Vetekornets död

Vår text berättar om några greker som kommer till en av Jesu lärjungar, Filippus, och säger att de skulle vilja se Jesus. Med det menade de att de gärna ville träffa honom och tala med honom. Vänligt och försynt undrar de om han kunde förmedla en kontakt. Dessa greker var i Jerusalem för att tillbe. Det var proselyter, dvs. sådana som övergått eller var på väg att övergå till judarnas tro.

Hur det gick med deras kontakt med Jesus berättar inte evangelisten Johannes. Han berättar i stället om vad Jesus sade när han fick höra om grekerna. Han sade: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.” Han visste vad det innebar: han skulle förhärligas genom att dö. Han liknade det vid ett vetekorn som faller i jorden och ser ut att dö. Men efter en tid börjar det gro, det växer upp, bildar strå och ax och bär frukt. Denna kraft finns i varje vetekorn. Det blir upphov till många nya korn med samma kraft. Jesus låter vetekornet bli en bild av hans egen död och uppståndelse och den frukt detta skulle bära.

Jesus säger detta vid hans sista besök i Jerusalem. Det började dra ihop sig. Det låg spänning i luften, de fientliga stämningarna mot Jesus tätnade. Jesus kände att stunden var nära, då han skulle fullfölja sitt uppdrag att dö och ge sitt liv till frälsning för alla, judar såväl som greker. Han skulle dö vetekornets död. I dag på tröskeln till fastan skall vi stanna inför detta.

1. Att dö som ett vetekorn var Jesu väg

Vem vill dö? De flesta människor är rädda för döden och försöker på allt sätt skydda sig mot den. Också Jesus ryggade tillbaka inför tanken på döden. När han i vår text började tala om sin död, grips hans mänskliga natur av vånda och han säger: ”Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga?” Skall han be: ”Fader, fräls mig från denna stund?” Be att få slippa? Han vrider sig i vånda.

Men den vånda och ångest som Jesus känner inför döden är ingen vanlig dödsångest. Han skall dö en annorlunda död, en död i syndares ställe. Medvetenheten om den kolossala börda av alla människors synder som skall läggas på hans axlar fyller honom med svår ångest. Den skall senare, under olivträden i Getsemane, stegras till det outhärdliga. När han för sin inre syn såg kalken som räcktes honom, fylld till brädden av allt det lidande som han skulle genomgå, blev hans svett ”som blodsdroppar som föll till marken” (Luk. 22:44). Han den helige och rene skulle dricka den i botten, smaka döden, syndens lön.

Han ryggar tillbaka, men ger inte efter för den ångest han känner. Fast och bestämt säger han: ”Nej, just därför har jag kommit till denna stund!” Detta var hans väg. Vad var det som drev honom att gå den vägen, att dö vetekornets död? Det var kärleken till oss. Han säger: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn.” Han tänkte på hur det skulle bli om han inte gick upp till Jerusalem och inte blev ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. Om han svek, skulle han bara bli ett ensamt korn, inte ett vetekorn som bar frukt till liv för andra. Han skulle bli ensam om att vara människa utan synd, ensam om att vara rättfärdig, ensam om det liv vi är skapade till, men som vi har förlorat genom syndens gift i våra ådror. Något sådant kunde Jesus inte tänka sig. Han ville inte bli ett ensamt korn.

Han hade kommit för att gå ”Guds kärleks väg”, som det heter i denna söndags överskrift. Han kom för att gå smärtornas väg för att återlösa oss. Eller som han sade vid ett annat tillfälle: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45).

Fastetiden är till för att vi skall bli stilla och begrunda denna Guds självutgivande kärlek. Att fasta, dvs. att avstå från mat under en viss tid, används i många religioner som ett medel att underlätta bön och meditation. Jesus själv fastade fyrtio dagar i öknen. Han förutsatte att hans lärjungar fastade men gjorde det inte till en lag. Det enda han säger om fasta är att när vi fastar skall vi inte göra som hycklarna, som för syns skull såg dystra och lidande ut. ”Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människorna inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda” (Matt. 6:16). NT föreskriver inga bestämda fastetider. När vi läser i Apg. om att de första kristna vid olika tillfällen fastade så var det en nyttig men fri sak.

Fasta är således att frivilligt avstå från någonting som i sig självt är naturligt och gott (det kan vara annat än mat) för att få tid med Gud och med vården av det andliga livet. Vi har alla i oss en trög och ogudaktig människa, som mycket hellre vill göra annat än att bli stilla inför vad Guds Ord säger om Kristi lidande och död. Detta inre motstånd måste bekämpas och slås ner. Det hör till det kristna livet.

Under fastan skall vi inte försumma att läsa passionshistorien och begrunda texterna om Kristi lidande (du har ”Vår Herres Jesu Kristi lidandes historia” i psalmboken). Ingen av oss får vara likgiltig för det oerhörda och för oss så betydelsefulla som sker, när Gud själv i Kristus kommer ner till oss och dör vetekornets död för att utplåna våra synder.

Men vetekornets död handlar inte bara om Jesu väg utan också om vår väg. Därför säger vi för det andra i dag:

2. Också vi måste dö vetekornets död

Naturligtvis handlar det inte om att vi dör på samma sätt som Jesus. Hans död var unik. Det är bara han, som var sann Gud och sann människa, som kan dö för allas synder och vinna förlåtelse och rättfärdighet och evigt liv åt alla.

Ändå måste också vi dö för att få del av livet som Jesus vunnit åt oss. Det är det Jesus talar om, när han i dag säger: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.” Detta är en paradox, dvs. något som först verkar motsägelsefullt och orimligt, men som vid närmare eftertanke visar sig rymma en djup sanning. Jesus talade ofta i paradoxer för att inskärpa det han ville säga.

Det är rimligt och naturligt att älska sitt liv och försöka bevara det och det är onaturligt att hata det. Det håller de allra flesta med om. Men Jesus vänder på det hela och säger det rakt motsatta: att älska sitt liv är att mista det och att hata sitt liv är att bevara det. Det låter ju helt orimligt! Vad menar Jesus med det? Vilken är den djupa sanningen som han vill lyfta fram?

Det är denna: För att Jesu död, vetekornets död, skall bli oss till liv och salighet, måste vi mista vårt liv, dvs. allt det jordiska goda som vi håller kärt och lever för på ett avgudiskt vis. Inget får vara viktigare är Gud. Allt som hindrar det måste vi förkasta och hata. Vi måste först och främst förkasta alla våra egna idéer och tankar om Gud, dessa som vi så gärna formar så, att de passar våra egna önskemål om hur Gud skall vara och bete sig mot oss. Det gäller i synnerhet alla tankar på vår egen förträfflighet och godhet som vi hoppas att Gud ser och tar hänsyn till. Våra tankar har sin rot i högmodets ursynd.

I Kärlekens lov, som vi hörde i dagens epistel, står det: ”Om jag delade ut allt jag ägde, och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna” (1 Kor. 13:3). Vi har av oss själva inte ett dugg av det som denna kända lovsång om kärleken talar om. Den stämmer bara in på en person – på Jesus. Hela hans liv genomsyrades av osjälvisk kärlek. Men våra liv är genomsyrade av egenkärlek och längtan efter bekräftelse och uppskattning och beröm från både människor och Gud. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23). Före syndafallet ägde människan härligheten: hon var Guds avbild, helig, god och rättfärdig. Men med syndens intåg krossades avbilden. Berövade sina härlighetskläder försökte Adam och Eva förskräckta att skyla sin nakenhet. Och det har vi fortsatt med. Vi skyler oss inte längre med fikonlöv utan med lögner om oss själva och med egenrättfärdighetens usla ersättning för härligheten från Gud.

Skall vi vinna det eviga livet, måste vi hata vårt liv i den meningen att vi förstår att sådant inte leder till Gud utan bort från honom. Vi måste mista vårt själviska, högmodiga och ogudaktiga liv, låta det dö och begravas. Men vem kan göra det? Det kan bara den som funnit något långt bättre. Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig … Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” Att tjäna och följa Jesus är att göra vad han vill. Och vad vill han? Han vill att vi före allt annat tar emot vad han ger. Han ger oss som gåva vad vi själva inte har och aldrig kan skaffa oss. Han ger oss syndernas förlåtelse, han ger oss den förlorade härligheten, han ger oss liv och salighet. Genom tron på honom uppväcks vi från det döda och får liv. Vi föds på nytt, blir nya människor som älskar Gud och vår nästa med Kristi kärlek. Guds avbild börjar på nytt ta form i våra liv.

Aposteln Paulus berättar om hur han miste sitt gamla liv som han tidigare varit så stolt över. Vad var det som gjorde att han gav upp det? Det var att han fann ett annat liv som var bättre. Han beskriver det så här: ”Allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som en förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre” (Fil. 3:7-8). Han, den forne, inbitne farisén, som menade sig vara rättfärdig i kraft av lagen, kastade hela sitt egenrättfärdiga skrytbygge på sophögen, när han mötte Kristus. Nu ville han bara veta av honom och den rättfärdighet som han hade i honom.

På detta sätt måste vi alla mista våra liv, dö bort från synden och uppstå med Kristus, inte bara en gång utan dagligen. Det är att leva vetekornets liv, botens hälsosamma liv i daglig ånger och tro.

Det var en man som ofta och fromt suckade över att han var en så stor syndare. En dag var det någon som avbröt honom i hans litania över hur dålig han var och frågade: ”Men vad är det då för förfärliga synder som du begått?” Mannen blev tyst och funderade en stund. Till sist sade han lite generat att han för tillfället inte kunde komma på någon. Hans syndabekännelse visade sig bara vara en from jargong. Han levde inte vetekornets liv. Så kan det lätt bli för oss också. Därför behöver vi pröva oss inför Guds bud och lära oss att nämna synden vid namn. Det är nödvändigt och hälsosamt att ödmjuka sig och mista sitt liv på det sättet. När vi går till bikt borde vi fråga oss: vad är det jag skulle vilja ha ändring på i mitt liv? Att i bikten bekänna sina synder inför sin biktfader och få avlösning är att mycket konkret kasta dem på sophögen, få Guds förlåtelse och kraft till ändring. Det är att mista sitt gamla liv och vinna det nya, rena och goda livet i Kristus.

På denna punkt – att mista sitt liv eller inte – står till sist den avgörande kampen om varje människa. Djävulen vill få oss att leva vårt eget liv här i världen, att bita oss fast vid det och försvara det till döds. Gud vill genom sitt ord ge oss nåd att mista det livet och vinna livet i Kristus.

Ibland får man för sig att det kristna livet är ett liv i dyster bot, och att man under bottider som fastan inte får känna glädje. Men det är alldeles fel.

3. Vetekornets död vill fylla oss med glädje

Vetekornets död vill fylla oss med en stilla och ödmjuk glädje över att vara föremål för Guds kärlek och väldiga gärningar genom Kristus. Det är vad en rätt fasta syftar till.

Jesus själv kände inte bara vånda och ångest inför sin död. När han här i vår text inför sin död bad: ”Fader förhärliga ditt namn”, hördes en röst från himmelen som sade: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket tyckte det lät som åskan gick. Men Jesus talade om vad åskmullret betydde: ”Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta fyllde honom med glädje, segerglädje. Och det skall fylla också oss med glädje under fastan, då vi följer Jesus på hans lidandes väg. Med bestämda steg går han upp till Jerusalem för att upphöjas på korset och dö vetekornets död, men han gör det för att dra dig och mig och alla till sig. När vi dras till Jesus som den fulla försoningen för våra synder är vi på den rätta botens väg, på frihetens och glädjens väg där hela saligheten skänks oss för intet.

Med denna glädje i våra hjärtan skall vi fira nattvard i dag. Också den handlar om vetekornets död. Aposteln säger: ”Så ofta ni äter detta bröd och dricker av kalken, förkunnar ni Herrens död” (1 Kor. 11:26). Men nattvarden är ingen dyster dödsmässa. Det är en glad bekännelse till vetekornets död som burit så rik och välsignad frukt för oss och miljontals andra syndare här i tiden. Just därför kallas nattvarden eukaristi, en tacksägelse- och glädjemåltid. Den är till för syndare som mister sitt liv för all den nåd och glädje som de får av Jesus Kristus som gav sitt liv till lösen för dem. Amen.

S Bergman

[^]