De förlorade sönerna

I dag på tredje söndagen efter trefaldighet möter vi en av Bibelns mest kända texter. Vi brukar kalla den för liknelsen om den förlorade sonen. Det har gjorts pjäser, böcker och filmer i mängd med utgångspunkt från denna rika berättelse. Och den har stark dramatisk kraft. Sonen som begär ut sitt arv i förskott och förslösar alltihop på fester, kvinnor och vin är en utmanande bild. Berättelsen har många bottnar och ger fantasin stort spelrum.

Här idag i vårt kapell ska vi gå igenom texten och lyssna till dess predikan. Den har så mycket att säga att man inte hinner med allt på en gång. Därför har man ibland när man behandlat ett särskilt perspektiv ur berättelsen gett den ett annat namn och talat om liknelsen om den gode fadern eller något annat. Och det går ju bra. Men nu till texten.

Jesus sade till fariséerna och de skriftlärde: En man hade två söner.

Jesus vill med sina liknelser säga oss något om hur vi ska förhålla oss till Gud. Fadern, det är Gud. Sönerna representerar två olika sätt att handla, men det är inte så enkelt som att den ene gör rätt och den andre gör fel. Ingen av dem följer Guds bud genom hela berättelsen. Ingen av dem är något oklanderligt föredöme. Detta gör att människor kan känna igen sig i den ene eller den andre sonen. Eller i båda två.

Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem.Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde.

Detta är en bild av syndafallet. Gud gav Adam och Eva sin rättfärdighet, men de lämnade Gud och övergav honom. Den yngre sonen övergav sin fader. Han reste långt bort rent fysiskt. Det försökte också profeten Jona göra, han som ville resa bort från Gud genom att köpa en plats på en båt till Tarsis.

Om det är en människas vrede man vill fly undan från är det ofta ett effektivt sätt att handla. Vi ser det t.ex. i hur Jakob undflydde Esaus vrede, eller Mose som lämnade Egypten när han slagit ihjäl en egyptier. Eller tänk på Josef och Maria som flydde undan den grymme Herodes och räddade Jesusbarnet till säkerhet i Egypten.

Men när det gäller Gud hjälper det inte att resa långt bort. Det gick inte för Jona och det gick inte för den yngre sonen.

Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något.

I början hade det gått så bra, men nu var det inte roligt längre. Sonen lider nöd. Han har ingenting att äta. Han är ute i världen och långt från Gud. Världen kan inte hjälpa honom. Och han förstår att världen inte har någon tröst att ge honom.

Någon kanske tänker att liknelsen är otydlig, borde han inte börja lida samvetsnöd och komma till besinning medan han fortfarande håller på och festar? Borde han inte börja fundera medan han fortfarande lever i sus och dus? Jovisst kunde berättelsen ha varit sådan. Men meningen skulle ändå vara densamma. Den yttre olyckan är en bild av själens olycka.

Så för att tydliggöra hur usel tröst världen har att erbjuda beskrivs sonens inre förändring på detta konkreta sätt att han sitter bland svinen och svälter. Han hungrar efter rättfärdighet och ett meningsfullt liv.

Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Och han stod upp och gick till sin far.

Man kan dö i främmande land. Man kan dö utan att ha återkommit till sin fader. Man gick själv bort och kom aldrig hem igen i tid. Fadern sörjde, fadern längtade, men till hemmet kom möjligen till slut en kista.

Det behöver inte bli så. Sonen vaknade upp i tid. Han kom till besinning. Han förstod sin synd, men vågade inte tro att det fanns förlåtelse helt och fullt, utan han tänkte sig att bli en dräng på faderns gård. Han var förkrossad. Han förstod att han måste lämna syndalivet och bege sig hem till sin fader. Han hade sådan respekt för Gud att han inte nämnde Gud direkt, utan sade att han hade syndat ”mot himlen”.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom.

Sonen hade en lång vandring att gå. Lika många steg som han gått från sin fader måste han nu gå till sin fader. Men hem, det skulle han. Och nu närmade han sig hemmet. Vi förstår att fadern längtat efter sonen. Varje dag har han spanat för att se om sonen inte skulle komma åter. Och så en dag ser han i fjärran någon som är på väg. Han rusar honom till mötes och ser att det är den yngre sonen och tar emot honom av hela sitt hjärta. Varför? Jo, fadern ”förbarmade sig över honom” står det. Att Gud tar emot syndare beror på hans nåd och godhet. Vi syndare har ingen som helst rätt att komma till Gud.

Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.

När nu sonen kommer hem ställer fadern till med ett stort kalas. Tjänarna skulle ta fram den bästa dräkten. Och den bästa dräkten, det vet vi vad det är: Det är Kristi rättfärdighet. Sonen kom hem klädd i trasor. Men han fick nya fina kläder av fadern. Eller som profeten Jesaja skriver: Jag gläder mig storligen i HERREN, min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har klätt mig i frälsningens klädnad och svept in mig i rättfärdighetens mantel

Nu börjar festen. Sonen har fått rättfärdigheten, och ringen kan beteckna den Helige Andes gemenskap. Och han som på grund av sin synd fått gå hem med visserligen målmedvetna men dock tunga och mödosamma steg har lätta steg, han har nu fått som skor på sina fötter den beredskap som fridens evangelium ger, som Paulus skriver.

Och festen började.

Festen, det är himmelrikets glädje. Det var en bild som judarna förstod mycket väl. Profeten Jesaja skriver:

HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk,
en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner,
ja, med bästa vin, väl klarat.
Han skall på detta berg göra om intet
den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag.
Han skall för alltid göra döden om intet.
Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten,
sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.
Ty HERREN har talat.
På den dagen skall man säga: Se, här är vår Gud!
Honom väntade vi på, han skall frälsa oss.
Ja, här är HERREN som vi väntade på.
Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning.

Kära bröder och systrar i Herren, här ville vi gärna sluta, i glädje över att vi här i eukaristin snart ska förenas i himmelrikets fest på jorden. Men ännu har vi en viktig del kvar:

Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka. Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom, men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.”

Man behöver inte resa långt bort för att lämna Gud. Man kan lämna Gud trots att man bor kvar hemma, som den äldre sonen. Den äldre sonen var också förlorad, han förkastade faderns nåd och gästabud. Han är en bild av fariseerna och de skriftlärda som sade sig vara barn av Abraham, vilket de också var, men som ändå ställde sig utanför Guds rike.

Man kan gå i kyrkan, läsa i Bibeln och sköta sig hedervärt på alla sätt och vis, men ändå har man lämnat Gud och hans gemenskap, man vill inte i sitt hjärta komma till hans fest. Man vill inte ta emot hans nåd. Detta gällde först och främst fariseerna och de skriftlärde, som Jesus berättade denna liknelse för, men det gäller också oss som en varning att inte ta den yttre närheten till fadershuset, det yttre uppförandet och kyrkogång som ett bevis på att vi hör Gud till.

Hur gick det för den äldre sonen? Det förtäljer inte historien. Men vi vet att ännu idag har vi kvar Guds kallelse till hans gästabud. Låt oss ta vara på den . Amen.

J Fjellander

[^]