Var vi möter den Uppståndne

Vår text är en direkt fortsättning på Påskdagens predikotext. Den handlade om Johannes och Petrus besök vid Jesu grav efter att Maria Magdalena kommit till dem och berättat att något oroväckande hänt där.

Men vad hände med Maria? Det handlar dagens text om. Johannes är ensam om att berätta det i sitt evangelium. Det är ytterligare ett exempel på hur han kompletterar de andra evangelisterna. När Maria så småningom kom tillbaka till graven, hade Johannes och Petrus redan gått därifrån. Och nu står hon där ensam och gråter. Men hennes förtvivlan och sorg vänds snart i stor glädje. Hon blir en av de första som får möta den Uppståndne själv. Det ger oss i dag anledning att tala om var vi, som lever nu, finner den Uppståndne.

1. Likt Maria möter vi inte Jesus i graven

Graven är tom. Vi vet inte med hundraprocentig säkerhet vilken grav som var Jesu. Kanske det är den tomma klippgrav nära Golgata som den engelske generalen Gordon i slutet av 1800-talet pekade ut som Jesu grav, eller kanske är den där Den heliga gravens kyrka ligger i Jerusalem. Men en sak vet vi: graven är tom.

Den slutsats Maria Magdalena drog, när hon såg att något hänt vid graven hörde vi i går: ”De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Hennes förnuft sade henne att det måste röra sig om ett gravrov. Hon var ledsen och upprörd. Det var ingen ände på hennes sorg och förtvivlan. Först hade hennes älskade Mästare gripits, torterats och dödats på det mest grymma och bestialiska sätt. Och nu fick inte ens hans sargade kropp vila i frid i graven och vara föremål för hennes och de andra kvinnornas kärleksfulla omsorg och vördnad. Graven var tom! Det kunde bara betyda en sak: gravskändare hade varit i farten. Det kändes bittert.

När Maria gråtande tittar in i graven, upptäckte hon att den inte var helt tom. Två vitklädda änglar stod på var sin sida om den stenbädd Jesu kropp hade vilat på. De frågar henne: ”Kvinna, varför gråter du?” Det är som ville de säga: Maria, förstår du inte att vid denna grav passar det sig inte alls att sörja och gråta! Här har hänt något som ger dig och hela världen anledning att jubla och vara glad. Vid andra gravar må du gråta, Maria, men inte här!

Men Maria förstår fortfarande ingenting, utan hon drar sin egen teori igen: ”De har tagit bort min herre, och jag vet inte var de lagt honom.” Samtidigt märker hon att någon står bakom henne och hon vänder sig om. Det är Jesus, men hon känner inte igen honom. Också han frågar ”Kvinna, varför gråter du”? Kanske var det inte fienderna som tagit bort kroppen, utan den här mannen som förmodligen skötte trädgården där gravarna låg, tänkte hon och frågade: ”Är det du som burit bort honom, så säg mig var du lagt honom, så skall jag ta hand om honom.” För henne handlar det hela tiden om en död kropp. Jesus själv var borta för alltid. Något annat kunde hon inte tänka sig. Denna blockering eller låsta uppfattning kan vara en förklaring till att hon inte kände igen den uppståndne Jesus, utan tror att det är trädgårdsmästaren.

Men sedan händer något som ibland har beskrivits som en av världslitteraturens största igenkänningsscener, mästerligt framställd med några få ord. Jesus ser på henne och säger: ”Maria” – med samma tonfall som han gjort så många gånger förr. Det går som en stöt igenom henne, hennes ögon vidgas och hon känner plötsligt igen Jesus. Rösten som hon trodde hade tystnat för alltid ljöd igen. Och nu väller påskens stora häpnad, förundran och glädje in över henne. Helt överväldigad utropar hon: ”Rabbuni!”, Min Mästare!

Vi gör ofta som Maria: suckar och sörjer, fast det egentligen inte finns någon anledning att sörja. Vi låter vårt eget förnuft begränsa Guds möjligheter, ser inte att för honom är allt möjligt. Därför känner vi inte igen Herren när vi drabbas av sorger och motgångar, tror att han tagit sin hand ifrån oss eller rentav straffar oss. Vi blir likt Maria låsta och förblindade av våra egna förutfattade meningar.

Men Herren överger aldrig de sina. Jesus lever och är försoningen för våra synder. Därom vittnar de två änglarna som stod på var sin ände av platsen där Jesus legat. De står som två ljus kring ett altare – ett stenaltare som vittnar om uppståndelse och seger över synden, döden och alla syndafallets följder. Dessa änglar påminner om de två keruberna av drivet guld som böjde sina vingar över locket på förbundsarken, den som kallades ”nådastolen” (2 Mos. 25:18) och stod inne i det allra heligaste i templet. På nådastolen stänkte översteprästen på den stora försoningsdagen offerblod till försoning för folkets synder. Arken innehöll de två lagtavlorna med de tio buden med sina heliga krav på kärlek till Gud över allting och osjälvisk kärlek till nästan. Det var dessa bud som Israels folk så flitigt bröt mot och som vi alla har brutit mot. De dömer oss till döden: ”Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen”, står det i Påskdagens epistel (1 Kor. 15:56).

På påskmorgonen står två levande keruber vid nya förbundets nådastol: den tomma gravbädden. Denna plats med de tomma linnebindlarna är en helig plats som vittnar om seger över synden och döden. Därför står Guds änglar där. Detta altare vittnar också om att nu är det slut med alla ständigt upprepade offer i Gamla förbundet som predikar om att all synd måste sonas. Det vittnar om att Guds Sons offer på Golgata, är det stora offret en gång för alla. Genom att låta Jesus uppstå förklarar Gud för hela världen att detta offer är fullkomligt. Jesus dog som en syndare för våra synders skull, men han uppstod rättfärdig utan några synder. Allt har han försonat. Just därför kan döden inte behålla honom längre: ”Hur skulle döden ha kunnat hålla honom kvar?” frågar Petrus i sin predikan på pingstdagen (Apg. 2:24). Den som är utan synd måste döden släppa. Så gjorde den med Kristus, och så skall den göra med alla som är klädda i syndernas förlåtelse. Också deras gravar skall en gång stå tomma och vara en genomgångsport till livet.

Så har vi likt Maria sannerligen ingen anledning att sörja, gråta och misströsta. Jesus har uppstått med syndernas förlåtelse. Han skänker oss Gud som inte är mot oss utan med oss, Gud som inte straffar utan förbarmar sig över oss. Han lever och vill skänka oss liv och salighet.

Maria fick möta den levande Kristus, men var möter vi honom?

2. Likt Maria möter vi Jesus i Ordet

Det är två saker som vi särskilt skall lägga märke till i vår text. Det första är att även efter uppståndelsen använder sig Jesus av Ordet som ett medel att möta människor och föra dem till tro. Han använder sig inte av några uppseendeväckande uppenbarelseformer eller mystikens resor i det inre. Guds rike byggs inte på något annorlunda sätt efter uppståndelsen, utan som tidigare genom Ordet. Det som Maria spontant sade, när hon kände igen Jesus, ”Rabbuni”, min läromästare, påminner oss om det. Vill du möta den Uppståndne och få del av hans seger, så måste du ha honom som din högste läromästare, dvs. ödmjukt lyssna till hans ord och undervisning.

Det andra vi skall lägga märke till är att Jesus med Ordet vill möta oss på ett personligt sätt, så som han gjorde när han mötte Maria och kallade henne vid namn. Vi kan här tänka på vad som står om den gode herden: ”Han kallar på sina får och nämner dem med deras namn ... och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst” (Joh. 10:3-4). Den frälsande tron är alltid personlig, individuell. Den handlar om mig och Gud som kallar mig och nämner mig vid namn. Vi döps också som namngivna personer.

Ytterligare en sak i vår text bekräftar att den Uppståndne vill möta oss i Ordet. När Maria, full av lycka och glädje, griper tag i Jesus, säger han: ”Rör mig inte! Jag har ännu inte farit upp till Fadern.” Av detta ställe kommer det bevingade latinska ordet Noli me tangere – rör mig inte! Men varför säger Jesus så – rör mig inte? Det har många undrat över. Han säger det inte för att markera att han som uppstånden var en andevarelse som det inte gick att ta på. När han senare visade sig för lärjungarna sade han tvärtom: ”Rör vid mig och se. En ande har ju inte kött och ben, som ni ser att jag har” (Luk. 24:39). Han var inget spöke. Nej, sannolikt var det så, att Jesus med sitt Noli me tangere ville säga till Maria att hon efter hans uppståndelse skulle hålla sig till Ordet allena. Han såg att hon tänkte att nu skulle allt bli precis som förr igen: hon skulle få se honom, följa honom på Palestinas vägar, laga mat åt honom och lyssna till honom, precis som hon tidigare brukat göra. Milt men bestämt låter Jesus henne förstå att denna jordiska samvaro nu var förbi. Han skulle återvända till sin Fader i himmelen och sätta sig på hans högra sida. Men därifrån skulle han i kraft av sin gudom vara med henne och alla sina lärjungar i alla tider och på alla platser, ja, han skulle vara dem närmare än någonsin även om de inte såg honom med sina fysiska ögon. Han skulle möta dem i Ordet och sakramenten som han instiftat. Maria skulle få gripa honom i predikan, möta honom i nattvardens bröd och vin och där få del av hans Golgataoffer till syndernas förlåtelse. Han skulle inte lämna henne. Men hon måste nu lära sig att framgent möta honom där han var: i kyrkan, i Ordet och i sakramenten.

Det behöver också vi lära oss. Det är där vi skall söka honom. Vid den tomma graven skickade ängeln kvinnorna till lärjungarna med bud att de skulle gå till Galileen. Där skulle de få möta Jesus (Mark. 16:7). Vårt Galileen är nådemedlen. Där är det alltid påsk. Det är där den Uppståndne vill möta oss för att föra oss till en frälsande tro på påskens evangelium och bevara oss i tron.

Vår text slutar med en härlig påskhälsning som Jesus ber Maria framföra till lärjungarna: ”Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” Lägg märke till att han här använder ordet ”bröder” om sina lärjungar. Det har han inte gjort förut. Han har kallat dem vänner. Han talar också om ”min Fader och er Fader”.

Med dessa ord vill Jesus säga oss att uppståndelsens seger för oss in i den allra djupaste gemenskap med Gud. Genom tron på Jesus blir vi hans bröder och systrar. Med honom är vi Guds barn. Hans Fader är vår Fader. Allt hans blir vårt. Vi skall en dag uppstå med en uppståndelse lik hans. Vi blir arvingar till det eviga livet.

Denna nåd bjuds oss i dag. Den av synden brutna gemenskapen med Gud har återupprättats av Jesus. Han har ”gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim 1:10). Ett liv utan Gud är i slutänden ett totalt förfelat liv som slutar i död och svartaste mörker. Men söker vi den Uppståndne där han låter sig finnas, kallar han oss vid namn och för oss till livet. Med trons händer får vi gripa tag i Jesus i hans ord och löften, han som säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11:25). Amen.

S Bergman

[^]