Från mörker till ljus

Vi möter idag Jesus när han, kort efter hans intåg i Jerusalem, talar till folket på tempelplatsen. För sista gången kallar han dem till omvändelse och tro: ”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.” Sedan ”drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.”

Därmed satte han punkt för sin offentliga verksamhet med predikan, stora tecken och under bland judarna. Den tid då Herren besökte dem var över. Nu drog sig Jesus undan och höll sig stilla med sina lärjungar. Han bereder dem på vad som snart skall komma. I korsets skugga håller han avskedssamtal med dem (Joh. 14-16). Hans frälsningsverk närmade sig sin fullbordan. Nu skulle all rättfärdighet uppfyllas: Guds Son skulle dö i syndares ställe, bli Guds Lamm som tar bort världens synd. Så skulle höjden, bredden och djupet av Guds kärlek till den fallna världen uppenbaras och Satans makt brytas.

I sina slutord till judarna på tempelplatsen säger Jesus: ”Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” Detsamma säger han till oss denna söndag med temat: ”Kampen mot de onda makterna”. Att vandra i ljuset är att tro på Jesus. Aposteln Johannes skriver: ”Om vi vandrar i ljuset, så har vi gemenskap med varandra (dvs. vi och Gud som är ljus), och Jesu, hans Sons blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7) När vi tror det, blir det oro i den onda andevärlden. Då rustar sig mörkrets makt till strid om våra själar. I denna kamp skall vi i dag rusta oss med vår predikotext som ger oss följande viktiga insikter.

1. Satan vill alltid föra oss från ljus till mörker

Det är hans huvudmål så snart en människa genom tron på Jesus börjar vandra i ljuset. För en del slutar den vandlingen ganska fort. De överrumplas av en kort attack från den Onde och avfaller direkt. De är sådana som Jesus i liknelsen om den fyrahanda sädesåkern (Matt. 13) liknar vid stengrunden eller klippmarken som säden faller på. De rörs av en god predikan och tar glatt till sig Ordet, men låter det inte slå rot ordentligt. Tecknet på det är att de vid minsta obehag för sin tros skull avfaller. Den onde anden är kvickt där och viskar i deras öron: ”Du ser vad som händer när du tar din kristendom på för stort allvar? Du får problem, du blir utstött, isolerad och föraktad av många. Var försiktig och bind inte upp dig: du kan råka illa ut!” Och snart är tron och bekännelsen till Jesus borta. Så var det för de rådsherrar som nämns i slutet av vår text. Många av dem hade börjat tro på Jesus. Men det står: ”för fariséernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli utstötta ur synagogan”. De blev rädda för konsekvenserna och höll därför tyst. ”De ville hellre bli ärade av människor än av Gud”, säger Johannes. Mörkret begärde dem – och fick dem. Så har det gått för många.

Men mörkret begär inte bara dem som är nybörjare i tron, utan också dem som varit kristna länge, sådana som kanske alltifrån barnsben vuxit upp med Guds Ord och fått en god kristen fostran. Där har de onda makterna det lite besvärligare och får tillgripa en mer långsiktig metod. Satan använder sig i regel av en trestegsmetod. Först vill han få oss att ifrågasätta Guds Ord. Därför sår han nu och då ut små korn av tvivel på Guds Ord och på att det som sägs där skulle vara den enda rätta sanningen. Nästa steg är att locka oss med världen och dess fria sätt att leva. Han försöker successivt att få oss att uppleva vår kristna tro som en tvångströja som någon har pressat på oss. Han väcker längtan hos oss att vara som de flesta andra. Det sista avgörande steget han vill få oss att ta är att medvetet hänge oss åt synder av olika slag utan att göra bot och bättring, först enstaka gånger sedan som en vana. Detta lurar han oss till med världens moderna tolkning av de Tio buden där nästa alla synder med undantag av lögn och mord har förvandlats till dygder, till något normalt och t.o.m. livsbejakande. När han lyckas med det sista steget, brukar man sluta läsa sin Bibeln, be och gå i kyrkan. Man tycker att det ger inget. Men sanningen är nog den att det inte går ihop med det liv man lever. Allt detta sker ofta i små, nästan omärkliga steg. Den som brukar segla vet att bara en liten kursändring längre fram får stora utslag och gör att man kommer helt fel. De små stegen och kursändringarna leder till sist att man tar farväl av den kristna tro man vuxit upp i. Och när det sker är Satan mycket nöjd: han har lyckats med sin långsiktiga strategi och återerövrat en döpt och troende själ, fört den från ljus till mörker.

Det är ganska vanligt att de som lämnar Jesus och tron svartmålar de kristna sammanhang som man har lämnat och pekar på alla möjliga fel och brister hos kristna. Man vill försvara sin egen ”frigörelse” på det sättet. Men argumentet att kristna är så usla kristna är dåligt. Det är för det mesta bara ett tecken på att man förlorat själva hjärtat i den kristna tron, nämligen evangeliet om riket som Jesus predikade. Det riket var ju inte ett rike för de färdiga och fullkomliga, utan för syndare som plågades av att leva i mörkret. Genom tron på syndernas förlåtelse förde han dem från mörkrets rike in i ljusets. De blev ljusets barn som ägde förlåtelsens frid i sina hjärtan och gladde sig över att få leva i Guds ljus. Men det betydde inte att de blev fullkomliga och syndfria människor i ett nu.

Hos ljusets barn finns många skavanker och bedrövliga syndafall. Det gör Bibeln ingen hemlighet av. Den talar öppet om de frommas syndafall, om Jakob som ljög för sin far och lurade sin bror, om kung David som föll i äktenskapsbrott, och om Petrus som av fruktan för människor förnekade Jesus osv. Vi ser också att de flesta av aposteln Paulus brev är riktade till församlingar med problem, ofta stora problem. Hela tiden fick apostlarna lov att förmana de kristna, som på olika sätt höll på att spåra ur, både i läran och i livet. Det var en ständig kamp mot Satan som var ute efter ljusets barn. Han utnyttjade skickligt den inteckning han fortfarande hade i deras natur: köttet eller den gamla, syndiga människan. Han eggade den till att starta gräl och bråk om än det ena än det andra. Paulus fick ta i ordentligt t.ex. mot de kristna i Korint och förmana dem med skarpa ord att inte fira högtid, som han säger, ”med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg” (1 Kor. 5:8).

Bibel förskönar inte utan ger realistisk blid av de första kristna. De hade samma kamp som vi att kämpa mot synden och mot de onda andemakterna som ständigt ville föra oss från ljus till mörker. Det som utmärker kristna är inte att de aldrig faller i synd – det gör de ofta – utan att de inte blir liggande kvar. De älskar inte mörkret, utan hatar det och flyr därför till ljuset, till Kristus. Därmed är vi inne på vår texts huvudbudskap som det är så viktigt att hålla fast vid i kampen mot de onda makterna.

2. Tron på Jesus för oss alltid från mörker till ljus

När vi faller i synd, när vi tvivlar och otrons onda andar härjar och sliter i oss, gäller det söka sig till ljuset och gripa tag i dess löften. Jesus säger: ”Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12). Ljuset är alltid starkare än mörkret. Där ljuset lyser, där drivs alltid mörkret bort.

I versarna strax före vår predikotext säger Jesus till folket: ”Nu går en dom över denna världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (Joh. 12:31-32). Jesus upphöjdes på två sätt. Först upphöjdes han på korset för att bära och försona våra synder. Sedan – efter sin uppståndelse och himmelsfärd – upphöjdes han till platsen på Faderns högra sida i himmelen. Därifrån verkar han för att i kraft av sin fullbordade försoning dra alla till sig.

Detta dragande sker genom evangeliet, som Jesus har gett kyrkan befallning att predika. I Bibeln beskrivs omvändelsen på olika sätt, bl.a. som en omvändelse från mörker till ljus. Gud har kallat oss ”från mörkret till sitt underbara ljus”, säger aposteln Petrus (1 Petr. 2:9). När den forne kristendomsfienden Saulus mötte Jesus i ett ljussken på vägen till Damaskus, blev han omvänd: han såg sin synd och fick nåd att tro evangelium. Han blev sedan kallad att vara hedningarnas apostel. Jesus sade till honom: ”du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Guds.” (Apg. 26:18).

Det är just detta som vi ständigt behöver under vandringen: öppnade ögon som ser ljuset från Kristus och dras till det. Satan vill binda oss i synd och låta mörkrets oerhörda gravitationskraft suga oss ner i den onda andevärldens svarta hål. Motkraften heter förlåtelse, rättfärdiggörelse av nåd. När ingen synd finns, när Gud tar bort våra synder och gör oss rättfärdiga i Kristus, upphävs det svarta hålets allt uppslukande kraft och vi stiger upp mot ljuset rike. Tron på Jesus övervinner alltid mörkrets fruktansvärda sug. Evangeliet är ”en Guds kraft (grek. dýnamis) som frälser var och en som tror” (Rom. 1:16), säger aposteln Paulus. Det för oss från mörker till ljus – alltid. Därför blir slutordet i dagens predikan detta:

3. Låt oss vandra i ljuset medan vi har det!

När Jesus sade till judarna: ”Vandra medan ni har ljuset … Tro på ljuset medan ni har ljuset”, låg det en varning i dessa ord. Snart skulle han upphöra att tala till dem, gå bort och dölja sig. Det gällde för dem att ta vara på ljuset, medan det var tillgängligt och medan ännu kallelsen till omvändelse och tro ännu ljöd. Vi har ingen garanti att det frälsande Ordet alltid är tillgängligt. Gud kan tystna. Nådens tid slutar inte alltid med döden. Den kan vara slut redan medan vi lever.

Vår text innehåller ett allvarligt avsnitt som vi – även vi som predikar – frestas att gå förbi, därför att det ger obehagliga känslor och väcker svåra frågor. Det är profetian hos Jesaja som Johannes anför som förklaring till att så många i Israel inte ville tro på Jesus. Ja, Johannes säger t.o.m. att de inte kunde tro. Varför kunde de inte det? Därför att Gud hade förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, ”så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig”. Det låter ju förskräckligt. Hur kan Gud göra något sådant? Ville han inte att de skulle omvända sig?

Det är viktigt att läsa rätt och förstå vad detta och liknande ställen i Bibeln säger. Det är inte alls så, att Gud i förväg godtyckligt har bestämt att vissa människor skall han förblinda och förstocka, och vissa skall han frälsa. Tvärtom är Guds allmänna frälsningsvilja mycket tydligt och kraftigt uppenbarad i Skriften, både i GT och NT. I Hesekiels bok står det: ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva.” I NT står det klart och tydligt: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). Lika klart sägs det att Jesus dog för alla. Han upphöjdes, som vi nyss hörde, för att dra alla till sig. Detta är en omistlig del av det heliga evangeliet.

Ändå är det sant att Gud kan förblinda och förstocka människor, så att de inte kan tro. Men då skall vi komma ihåg, att när detta sker så sker det alltid som en följd av att en människa först har förhärdat sig själv. När hon upprepade gånger ringaktar och förkastar Guds kallelse, slår undan hans frälsande hand och envist blundar för ljuset, så kan hon bli så förhärdad att hon inte längre kan bli omvänd. Inget av vad Gud säger, vare sig lagens strängaste ord eller evangeliets ljuvligaste ord, gör då något som helst intryck på henne. Då har man drabbats av straffdomen att bli förblindad och förstockad av Gud. Då är allt hopp ute.

Vi skall dock komma ihåg att bibelställen som dessa är skrivna som varningar till oss. De står där främst för att vi skall pröva oss själva, inte för att vi skall spekulera om andra. Håller mörkret på att dra dig bort från Jesus och vandringen i ljuset, måste du vakna upp, förskräckas över vilka konsekvenser det får och göra bot. Du måste låta Ordets ljus falla över ditt liv igen och låta det avslöja din otro, ditt slarv med ditt böne- och gudstjänstliv, dina eftergifter mot de onda andemakterna eller annat som plågar dig och driva dig till Kristus med det helande ljuset som renar dig från all synd och av nåd gör dig till ljusets barn.

Till oss alla säger Jesus i dag med stor och innerlig kärlek: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” Amen.

S Bergman

[^]