med oss hela livet. Omskärelsen var i Gamla förbundet ett yttre kroppsligt tecken på att man hörde till Israels folk. Dopet är ett motsvarande tecken på både män och kvinnor i Guds rike, oföränderligt fästat vid deras person. Vi har ett osynlig ”vattenmärke” på vår kropp, som inte går att ta bort så länge vi lever. Det är ett tecken på att Gud inte ångrar sin kallelse och de löften och gåvor som han gav oss i dopets heliga stund. Från Guds sida står det orubbligt fast så länge vi lever. Vi kan svika och avfalla, men vår plats i Guds rike finns kvar. Även om den står tom. Så är vårt dop en ständig påminnelse om var vi rätteligen hör hemma och en ständig kallelse att vända tillbaka till Guds rike.

”Här en källa rinner, säll den henne finner. Hon är djup och klar, gömd, men uppenbar”. Så skall vi strax sjunga i en psalm. Och den passar väl in på dopet. För dopet är verkligen en livets källa som aldrig sinar. Från den flödar nåden och förlåtelsen för Kristi skull och Andens kraft att leva dopets nya liv.

Detta dopliv påminner oss aposteln Paulus om, när han säger: ”Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” (Rom. 6:3-4).Vi är således döpta till ett liv där vi dagligen dör bort från synden och begraver den i Kristi död och dagligen uppstår till det nya livet där vi formas att bli Kristus lika. Det är syftet med dopet.

En del vill ibland få oss att tro att det vanliga kristna dopet är alltför torftigt och andefattigt. Inte kan väl det skänka frälsning? tänker man. Vi skall i stället sträva efter att bli döpta i den Helige Ande, falla i hänryckning och tala i tungor så som man gjorde under den första kristna tiden. Detta är det riktiga dopet, menar man. Men sådant prat skall vi inte låta oss luras av. I NT finner vi inte två klasser av kristna: en lägre, vattendöpt och andefattig klass och en högre, andedöpt klass som talar i tungor. Där sägs det i stället: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus. Alla ni som är döpta har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal. 3:26-28). Alla som är döpta i vatten är också döpta i Anden. I alla döpta och troendes hjärtan sänder Gud sin Sons Ande som ropar ”Abba! Fader!” (Rom. 8:15).

Tänk aldrig ringa tankar om ditt dop i vatten och Ande! Håll i stället ditt dop högt, vänd ständigt tillbaka till det och tacka Gud för frälsningens gåva. Jesus säger: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16). Amen.

S Bergman (2010)

[^]