Be – men be rätt

Vi behöver en särskild bönsöndag som påminner oss om bönen. Att i bön få tala med Gud, vår Fader och skapare, är en oändligt stor förmån och tillgång. Det glömmer vi ofta bort och blir därför slöa och tröga till att be. Men Gud vill ha bönegemenskap med oss. Vi är döpta inte till att vara tigande utan bedjande Guds barn, sådana som dagligen talar med sin himmelske Fader.

Vår predikotext utgörs av ett stycke ur Bergspredikan där Jesus undervisar sina lärjungar om bönen. Det är alltid viktigt att komma ihåg att det är kristna som Jesus talar till i Bergpredikan. Den är riktad till dem som han i denna predikans början åtta gånger prisar saliga. Med sin undervisning vill Jesus uppmuntra och egga de sina till att leva nya livet som de fötts till genom tron på evangelium. Dit hör också ett liv i bön.

Men det är nu inte bara kristna som ber. Bön förekommer överallt, i alla kulturer och religioner. Massor av människor ber, i synnerhet när de är i nöd. Jesus talar i vår predikotext om flitiga bedjare både bland fariseer och bland hedningar. Men han säger inte att deras bön är en rätt bön. Tvärtom säger han att vi som kristna inte skall be som de. Av deras felaktiga exempel lär han oss i dag att be rätt.

1. Vi skall inte be som hycklarna

”När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå i synagogorna och gathörnen för att synas av människor.” Hycklare är sådana som utåt visar upp en fin och from fasad, men den har ingen täckning i det inre. De är skådespelare som spelar upp en föreställning. Fariseerna stod gärna i synagogor och gathörn och bad. Varför gjorde de det? Därför att där fanns det publik.

Det såg ut som om de bad till Gud, som om deras bön steg uppåt mot honom. Men den steg inte uppåt, utan böjde strax av mot människorna runt omkring. I själva verket vände de sig till publiken och bad: ”Se på mig! Beundra mig! Tyck om mig! Berätta för andra hur from och bra jag är!” Deras mål var att bli prisade och uppskattade av människor. Och för att nå dit använde de sig också av bönen.

Deras bön var naturligtvis ingen riktig bön. ”De har fått ut sin lön”, säger Jesus skarpt, dvs. de har fått vad de ville ha: bekräftelse av människor. Det gav dem en viss tillfredsställelse. Men någon bön som nådde fram till Gud var det inte.

Jesus varnar oss för denna typ av bön. Faran är kanske inte lika stor i dag att vi ber som hycklarna på Jesu tid. Det är väl snarare så att många svenskar i dag är rädda för att tala om eller visa att de ber. I vår sekulariserade land anses det inte riktigt passande. Att visa att vi ber är inget att skämmas för. Det är ett stycke god bekännelse om att Gud finns och att alla människor borde vara bedjare.

Men faran att be på ett hycklande sätt finns också för kristna i vår tid. Vid bönemöten där man samlas och ber fritt med egna ord riskerar man att tänka mer på att det skall låta fint i andras öron än att det är bön till Gud. Faran finns också i när man ber fasta och formulerade böner som i högmässan. När vi i kyrkan faller på knä ser det ut som om vi ber – fast tankarna ofta är någon annanstans.

När Jesus mot all hycklande bön säger: ”Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda”, så förbjuder han oss inte att be när andra ser oss. Jesus själv bad både i andra människors åsyn, i templet och i synagogan, och i avskildhet. Han bad sin översteprästerliga förbön (Joh. 17) på skärtorsdagskvällen högt så att lärjungarna kunde höra den. Kristna har alltid bett offentligt i kyrkans gudstjänster, och man har också samlats till bön i hemmen. Jesus säger särskilt om bön i mindre sammanhang: ”Där två eller tre är församlade i mitt, där är jag mitt ibland er” (Matt. 18:20). Vad menar då Jesus med sina ord om den ensamma bönen i kammaren? Man kan söka kammaren som en bättre och lugnare andaktsplats än andra platser. Det är bra. Men det är inte det som Jesus här tänker på. Han talar om kammaren för att påminna oss om vad bön är: att den till sitt innersta väsen alltid är något personligt mellan oss och Gud. Att be som om du vore ensam med Gud, det är att gå in i din kammare.

I bönen är det bara jag och Gud. Han är stor, mäktig och god, och jag är liten, hjälplös och svag – och därtill en syndare. Du och jag har absolut ingenting att skryta med när vi står inför Gud. Och ändå lyssnar han till vår bön. Bönen är en gåva, en förmån som av nåd ges till syndare som omvänder sig och tror evangelium. När Ananias i en syn fick i uppdrag att söka upp Saulus efter hans omvändelse på Damaskusvägen och hjälpa honom, så sade Herren: ”ty se, han ber” (Apg. 9:11). Bönen var ett kännetecken på att kristendomsfienden Saulus blivit kristen.

Det är något oändligt stort att Gud, den Helige och Allsmäktige, vänder sitt öra till dig och tar din nöd till sitt hjärta för att hjälpa dig ut ur den eller igenom den. Detta är inte någon självklar rättighet som du är värd. Skulle Gud handla med oss efter vad vi förtjänar, så skulle han inte alls höra vår bön.

Tänker du på att det är en oförtjänt gåva av nåd att få tala med Gud, så blir det svårt att be som hycklarna. Och tänker du på att rätt bön är alltid något mellan dig och Gud så behöver du ingen publik. Du kan stänga dörren till den. När du gör det går du bildlikt sett in i din kammare, som Jesus säger, och stänger om dig för att be i det fördolda. All sann bön är att gå in i den osynliga världen, där vi talar med Gud själv.

2. Vi skall inte heller be som hedningarna

Jesus säger: ”När ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de.” Det är det andra exemplet på felaktig bön som Jesus nämner.

Hedningar vad är det för några? I Bibeln är hedningar de som inte känner Israels Gud, uppenbarad i Skriften och i historiska händelser, utan dyrkar avgudar, skapade ur deras egna föreställningar. Vad är det som särskilt utmärker hedningar eller hedendom? Det är tron på att man kan muta, beveka eller blidka Gud – vare sig han heter Buddha, Allah, Krishna eller något annat – med gärningar och offer av olika slag.

Den hedniska principen är att man måste ge Gud något för att han skall ge något tillbaka. På latin kallas denna princip för Do ut des – ”Jag ger för att du må ge”. Hedningar tror att nyckeln till framgångsrik bön är hur man beter sig, vad man säger och gör. Ofta handlar det om själva tekniken när man ber, hur man koncentrerar sig och försöker ”gå upp i Gud”, hur intensivt eller hur länge man ber osv. Den hedniska bönen bygger alltid på olika former av gärningsrättfärdighet: man måste bete sig på ett visst sätt, göra något för att förtjäna bönhörelse.

Hedningarna har olika gudar och i regel är de mycket svårbedda. I en del religioner framställs guden som en sovande gud som måste väckas. Man använder klockor, cymbaler, höga rop och ihärdigt upprepade böner. I Tibet används bönekvarnar, där pappersremsor med böneformler snurrar runt i en cylinder, som man sätter fart på nu och då. Bönen anses upprepad varje gång kvarnen vridits runt ett varv. Radband används av många för att hålla rätt på antalet böner som skall bedjas enligt viss schema.

Tror vi att sådana här saker krävs för att Gud skall höra, så ber vi fel. Då är vi inne på det hedniska spåret. Vi måste ha klart för oss, att hur intensivt vi än ber, hur många ord vi än använder, hur högt och extatiskt vi än ropar, så är det inte det som får Gud att höra bön. Han avskyr alla former av bön som med ritualer försöker väcka, beveka eller manipulera honom. Sådan bön är ett uttryck människans högmod, hennes tro att hon kan behärska Gud. Det står: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (Jak. 4:6). Det gäller inte minst när man nalkas Gud i bön.

Jesus förbjuder oss inte att be länge eller med många ord. Det är inte det som det handlar om. Han bad själv både långa böner och korta. Det handlar om syftet med vår bön, om det är hedniskt eller inte, om vi försöker muta Gud eller inte.

Även ifråga om den hedniska bönen varnar Jesus oss, precis som ifråga om den hycklande skrytbönen, för att tro att den inte utgör någon fara för oss. Hedendomen är oss alltid nära. Den bor i vårt syndiga hjärta som jämt och ständigt vill bygga vårt gudsförhållande på vår egen förtjänst och värdighet. Det egenrättfärdiga tänkandet sitter djupt i oss Det poppar upp vid alla möjliga tillfällen, inte minst i bönen, t.ex. när vi inte får det bönesvar som vi väntat oss. Då slår vi över och säger: ”Gud vill inte höra på mig, han bryr sig inte om mig. Det måste vara något fel på mig, jag är inte en tillräckligt bra människa osv.” Plötsligt har vi glömt bort att bön och bönesvar är en gåva, och att Gud aldrig hör bön för att vi förtjänat det utan att han hör vår bön för Kristi skull, för att han med sin försoning öppnat bönens väg för oss och gett oss ”tillträde till Fadern” (Ef. 2:18). Detta måste vi ständigt återvända till. Det är den rätta, kristna bönens hemlighet. Därför säger vi till sist:

3. Vi ber alltid rätt, när vi ber i tro på Jesus

Det är ingen tillfällighet att bönsöndagen infaller under påsktiden. Det är bara tron på uppståndelsens evangelium som gör oss till verkliga bedjare. Utan Jesus har vi ingen kontakt med Gud. Utan honom är vägen till Gud blockerad. Synden står som en mur mellan oss och Gud. Men när Jesus uppstod proklamerade Gud att alla hinder för gemenskap med honom var bortsprängda. Synden var försonad. Jesus som dog för våra synders skull, han ”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25) – för att vi skulle tro på syndernas förlåtelse och därigenom också frimodigt kunna be i Jesu namn.

I Jesus är alla bönehinder borta. De har ersatts med stora löften om bönhörelse. Vi behöver inte ägna oss åt krampaktiga uppvisningar för att Gud skall höra. Sådana offer vill inte Gud ha. Kung David säger: ”Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud” (Ps. 51:19). Den som inte vill be som en fattig syndare, inte vill ge upp sina synder, ångra sig och tro på den framräckta återlösningen kan aldrig bli en bedjare. En sådan människas bön stiger inte upp till Gud utan faller platt till marken. Men för den som tror evangelium öppnas bönens underbara väg. Han kan be enkelt, stilla och lugnt, förvissad om att hans bön för Kristi skull når fram och alltid besvaras till välsignelse av den Gud som låter allt, också det onda, samverka till det bästa för sina barn.

Bibelns Gud är inte svårbedd, han behöver inte väckas: ”Inte slumrar han som bevarar dig. Han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte”, säger psalmisten (Ps. 121:4). Han behöver inte upplysas eller uppmärksammas på vår nöd och vad vi behöver. Jesus säger i vår texts slutord: ”Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.” Vi behöver inte hjälpa honom på traven och komma med förslag om vad han skall göra. Det vet han bäst själv. Han vet allt redan innan vi ber.

Men varför skall vi då överhuvudtaget be? Svaret är kort och gott detta: Vi skall be för att Gud har befallt oss att göra det. Vi är genom evangelium födda på nytt för gemenskap och kommunikation med Gud. Han vill att vi talar med honom som barn till sin far. Vi får lägga all vår nöd och alla våra bekymmer i Guds händer och förlita oss på hans starka löften att bevara oss och ge oss allt vad vi behöver under resan till härlighetens land. Han säger: ”Åkalla mig på nödens dag, så skall jag rädda dig och du skall ära mig” (Ps. 50:15). Han sviker oss aldrig.

Så låt oss be, men be rätt – och det gör vi när vi ber i tro på Jesus, vår rättfärdighet inför Gud. Nalkas du Gud i bön i hans namn, får du vara lika viss om att din bön blir hörd som om Jesus själv hade bett den. Amen.

S Bergman

[^]