Linnebindlarnas märkliga budskap

I dag möts vi av det glada påskbudskapet att Kristus är uppstånden. Vår predikotext består av aposteln Johannes berättelse om denna väldiga händelse. Han skrev sitt evangelium efter de andra tre evangelisterna. Hans evangelium utmärks bl.a. av att det kompletterar de övriga evangelierna. Han bryr sig inte om att upprepa allt vad de har sagt och som redan var väl känt. Han tar i stället fasta på saker som de andra inte nämnt eller bara nämnt helt kort. Så är det också i hans berättelse om uppståndelsen. Han nämner en sak som gjorde alldeles särskilt starkt intryck på honom när han och Petrus undersökte graven på påskmorgonen, något som gjorde att ”han såg och trodde”. Vad var det? Det var linnebindlarna som Jesu döda kropp hade lindats med vid begravningen.

1. Linnebindlarna vittnar om uppståndelsens faktum

Låt oss ta det från början. När Maria från Magdala tidigt på morgonen tillsammans med några andra kvinnor närmade sig graven för att lägga dit välluktande kryddor, såg hon att stenen för gravöppningen var rullad åt sidan. Något måste ha hänt. Hon vänder genast om och rusar iväg till Petrus och Johannes för att berätta att något oroande hänt vid graven. Med andan i halsen kommer hon fram till dem och säger: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Hon hade ingen annan förklaring. Hon hade ju inte fått höra vad de andra kvinnorna vid graven fick höra av ängeln: ”Han är uppstånden, han är inte här” (Mark. 16:6).

De båda lärjungarna rusar så fort de kan till graven. Det är inte vanligt med språngmarsch till gravar. Dit brukar man i regel gå med tunga och dröjande steg. Men här gick det undan! Johannes, som var yngst, kommer först fram. Han lutar sig in, ser linnebindlarna ligga på den uthuggna klipphyllan och slås genast av att det var något märkligt med dem. Han stannar upp och grubblar intensivt på vad han sett. När Petrus kommer fram, går han genast in i graven och ser sig omkring. Också han lägger märke till linnebindlarna men verkar inte fatta någonting. Nu går också Johannes in och undersöker bindlarna närmare. Och i ett slag blir han helt övertygad. Ett oerhört under hade skett: Jesus måste ha uppstått från de döda! Här var det definitivt inte fråga om något gravrov, som Maria Magdalena trodde: Inga hade varit där och fört bort kroppen. Det var helt uteslutet.

Hur kunde Johannes vara så säker på det? Jo, när han såg bindlarna, så såg han att de inte var sönderslitna. De var inte upplindade och låg i en oordnad hög (Varför skulle för övrigt någon som ville stjäla kroppen bry sig om att ta av bindlarna?). De låg där helt intakta och orörda på den plats där Jesus legat. Men – det fanns ingen kropp i dem!

Låt oss gå tillbaka till långfredagsaftonen och svepningen av Jesu kropp. Josef från Arimatea, en rik rådsherre och Jesu lärjunge i hemlighet, fick tillåtelse av Pilatus att ta ner Jesus från korset. Han gjorde det och svepte den i ett rent linnetyg och förde den till graven. Det berättar de andra evangelisterna om, men det är bara Johannes som nämner att kroppen lindades. Han skriver: ”De tog kroppen och lindade den med linnebindlar tillsammans med välluktande oljor enligt begravningsseden bland judar” (Joh. 19:40). Han nämner också att Nikodemus, även han rådsherre och hemlig lärjunge till Jesus, hade tagit med sig närmare 30 kg myrra och aloe, en doftande salva, som lades mellan bindlarna när kroppen lindades. När bindlarna torkade blev de som ett skal kring kroppen. Det var detta skal, förmodligen ännu mjukt och lite ihopsjunket, som Johannes såg och som gjorde honom helt övertygad om att ett häpnadsväckande under hade skett. Duken som hade täckt ansiktet var snyggt hopvikt och lagd vid sidan. Men det fanns inget ansikte i öppningen. Det var tomt. Liksom stenen för graven var bortrullad av en Herrens ängel (Matt. 28:2) inte för att Kristus skulle kunna komma ut, utan för att alla skulle kunna komma in och se vad som hänt, så var duken var borttagen för att visa undret att höljet var tomt.

Här var det inte som när Lasarus uppväcktes. När Jesus befallde honom att komma ut ur graven, kom han ut, står det, ”med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk” (Joh. 11:44). Lasarus gick inte igenom några bindlar utan Jesus sade åt dem som stod där att befria honom från dem. Men i Jesu egen grav såg Johannes linnebindlarna ligga kvar helt intakta. Och följden av detta som han såg var att han trodde. Ingen kunde ha burit bort kroppen. Jesus måste ha passerat genom bindlarna. Mästaren levde!

Och visst var det så! Inga bindlar och ingen stor sten som täckte gravöppningen kunde hindra den Uppståndne att resa sig och gå ut någon gång under natten. I kraft av sin gudom går han med sin mänskliga kropp rakt igenom bindlar och sten.

Det var således linnebindlarnas tydliga språk som först övertygade Johannes om att Kristus verkligen hade uppstått från de döda. Ännu bryter inte något stort påskjubel fram inom honom. Han är närmast förstummad. Både han och Petrus går därifrån, djupt skakade. Men deras slutsats var klar.

På kvällen samma dag får de härlig bekräftelse på att de hade dragit den rätta slutsatsen av vad de hade sett. Alla lärjungarna, utom Tomas, var samlade bakom stängda dörrar. Men inga dörrar hindrar den Uppståndne. Plötsligt står han där, visar sina händer och sin sida och säger: ”Frid vare med er.” Och det står: ”lärjungarna blev glada när de såg Herren” (Joh. 20:20). Först nu bröt det stora påskjublet fram.

Och sedan fick alla apostlarna flera gånger – vid minst nio tillfällen – möta Jesus själv. De fick se honom, höra honom, ta på honom, och t.o.m. äta tillsammans med honom. Johannes betonar mycket starkt ögonens vittnesbörd i sina skrifter. ”Det vi har sett med egna ögon, det våra blickar vilade på och våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi talar”, skriver han i 1 Joh. 1:1.

Påsken bygger således inte på något starkt önsketänkande av fromma, överhettade hjärnor som gjorde att man såg vad man ville se. Ingen av lärjungarna väntade sig att Jesus skulle uppstå – vilket de borde ha gjort, eftersom Jesus flera gånger förutsagt det. De trodde inte att det skulle ske i bokstavlig mening. Lukas säger, att när apostlarna nåddes av de första rapporterna från kvinnorna om den tomma graven och änglabudskapet om uppståndelsen (Mark. 16:6), så skakade de på huvudet. De såg det ”som tomt prat, och de trodde inte på dem”, skriver Lukas (Luk. 24:11). De ville ha fakta och säkra bevis innan de trodde.

Just detta att apostlarna var så tröga att tro utan att först ha handfasta bevis, talar starkt för att det inte var fråga om något påhittat bedrägeri från deras sida. Deras vittnesbörd bär på allt sätt sanningens prägel. Det finns inget skäl att betvivla deras vittnesbörd om uppståndelsen som ett historiskt faktum. Men vi får inte stanna med det.

Man är inte kristen bara för att man blir övertygad om att händelser som Bibeln berättar om verkligen inträffat. Linnebindlarna fick Johannes att tro på uppståndelsens faktum. Men man kan tro på det, liksom på Jesu existens, att han levde, gjorde märkliga ting, dog och uppstod utan att det tränger in i hjärtat och blir till en levande, glad, frigörande och frälsande tro som förändrar livet. Kristendomen bygger på historiska händelser. Det är viktigt och sant. Men det räcker inte med att hålla dem för sanna. Vi måste också tro vad Gud säger om dessa händelser, varför de skett och vad han vill med dem.

2. Skriften ger oss uppståndelsens mening

Det står i vår text om Petrus och Johannes, att de ”ännu inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda”. Det är Johannes som här i efterhand öppet bekänner deras blindhet och tröghet att tro på Skriftens ord. Men efter uppståndelsen kom de ihåg vad Jesus sagt, nämligen att allt som var skrivet av profeterna om Människosonen, inklusive uppståndelsen, skulle gå i uppfyllelse (Luk. 18:31). Nu gick det upp ett ljus för dem och bitarna föll på plats.

Nu kom de att tänka på vad som hände med profeten Jona och Jesu utläggning av det: ”Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter” (Matt. 12:40).

Nu förstod de vad profeten Jesaja skrev om Messias. Han blev inte bara ”genomborrad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull” (Jes. 53:5). Det stod också att denne lidande tjänare skulle ”länge leva”, och att Herrens vilja skulle ha framgång genom honom (Jes. 53:10).

Nu fick den lidande Jobs ord – ”Jag vet att min återlösare lever” (Job 19:25) – en ny dimension. Nu tänkte de på vad profeten Hosea sagt: ”Han skall om två dagar på nytt göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss uppstå” (Hos. 6:2). Det var precis så de kände sig, uppståndna med Kristus på tredje dagen!

Nu öppnade den Uppståndne deras ögon för Skriftens många profetior, precis som han gjorde med Emmausvandrarna. Messias ”måste” lida allt detta ”för att gå in i sin härlighet” (Luk. 24:26).

Både till korset och till uppståndelsen har Gud knutit ett budskap av största betydelse för oss. Det är ett budskap som handlar om synd och straff, om att Gud är en helig och rättfärdig Gud, som kräver att all synd måste straffas och sonas. Men det handlar också om att Gud är kärleken som sände sin Son för att sona människornas synder och föra dem tillbaka till det sanna livet.

Tänk nu om allt bara hade stannat vid detta att Jesus dog och lades i en grav! Och sen inget mer. Då hade Jesu död bara varit en sorglig och djupt tragisk död, utan betydelse för vår frälsning. Jesus hade slukats av döden och djävulen och ondskan hade vunnit. Då hade den kristna tron bara varit ett bedrägeri – precis som så många i dag påstår att den är. Då hade vi, som aposteln säger, varit kvar i våra synder, eftersom ingen försoning skett. Då hade vi, som aposteln Paulus säger, varit ”de mest beklagansvärda av alla människor” (1 Kor. 15:17, 19).

Men vi behöver inte leva i skuggan av ett misslyckat långfredagsoffer. Jesus lever! Han som under stor plåga bar våra synder ”i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr. 2:24) och smakade deras lön, som är döden, han bär dem inte längre. Hans döda och sargade kropp ligger inte i någon grav. Den är helad och lever. När Gud på tredje dagen rättfärdiggör honom, frikänns han från alla våra synder, därför att försonat dem helt och fullt. Då sker uppståndelsen: Jesus går fri, stark och mäktig och ut ur graven som segrare över synden, döden och djävulen.

Han ”måste uppstå från de döda”, som det står i vår text. Döden kan inte behålla den rättfärdige, den som är utan synd. Så är alla våra synder i den Uppståndne besegrade, borta och begravda för alltid. Han uppstår med syndernas förlåtelse för hela världen. Detta är påskens härliga evangelium.

3. I tro på påskens evangelium blir vi rättfärdiggjorda

Jesus ”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”, säger aposteln (Rom. 4:25), dvs. för att vi skall tro att hans rättfärdighet är vår rättfärdighet, att hans liv är vårt liv, att hans seger över död och helvete är vår seger. Det är detta allt går ut på ut: att vi skall tro på Guds väldiga gärningar och genom tron bli Guds barn. Får nu Guds Ande upplysa oss om vår stora synd och driva oss till tro på påskens evangelium, så lever vi inte längre kvar i våra synder, vi hör inte till ”de mest beklagansvärda av alla människor” – sådana som lever utan hopp och Gud i världen. Vi hör till dem som Herren själv prisar evigt saliga. Låt oss därför öppna våra hjärtan för påskens härliga evangelium och låta det fylla oss med de levandes mod.

”Därefter vände lärjungarna tillbaka hem.” Med de orden slutar vår text. Må också vi gå hem denna påskdag styrkta av linnebindlarnas budskap och av Skriftens ord om påskens evangelium, så att vi glada tror att Jesus lever, står upp ur synden och lever för Gud, lever den nya skapelsens liv som ingen död kan sätta punkt för. Amen.

S Bergman

[^]