Frestelsen att tänka människotankar

Denna söndag talar om kampen mot frestelsen. Det finns massor av olika frestelser som vi dagligen har att kämpa emot. Men vår text i dag talar om en särskild frestelse i vårt förhållande till Gud, nämligen frestelsen att låta våra egna tankar gå före Guds tankar. Jesus kallar våra egna tankar för människotankar. De blir farliga när de betyder mer än vad Gud säger. För denna frestelse varnar oss Jesus kraftigt i dag.

1. Frestelsen att låta människotankar gå före Guds tankar mötte Jesus själv

Jesus och hans lärjungar var i närheten av Cesarea Filippi, långt uppe i norra Galileen. Där hade Jesus frågat lärjungarna om vem de ansåg honom vara. Då hade Petrus svarat: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Det gladde Jesus mycket. Han prisade Petrus salig för denna hans bekännelse och sade till honom: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling och helvetets portar skall inte få makt över den” (Matt. 16:16-18). Jesus menade inte (som romerska kyrkan gör) att Petrus som person var någon klippa – det skulle också snart visa sig att så inte var fallet. Klippan som helvetet inte rår på är naturligtvis Kristus, ”den levande Gudens Son”. I Bibeln är det alltid Gud eller Herren som betecknas som klippa: ”Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud” står det i Psaltaren (Ps. 18:32). Klippan symboliserar det starka och orubbliga, det bergfasta. Jesus och ingen annan är frälsningklippan som syndare får bo och bygga på. Så länge Petrus bekände sig till Jesus som den gudomliga klippan var han själv en klippa, men inte annars.

Strax efter Petrus sköna bekännelse kommer vår predikotext, där Jesus börjar tala om att han måste gå till Jerusalem, lida mycket, dö och sedan uppstå. Cesarea Filippi markerar en vändpunkt i Jesu verksamhet. Fram till nu hade det varit en framgångsrik tid för honom. Han hade samlat stora skaror, gjort många under och blivit känd i hela landet. Men han visste att denna tid nu var över. Den uppåtgående kurvan skulle brytas och vända brant neråt. Snart skulle han ner i det största djup av förnedring, lidande och död.

När Petrus hör Jesus tala om detta, grips han av förfäran. Han för Mästaren åt sidan och försöker på allt sätt att få honom på andra tankar. Han ”började motsäga honom”, står det. Om nu Jesus verkligen var Guds Son, så passade det sig inte alls att han skulle gå igenom sådana förfärliga ting. ”Det förstår du väl, att inte kan Gud mena att du, som är hans Son, bokstavligen skall lida och dö! Du måste välja en annan väg.” Med sådana ord försökte Patrus få Jesus på andra tankar. Det Jesus fått för sig, kunde aldrig vara Guds vilja. ”Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända”, sade han. Utan tvivel menade Petrus väl, han älskade sin Mästare. Men mitt i all denna välvilja känner Jesus igen Frestaren. Han hör ormens väsande i lärjungens ord, ryggar häftigt tillbaka och säger hårt och strängt till Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.”

Tre år tidigare, strax innan han började sin offentliga verksamhet, hade Jesus frestats av Satan i öknen. Vi hörde om det i dagens evangelium. Även då handlade frestelsen ytterst om att Jesus skulle svika sin kallelse som Messias och göra sådant som imponerade på människor och var i linje med människors tankar och svarade mot deras jordiska förväntningar. Men Jesus svarade, på samma sätt som i vår text: ”Gå bort, Satan!” (Matt. 4:10). Han visste vad som var Guds tankar för honom och vek inte ett ögonblick ifrån dem.

I dagens epistel hörde vi att Jesus var sänd till jorden för att ”göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh. 3:8). Det var bestämt av Gud i evigheten. Jesus var kvinnans avkomma som skulle krossa ormens huvud, som det står i den första profetian om Frälsaren i Bibeln (1 Mos. 3:15). Han var Herrens lidande tjänare som Jesaja profeterade om när han skrev: ”Våra smärtor tog han på sig. … Han var genomborrad för våra överträdelser skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:4-5). Så skulle ormens huvud krossas, djävulens hållhake på syndare tas bort och frihet vinnas åt dem. Så skulle syndare genom tron på Jesus få bo på frälsningens klippa och leva med Guds frid i sina hjärtan.

Det var denna gudomliga frälsningsplan Petrus i sin blindhet försökte sabotera. Men Jesus kände igen Satan och föll inte för frestelsen. Han visste att Människosonen ”måste” lida mycket och ”måste” dö. Det fanns inget alternativ. Han visste, att om han inte gick korsets väg, skulle djävulen vinna och människorna gå förlorade. Den tanken härdade han inte ut med. Kärleken drev honom att gå upp till Jerusalem för att vinna oss livet med sin död. Och han vek inte en tum från den vägen.

Inför denna Jesu seger över frestelsen att tänka människotankar, skall vi i dag böja oss ner i djup tacksamhet. Den förste Adam föll, och det ordentligt, men inte Jesus, den andre Adam. Han stod fast och var lydig intill döden på korset. Hans lydnad är vår återlösning, vår rättfärdighet inför Gud.

På den klippan som Satan inte rår på placerades vi när vi döptes och på den får vi bo och bygga i tro på Jesus. När vi gör det har Satan ingen makt över oss. Men det betyder inte, att han slutar fresta oss.

2. Också vi måste kämpa mot frestelsen att låta människotankar gå före Guds tankar

Om nu djävulen gav sig på att fresta Jesus, Guds Son själv, så förstår vi att han inte lämnar oss i fred, vi som är oändligt mycket svagare. När han nu har grundligt misslyckats med att få Jesus på fall, så vill han ta igen det tusen gånger om på oss. Kristna ser han som förlorade byten, och han är besatt av att återerövra dem. Han sätter in all sin kraft på den saken.

Och han är skicklig. Se hur han leker med Petrus, som i ena stunden bekänner sig till Jesus som Guds Son och säger härliga ord om honom, och i nästa stund är i full färd med att övertala sin Mästare att svika sin kallelse! Det här är en tankeställare. Så nära ligger alltså tron och otron varandra. Steget är inte långt mellan en hög och sann bekännelse och ett grovt avfall, mellan att tänka Guds tankar och att tänka människotankar.

Plötsligt vet Petrus bättre än den han nyss bekänt vara den levande Gudens Son. Han försöker tala Jesus till rätta. Det är en förskräcklig synd att sätta sig över Gud och hans ord och tro sig veta bättre än han. Det är högmodets stora synd, ursynden som Satan frestade det första människoparet med. I deras öron viskade han förföriskt: ”Har Gud verkligen sagt…?” (1 Mos. 3:1). Han ville misstänkliggöra Gud och få de nyskapade människorna tänka i nya banor: ”Låt er inte luras. Gud är en otäck diktator som inte tål att någon opponerar sig. Han vill ha undersåtar som inte tänker själva utan blint fogar sig i allt. Tro inte på en sådan Gud! Gör uppror, bryt med honom! Då blir ni själva gudar.” Med sådana ord och tankar fick han dem på fall. Och på samma sätt fortsätter han med oss än i dag.

När den Onde frestar oss till grova och uppenbara synder som mord, äktenskapsbrott, svek, lögn och bedrägeri, kommer han som ”den svarte djävulen”, som Luther brukade säga. Då bryr han sig inte mycket om fina förklädnader utan frestar oss öppet att bejaka våra onda begär och lustar. Då är han inte så svår att känna igen.

Men han är mycket farligare, när han uppträder religiöst och kommer som ”den vite djävulen”, anför bibelord och ”och gör sig lik en ljusets ängel”, som Paulus säger (2 Kor. 11:14). Till Jesus kom han vid det här tillfället just som den vite djävulen, förklädd till en hängiven lärjunge som nyss avlagt den goda bekännelsen.

Frestaren är som allra farligast när han uppträder i Guds namn och talar fromt och vackert, mänskligt och engagerat om allt möjligt bra som människan kan göra. Han vädjar till det som för förnuftet låter rimligt och bra. Men han säger inte vad Gud säger i sitt ord. Han kan citera Bibeln, men han förvränger den, lägger till och drar ifrån. Han blandar in människotankar i Guds Ord och gör det osäkert. Han har fått många kyrkor att på ena punkten efter den andra ersätta Guds Ord med människotankar, med sådant som världen gärna vill höra. All villfarelse kommer av att människotankar får slå ut Guds Ord.

Det är en listig och förslagen fiende vi har. Den vite djävulens mål är alltid att få oss bort från tron på Jesus och den förlåtelse och försoning med Gud som han vunnit åt oss på korset. I en gammal sång står det: ”Märk allt som för dig försoningen förbi är Satans villostig, förnufts bedrägeri.” Så se upp med frestelsen att tänka människotankar! Det är nu inte fel att tänka och bruka sitt förnuft – det är en Guds gåva. Men vi missbrukar den gåvan när vi låter våra egna tankar vara större än Guds.

På allt sätt försöker den Onde att avskärma oss från det rena evangeliet som villkorslöst skänker oss allt i Kristus. Kan han inte hindra att det predikas, så försöker han förhindra att det tas emot i tro. Han frestar oss till andra synder och till att bli kvar i dem. Det är denna fiende du har att kämpa med. Underskatta honom inte! Nu återstår en viktig fråga:

3. Hur övervinner vi frestelsen att tänka människotankar?

Det gör vi genom Guds Ord och bön. De är de två bekämpningsmedlen som Bibeln oftast hänvisar oss till.

Ordet ger oss klarsyn, det upplyser och vägleder oss, det gör samvetet känsligt, så att det tidigt skickar ut varningssignaler. Det är alltid lättast att bryta med synden i början innan den slår rot ordentligt. Bekämpa den med Guds Ord. Ordet kallas ”Andens svärd” (Ef. 6:17) och är ett utomordentligt effektivt vapen i kampen. Jesus själv använde det flitigt. När han frestades i öknen, svarade han gång på gång: ”Det står skrivet” eller ”Det står också skrivet” (Matt. 4:1 ff.). Med blanka skriftord drev han Satan på flykten. Så skall också vi göra.

Vår bibelsyn är viktig i kampen mot Satan. Beväpna dig därför med Jesu syn på de profetiska och apostoliska skrifterna. De är enligt Jesus ingivna av Guds Ande och därför absolut sanna och tillförlitliga. Men ser vi på Bibeln som en blandning av människotankar och Guds Ord, vilket många gör i dag, då blir den ett dåligt fungerande vapen utan skärpa. Men beväpnad med Skriftens alltigenom sanna ord och löften kan du i Jesus namn driva bort Frestaren och säga: ”Det står skrivet ... Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall.” Och han skall vika från dig, precis som han vek från Jesus.

Men trots all den hjälp som Gud ger oss genom sitt Ord händer det ändå att vi faller för frestelsen. Alla kristna har sorgliga minnen av det. Men tänk då på att falla är inte liktydigt med att definitivt avfalla. Låt oss se hur det var med Petrus. På skärtorsdagskvällen sade Jesus, att under den kommande natten skulle herden bli slagen och fåren skingras. Lärjungarna skulle överge honom. Och då hände det igen: Petrus började säga emot Jesus. Mästaren hade alldeles fel för sig! Han, Petrus, skulle absolut inte överge honom, även om andra gjorde det. Men bara efter några timmar hade han fallit. För att rädda sitt eget skinn förnekade han Jesus tre gånger (Mark. 14:27-31). När han mötte Jesu blick på översteprästens gård, kom han ihåg vad Jesus sagt, och han gick ut och grät bittert (Luk. 22:62). De följande dagarna levde han i sorg och mörker. Men i Jesu blick hade han inte bara sett förebråelse utan också kärlek. Jesus hade också bett för honom att hans tro inte skulle bli om intet (Luk. 22:32). När han till sist mötte den uppståndne Frälsaren fick han smaka den underbara frukten av att Jesus gick upp till Jerusalem och korset. Han fick det han nu mest av allt behövde och längtade efter: syndernas förlåtelse. Han fick smaka försoningens underbara frukt. Han blev upprättad och fick förnyad kallelse att vara en Herrens apostel. Det glömde han inte. Mästaren och hans ord förnekade han aldrig mer.

Vi faller, det händer. Men då gäller det att inte lyssna till människotankar: att det inte finns någon nåd för oss längre, vilket Frestaren vill inbilla oss när vi är riktigt nere. Men det är en lögn han kommer med. Bibelns kristallklara budskap är att Gud vill att alla människor skall bli frälsta, att Jesus har dött för alla, och att alla, hur stora syndare de än är, kallas till tro på Kristi evangelium, inte bara en gång, utan om och om igen. Därför skall vi, när vi faller i synd och är förskräckta, genast gripa tag om avlösningens evangelium och låta Herren upprätta oss igen. Så gör sanna kristna. När de faller längtar de efter nåden och friden med Gud igen. De känns igen på att de gör bot och bättring.

Det andra som är så viktigt i kampen mot människotankar är bönen. Vår kamp skall ske ”under ständig åkallan och bön” (Ef. 6:18). Våra människotankar ser bara på faran och på den egna svagheten. De ser det stormpiskade havets väldiga vågor och tänker: Nu går jag under! Men Gud säger: ”Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig” (Ps. 50:15). Gud vet att vi är svaga och hjälplösa i egen kraft. Därför säger han: Ropa till mig! Jag skall rädda dig. Och ropat i nöd har de fromma alltid gjort, särskilt när otrons tankar håller på att ta över: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min röst” (Ps. 130:1). Och Gud har hört och räddat dem ur Frestarens gran.

Gud säger: ”Jag vet vilka tankar jag har för er … nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp” (Jer. 29:11). Det är Guds tankar i Kristus. Låt dem driva bort dina oroliga tankar, bära dig och ge dig frimodighet i kampen mot frestelsen. Amen.

S Bergman (2013)

[^]