[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

4 sönd. e. Trett.d.

TEXT: Joh. 6:66-69


Att gå bort eller stanna kvar

Predikotexten i dag är hämtad från det kapitel i Johannes evangelium som berättar om det stora brödundret, då Jesus mättade över femtusen människor med fem kornbröd och två fiskar. Folket var hänfört och ville göra honom till kung. Många sökte upp honom dagen efter, kanske för att få se fler liknande under. Då började Jesus predika och undervisa om sig själv som livets bröd: ”Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himmelen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva” (Joh. 6:51). Man blev besviken. Vad pratade han om? Skulle han vara något slags bröd som gav evigt liv? Nu gick han för långt! Någon sade förargat: ”Detta är ett hårt tal. Vem står ut med att höra på honom?” (Joh. 6:60). Fler och fler tyckte detsamma. Och så troppade de av, den ene efter den andre. Till sist var det bara några få kvar. Och det är där vår predikotext börjar.

Den handlar om att gå bort eller stanna kvar hos Jesus. Det är de två alternativen vi ställs inför i dag.

1.  Många går bort från Jesus

”För Jesu tals skull drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom”, så börjar vår text. Det rörde sig om en stor skara, som till att börja med var så positivt inställda till Jesus, att de betraktade sig som hans lärjungar. Varför lämnade de nu honom? Därför att de stötte sig på en del av hans påståenden. Skulle han ha ”kommit ner från himmelen”? Och hur kunde hans ”bröd” eller ”kött” ge evigt liv? Han sade att det var absolut nödvändigt att få del av det. Hade inte deras ärliga försök att vara goda och fromma enligt Guds bud någon betydelse alls? Var inte det det rätta ”brödet” som gav liv? Vart tog människans egen värdighet och självansvar för sitt liv vägen? Jesu talade som om att allt hängde på honom och hans bröd eller kött. Det var befängt, alldeles för extremt och överspänt. De kände att de inte kunde följa honom längre. När Jesus utlade Guds bud och gjorde under, då var han bra, men inte annars.

Den kristna tron har alltid varit stötande för människans förnuft och känsla. Vi lever i en tid då många ser en rad saker i Bibeln som ”hårt tal”, helt omöjligt att tro på, t.ex. att jorden skapades på sex dagar, att syndafloden var världsvid och inte bara en lokal översvämning, att Jona överlevde tre dagar i den stora fiskens buk, och annat sådant som ses som sagor, myter och legender. Och vad NT säger om kvinnliga präster, mannens och kvinnans olika roller och om homosexualitet som stridande mot naturen ses också som hårt tal, oacceptabelt för moderna människor.

Men det allra hårdaste talet är ändå inte sådana saker, utan talet om Jesus som livets bröd, att hans kött eller blod som offrades på korset skänker världen liv. Brödet som vi bjuds att äta är Jesus, död och uppstånden för oss till syndernas förlåtelse. Både för hedningar, fromma judar och en vanlig medelsvensson är detta ren dårskap. Ändå är talet om Jesus och hans försoning som livets bröd själva hjärtat i den kristna tron. Det är ett hårt tal för den stolta människan som inte anser sig behöva någon sådan frälsning där Gud blir människa och offrar sig för dem. Många står inte ut med att höra på det, utan går bort från Jesus.

Dessa många, som i dag vänder ryggen åt den bibliska tron på Jesus som Guds Son och världens Frälsare, gör att vi ibland börjar fundera på om det är något fel på vår kristendom. Vi kanske borde ändra oss lite grann och bli en öppnare och mer tolerant kyrka och inte vara så noga med den kristna läran i alla stycken. En ”mjukare” Jesus, en vars tal inte är så hårt, utan mer töjbart och öppet för olika tolkningar, gör det naturligtvis enklare att vara kristen. Man blir inte lika utsatt för hat och motstånd, attacker och påhopp. Men detta är tankar som djävulen vill förleda oss till avfall med.

När vi börjar tänka i sådana banor, skall vi stanna upp och fråga oss: Vad är det det handlar om? Att vara många eller få? Att behaga människor eller inte? Nej, det handlar inte om något sådant, utan om vad som är sant och leder till frälsning. Det handlar om att tro på Skriftens Jesus eller inte. Att göra om honom till något han inte är eller börja mjuka upp hans lära är bara ett finare sätt att gå bort från honom. Det är en förnekelse av Jesu härlighet som Guds Son och Frälsare.

Att anpassa Jesus efter tidens tycke och smak ser många som en sund utveckling och framsteg. Allt utvecklas ju och även kristendomen, menar man, måste göra det för att överleva i vår tid. Men det är feltänkt.

2.  Att gå bort från Jesus är inte framsteg utan tillbakagång

Att lämna Skriftens Jesus och sluta tro på honom innebär med nödvändighet ett återfall eller en tillbakagång till allt det onda som syndafallet förde med sig. Utan Jesus är vi alla i syndens och djävulens våld. Vi har ingen gemenskap med Gud, inget andligt liv. Jesus säger: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). Det är naturligtvis inte fråga om någon slags kannibalism, utan om trons ätande och drickande av Kristus och den försoning som han vunnit åt oss med sin död och uppståndelse. Att få del av detta bröd är livsviktigt för oss.

”Du är Guds Helige”, sade Petrus till Jesus. Guds helige är en messiansk titel. Jesus är den Helige som helgats eller invigts och avskiljts för ett alldeles särskilt stort och heligt uppdrag, nämligen att bli människa för att försona människornas synder. Detta uppdrag har han fullgjort. Han har vunnit seger över allt det onda som vi sitter fast i. Han är Frälsaren som skänker framtid och hopp, evigt liv och salighet. Att gå bort från honom kan aldrig vara ett steg framåt i utvecklingen. Det är tillbakagång, ett återfall till det onda livet.

Fast Jesus mycket väl visste vad folket tänkte och förväntade sig av honom, ändrade han inte sitt tal och sin lära. Han kunde ha vunnit tusentals anhängare genom att ge folk vad de ville ha. Varför gjorde han det inte? Därför att han är Guds Son, sanningen som inte kan ljuga och bedra. Det var sanning han predikade, när han säger att han var livets bröd och att ”den som äter av det brödet skall leva i evighet”. Vidare höll Jesus fast vid sitt tal av kärlek till människorna; han brann för att ge dem det eviga livets ord.

Den gudomliga kärleken sveper genom evangeliet in oss helt och hållet i Jesus och hans rättfärdighet. Att höra och tro det, är att äta av Kristus, av det eviga livets bröd. När vi gör det, får vi också kraft och näring till ett nytt liv. Aposteln Paulus säger, att en kristens kropp är ett tempel, där den Helige Ande bor (1 Kor. 6:19). Det är något alldeles ofattbart stort att Gud, den Helige, tar sin boning i syndiga människors kroppar och hjärtan för att helga dem och omforma dem till nya människor, till sådana som liknar Jesus. Där Guds Ande bor och verkar blir det helt visst utveckling och framsteg.

Att förkasta eller överge Jesus är däremot inget framsteg, utan tillbakagång och återfall i det onda livet. Det skall vi tänka på, när vi frestas att gå bort från Jesus. Det påverkar oss, när vi ser den ene efter den andre falla för den frestelsen. En människa som lämnar Jesus och kristen tro vill gärna dra andra med sig. Är det fler som gör det, så blir smittoeffekten desto starkare. Därför måste vi, särskilt i tider av massflykt från kristen tro, ropa till Gud att han ger oss nåd att vara ståndaktiga och våga gå mot strömmen. Jesus säger: ”Genom att stå fasta skall ni vinna era själar” (Luk. 21:19). Följer vi med strömmen, förlorar vi våra själar.

Låt oss till sist säga något om dem som stannar kvar hos Jesus och envist håller fast vid hans ord. Vilka är de?

3.  De som stannar kvar hos Jesus är de som ser honom som det enda alternativet

På Jesu fråga: ”Inte vill väl också ni gå bort?” svarade Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.”

”Till vem skulle vi gå?” Den frågan bör vi också ställa oss när vi frestas att lämna Jesus. Till vem skall vi gå med alla våra synder, misslyckanden och tillkortakommande? En dag skall allt räknas samman och vi måste svara för våra liv. Utan Jesus i vågskålen kommer då skuldsumman vara mycket stor, större än vi tror, ty vi glömmer mycket av det onda och skamliga som vi tänkt, sagt och gjort. Ibland får vi för oss att också Gud glömt bort det. Men det har han inte. Det är bara när vi tror på Jesus som våra synder är utplånade, borta och glömda. Han är den som har tagit på sig alltsammans i vårt ställe för att all vår synd och skuld skulle avskrivas.

Till vem skulle vi gå om vi inte hade Jesus? Till vem går vi med våra sorger och bekymmer, med våra tvivel och frågor? Vem kan ge själen ro, samvetsfrid och frid med Gud och trygghet inför döden? Till vem skall vi gå? Till människor, filosofer, psykologer, religiösa ledare och falska profeter, som inte talar Guds Ord, utan bara vad de själva tycker? Hos dem finns ingen bestående sanning.

För Petrus var Jesus det enda alternativet. Han var livets bröd och hade det eviga livets ord som kunde frälsa de förlorade. ”Vi tror och förstår att du är Guds Helige”, sade Petrus. Han hade funnit det som överglänste alla andra alternativ – alternativen som i själva verket inte var några alternativ, utan bara människans fåfänga försök att frälsa sig själv. Jesus var den ende! Så måste det bli också för oss, annars går vi förr eller senare bort från honom.

Vi sjunger i högmässans Laudamus om Jesus, som Guds Lamm och Faderns Son: ”Ty du är allena helig, du är allena Herre, du är allena den högste, Jesus Kristus.” När man tror så, kan man inte tänka sig annat än att stanna kvar hos Jesus. Ty ingen annan ger vad han ger. Vem kan mäta sig med Guds Helige och den gudomliga kärlek och nåd som han uppenbarar? I dag får vi möta honom i hans Heliga Nattvard, sakramentet som han har instiftat för att stärka vår tro, så att vi står fasta och inte går bort utan stannar kvar. Låt oss därför ofta och med stort allvar bedja som det står i en psalmvers:

Gud, min Frälsare, jag beder: Må ditt ord ledsaga mig,
att mig världen ej förleder till ett återfall från dig.
Din lekamen och ditt blod mig förläne kraft och mod
Till att segra i all fara att jag din må evigt vara.

Amen.

S Bergman

[^]