Gudsdyrkan med sann kärlek

Farisén Simon var både nyfiken och lite misstänkt på Jesus, när han bestämde sig för att bjuda hem honom på en måltid tillsammans med några andra. Det skulle bli ett bra tillfälle, tänkte han, att närmare syna Jesus. Men bjudningen fick en katastrofal början. En ”synderska”, en s.k. dålig kvinna, trängde sig plötsligt in och började hängivet smörja Jesu fötter med dyrbar olja.

Vem var hon egentligen, denna namnlösa kvinna, som bara Lukas av de fyra evangelisterna berättar om? Somliga menar att hon var Maria Magdalena. Men det finns inget som helst stöd för det i NT. Om Maria Magdalena berättas, att Jesus drev ut sju onda andar ur henne (Luk. 8:2), hon stod vid Jesu kors och var den som Jesus först uppenbarade sig för efter uppståndelsen. Hon omtalas aldrig som en lättfotad ”synderska”. Vi skall inte heller blanda ihop kvinnan i vår text med Maria i Betania, Martas och Lasarus syster, som kort innan Jesu stora lidande började smorde hans huvud och fötter med dyrbar olja. Det var slöseri, tyckte lärjungarna, men Jesus försvarade henne genom att säga att hon gjorde det inför hans begravning (Matt. 26:6-13). Det var alltså vid två olika tillfällen som två olika kvinnor smorde Jesus på liknande sätt. Den ena känner vi namnet på. Men om synderskan i Simons hus vet vi inte mer än vad som sägs i dagens text.

Med utslaget hår och under tårar kysser hon Jesu fötter och smörjer in dem med doftande olja. Gästerna blev chockerade och upprörda. Än mer upprörda blev de över att Jesus tillät henne att göra detta och inte körde iväg henne. En som gjorde så kunde inte vara någon profet, tänkte Simon. Jesus borde ha förstått vad hon var för sorts kvinna.

Denna incident gav Jesus anledning att berätta en liknelse för Simon. Två personer stod i skuld, den ene hade en stor skuld och den andre en tio gånger mindre skuld. Båda fick sin skuld efterskänkt av långivaren. ”Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” frågade Jesus. Det var inte svårt för Simon att svara: ”Den som fick mest efterskänkt.” Självklart var det så. Kvinnan hade visat Jesus stor kärlek. Det var helt uppenbart, att hon dyrkade honom hängivet, och hon gjorde det utan att ett ögonblick bry sig om ifall hennes uppförande var passande eller inte.

Men den stora fråga som Jesus egentligen ville lyfta fram med sin liknelse var varför hon älskade och dyrkade honom så mycket. Hon älskade, säger Jesus, för att hon ”fått förlåtelse för sina många synder”. Hon hade fått uppleva Guds nåd. ”Men den som har fått litet förlåtet älskar litet”, fortsätter Jesus med tydlig adress till Simon, som i jämförelse med henne inte alls visat någon kärlek till honom. Simon får något att fundera över.

Också vi behöver – inte minst under fastan med Kristi lidande kärlek till oss för ögonen – stanna upp och fråga oss hur det egentligen är med vår kärlek till Jesus. Älskar vi honom av samma skäl som denna okända kvinna. Hon ger oss i dag anledning att tala om att dyrka Gud med sann kärlek.

1. Många dyrkar Gud utan verklig kärlek

Så gjorde Simon. Men det var han inte medveten om. Han var farisé, ständigt sysselsatt med Guds lag, den lag som handlar om kärleken till Gud och till nästan. ”Du skall inga andra gudar ha än mig”, var det första och största budet i lagen. Som en rättrogen farisé hade han vigt hela sitt liv åt att förverkliga detta bud. Han kunde tala mycket om hur viktigt det var. De flesta som såg hans och andra fariséers laglydnad var övertygade om att dessa människor verkligen var hängivna gudsdyrkare.

Jesu ord om att kvinnan visade stor kärlek skakade om Simon för ett ögonblick. Tänk om det var så, att hon faktiskt hade gett uttryck för uppriktig kärlek till Gud! Kunde det vara möjligt, att denna synderska älskade Gud mer än vad han gjorde? Nej, så kunde det ju inte vara! Han slog bort tanken – men Jesu ord oroade honom ändå.

I jämförelse med kvinnan älskade Simon Gud mycket lite. Han respekterade och vördade nog Gud. Och han var tacksam mot honom. Men han var mest upptagen av sig själv, sin kamp för Guds lag och sina ansträngningar att leva efter den. Han tyckte att han kommit en bra bit på väg. Visst hade han också synder, det förnekade han inte. Men hans behov av nåd och förlåtelse var inte särskilt stort. Därför var hans kärlek till Gud också liten. Hans kärlek bestod mest i att ställa sig själv i centrum och visa upp sitt goda liv och sina gärningar både inför människor och inför Gud. Det är inte den sortens kärlek som Gud vill ha. Den är falsk och därför avskyr han den.

Många dyrkar Gud på liknande sätt som Simon. Man tror att Gud finns och att hans välvilja och beskydd kan påräknas om man ber och efter bästa förmåga söker göra det som är rätt och gott. På det sättet kan man vara religiös, Men man är inte kristen. Varken fariseisk lagiver eller modern allmänreligiositet kan skapa den kärlek till Gud som synderskan i vår text hade.

Simon älskade i all sin lagfromhet inte Gud, medan kvinnan med det dåliga ryktet gav uttryck för en intensiv och äkta kärlek till Gud. Hon älskade för att hon hade mött Jesus och oförtjänt fått så mycket av honom. Hennes behov av nåd var så stort. Hennes stora, tomma kärl blev fyllt till bredden av Guds nåd i Jesus. Och för det dyrkade hon honom av hela sitt hjärta. Det är således av henne, och inte av Simon, som vi skall lära oss hemligheten med att dyrka och älska Gud.

2. Att tro på Jesus är sann gudsdyrkan

Kvinnan måste ha mött och hört Jesus tidigare. Hans ord hade då gjort starkt intryck på henne, ja, de hade förändrat hennes liv och gjort henne till en ny människa. När hon nu får reda på att Jesus är i Simons hus, skyndar hon dit. Hon ställer sig gråtande bakom honom där han ligger till bords och böjer sig ner och blöter med sina tårar hans fötter.

Dessa tårar skall vi inte lättsinnigt glida förbi och bara se som något kvinnligt sentimentalt och känslosamt. Hennes tårar var inte vilka tårar som helst. Hon grät nämligen botens tårar – ångerns tårar som kom av sorg och insikt om hennes synd, och glädjens tårar som kom av tro på Kristi evangelium som lyft av syndabördan och skänkt frälsning och frid. Också i boten gäller: ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman.”

Med tanke på sitt liv hade hon verkligen skäl att gråta och att gråta mycket. Hon hade syndat mot Gud, mot sig själv och mot sin nästa. Särskilt hade hon syndat mot sin egen kropp som var avsedd att vara ”ett tempel åt den helige Ande”, som aposteln Paulus säger. Men där hade hon låtit vällustens och otuktens orena andar härja (1 Kor. 6:18-19). Hon hade njutit av att locka män till sig och få dem att ge sig hän. Hennes synd hade blivit till fördärv också för dem och deras hem- och familjeliv. Men likt många i dag såg hon inte något större fel på det liv hon levde. Hon tyckte stämpeln ”synderska” var orättvis och trångsynt. Kanske hon tänkte på modernt vis: Det handlar ju bara om att ge och ta emot kärlek! Men vad den s.k. kärleken innebär för bedragna män och hustrur förtränger man gärna. Så fungerar den eros, den sinnliga och själviska kärleken, som prisas och jagas av så många. Det var över detta liv i eros som hon levt och försvarat som hon nu grät sorgens och ångerns tårar inför Gud. Jesus hade rätt, när han sade att hon hade ”många synder”.

Men det är inte bara sorg och ånger vi ser hos henne. Ånger i sig leder inte till någon kärlek till Gud, utan bara till betryck och förtvivlan. Det stora var att hon i sin ånger hade fått möta den gudomliga nåden som var större än hennes synder. Jesus hade lyft av hennes skuldbörda och omslutit henne med Guds gränslösa kärlek. Han hade brutit syndens makt i hennes liv. Därför var hennes tårar blandade med nådens tröst, glädje och frihet. Djupt tagen av evangeliets förlösande makt, trängde hon sig nu fram till Jesus för att visa honom sin stora kärlek och tacksamhet. Hon smorde hans fötter med en dyrbar parfymolja, den finaste hon kunde få tag i. Det är en akt av äkta kärlek och tillbedjan vi ser.

Vi möter två syndare i vår text: synderskan och Simon farisén. Simon tyckte att han var en mycket bättre människa än den här kvinnan. Och i människors ögon var han säkert det. Men inför Gud var både Simon och kvinnan lika stora syndare. De bar på samma syndafördärv: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23). Det var den insikten Simon saknade. Han grät inga sorgens och ångerns tårar över sig själv och sitt liv. Han var uppfylld av sin egen förträfflighet. Hans synd var i själva verket värre än kvinnans, för han ljög om sig själv både inför människor och inför Gud. Så länge det var så, var Jesu evangelium både obegripligt och obehövligt för honom. Men Jesus älskade också syndaren Simon: ”Jag har något att säga dig”, säger han vänligt. Med en omvänd synderskas exempel ville han krossa hans egenrättfärdighet och väcka honom till besinning. Kanske behöver Jesus säga detsamma till någon av oss här, som han sade till Simon.

Våra lutherska bekännelseskrifter ägnar ett par sidor åt denna kvinnas tro och säger bland annat: ”Kvinnan kommer med den övertygelsen om Kristus, att man hos honom skall söka syndernas förlåtelse. Detta är den högsta dyrkan av Kristus” (Apologin, SKB s. 127). Det är just detta som berättelse om synderskan i Simons hus vill lära oss. Att tro på Jesus som med sitt lidande och sin död gottgjort och utplånat all synd är den enda vägen till sann gudsdyrkan. Så vill Gud bli dyrkad och älskad.

3. På tron följer gudsdyrkan med sann kärlek

Ett av de ställen som den romerska kyrkan flitigt använder som stöd för sin falska lära om att människan blir frälst av tro och gärningar är just dagens text. Man menar att just synderskan i Simons hus är ett bra exempel på det. Jesus förlät henne, menar man, därför, av den anledningen, att hon visade så stor kärlek. Hon hade gjort något som motiverade att hon fick nåden. Men det är just vad Jesus inte säger. Han själv ger den rätta tolkningen, när han klart och tydligt säger till kvinnan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Det är inte hans berömmande ord om hennes kärlek som löser henne från synden och ger henne frid utan tron på förlåtelsen. ”Det är därför hon visar så stor kärlek”, säger Jesus.

Liknelsen som Jesus berättade för Simon handlar ju inte heller om att den som fått mycket efterskänkt hade förtjänat det. Långivaren var ju inte skyldig att efterskänka någonting alls. Så är inte heller Gud skyldig att förlåta och förbarma sig över någon enda. Men han gör det i alla fall. Det är den stora överraskningen som Skriften uppenbarar i Kristus och kallar för oförtjänt nåd. Aposteln säger: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:8-9). Synderskan i Simons hus blev frälst inte genom vad hon gav Jesus, utan genom vad hon fick och tog emot av honom.

Den stora tacksamhet och kärlek som hon sedan visade var en följd av hennes tro. När hon tog emot evangelium, strömmade Guds kärlek in i hennes liv och förändrade det. Det fick henne att älska Gud över allt annat.

Den rätta ordningen är viktig: tron först, den som tar emot hela saligheten i ett nu, och sedan kärleken, den som älskar Gud för hans gåva. Här gäller det att ständigt ha klart för sig vad den frälsande trons enda objekt är, nämligen Jesus allena och nåden allena, utan minsta inblandning från vår sida. Detta är trons goda kamp som alla kristna har att utkämpa mot allt som vill skymma och förvränga det heliga evangeliet. Ordningen förstörs också om vi drar in det ena i det andra. För drar vi vår kärlek och det vi gör, som alltid är ofullkomligt och bristfullt, in i det första, och gör det till föremål för tro, så förstör vi Kristi evangelium. Vi vanärar Kristi försoningsverk som icke fullt tillräckligt. När vi gör så, får vi aldrig den kärlek till Gud som synderskan i Simons hus hade. Vi måste alltid först äga den frid med Gud som bara det rena, ouppblandade och oförfalskade evangeliet ger, innan vi kan älska Gud som hon.

Må nu Gud få ge oss sin Andes nåd att i dag och alla dagar dyrka honom i sann tro och kärlek – och göra det i rätt ordning. Amen.

S Bergman

[^]