Levande grenar

Vinträd kan se lite olika ut. Somliga är klätterbuskar, andra mer som träd. I Palestina hade vinträden ofta en ganska hög och fast stam, en vinstock, från vars topp grenar bredde ut sig och hängde ner. Under frukttiden fylldes grenarna av stora klasar med härliga, mogna bär.

Jesus liknar i dag sig själv vid ett sådant vinträd och sina lärjungar vid grenarna: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna.” Men grenarna kan vara av två slag: torra och döda eller levande och fruktbärande. Man kan vara en sann kristen eller bara en namnkristen. Frågan som Jesus med sin liknelse vill att vi skall ställa oss är denna: Vad är jag – en levande gren eller en död?

1. Vi är döpta till att vara levande grenar i vinträdet Kristus

Vi som döptes som små fick tidigt möta den Treenige guden, vars frälsande välgärningar vi firar denna trefaldighetsdag. Vi döptes i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, dessa tre gudomspersoner som alla i oändlig kärlek till oss, samverkade till en enda sak: att vi blev levande grenar i vinträdet Jesus, Frälsaren och Försonaren som Fadern sänt och som Anden förenar oss med. Så började det. Gud frälste oss inte genom våra gärningar, utan ”genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande” (Tit. 3:5).

I vår text säger Jesus till lärjungarna: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.” Det ord som han talat är evangeliet om syndernas förlåtelse. Det mötte oss första gången i dopet när vi fördes in i Guds rike, tog emot syndernas förlåtelse och fick Andens gåva. Så blev vi av nåd levande grenar, inympade i vinträdet Kristus, utan att vi bidrog till det själva. Och så länge vi tror evangelium förblir vi levande grenar, ”ty där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet” som Luther säger i Lilla katekesen.

Jesus liknar ibland oss vid träd. I Bergspredikan säger han: ”Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt” (Matt. 7:18). Av oss själva tror vi människor att vi är träd som kan bära både goda och dåliga frukter. Men där tänker vi fel: det är inte sanningen om oss. För när Jesus talar om träd, så beskriver han dem som antingen goda eller dåliga, inte som både och eller något mittemellan. Bär vi dålig frukt, så är vi inga goda träd, för ett gott träd kan inte bära dålig frukt. Jesu ord om oss som träd dömer oss och gör oss alla till syndare, oförmögna att i Guds mening göra gott. Vad han vill säga oss är att vår synd sitter så djupt att vi inte förmår göra en endaste sak av ren och oförfalskad kärlek. Allt är besmittat av våra själviska och onda motiv. Det är sanningen om oss. Vi är inga goda träd. Inte ens som nyfödda barn är vi det. Därför behövde vi dopet.

Det finns bara ett enda riktigt gott träd, och det är Jesus själv. Han var ett alltigenom ädelt vinträd som enbart bar goda frukter. Ingen kunde beslå honom med en enda synd. Men han kom hit till världen, levde, dog och uppstod för att göra oss till levande grenar i hans goda vinträd. Och redan i dopet gjorde han oss till det.

Med bilden av vinstocken och grenarna lyfter Jesus särskilt fram hur viktig förbindelsen är mellan honom och oss. En gren får från stammen genom en mängd små fina kanaler växtsaft och näringsämnen som gör att den kan grönska och bära frukt. Får den inte det, så vissnar och dör den. Allt i vårt kristna liv hänger på om vi har en livgivande förbindelse med stammen Kristus. Detta är själva huvudpoängen i liknelsen.

Det är därför Jesus med intensiv kärlek till sina grenar säger: ”Förbli i mig, så förblir jag i er.” Åtta gånger återkommer ordet ”förbli” i vår text. Han vill inte att vi missar vad han vill ha sagt: Håll kanalerna öppna genom att tro på mig! Låt livet från mig strömma in i er! Så länge förbindelsen är öppen och fri, är ni levande grenar, ett med mig så att allt mitt är ert.

Men många förblir tyvärr inte i dopets nåd. Man slutar att lyssna till Jesus och hans ord och tron dör ut. Det är precis vad djävulen vill få oss till. Han tycker inte om öppna kanaler till Kristus. Han vill förstöra dem, täppa till dem med smuts, slagg och avlagringar. Han vill ha oss tillbaka, få oss fast i synder av olika slag, åter snärja oss i syndafallets frestelse att vara våra egna gudar. Han är alltid ute efter att bryta vårt beroende av Jesus.

Det är mot bakgrund av denna själafara som Jesus med stor omsorg om sina grenar säger: ”Förbli i mig!” Låt därför inget bli viktigare för dig än den nära kontakten med Jesus i gudstjänster, bibelläsning och bön. Låt ingen lögn, oärlighet, oförsonlighet eller annan synd förstöra förbindelsen med honom, för då vissnar du och blir en torr, död gren som inte duger till annat än att räfsas ihop, kastas i elden och brännas upp.

”Förbli i mig, så förblir också jag i er.” Det sista ledet skall vi inte glömma bort. Det handlar inte bara om att du skall vara mån om att förbindelsen med Jesus inte förstörs. Han å sin sida lovar att han skall låta livet pulsera över till dig med all den kraft och nåd du behöver. Han lovar t.o.m. att han skall bo i ditt hjärta och se till att du bär god frukt. Låt oss nu se närmare på detta fruktbärande.

2. Levande grenar bär god frukt

”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus. Han som har dött och uppstått för oss och ständigt förlåter oss våra synder, han låter det inte stanna med det. Han ger oss syndare, hur svaga och bristfälliga vi än är, nåd att också bära goda frukter i våra liv. Detta fruktbärande liv kallas i Bibeln för helgelse. Kristus renar och rättfärdiggör oss inte för att vi skall fortstätta leva som förut, utan för att vi skall förändras och återföras till det liv vi en gång skapades till, eller som Paulus säger: ”Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 6:22–23).

Vi har en tendens att tänka fel om helgelsen. Den blir lätt något lagiskt och hotfullt: Nu måste du bära goda frukter, annars är det ute med dig! Och då känns det plötsligt som om Kristi förlåtelse inte längre är gratis, utan att han tar betalt i efterhand. Nådens sol går i moln och helgelsen blir ett tungt slit där vi aldrig är riktigt vissa om att vi äger det eviga livet. När det blir så, har vi kommit in på fel spår. Vi har låtit helgelsen ta evangeliets plats. Men den Helige Ande, som verkar helgelsen, låter den aldrig ersätta det rena, villkorslösa evangeliet eller på minsta sätt träda det för när. Tvärtom är det så, att tron på evangelium som salighetens enda grund är en förutsättning för all helgelse. Jesus säger, och det är vår texts viktigaste ord: ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig … ty utan mig kan ni ingenting göra.” Utan tro på Kristi evangelium som ger oss allt och föder oss på nytt är det fullständigt omöjligt att bära goda frukter. Men som levande grenar i det sanna vinträdet kan vi göra det. Jesus säger t.o.m. att då bär vi ”rik frukt”, mycket frukt.

I Gal. 5:22 ger aposteln Paulus exempel på några sådana frukter. Han säger: ”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, älskvärdhet, godhet, pålitlighet, vänlighet och självbehärskning.” Av den uppräkningen ser vi att det inte rör sig om några märkvärdiga och uppseendeväckande stordåd, utan om sådant som betyder så mycket i det vanliga och vardagliga umgänget med våra närmaste. Det är där frukterna behövs och det är där de i första hand skall märkas.

En annan viktig frukt som Jesus ofta talar om är våra ord, vår bekännelse till Jesus. Att i ord och gärning vittna om honom är den största kärlek vi kan visa våra medmänniskor.

Det är viktigt att komma ihåg att frukterna är till för att plockas av andra, inte för att vi själva skall stå och titta på dem, beundra dem och tycka att vi är duktiga osv. Nej, de är till för människorna omkring oss, för dem vi dagligen möter. Luther säger att vi som kristna skall låta ”oss ätas och drickas.” Vi som i Ordet och nattvarden får äta och dricka av Kristus som utgivit sig själv för oss och för vår frälsnings skull, vi kallas att utge oss för vår nästa och säga: Jag är här och finns för dig! Så kan en kristen, som Luther säger, ”bli en Kristus för sin broder”.

Det finns slutligen ytterligare en sak att säga om grenarna i vinträdet.

3. Levande grenar beskärs för att bära mer frukt

Jesus säger: ”Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.”

Jesus talar här om två slags rensande eller beskärande av grenarna, ett mycket allvarligt och ett mycket välsignat. Den torra grenen som inte bär frukt är den döpte som kommit bort från Kristus och förlorat den livgivande förbindelsen med honom. Tron har upphört och därmed också viljan och förmågan att bära frukt. En del torra grenar lämnar kyrkan. Andra blir till det yttre kvar i kyrkan. Vi kan inte alltid se vilka grenar som är döda. Men Gud ser dem. Han kan låta dem sitta kvar men till sist hugger han bort dem. På den yttersta dagen samlas de torra grenarna ihop och kastas i den eviga elden. Detta säger Jesus till varning för att de andligen döda inte skall råka ut för något sådant, utan vakna upp, vända om och tro evangelium innan allt är för sent.

Det andra, välsignade beskärandet gäller de levande grenarna. Ingen god vingårdsman låter sina vinträd växa hur som helst, utan han rensar, tuktar och beskär dem. Han gör det för att de skall bära mer frukt. Detta beskärande sker främst genom Ordet och dess varningar och förmaningar men också genom lidanden och motgångar. Beskärandet är alltid något som gör ont.

Vi behöver beskäras, för vi har ganska lätt för att växa oss yviga i självgodhet och högmod. När vi börjar bli stora och stöddiga, kan vingårdsmannen låta oss råka ut för motgångar och tillkortakommanden som visar oss hur små, svaga och hjälplösa vi i själva verket är. Han gör det för att vi åter skall börja stava på de viktiga orden: ”utan mig kan ni ingenting göra”.

Vingårdsmannens kniv kan göra mycket ont ibland, men Jesus säger: ”Min Fader är vingårdsmannen.” Det ligger stor tröst i de orden. Vingårdsmannens hand är vår himmelske Faders hand. Den skär inte för hårt och inte för mycket. Den slinter inte, gör inga misstag. Den vet precis vad den gör och beskär alltid med varje enskild grens bästa för ögonen.

Så fortskrider helgelsen, fruktbärandet och beskärandet hela livet. Sist i vår text nämner Jesus också bönen. Han säger: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt.” Att vi ber är också en Andens frukt. Levande grenar ber. Må det bli vår dagliga bön att vi förblir i vinstocken Kristus och bär god frukt till Faderns ära. Det är en bön som blir hörd: ”ni skall få det”, säger Jesus. Amen.

S Bergman

[^]