Jesus i de spruckna äktenskapens värld

Vi möter i dag Jesus i de spruckna äktenskapens värld. Han är på resa genom Samarien och möter mitt på dagen, när det var som varmast, en kvinna vid brunnen utanför staden Sykar. Han är trött och törstig efter vandringen och ber kvinnan om vatten att dricka. Det förvånade henne. Hon visste att Jesus var jude, och judar umgicks inte med samariter. De såg dem som ättlingar till Israel som beblandat sig med hedningar och avfallit från Israels tro. Än i dag finns mindre enklaver av samarier kvar på Västbanken och motsättningarna består. Men att kvinnan var samarit brydde Jesus sig inte om. Han bemötte henne vänligt och visade henne aktning.

Det öppnade för ett fint samtal, ett verkligt själavårdssamtal där Jesus varligt, steg för steg för kvinnan från klarhet till klarhet. Han började med att tala i liknelser så som han ofta gjorde. Han hade ”levande vatten” att ge henne, sade han, en ”Guds gåva” som var som ett friskt, livgivande vatten. Hon förstod till att börja med inte alls vad han talade om utan tänkte bara på vanligt brunnsvatten. Hur skulle Jesus få fram sitt vatten? Han hade ju inte ens en skopa! Men ju mer Jesus talar om sitt märkliga vatten, desto mer nyfiken blir hon och ber till sist att få dricka av det.

Då kommer den mest kritiska stunden i samtalet. Jesus säger till henne: ”Gå och hämta din man och kom hit.” Hon stelnar till och blir på sin vakt. Det var ett känsligt område i hennes liv, som denne främling dristade sig att röra vid. Hon kunde ha snäst av honom, tagit sin kruka och gått därifrån. Men det gjorde hon inte. Hon kände att det var något särskilt med denne jude som talade vänligt med en samaritisk kvinna. Hon dröjer kvar och svarar lite undvikande: ”Jag har ingen man.” Det var sant, men inte hela sanningen. Den får hon höra av Jesus när han säger: ”Det är rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Det du sade är sant.” Han visar att han läser hela hennes liv som en öppen bok. Han vet allt om henne. Hon grips av förundran och säger: ”Herre, jag märker att du är en profet.”

Denna finstämda text om Jesus och kvinnan vid Sykars brunn har hamnat som predikotext på äktenskapets och hemmets söndag. Anknytningspunkten är den rad av misslyckade äktenskap som kvinnan hade bakom sig. Det ger oss anledning att i dag säga något om äktenskap – och om spruckna äktenskap.

1. Äktenskapet är en god av Gud instiftad ordning

Den samaritiska kvinnan kände väl till äktenskapet. Hon hade en gång trott på denna ordning och gått in under den, hela fem gånger. Men varje gång hade hennes förhoppningar grusats. Sorg, bitter besvikelse och uppgivenhet hörs i hennes ord: ”Jag har ingen man.” Den hon levde med var hon inte gift med. Hon hade förlorat tron på äktenskap.

Låt oss här stanna upp ett tag och se vad Skriften säger om äktenskapet. Det var den första skapelseordning som Gud instiftade. Han sade: ”En man skall lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (2 Mos. 2:24). Så grundlades ordningen att ur två familjer, mannens och kvinnans, uppstår en tredje familj. Så är det menat att livet på jorden skall växa och bestå.

Äktenskap och familj är av Gud insatt att vara samhällets och det mänskliga samlivets grundstenar. Äktenskapet bygger på ett frivilligt, offentligt och ömsesidigt löfte om trohet intill döden som en man och en kvinna ger varandra. Formerna för äktenskapslöftenas avläggande har skiftat och skiftar i olika länder och kulturer, men äktenskapet som sådant är av Gud och har funnits ända från människosläktets början.

Luther säger i Stora katekesen under sjätte budet: ”Det äktenskapliga livet är inte ett skämt eller en mänsklig uppfinning, utan det är fråga om en mycket viktig sak och Guds allvarliga vilja.” Så är det. Det är Guds vilja att en man och en kvinna ingår äktenskap. Där skall de ta emot barn och fostra dem. Där skall de älska och stödja varandra, inte så mycket tänka på att var för sig vara lyckliga, eller förverkliga sig själv som man i dag säger, utan förverkliga varandra, göra varandra lyckliga.

Med äktenskapet är inte en kyrklig ordning. Det är en skapelseordning, en ordning för detta livet, inte en frälsningsordning eller, som i romerska kyrkan, ett sakrament som ger särskild nåd. Jesus gav varken apostlarna eller kyrkan i uppdrag att förrätta vigslar, och det står inget i NT om att kyrkans tjänare gjorde det. På det viset är således äktenskapet inte en kyrklig ordning. Men ändå finner vi i NT många ord om äktenskapets välsignelser, och kristna förmanas strängt att vara trogna i sina äktenskap. ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma”, står det t.ex. i Hebr. 13:4.

I den tidiga kyrkan gifte sig kristna enligt gällande lag eller sedvänja i det land man bodde i. För nygifta bad man i kyrkans gudstjänster och detta utvecklades med tiden till en särskild välsignelseakt över nygifta makar, där deras äktenskap helgades ”genom Guds ord och bön” (1 Tim. 4:4-5). Den rent kyrkliga vigseln, som vi vant oss vid, kom långt senare. I den romerska kyrkan blev den obligatorisk först under senare häften av 1500-talet genom ett beslut på tridentinska mötet.

Den lutherska kyrkan ser det inte så, att kyrklig vigsel nödvändigtvis måste till för att äktenskapet skall vara giltigt inför Gud. Vigsel i juridisk mening är i grunden borgerlig, dvs. en samhällelig sak. Bekännelseskrifterna hänför också äktenskapet genomgående till det jordiska livet där det ses som samhällets grundval. I Augsburgska bekännelsen står det: ”I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, har lagarna omgivit det med stor ära” (SKB s. 69). Lagar om äktenskap finner vi långt tillbaka, t.ex. i de gamla egypternas och babyloniernas lagar. Att värna om äktenskapet med ”stränga lagar och föredömen”, står det i Apologin, ”är en uppgift som tillkommer överheten” (SKB s. 262). Man manade gång på gång överheten, det världsliga regementet, att ta sitt ansvar.

Äktenskapet är således en god samhällelig ordning som vi skall ta emot med tacksamhet och värna om. Den går tillbaka ända till paradisets dagar. Då var den lätt. Men när synden kom in i bilden blev det goda svårt och problematiskt. Det hade den samaritiska kvinnan bittert fått erfara.

2. Äktenskapet har alltid varit hotat i syndens värld

Den lycka och glädje som strålar ut från de nyblivna makarna vid bröllopet i Kana står i skarp kontrast till samaritiska kvinnans misslyckanden: ”Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man.” Jesus talar inte till en flerfaldig änka, utan till en desillusionerad kvinna med fem kraschade äktenskap bakom sig.

Äktenskap spricker i dag också. De spricker ofta, så ofta att många tycker det är lika bra eller bättre att bara bo ihop utan några bindande löften för framtiden. Om kärleken kallnar och det inte känns roligt längre, kan man då lättare flytta isär, välja bo ensam eller söka sig en ny partner. Det är bättre än att livet ut plågas i en död och omöjlig relation. Så tänkte antagligen den samaritiska kvinnan, och så resonerar väldigt många i dag.

Äktenskapets ordning har alltid varit hotad av nedrivande och förstörande krafter i tillvaron. Djävulen lämnar ingen skapelseordning i fred. Han vill förgifta och fördärva den mänskliga samvaron på jorden och ger sig då naturligtvis på samhällets grundvalar: hem och familj, förhållandet mellan man och kvinna, föräldrar och barn.

Under lång tid har i vårt land familjefientliga krafter gått till attack mot den s.k. kärnfamiljen och mot ”heteronormen” att äktenskap mellan en man och en kvinna är den givna och normala ordningen. De har haft stor framgång och lyckats få igenom den naturvidriga, könsneutrala äktenskapslagstiftning som vi i dag har. Vi hör inte längre till ”de väl ordnade samhällena” som Augsburgska bekännelsen talar om. Dessvärre finns det också kyrkor som är bredda att välsigna samkönade äktenskap. Det visar förfärande tydligt hur långt avfallet från Guds Ord har gått i vårt land.

Det har i dag blivit närmast normalt att bryta upp från sin äktenskapliga samlevnad efter några år. En ständig ström av spelfilmer och TV-serier skickar ut budskapet att otrohet, äktenskapsbrott, och utlevd homosexualitet är helt normalt och acceptabelt. Också kyrkor skickar ut sådana signaler. Sjätte budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” är i praktiken avskaffat. Det har ersatts av sin motsats: att det är rätt att tillfredställa sina drömmar, lustar och begär som man vill bara man inte skadar andra. Allt sker under parollen: kärlek kan aldrig vara fel!

Men det är en satanisk lögn. Gud upplyser oss om vad kärlek är. Det gör han genom samvetet; många känner faktiskt skuld för att de lever som de gör. Han upplyser oss ännu tydligare genom sina i Skriften givna bud, de Tio budorden. Dessa bud visar att det vi människor i vår blinda galenskap ofta kallar kärlek inte alls är kärlek, utan bara en täckmantel för rå egoism och onda begär.

Men synden har alltid sitt pris. Man bryter inte ostraffat mot Guds bud och skapelseordningar. Brott mot sjätte budet, som värnar om äktenskapet, hemmet och familjen, leder till splittrade familjer och många trasiga människor som ofta mår förfärligt dåligt. Det finns inga lyckliga skilsmässor. De som drabbas hårdast är barnen. De bollas mellan olika mammor och pappor och berövas genom människors synd den grundtrygghet som de enligt Guds skapelseordning har rätt till.

Men hur illa det än står till och hur djävulen än lyckas rasera äktenskap, hem och familj, så kommer han inte att lyckas helt. Jesus säger på ett ställe att det ända till den yttersta dagen skall vara som på Noas tid, då människor ”gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken” (Matt. 24:38). Äktenskap och familj kommer således alltid att finnas. Trots alla försök att ersätta det med annat. Den ordning som Gud lagt ner i naturen är inte lätt att utrota, inte ens med lagar och massmedial propaganda. Vi skall inte misströsta om kraften i naturens ordning. Den kommer åter och åter göra sig gällande. Den står nämligen i livets tjänst, och förnuftiga människor inser det. Det finns därför ingen anledning för oss att ge upp kampen för äktenskap och familjen.

Låt oss nu återvända till den samaritiska kvinnan och hennes äktenskapliga katastrofer. Hur hjälpte Jesus henne? Han tröstade henne inte med att hon haft otur med sina karlar och att hon gjorde rätt i att leva som hon nu gjorde, i ett löst förhållande. Han sade utan hårda ord men ändå mycket avslöjande: ”den du nu har är inte din man.” Han uppenbarade synden: hon levde inte rätt, hon bröt mot Guds ordning. Hon gav honom rätt. ”Jag märker att du är en profet”, svarade hon. Det du säger är vad Gud säger. Samvetets röst hade hon nog hört tidigare, men lyckats brotta ner. Men när Jesus talade gick det rakt in i hjärtat och hon kom inte undan. Hon började ana vad det levande vattnet var för något, och hon törstade efter det.

3. Jesus är Frälsaren också för dem med spruckna äktenskap

Det levande vattnet ”som flödar fram och ger evigt liv” är Guds nåd och barmhärtighet som för Kristi skull förlåter all synd, helar och botar det som gått sönder. Det fick kvinnan dricka av. Hennes gamla av synder tilltrasslade liv ströks ut, det sköljdes bort. Det räknades inte. Hon kunde lämna det bakom sig. Efter mötet med Jesus blev hon en ny människa och började ett nytt liv. Den onda cirkeln bröts.

När hon började dricka ville hon ha mer. Hon ville veta mer. Jesus var en profet, det var hon övertygad om, och nu hade hon en fråga. Vad hade han att säga om den gamla tvistefrågan mellan judar och samariter om var man skulle tillbe Gud? Var det på samariternas heliga berg, Gerissim, eller var det i Jerusalem? Varken eller, svarade Jesus. Gud vill ha tillbedjare ”i ande och sanning”. Han ger henne också klart besked om samariternas gudsdyrkan: ”Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.” Hon förstod att han talade om Messias, judarnas hopp. Honom hade hon hört om, hon visste att han skulle komma. Och nu händer det märkliga att hon, denna samaritiska kvinna med de fem spruckna äktenskapen, blir den i första i NT som på ett direkt sätt av Jesus själv får höra, att han är Messias. När hon talar om Messias säger han: ”Det Är jag, den som talar med dig.” Detta är samtalets höjdpunkt. Och hon tror honom och blir en tillbedjare ”i ande och sanning”.

Där lämnar vi i dag berättelsen om den samaritiska kvinnan, som efter samtalet med Jesus törstade både efter rätt lära och rätt tro och fick dricka av det levande vattnet. Vi möter henne igen i nästa söndags predikotext, där hon med sitt vittnesbörd om Jesus väcker stort rabalder i sin hemstad.

Men låt oss i dag ta med oss hem budskapet att Gud vill göra oss alla till sanna tillbedjare i ande och sanning. Det blir vi om vi, var för sig, likt den samaritiska kvinnan möter Jesus, låter honom avslöja vår synd och upprätta oss genom evangelium. Sanna tillbedjare blir vi, när vi tror att han är Messias, Guds Son, som gav sitt liv till försoning för våra synder. Han kommer till oss och våra hem i syndens värld för att hela allt som är brutet och trasigt. Amen.

S Bergman

[^]