Kristi himmelsfärd och vår

Fyrtio dagar gammal bars Jesus fram i templet av Josef och Maria. I dagens evangelium hörde vi Lukas berätta om hur det gick till när Jesus fyrtio dagar efter sin uppståndelse lämnade jorden, for upp till himmelen och trädde in i det himmelska templet. Vi markerar denna avslutning av Jesu jordiska tillvaro med att släcka påskljuset. Ljuset har farit till himlen för att vi en dag skall följa det dit.

Jesu himmelsfärd var i början synlig. Han for upp inför lärjungarnas ögon. De kunde följa honom med blicken en kort stund. Sedan dolde en sky honom. Det var som en ridå som drogs för. Fortsättningen var av sådan art att inget mänskligt öga här på jorden kunde se den och inget förnuft kunde förstå övergången till den himmelska världen. Himlen är inte en plats i universum. Den är en värld utan tid och rum, en dimension som vi i vårt nuvarande tillstånd saknar förutsättningar att förstå.

Kristi himmelsfärd nämner vi varje söndag i trosbekännelsen, såväl den apostoliska som den nicenska. Han har ”uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida” sjöng vi nyss. Detta är inte en mindre viktig punkt i den kristna tron utan den stora sammanfattningen och bekräftelsen av Guds väldiga gärningar för vår salighets skull. En god hjälp att förstå vad himmelsfärden betyder för oss får vi av dagens predikotext, som utgörs de sista verserna av Jesu översteprästerliga förbön i Joh. 17. I ljuset av den skall vi i dag tala om Kristi himmelsfärd och hans längtan efter vår himmelsfärd.

1. Kristi himmelsfärd var ett återvändande i triumf

Vi får gå till GT för att få en glimt av vad som hände i den för oss osynliga delen av Kristi himmelsfärd. I Ps. 47 står det: ”Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud ... Ty Gud är konung över hela jorden” (v. 7-8). Den Gud som kommit ner och sedan farit upp är Kristus. Och i den stora messianska psalmen 110 – en psalm som Jesus själv hänvisar till och som citeras sju gånger i NT – säger David: ”HERREN sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.” Mellan täta led av jublande ärkeänglar, keruber och serafer tågar Kristus in i den himmelska tronsalen och sätter sig på majestätets högra sida: den jämlika maktens plats i Bibelns symbolspråk. Efter sin kamp och strid, sitt lidande och död och sin seger över alla onda fördärvsmakter som hotar oss människor, så hälsas Kristus som en segerherre som återvänder i triumf.

Platsen på Faderns högra sida var ingen ny plats för Guds Son utan den hade alltid varit hans plats. Vi firar inte Kristi Himmelsfärdsdag för att en av gudomspersonerna varit borta från himlen ett tag och nu kommit hem. Som Guds Son var Jesus i himlen även under sin jordetid. Medan Jesus var på jorden kunde han tala om ”Människosonen som är i himlen” (Joh. 3:13). Människosonen är inte, som man skulle kunna tro, en titel som syftar på Jesu mänskliga natur. Den syftar tvärtom på hans gudomliga natur och går tillbaka på en profetia om Messias i Daniels bok där han framställs som gudomlig (7:13).

Vi firar således i dag något annat än att Guds Son återvänder till himlen efter en tids bortavaro. Vi firar något stort och märkligt, något som aldrig hänt förut, nämligen att Guds Son som människa upphöjs och blir satt på majestätets högra sida. En del villolärare har påstått, att Jesus lämnade sin kropp och sin mänsklighet kvar på jorden eller lät den upplösas i intet. Men så lär inte Bibeln. Jesus trädde både som Gud och människa in i himlen och satte sig på härlighetens tron. Där sitter nu en av oss, en människa, och änglar och helgon faller ner och tillber honom. Så har den mänskliga naturen fått den mest ärofulla och upphöjda plats i himlen. Det var det stora som skedde vid Kristi himmelsfärd.

Låt oss gå tillbaka i tiden ett ögonblick. Ordet blev kött, Sonen fick genom den Helige Andes under en mänsklig kropp som formades i Marias moderliv. I denna kropp bar han som vuxen man våra synder och försonade oss med Gud. I den stora Kristushymnen i Fil. 2 talas det om honom som var till i ”Gudsgestalt”, men som antog en tjänares gestalt när han blev människa, och blev lik oss även på det sättet att han kunde dö. Aposteln säger: ”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil. 2:8).

Det är just denna människa, den inkarnerade Sonen, som nu tar plats på den himmelska tronen. Han som för oss blev svag, inte visade sin gudom utan höll den tillbaka, han som blev fördömd, plågad och straffad med döden för våra synders skull, han sitter nu på Faderns högra sida och utövar obegränsad gudomlig makt. När Jesus i vår text talar om ”den härlighet som du har gett mig”; så är det sagt utifrån hans mänskliga natur. Han har som människa fått något som ingen annan människa fått. Han har fått ”all makt i himlen och på jorden”, som han säger i missionsbefallningen kort före himmelsfärden (Matt. 28:18).

Vad betyder nu denna gudamänskliga triumffärd in i himmelen för oss? Vad har vi här och nu, i vårt vardagliga liv, för glädje av den?

I Uppenbarelseboken, som låter oss blicka in i den himmelska världen, står det: ”Lammet, som blev slaktat, är värdig att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” (5:12). Så sjöngs det när Kristus återvände och så sjungs det fortfarande inför tronen. I Hebréerbrevet står det om Kristus, att han efter sitt offer på jorden som överstepräst gick ”in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull” (9:24). Översteprästens uppgift i GT var, förutom att offra till försoning för folkets synder, att bedja och att välsigna Guds folk. Så gjorde också den store översteprästen Kristus när han lyfte sina sårmärkta händer och välsignade lärjungarna medan han for upp till himlen. Han är Guds välsignelse, uppfyllelsen av löftet till Abraham: ”I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:3). Kristus bröt syndens och dödens förbannelse som vilade över alla och ersatte den med nådens och förlåtelsens välsignelse. Denna välsignelse bjuder han alla syndare att gå in under och finna vila och ro i Gud.

Den himlafarne översteprästen ”ber för oss”, säger aposteln Paulus (Rom. 8:34). Han är vår försvarsadvokat som manar gott för oss säger aposteln Johannes: ”Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig” (1 Joh. 2:1). Han har ett väl underbyggt försvar och sitter med trumfkort på hand. Han har själv återlöst oss, rättfärdiggjort och renat oss från all synd så att vi är Guds skuldfria och goda barn. Han är en stark försvarare. Ingen åklagare kan besegra honom, vare sig djävulens eller lagens och samvetets anklagelser.

Jesus låter sin översteprästerliga välsignelse stråla från tronen ner över jorden. Den skapar tro på jorden. Den skapar kyrkan. Han låter den flöda ner genom nådemedlen till oss med himmelsk tröst och kraft i livets kamp och strid. Så använder den himlafarne Jesus den makt som blivit honom given. Och vi får leva under hans starka och välsignade händer.

Detta om betydelsen av Kristi himmelsfärd. Låt oss nu gå vidare och säga något om vår himmelsfärd.

2. Kristus har farit till himmelen för att vi skall komma efter

Jesus ber: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du gett mig vara med mig.” Han talar om sin kommande tillvaro i himlen, men han är inte nöjd med att bara han är där. Han längtar intensivt efter att hans lärjungar och alla som tror på honom också skall komma dit. Han vill att också vi skall vara med honom där.

Vi som tror på Jesus är ofta svaga och sviktar både i vilja och tro. Det gäller då att komma ihåg, att det som skall driva och bära oss kristna till himmelen är inte vår kraft och styrka, utan Jesu vilja, hans starka längtan och kärlek som säger: ”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig.” Vilka är de som Fadern gett honom? Det är – som vi sade på 4 sönd. e. Påsk – de som kommer till Fadern genom Sonen, dvs. får gemenskap med Gud genom att höra och tro evangelium om den fullbordade försoningen. Det är dessa och inga andra som enligt Guds vilja och beslut skall ställas under välsignelsen. Den kommer inte från oss själva. Den kommer bara från Jesus. Någon väg förbi honom finns inte. Detta beslut och denna gudomliga vilja kallar oss till omvändelse och tro varje dag. Låt därför Jesu längtan: ”Jag vill att där jag är, där skall också du vara” övervinna din otro. Släpp allt ditt eget och ställ dig under den Himlafarnes välsignelse. Gör du det har du redan påbörjat din himmelsfärd. Varje dag blir ett steg närmare målet: att få vara där Jesus är.

För den oomvända världens människor väcker tankar på en osynlig himmel ingen större längtan. Deras längtans mål är jorden och ett synligt himmelrike här. Men Jesus säger: Inte här, utan där jag är. När vi tror på honom får vi nya ögon som ser mer än det jordiska. Aposteln säger: ”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga evigt” (2 Kor. 4:18). Vad består då detta ännu osynliga i som Kristus längtar efter att vi en dag skall få se?

3. Vid vår himmelsfärd skall vi få se Kristi härlighet

”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet.” Den himmelska saligheten består enligt dessa Jesu ord i att få se hans härlighet. Men, frågar sig kanske någon lite besviket, vad är det egentligen som är så underbart med det? Kan det inte bli lite tröttande och trist att i all evighet att se hans härlighet? Nej, det blir det inte för dem som lärt känna Kristus och älskar honom. Man blir aldrig trött att se och vara hos den man älskar. Jesus talar i sin bön om kärleken ”som skall vara i dem och jag i dem”.

I andra religioner beskrivs paradiset ofta som jordiska njutningar av olika slag: var och en sitter under sitt fikonträd vid dignande bord, dricker sitt vin och njuter av sköna damers uppvaktning osv. (Det verkar ofta vara ett paradis mest för män.) Men så beskriver inte alls Bibeln den eviga saligheten. Livets mål och mening är i Skriften alltid Gud själv och gemenskapen med honom. Att få möta och se honom på riktigt, ansikte mot ansikte, och uppfyllas av fullkomlig, ömsesidig kärlek är paradiset, det eviga livet.

Att få se Kristi härlighet, och göra det fri från vår gamla själviska och syndiga människa, blir en helt ny och fantastisk upplevelse. Johannes säger: ”Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är” (1 Joh. 3:2). Då får vi uppleva den rena och fullkomliga kärlekens möte mellan oss och vår Frälsare i fullt mått. Redan här på jorden möter vi Jesus i Ordet och kyrkans gudstjänster. Det är gott och tröstrikt, men är bara en svag avglans, en liten försmak i jämförelse med den fulla gemenskapen i himlen. Aposteln Paulus säger i Kärlekens lov: ”Nu ser vi en dunkel bild i en spegel. Då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk. Då skall jag känna honom så helt som jag blivit känd av honom” (1 Kor. 13:12) Av sådana bibelord förstår vi att detta att se Kristi härlighet och vara omsluten och genomstrålad av den är något ofattbart stort och underbart. Då finns det inte längre några luckor i vår kännedom om Gud. Tidens slöjor och begränsningar faller. Det som här var gåtfullt och svårt att förstå förbyts i klarhet och insikt om hur allt hänger ihop och har sin mening.

En sådan himmelsfärd väntar dem som tror på Kristus. Han har gått före för att vi skall komma efter. Var inte ohörsam mot den himmelska synen. Låt den driva dig att hålla dig hårt till Kristi ord, vandra på trons väg och under vandringen bäras av hans bön: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du gett mig vara med mig så att de får se min härlighet.” Amen.

S Bergman

[^]