Där Kristus förhärligas är oss gott att vara

”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom”, säger Jesus i vår korta predikotext. Orden är hämtade från ett annat sammanhang än Kristi förklaring uppe på berget. Men de passar ändå väl in på vad lärjungarna fick uppleva däruppe, när Jesus förhärligades inför deras ögon och ”hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset” (Matt. 17:2).

Det var en fantastisk upplevelse! Men extraordinära upplevelser av detta slag gav Jesus inte alla sina lärjungar. Det var bara tre av de tolv, Petrus, Jakob och Johannes, som fick följa med honom upp på berget. Dessa tre i den inre lärjungakretsen hade börjat förstå vem deras Mästare verkligen var. Nu fick de med egna ögon se hans gudomliga härlighet bryta igenom som aldrig förr.

Inte heller oss sentida lärjungar har Jesus lovat förklaringsstunder likt den de tre fick vara med om. Oss tar Jesus med upp på ett annat förklaringsberg, nämligen kyrkans gudstjänster med Ordet och sakramenten. Varje gång vi firar högmässa tar Jesus med oss upp på berget för att påminna oss om hans frälsande härlighet. Han för oss bort från vardagens slit och släp, dess oro och bekymmer. Han ger oss en stund av ljus och gudomlig närhet för att också vi skall säga som Petrus: ”Herre, det är gott för oss att vara här” (Matt. 17:4).

Låt oss i dag fråga oss: Vad är det som gör högmässan till en förklaringsstund? Det är inte en rad yttre faktorer som fina kyrkolokaler, mycket folk och vacker liturgi och underhållande predikan, utan det är att Guds Ord verkligen förkunnas, att Kristus förhärligas och att Guds folk samlas kring honom i hans heliga nattvard och får del av hans härlighet. För det är genom Ordet och sakramenten som Guds Ande bygger upp kyrkan, väcker tro på Jesus och styrker och bevarar de troende hos honom under hela livet. Det är högmässans, den söndagliga förklaringsstundens, syfte. Syftet är inte trivsel och underhållning utan andlig uppbyggelse, där våra liv byggs upp på klippan Kristus, fogas samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren (Ef. 2:21).

På förklaringsberget stod Jesus i centrum. Det gör han också i kyrkan. Där förhärligas han i samma avseenden som för lärjungarna på berget.

1. I den sanna kyrkan förhärligas alltid Kristi gudom

I vår text förekommer ordet ”förhärliga” flera gånger. Vad betyder det? Att förhärliga någon betyder att göra honom stor, upphöjd och prisad. Motsatsen till att förhärliga är att förringa, förakta och förlöjliga. Det senare gjorde många med Jesus under hans livstid, och så gör många i dag också. Det tycks inte finnas några gränser för skamliga och hädiska påståenden om Jesus i våra dagar.

Nuförtiden anstränger sig många präster till det yttersta att hitta något som kan fånga intresset och dra folk till kyrkan. Man försöker göra om Jesus och anpassa honom till sådant som ligger i tiden. Än görs han till en politisk revolutionär eller samhällsomdanare, än till en radikal feminist eller en förkämpe för de homo- bi- och transsexuellas sak osv. Men alla de som vill anpassa Jesus till vad som är inne för dagen kännetecknas i regel av att en sak fattas, nämligen att man upphöjer honom som Gud. Han förhärligas inte, lyfts inte fram som Herren. Han kan göras stor som människa, men förnekas som Gud. Där sådant sker, blir det ingen förklaringsstund i biblisk mening. I en kristen gudstjänst förhärligas alltid Jesus som Gud.

Det grekiska ord som ligger bakom ordet förhärliga i vår text är ”doxa”, ett uttryck som i Bibeln särskilt används om Guds härlighet och strålglans. På berget fick lärjungarna se Jesus full av gudomens strålglans. De fick se att ”I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt”, som Paulus senare uttryckte det (Kol. 2:8).

Från början såg lärjungarna Jesus mest som en stor profet. Insikten om att han var mer än en människa, att han var Messias, Guds Son, växte gradvis fram. Det gick nära tre år innan Petrus vid Cesarea Filippi kom med den stora bekännelsen: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Det var strax efter det som Jesus tog med sig de tre upp på berget och visade dem sanningen i Petrus bekännelse. Den gudomliga strålglansen bröt igenom och bländade dem. Inte bara ansiktet strålade som solen. Hela hans kropp lyste så starkt av hans gudom att det trängde igenom kläderna.

Varken tidigare eller senare i Jesu jordeliv – inte ens efter uppståndelsen – visade Jesus sin gudom så öppet och ohöljt som på förklaringsberget. Till alla andra tecken och bevis på Jesu gudom kom således också detta, att några fick se vad som maximalt här på jorden går att se av hans gudomshärlighet utan att förgås av strålglansen.

Naturligtvis fanns även på den tiden sådana som skakade på huvudet åt deras berättelse och sade att det där som de påstod sig ha sett bara var hjärnspöken. De hade drömt eller rent av hittat på det för att späda på myten om Jesus som Herren och Messias. Men lärjungarna visste vad de sett, och det höll de orubbligt fast vid. I dagens episteltext försäkrar Petrus: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät” (2 Petr. 1:16).

Efter uppståndelsen prisade och upphöjde apostlarna Jesus som Gud överallt dit de kom. ”Jesus Kristus är Herren” (Fil. 2:11) blev den kristna kyrkans allra första bekännelse. Den ingick i liturgin och genljöd i varje gudstjänst. Alltsedan dess har kyrkan fortsatt att förhärliga Jesus i predikan och liturgi. Och det gör också vi. I högmässans Laudamus sjunger vi varje söndag: ”Ty du är allena helig, du är allena Herre, du är allena den högste, Jesus Kristus.”

För somliga blir högmässan något man genomlider med kvävda gäspningar i väntan på sista psalmen. Man tycker att den är tråkig, trist och ointressant. Men hur kan den egentligen bli det, om vi besinnar att det verkligen är förklaringsbergets Kristus, Härlighetens Herre, som talar i kyrkan?

En gång skall alla människor, vara sig de vill det eller inte, få se Jesus i den strålglans som han hade på förklaringsberget. Det skall ske när han kommer för att döma världen. Om det läser vi: ”När Människosonen kommer i sin härlighet … då skall han sätta sig på sin härlighets tron, och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna” (Matt. 25:31-32). Det blir garanterat en förklaringsstund där ingen halvsover eller är likgiltig. För då är stunden inne då det högsta majestätet fäller sin rättvisa dom över var och en. Ingen kommer undan.

Hur viktigt är det då inte att vi redan nu lär känna den Jesus som en dag skall döma världen och skilja fåren från getterna. På den yttersta dagen beror allt på i vilket förhållande vi här under vårt jordeliv har stått till honom som sitter på tronen. Allt hänger på om vi är med bland de frälsta fåren på den högra sidan. På den dagen räcker det inte med att bara bejaka hans gudom. Det kommer alla att göra då. Men då handlar det om vad Jesus har gjort för oss medan han levde på jorden och hur vi förhöll oss till det. Därför säger vi för det andra i dag:

2. I den sanna kyrkan förhärligas alltid Kristi försoning

När Jesus i vår text talar om Människosonens förhärligande är han inte uppe på något förklaringsberg. Han säger det kvällen före sin död. Han är på väg ner i den djupaste förnedring.

Jesus hade just instiftat nattvarden. Judas hade smitit ut för att sätta sitt förräderi i verket. Mörkret tätnar, fienderna närmar sig. Snart skall Jesus gripas, hånas, torteras, dömas till döden och föras ut till avrättningsplatsen. Men mitt i detta förfärliga säger han: ”Nu är Människosonen förhärligad och Gud är förhärligad i honom.” Nu skall han genom sin död utföra det härliga och gudomliga verk som han kommit för och uppenbara höjden och djupet av kärlek till världen. Och Gud skall ”förhärliga honom i sig själv”, säger Jesus. Liksom Gud blir förhärligad i Jesus och hans frälsningsgärning, så blir Jesus förhärligad i Gud. Ordet ger uttryck för att Fadern och Sonen är fullkomligt ett i det som nu skulle ske. Men lärjungarna förstod ingenting av det stora och härliga i detta. Vad fanns det väl för härlighet i att lida och dö som en grov förbrytare? Hur gick det ihop med härligheten som strålat ut så starkt och mäktigt från honom på förklaringsberget? Och när det förfärliga skedde att Jesus greps och korsfästes, såg de allt förlorat.

Det var först efter uppståndelsen som de förstod vilken oerhörd betydelse Kristi död hade. Då drog de sig till minnes att även uppe på berget hade det talats om Jesu död. De hade hört Jesus samtala med Mose och Elia, två representanter för Gamla förbundet som för en kort stund fick återvända till jordelivet. Vad hade de talat om? Lukas skriver i sitt evangelium: ”De talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:31). Och de kom ihåg att när de kom ner från berget började Jesus återigen att tala om att gå till Jerusalem för att lida och dö. Han styrde nu sina steg mot ett annat berg – mot Golgata och korset. Han gick för att fullborda sin uppgift: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45).

När vi människor börjar tänker på Gud, döden och domen och oroas över hur det kommer att gå för oss, brukar vi tänka på hur vi levt. Det är som om vi hade en gammaldags balansvåg framför oss. I den ena vågskålen lägger vi våra synder och dåliga sidor och i den andra våra goda sidor och bra saker som vi tycker att vi har gjort. Vi hoppas att det goda skall uppväga det onda. Men vågskålarna håller sig aldrig stilla. Plötsligt går skålen med våra synder i botten och man får börja om igen med förtvivlade försök att få skålarna att åtminstone balansera jämnt.

I själva verket är det omöjligt att uppnå balans. Vägandet fram och tillbaka är den syndiga människans naturliga sätt att försöka reglera sitt gudsförhållande. Det handlar alltid om tro på sig själv och tro att man ändå har något gott att lägga i vågskålen. Men Gud säger i sitt Ord, att vi aldrig kan uppväga våra synder. Detta måste vi upplysas om, vi tror det inte av oss själva. ”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt” sade Daniel till den kaldeiske kungen Belsassar, när denne kallade honom att tolka de gåtfulla ord som en hand skrivit på väggen i hans palats (Dan. 5:25, 27). Så säger Gud till oss också när vi håller på med våra vågskålar. Vi väger alltid för lätt hur mycket vi än försöker lägga i vågskålen: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, säger aposteln (Rom. 3:23). Hade vi med vår godhet och våra gärningar kunnat uppväga våra synder, hade Jesus aldrig behövt komma.

Det är något helt annat än vår egen inbillade rättfärdighet som måste läggas i den andra vågskålen, nämligen Kristi offerdöd, detta att han gav sitt liv till lösen för oss. Det är det som måste läggas där. Det är det enda som kan rädda oss från allt som drar oss ner i det eviga mörkret, det enda som uppväger all synd, det enda som lyfter oss upp i höjden, ända upp till Gud. Och det är just denna lösepenning som inte bara predikas för oss i kyrkan utan också läggs i vår mun i nattvardens under som bevis på att vi verkligen, till kropp och själ, är Guds återlösta barn. Hade vi haft ögon att se vad som döljs bakom brödet och vinets yttre gestalt, hade vi sett Herrens härlighet stråla som solen.

Detta är den kristna gudstjänstens centrum: Kristi gudom och försoning. Om inte Kristus i högmässan förhärligas och äras som Gud och Försonaren, så är det ingen kristen högmässan. Sådana gudstjänster skall vi fly, för där berövas Kristus sin ära och härlighet och syndare berövas den frid och ro i själen som Gud vill ge dem.

3. Där Kristus förhärligas är det gott för oss att vara

Det är inte gott för alla, inte för obotfärdiga människor som tycker att de är tillräckligt präktiga och bra som de är och inte vill överge sitt gamla liv. De behöver inte Kristus och förstår inte vad det är som är så härligt med honom. Men de som av Anden och Ordet blivit upplysta om sin synd, är trötta och tyngda av sin skuld och längtar efter frid och ro i samvetet, de får höra: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28). I hans öppna famn är det gott för dem att vara.

Så blir kyrkans gudstjänster genom Guds Ande och Ord saliga förklaringsstunder för fattiga syndare. Och de som smakat och sett att Herren är god, säger som Petrus: ”Herre, det är gott för oss att vara här”. De säger som Guds folk i alla tider: ”Hur ljuvliga är inte dina boningar, HERRE Sebaot! Min själ längtar och trängtar efter HERRENS gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud” (Ps. 84:2-3). Gud give oss alla denna längtan som driver oss till kyrkan där Kristus förhärligas för oss, och där det är oss gott att vara.

Men efter gudstjänstens förklaringsstund måste vi ner från berget igen och ut i vardagens kamp och strid. Detta är det kristna livets gång: upp på berget och ner. Så bevaras vi hos Jesus till dess vi får se honom sådan han är och inte längre måste gå ner för berget igen. Amen.

S Bergman

[^]