[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

5 sönd. i Fastan

TEXT: Joh. 11:47-57


Försoningens hemlighet

I dag – på den söndag som inleder passionstiden, fastetidens två sista veckor, och har ordet ”Försonaren” som överskrift – skall vi tala om försoningens hemlighet.

1.  Alla har behov av försoning

Försoning är ett allmänmänskligt behov. Den innebär att ett dåligt förhållande mellan två parter blir bra igen. Fientliga relationer mellan människor och mellan folk är inget ovanligt på vår arma jord. Just därför finns det alltid ett allmänt behov av fred och försoning.

Det är inte roligt att ha fiender. Det är påfrestande i längden att gå och se snett på andra och försöka undvika dem. Om vi tänker på enskilda människor, så innebär försoning att två som inte står på god fot med varandra pratar ut och ber varandra om förlåtelse. Man brukar också räcka varandra handen som ett tecken på försoning, på att man nu är vänner igen.

Många längtar efter försoning och förbättrade relationer med andra. Fast ibland händer det att man har sårat och kränkt varandra så djupt och fastnar så hårt i hat, att alla tankar på försoning kvävs. Det är lätt att förstöra relationer till andra. Det kan gå så fort och ske bara med några få elaka ord. Men det kan ta mycket lång tid att åter vinna förtroende från en sårad människa. ”En kränkt broder är svårare at vinna än en befäst stad”, står det i Ords. 18:19. Försoning mellan två människor är ofta en mycket svår sak.

Bibeln lär oss att också Gud och människor blivit fiender. Det är en följd av syndafallet. Därför är försoning med Gud något som alla behöver – ja, det finns inget som vi behöver så mycket som försoning med Gud. Förhållandet till Gud har alltid varit problematiskt för människor som lever i syndens värld. Vem är han? Vad vill han? Hur skall jag förhålla mig till honom? Alla offer som förekommer i olika religioner är tecken på osäkerheten om vad Gud kräver på behov av att på något sätt hålla sig väl med honom. Religiösa människor offrar, de vill betala av på sin skuld och försöker med magiska riter och gärningar av olika slag att blidka Gud och få honom välvilligt inställd.

Människans behov av försoning med Gud har kommit till uttryck särskilt starkt hos ett folk, nämligen Israels folk. Där blev man genom alla renings- och offerföreskrifter som var påbjudna i Mose lag ständigt och plågsamt påmind om sin stora synd och det stora avståndet till Gud, den Helige och Upphöjde. Och man var väl medveten om att utan skuld- och försoningsoffer kunde ingen nalkas Gud. Utan blod fanns ingen försoning, ingen förlåtelse (jfr Hebr. 9:22).

Behovet av försoning fick sitt främsta uttryck i firandet av den stora försoningsdagen, jom kippur, varje år i oktober månad (3 Mos. 16). Den firas av judarna än i dag. Tusentals människor samlades denna dag kring templet och trängdes inne på förgårdarna. Två bockar fördes fram. Det drogs lott om dem: ”en lott för Herren och en för att skaffa bort synden”, eller för ”Asasel”, ”den bortskaffande”, som man sade (3 Mos. 16:8). Det blev alldeles tyst, när översteprästen slaktade den första av de två bockarna och sedan samlade upp blodet i en skål. Han lyfte upp den och skred in i det allra heligaste, in bakom förlåten. Dit in fick bara en överstepräst gå, och det fick bara ske på den stora försoningsdagen. Därinne stänkte han blodet på locket till arken till försoning för folkets alla synder. I arken förvarades från början stentavlorna med Guds bud (arken försvann i samband med den babyloniska fångenskapen under 500-talet f. Kr. och har aldrig återfunnits). Locket med två änglar, alltsammans gjort av rent guld, kallades nådastolen. Arken var ett tecken på att folket behövde försoning för sina synder mot Guds heliga bud. Nådastolen var försoningens plats.

Vad det stänkta försoningsblodet innebar åskådliggjordes sedan med en mycket märklig ceremoni med den andra bocken, Asasel, syndabocken. Den fördes fram till översteprästen som lade sina händer på den, bekände över den alla Israels barns synder och sedan skickades den ut i öknen. ”Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken”, står det i föreskrifterna (3 Mos. 16:22). Synden och skulden lades således på bocken och fördes bort av den. Detta blev för folket en stark predikan om försoningens hemlighet.

Alla behöver vi försoning, få frid med Gud. Vem behöver inte få sin synd och skuld bortförd och sänd all världens väg? Men hur skall det gå till? Inte kan väl en bock föra bort dem? Nej, det är sant. Ceremonierna i GT var symboliska. ”Det är omöjligt att blodet av tjurar och bockar skulle kunna utplåna synder”, står det i Hebr. 10:4. Men offren och ceremonierna hade ändå en stor uppgift, nämligen att påminna om och förebilda det stora offret som en gång skulle komma. Det var detta som Johannes Döparen anspelade på, när han pekade på Jesus och sade: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd.” Jesus var det riktiga offerlammet. Han var den verklige Asasel, syndabocken. Därför säger vi för det andra i dag:

2.  Kristus på korset är försoningens hemlighet

Översteprästen Kaifas ord i vår text till de oroliga medlemmarna av Stora rådet beskriver – fast han själv var omedveten om det – på ett fint sätt den gudomliga försoningens hemlighet. Han sade: ”Det är bättre att en ensam dör för folket än att hela folket förgås.” Kaifas menade att det var bättre att avrätta orosstiftaren Jesus än att han fick förvilla hela folket och störta landet i fördärv. Han förstod inte att hans ord egentligen hade en helt annan innebörd, och att det var Gud som lagt dessa profetiska ord i hans mun. Det var sant, att Jesus, Guds Son, skulle dö för folket, till stor välsignelse och räddning inte bara för dem utan för alla människor i hela världen.

Det finns en bok i Nya testamentet som underbart djupt och fint visar hur Kristus som överstepräst och offer är uppfyllelsen av den gammaltestamentliga försoningsdagen. Det är Hebréerbrevet. Den framställer i några kapitel Jesus som den store översteprästen, förebildad av översteprästämbetet i GT. Men han är en märklig överstepräst, som skiljer sig från de andra översteprästerna. Han offrar inte bockar och kalvar, utan sig själv. I Hebréerbrevet finns det nyckelordet som återkommer gång på gång. Det är ordet ”bättre”. Med Kristus har vi ett bättre förbund, bättre offer, bättre löften och ett bättre hopp. Verkligheten är långt bättre än förebilderna och symbolerna.

I Hebréerbrevet läser vi att Kristus gick ”en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). ”En gång för alla” är ord som flera gånger återkommer i Hebréerbrevet. Jesus var inte som översteprästerna i Gamla förbundet, som var tvungna att upprepa offren. Hans offer var ett fullkomligt offer, en fullkomlig försoning med full betalning för alla synder, en gång för alla. ”En sådan överstepräst var det vi behövde”, står det (Hebr. 7:26).

Under Fastan följer vi Jesus steg för steg på offrets väg. Han går den tunga vägen upp till Jerusalem, upp till Golgata kors för att bli ”Guds rena Lamm oskyldig På korset för oss slaktad”. Han är bocken för Asasel, syndabocken, på vilken all världen synd läggs och förs bort.

Försoningen hemlighet är det ställföreträdande lidandet, att en dör för alla. ”Vi tänker så här: En dog för alla, alltså dog alla”, säger aposteln Paulus (2 Kor. 5:14). Jesus, inte vi, har betalat för våra synder. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens”, säger aposteln Johannes (1 Joh. 2:2). ”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron” säger Paulus i Rom. 3:25 (Folkbibeln) med tydlig anspelning på locket över arken. Hans försoning övertäcker fullständigt alla våra synder mot Guds bud. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras synder” (2 Kor. 5:19).

Här går nu den stora skiljelinjen mellan kristendomen och alla andra religioner. Båda har behov av försoning. Båda talar om försoning. Både har offer. Men sedan upphör alla likheter. De andra religionerna, som alla är mer eller mindre hårda kravreligioner, handlar det om människors strävan uppåt, om människors offer, om människors gärningar, deras förtvivlade försoningsförsök. I kristendomen, som har sitt namn av Kristus, möter vi däremot den nedstigande Guden som i oändlig kärlek offrar sig och dör för människornas synder. Kristendomen är den gudomliga kärlekens, det gudomliga, självutgivande offrets religion: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son…” (Joh. 3:16). Något sådant finns inte i någon annan religion. Jesus och Skriften avslöjar en hemlighet som inget mänskligt förnuft själv kan komma fram till, nämligen att Gud själv är försonaren och försoningen för våra synder.

I vår text ser vi också hur märkligt Gud går tillväga för att genomföra sitt beslut om försoning. Han förverkligar försoningens hemlighet med sina fiender som redskap. Kaifas säger ord vars egentliga mening han inte fattar. Han och Stora rådet var, som det står, ”beslutna att döda honom”. De utfärdar ”ett påbud, att den som visste var han (Jesus) fanns skulle meddela det”. De fäller senare fäller den mest orättvisa och orättfärdiga dom som kan tänkas. De gör sig skyldiga till justitiemord och dömer en oskyldig, en som bara gjort gott, till döden. Judas förråder sin Mästare. Pilatus skickar av politiska skäl och av rädsla för folket en Jesus, som han innerst inne vet är oskyldig, i döden. Hedniska soldater griper Jesus, torterar honom grymt och naglar honom med kraftiga hammarslag fast på korset och reser det. Allt ser ut som om fienderna och ondskan segrar. Men mitt i detta smutsiga spel utför Gud försoningens verk. Han tvingar djävulska rådslag att tjäna den gudomliga frälsningplanen. Så har det ofta varit i Guds rikes historia. Vad som nu här sker är att den store översteprästen lugnt, stilla och målmedvetet skrider fram till Golgata altare. Han dör inte av misstag. Han gör det för att han ville det. Om sitt liv säger han när han talar om sig själv som den gode herden: ”Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja” (Joh. 10:18). Han bär fram sig själv som ett heligt offer.

Så är Kristus på korset försoningens hemlighet. Till sist:

3.  Denna försoning måste tas emot

”Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket, utan också för att samla Guds kringspridda barn till ett”, sägs det i vår text. Det betyder att Kristi försoning inte var till bara för judafolket. Den var till för alla folk ur vilka Gud vill samla en stor skara av troende till att bli ett, bli en enda kyrka av Guds barn som följer den gode herden. ”Jag har också andra får, som inte kommer ur denna fållan”, sade Jesus vid ett annat tillfälle, ”Även dem måste jag visa vägen, och de kommer att höra min röst. Så skall det bli en hjord och en herde” (Joh. 10:16).

Försoningen, fullbordad en gång för alla, måste tas emot av var och en. Först då blir den till någon nytta. Därför säger aposteln efter att ha talat Guds försoningsverk: ”Vi ber på Kristi vägnar: Låt er försonas med Gud!” (2 Kor. 5:20).

Det är ropet från Försonaren Kristus som vi hör i Ordet och sakramentet varje söndag: ”Låt er försonas med Gud!” Han räcker oss försoningens hand och erbjuder oss förlåtelsen och stora friden med Gud. Ingen kan någonsin bli frälst och vara Guds barn som avvisar den handen.

När vi anfäktas och plågas av våra synder, skall vi med Luther ställa oss frågan: Var är mina synder, var ligger dom? På Kristus eller på mig? De ligger på honom som lider och plågas på korset. Hade de lagts på oss hade vi krossats och gått under för evigt. Men nu lades de inte på oss, utan på honom, försonaren, som i vårt ställe bar dem, sonade och utplånade dem helt.

Tror vi detta har försoningens hemlighet nått sitt mål: att vi låter oss försonas med Gud och börjar älska honom som så högt har älskat oss. Amen.

S Bergman

[^]