[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

3 sönd. e. Trett.d.

TEXT: Joh. 4:27-42


Hur tron sprids

Vi möter i dag igen den samaritiska kvinnan som Jesus talade med vid Sykars brunn, hon som hade en rad misslyckade äktenskap bakom sig.

Hon var en visa på stan, många såg henne som en dålig kvinna. Det var kanske för att slippa träffa folk som hon valde att gå och hämta vatten mitt på dagen, när det var som varmast. Men vid brunnen mötte hon Jesus som sade henne sanningen om hennes liv utan att föraktfullt se ner på henne. Inför honom vågade hon sänka garden och erkänna sin synd. Och hon fann hos Jesus källan med det levande vattnet: evangeliet som renade henne från all synd och förändrade hennes liv.

Dagens text är en direkt fortsättning på förra söndagens predikotext. Vi får nu höra hur kvinnan rusar tillbaka in i staden och ivrigt berättar om Jesus, som hon tror är Messias. Det står att hon ”lät sin kruka stå”, en liten detalj värd att uppmärksamma. Hon glömde allt det jordiska i sin iver att andra också skulle få del av det levande vattnet som hon druckit av. Det slutar med väckelse i Sykar, ett uppvaknande som ledde till att många människor kom till tro.

Sådant händer inte hos oss, som bor i Europas mest avkristnade land, tänker vi kanske lite pessimistiskt. Men då skall vi komma ihåg att också i Samarien på Jesu tid var de yttre förutsättningarna dåliga. Det var ett område som en gång tillhört Israel, men samariterna hade förkastat stora delar av den tro på Skriften som man en gång haft och i stället tagit starka intryck av hednisk gudsdyrkan. Men där bröt en väckelse ut genom den samaritiska kvinnans vittnesbörd. Vi skall därför inte misströsta, utan tro att Gud också genom vårt vittnesbörd om Jesus kan göra stora ting bland människor omkring oss.

Den samaritiska kvinnan lät inte sin tro vara en privatsak, som så många vill att kristen tro skall vara i dag. Hon väckte upp hela staden med den. Som kristna är vi alla kallade att bära vittnesbörd om Jesus. Aposteln Petrus säger: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk och ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar” (1 Petr. 2:9). Så låt oss i dag se vad vi av den samaritiska kvinnan och vår text kan lära om hur den kristna tron sprids.

1. Tron sprids genom enskilda kristnas vittnesbörd

Det personliga vittnesbördet, ”mun mot mun-metoden”, har från allra första början varit den mest naturliga och effektiva vägen att sprida den kristna tron. I Nya testamentet finner vi inga skickligt upplagda kampanjer, inga anvisningar om hur man arrangerar massmöten, inga smarta psykologiska tips om hur man skall gå tillväga. Vi finner i stället människor som enkelt och naturligt berättar om sin tro på Jesus för släkt, vänner och andra som de möter. Var och en gör det på sitt sätt och med den gåva han eller hon har.

Den samaritiska kvinnan är ett bra exempel. Hon sade till dem som hon mötte: ”Kom och se en man som sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias.” Hon ville att de skulle komma och lyssna. Kanske skulle också de börja tro att Messias kommit. Det kunde ju vara sant att han gjort det! Vilket enkelt och fint vittnesbörd! Och vilket resultat blev det inte!

Vi kan också lära oss en del genom att se tillbaka på Jesu eget samtal med kvinnan, se hur han själv vann henne. Förra söndagen hörde vi om att hon ville ha svar på en fråga som hon funderat mycket på. Vilken var den rätta platsen att tillbe Gud? Var det på berget Gerissim i Samarien eller i judarnas Jerusalem? Det var en av de gamla tvistefrågorna mellan judar och samariter. Det är som i dag. Det finns olika kyrkor och religioner runt omkring oss. De flesta av dem ger sig ut för att ha de rätta eller åtminstone de bästa svaren. Vem har egentligen rätt? Har över huvud taget någon rätt, undrar många.

Vad svarade Jesus på kvinnans fråga? Han svarade inte på modernt ekumeniskt vis, att alla – och i det här fallet både judar och samariter – hade rätt, var och en på sitt sätt. Han sade inte: Sluta med att söka absoluta sanningar, det är meningslöst att käbbla om sådant. Tro på det som är sant för dig och låt bli att fördöma det som är sant för andra! Nej, så sade inte Jesus. Han talade istället om sann och falsk tro och om sann och falsk tillbedjan. Han lät kvinnan förstå, att hon hörde till ett folk med en vilseledande religion och felaktiga föreställningar om Gud: Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna”, sade han (Joh. 4:22). Messias skulle enligt Skriften komma från judarna. Honom väntade också samariterna på, fast på ett mer diffust sätt, vilket berodde på att de förkastade stora delar av GT. Men kvinnan fick klart besked av Jesus: han var den som enligt Skriften skulle komma. Och hon trodde honom.

Av det skall vi lära att inte vara rädda att säga vad Jesus och Guds Ord säger. Vi vinner inga själar genom att vara luddiga och tvetydiga. ”Inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen”, säger aposteln Paulus (2 Kor. 13:8). Och sanningen går oftast stick i stäv mot människors uppfattningar om sig själva, om Gud och religion. Kristen tro predikar sådant som tycks vara orimligt eller dåraktigt för förnuftet. Aposteln Paulus säger: ”Vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap” (1 Kor. 1:23). Ändå är det genom denna ”dårskap” – som inte är dårskap utan Guds kraft och vishet (1 Kor. 1:25) – som kristen tro sprids.

Lägg märke till att kvinnan inte for ut i upprörda protester mot det som Jesus sade. Är du inte väl hård och intolerant, när du säger att mina landsmän inte känner Gud och att deras tillbedjan på berget Gerissim är falsk? kunde hon ha sagt. Men så sade hon inte. Hon böjde sig utan vidare för vad Jesus sade. Hur kunde det komma sig? Det hänger säkert samman med att Jesus med sina avslöjande ord om hennes liv rört vid hennes inre. Hon kände att det han sade var sant. Hon kunde inte annat än ge honom rätt. Men Jesus dömde henne inte utan erbjöd henne en underbar gåva: Guds barmhärtighet, det levande vattnet som renade henne från all synd. Hon blev löst från allt det gamla, allt trassel och elände som synden ställt till med i hennes liv. En så stor barmhärtighet och nåd hade hon aldrig mött förut. Det var det, som uppväckte hennes verkliga tro på Jesus. Han var Messias, Frälsaren som skulle komma.

Detta ger oss något att tänka på. När vi vittnar om Jesus och kristen tro, så skall vi inte bara gå in för att vinna diskussioner. Det kan man göra om man är skärpt och skicklig. Man kan vinna debatter och ändå inte vinna någon för Kristus och Guds rike. Så blir det när kristendomen bara blir en huvudets sak, ett intellektuellt eller filosofiskt diskussionsämne. Därför måste vi alltid be Gud att han låter vårt vittnesbörd om Jesus nå ett djupare plan, att det får gå från huvud till hjärta. Det är en god regel, som det ibland har sagts, att innan vi talar med någon om Gud, skall vi först tala med Gud om den människan. För det är inte genom vår skicklighet att diskutera och övertala som hunger efter det levande vattnet väcks, utan genom detta att en människa likt kvinnan blir ställd inför Gud och ser sin synd och nöd. Det är alltid där, i samvetets värld som det måste ske något, om en människa skall bli omvänd och komma till tro. Det är där som Anden genom Ordet måste väcka tro och föda en människa på nytt.

Låt oss gå vidare och se vad mer vi kan lära.

2. Tron sprids genom vittnesbörd om Jesus, inte om oss själva

Tron på Jesus leder till att man vill vittna om honom. Så var det för kvinnan vid Sykar brunn, och så var det för den store missionsaposteln Paulus. ”Jag tror, därför talar jag” säger han (2 Kor. 4:13).

Ibland får man för sig att detta talande främst består i att man berättar om sig själv och sina andliga upplevelser. Gripande omvändelseberättelser brukar lätt fånga åhörarnas uppmärksamhet. Självfallet får vi berätta om hur vi blivit kristna, vare sig det handlar om att vi alltid förblivit i dopets nåd, eller kommit bort och sedan vänt tillbaka. Den samaritiska kvinnan berättade om sin omvändelse och aposteln Paulus gjorde det upprepade gånger. Men vi skall komma ihåg att det alltid finns en fara i detta, nämligen att våra egna upplevelser och vår egen väg till tron kommer i centrum i stället för Jesus. Och man kan frestas att göra sig stor med sin omvändelseberättelse. Då skymmer man Kristus. Men det gjorde inte kvinnan och inte heller aposteln Paulus som sade att han inte ville ”veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst” (1 Kor. 2:2).

Kvinnan berättade om sin omvändelse, men hon satte den inte i centrum. Hon satte Jesus i centrum: ”Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort”, sade hon, ”Han är kanske Messias.” Hon hänförde allt det stora som hon fått vara med om helt och hållet till mötet med honom. Hon hänvisade alla till honom. Det var alltså ett vittnesbörd som inte ledde till att folk skockades kring henne, utan till att de sökte upp Jesus själv. Det framgår också väldigt tydligt av vad de säger till henne när de kommer tillbaka: ”Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare. Hon lyckades verkligen att sprida tron på ett rätt och riktigt sätt: Jesus, inte hon, blev stor för människorna i Sykar.

Hon vittnade också på ett annat sätt än med sina ord, nämligen med sitt liv. Folket i staden såg att det hänt något med henne. Det levande vattnet hade förvandlat henne. De märkte att hon var förändrad, och det gjorde att de lyssnade. Hon som tidigare brukade bita ifrån sig och vara på vakt mot allt prat om henne var nu öppen och fri och talade med iver och glädje. Det fick folk att förundrat fråga: Men vad har hänt med henne?

Helgelsen, eller livsförvandlingen som följer på tron, är också den ett vittnesbörd om Jesus. Ser människor att vårt liv är annorlunda, att vi styrs av andra värderingar och intressen än den sekulariserade världens, så väcker det undran och ofta förundran. Munnens vittnesbörd, vad vi säger, betyder mycket, men glöm inte gärningarnas och livets vittnesbörd! De talar ofta högre än vad vi säger. Men lever vi inte som vi lär, så väcker det ju inte precis någon respekt för Jesus och kristen tro. Att vi inte tar vår tro på allvar och lever dubbelmoraliskt märks och väcker avsky. Därför skall vi alltid be Gud om nåden att få bli läsbara ”Kristusbrev”, som aposteln säger, skrivna ”inte med bläck utan med den levande Gudens Ande” (2 Kor. 3:3).

Till sist. I allt som handlar om att sprida den kristna tron skall vi komma ihåg det allra viktigaste, och det är detta:

3. Jesus är den som har makt att skapa tro, inte vi

”Jesu makt att skapa tro på jorden”, är denna söndags överskrift. Det påminner oss om den viktiga sanningen att det är han, hans Ande och ord som skapar den levande tron, inte våra ansträngningar, inte våra omvändelseberättelser, och inte heller vår helgelse eller något annat vi gör. Vi kan genom vårt vittnesbörd i ord och gärning bereda vägen för Jesus och få människor att lyssna till honom och till Guds Ord. Men det är alltid han som är Gud och Frälsaren som har makten att uppväcka syndare ur den andligen döden, förlåta dem deras synder och ge dem liv. Här gäller aposteln Paulus ord: Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud” (1 Kor. 3:6-7).

I vår text säger Jesus, att hans ”mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”. Det verk han var sänd att utföra var att genom sitt lidande och sin död i syndares ställe vinna syndernas förlåtelse åt alla människor. Han gjorde det för att vi och alla skulle ta emot denna gåva i tro. I vår text ser han för sin inre syn fälten vitna till skörd både inne i staden Sykar och ute i världen. Lärjungarna skulle snart få skörda, skörda där Jesus och kvinnan sått. Ordet skulle besannas, ”att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har arbetat, och ni har gått in i deras arbete. Den samaritiska kvinnans sådd beredde marken också för evangelisten Filippus och apostlarnas framgångsrika besök där senare, efter Jesu himmelsfärd och pingsten. Vi kan läsa om det i Apg. 8:4-25.

”Att en sår och en annan skördar”, betyder också att den som sår inte alltid själv får se resultatet. Andra får bärga in skörden som kan komma i andra tider, t.o.m. när de som först sådde sedan länge är döda. Så har det ofta varit. Därför skall vi vara trogna i att så ut säden, även om vi inte ser omedelbart resultat. Vår uppgift är att alltid så, både i bättre och sämre tider.

Och när vi sår skall vi börja där vi står, bland våra närmaste, våra barn, våra vänner och bekanta. Men i allt skall vi komma ihåg att det yttersta ansvaret och äran för både växten och skörden alltid tillhör Gud allena. I den förvissningen skall vi frimodigt arbeta för Guds rike, var och en med sin förmåga och gåva. Det är aldrig bortkastat. Gud säger om sitt ord: ”Så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det” (Jes. 55:11). Amen.

S Bergman

[^]