[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

3 sönd. e. Påsk

TEXT: Joh. 17:1-8


Förhärligad för att förhärliga

Vår text består av början av Joh. 17, som innehåller Jesu översteprästerliga förbön, den bön som han bad för sig själv och för lärjungarna på skärtorsdagskvällen. Det är en mycket djup och innehållsrik bön som Johannes lade på minnet och senare skrev ner i sitt evangelium.

Ett ord som flera gånger återkommer i denna bön är ordet ”förhärliga”. När man starkt upphöjer, prisar och ärar någon för något, förhärligar eller glorifierar man den personen. I ord och handling förhärligade Jesus Gud. Detsamma gör Gud med Jesus. Gud förhärligar också alla som tror på Jesus. Han upphöjer dem till att bli Guds barn och arvingar till det eviga livet. Och vi kristna som genom tron på evangelium fått del av denna upphöjelse, vi kallas att i vår tur förhärliga Gud i våra liv. I dag skall vi stanna inför denna märkliga kedja av förhärliganden. Låt oss börja med Jesus.

1.   Jesus förhärligade Gud genom sin offerdöd

Han säger till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gett mig att utföra.” När Jesus utförde sitt verk på jorden förhärligade han Gud på flera sätt, men framför allt gjorde han det genom att lida och dö för oss människor. Och när han gjorde det, förhärligade han Gud både som lagens och evangeliets Gud.

Bibelns Gud är lagens Gud. Det hör till människans höghet och särställning i skapelsen att hon är befalld att leva sitt liv under Gud i lydnad för lagen eller Tio Guds bud, dessa bud som kräver att vi älskar Gud över allting och sedan älskar vår nästa såsom oss själva. Lagen återspeglar Guds väsen. Han är helig och avskyr det onda. Han är rättfärdig och kräver rättfärdighet av oss. Han är god och kräver godhet av oss. Men detta har vi stora problem med. Problemet är att vi inte förmår hålla Guds lag som vi skall. Vårt medfödda syndafördärv gör att vi vill det onda och inte kan göra det goda. Paulus säger: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Vår syndiga natur är sådan att vi både i förhållande till Gud och till nästan sätter oss själva i centrum. Vi förhärligar oss själva, upphöjer oss själva genom att nedvärdera andra, vi gör vad vi själva vill, inte vad Gud vill, vilket alltsammans är tvärtemot lagen. Det gör att lagen alltid stör oss: den anklagar oss, ger oss dåligt samvete, dömer oss och ställer oss under Guds dom. Den blir kort sagt en förbannelse.

Ateister och andra gudlösa i dag vänder sig starkt emot att det skulle finnas en gud som likt en enväldig diktator ovanifrån talar om hur vi skall leva och vad som är livets mening, och som sedan hotar oss med evig pina i helvetet om man inte gör det. En sådan tro är det hög tid att göra sig av med. Livets mening har inget med Gud att göra, säger man. Var och en får själv sätta upp målen för sitt liv.

Men vad man helt förbiser är att de kristnas Gud inte bara är lagens Gud, utan barmhärtighetens och kärlekens Gud. Det har han alldeles särskilt uppenbarat genom Jesus Kristus, hans Son av evighet som han sände till världen. Om denne står det: ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe” (Gal. 3:13). Det är detta sitt verk som Jesus talar med Fadern om i sin bön. Vad han säger är detta: ”Fader, nu går jag att fullborda det som du bett mig utföra. Jag går in under lagens dom över alla syndare, jag byter plats med dem och bär deras förbannelse för att lösa dem från den.”

När Jesus gick in under lagen i syndares ställe och bar lagens dom och straff förhärligade han Gud som lagens Gud. Han tog lagen på största allvar. Den kan aldrig avskaffas, utan måste uppfyllas.

I Bergspredikan säger Jesus: Inte en enda bokstav, inte en prick i lagen skall förgås, förrän allt har skett”, eller som det står i gamla översättningen: ”allt har fullbordats” (Matt 5:18). Men den som fullbordade lagen var inte vi utan Jesus. Hans av Gud givna uppgift var just att fullborda lagen i vårt ställe. Det gjorde han både genom sitt goda liv och genom sin död. Det sista var det svåraste, det som kostade honom mest, Hans vånda inför det hör vi i hans ord: ”Stunden har kommit.” Det ställföreträdande lidandets stund närmade sig, då han på korset skulle ge sitt liv ”till lösen” för oss (Mark. 10:45).

Genom att lida och dö förhärligar Jesus också den andra sidan av Guds väsen, nämligen att han är kärlekens och barmhärtighetens Gud, som inte kräver utan ger och offrar sig själv för alla människor i världen. Han är Gud som blir människa, Gud som stiger ner från helighetens tron, Gud som lider och dör i människornas ställe tills lagen fått sitt, förbannelsen blivit upphävd och inte en enda ostraffad och oförsonad synd finns kvar. Detta är något helt unikt i religionernas värld: ingen annan gud gör något sådant. Så förhärligar Jesus Gud som kärlekens Gud.

I Uppenbarelseboken talas det på ett sällsamt sätt om ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp. 13:8). Vad betyder det? Det betyder att Gud under hela mänsklighetens historia burit frälsningens hemlighet, Sonens fullbordade verk, i sitt hjärta. Den har hela tiden varit lika verklig som om den redan hade skett. Därför gällde Jesu försoning också för Adam och Eva, Abraham, Mose och alla andra i Gamla förbundets tid. Den gällde även på skärtorsdagskvällen, dagen innan offret skulle utföras. Redan då fick apostlarna fira nattvard och fick på ett förunderligt och himmelskt sätt del av Kristi försoningsoffer dagen efter på Golgata.

Bara genom Jesus lär vi känna ”den ende sanne Guden” rätt. Han visar att den sanne Guden är inte bara lagens Gud. Som sådan räds vi och flyr för honom, precis som Adam och Eva i Edens lustgård efter deras syndafall. Men kärlekens och nådens Gud – som offrar sig, lider och dör för oss, Gud som inte står ut med att någon enda människa går evigt förlorad och gör allt för rädda henne – honom vågar vi komma till. Han stöter inte bort utan drar syndare till sig. Det är bara han, som i våra hjärtan kan väcka en sann gudskärlek och den ”Hemlängtan”, som är denna söndags rubrik – längtan efter himlen.

Låt oss nu gå vidare och se hur Gud förhärligar Jesus.

2.   Gud förhärligade Jesus genom att uppväcka honom från de döda

Jesus ber: ”Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” Här hör vi Sonens hemlängtan, hans längtan efter sin forna härlighet hos Fadern. Detta är ett av de ställen i NT som talar om Jesu preexistens, hans tillvaro före jordelivet: att han av evighet har funnits till i himlen som Guds Son med samma gudomsväsen som sin Fader.

Även då Jesus vandrade på jorden var han hela tiden Gud med gudomlig makt, men han använde sig av denna makt i mycket begränsad omfattning. Den glimmade fram nu och då i hans under. Men för det mesta dolde han den, höll den tillbaka. I synnerhet på Golgata lät han bli att göra bruk av den. Han tillkallade inte legioner av änglar, han slog inte ner sina fiender, han hindrade inte soldaterna att spika fast honom på korset, han steg inte ner från korset som hans fiender hånfullt bad honom göra: ”Hjälp dig själv, om du är Guds Son!” (Matt. 27:40). Istället blev han en svag och maktlös människa, i händerna på grova bödlar. Han var, som profeten Jesaja säger: ”lik ett lamm som förs bort till att slaktas” (Jes. 53:7).

Det är denna död Jesus ser framför sig när han ber: ”Fader … Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig.” Han ber att den yttersta förnedring som han snart skall genomgå inte skall vara förgäves. Han ber att den skall sluta i seger över synden, döden och djävulen. Och på påskdagens morgon kom bönhörelsen. För då förhärligade Fadern Sonen genom att uppväcka honom från de döda. Just genom denna handling förhärligade Gud Sonen och hans fullbordade verk på långfredagen. Genom att uppväcka Jesus ställer Gud fram honom för oss och hela världen som den levande och segerrike Frälsaren, den som tagit bort synden och öppnat paradiset för alla. Han bjuder alla syndare på jorden att i tro ta emot den rättfärdighet och förlåtelse som Jesus vann åt dem och nu räcker dem i evangeliets predikan.

Så förhärligar Fadern sin Son. Redan när Jesus döptes av Johannes och invigdes att ”uppfylla all rättfärdighet”, hördes rösten mäktigt ljuda från himmelen: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:13-17).

Denne av Gud älskade och förhärligade Försonaren möter vi i dag i kyrkan. Där öppnar Jesus för oss porten till paradiset, till den nya skapelsen som började med honom. ”Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom”, säger Jesus.

Vad detta eviga liv är klargör Jesus med orden: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” Det gäller således att rätt ”känna Gud”. Det är inte detsamma som att känna till Gud eller bara ha kunskap om honom. ”Att känna Gud” är, särskilt i Johannes evangelium, ett uttryck för en djup, stark och bestående livsgemenskap med Gud. Gud pekar med hela handen på Jesus. Han förhärligar i Ordet sin Son för att vi skall lyssna på honom, tro på honom och i honom finna den ende sanne Guden. Och när vi gör det förhärligar Gud oss i Kristus. Han låter allt det som Kristus gjort för oss, bli vårt: Jesu goda liv blir vårt liv och hans seger över döden och allt ont blir vår seger. Det finns inget större här i livet för en syndare än att på detta sätt känna Gud och bli förhärligad av honom.

3.   Förhärligade av nåd kallas vi att förhärliga Gud i våra liv

Vi är bra på att förhärliga oss själva, att lyfta fram vårt eget och berömma oss av det. Det är ju vår stora synd att vi alltid vill sätta oss själva i centrum. Men när vi vänder om och tror på Jesus förändras detta. Då kommer Jesus och Guds kärlek i centrum. Aposteln Paulus säger: ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” (1 Kor. 6:20).

De som inte vill veta av Jesus och Guds kärlek utan bara vill tro på sig själva kan aldrig förhärliga Gud i sina liv, hur mycket gott de än menar sig kunna göra. Men fattiga syndare, som inget annat har att komma med än synd och skam, kan märkligt nog förhärliga Gud. Det sker när de faller ned för Kristus, tar emot hans frälsningsgåva och ger honom hela äran för den. När vi gör det, tar den Helige Ande sin boning i oss, och han ger våra liv en helt annan inriktning än tidigare. Vi börjar älska Jesus och vi vill inget hellre än att förhärliga Gud i våra liv. Det är varje sann kristens bön, strävan och längtan att få göra det. Han eller hon ber som Psaltarens fromma: ”Herre, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud” (Ps. 25:4-5).

Men synden är i vägen och kampen mot den upphör aldrig här i livet. Därför längtar kristna efter himlen, fullkomlighetens rike, där varje spår av den seglivade gamla människan äntligen är helt borta.

När vi dör, kan det både se ut och kännas som om allt nu är slut, nu uppslukas jag av dödens mörker. Men kom ihåg, att så blir det inte för en kristen. På ett ögonblick för döden oss till liv och härlighet, till fullkomlig och ogrumlad glädje hos Gud. Så har Jesus förvandlat döden till porten till livet. Han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11.25). När vi skall lämna detta livet skall vi därför inte förskräckt tänka: ”Åh, nu närmar sig slutet”. Nej, i tro på Jesu löften skall vi förväntansfullt säga: ”Nej, nu börjar det verkliga livet!” Så går vi med Jesus genom död till liv och uppståndelse och ett underbart förhärligande. Vi går mot en helt ny tillvaro, till ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”, som aposteln Petrus säger (2 Petr. 3:13). Det är verkligen något att se fram emot och längta efter.

Med ett sådant mål är vi alltid främlingar och gäster här i världen. Vårt rätta medborgarskap har vi i himlen. Dit är alla troende kristna på väg. Men färden dit går genom bedrövelser, kamp och strid. För att vi inte skall ge upp och stupa på vägen har Gud har satt upp rastplatser för vila och återhämtning. En sådan plats är nattvardsbordet som vi strax skall duka. Där fylls vi på nytt av förvissning om vi av nåd är av Gud återlösta och förhärligade barn i Kristus. Och där får vi ny kraft att förhärliga Gud i våra liv. Så väcks på nytt vår hemlängtan och vi går ”från kraft till kraft” tills vi ”träder fram inför Gud på Sion” (Ps. 84:8). Amen.

S Bergman

[^]