De två vägarna

Lärjungen Tomas frågade en gång Jesus om vägen till Gud. Jesus svarade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Jesus är således vägen till Gud. Med sin död och uppståndelse har han slagit en bro över den annars oöverstigliga klyfta som synden skapat mellan Gud och oss. På denna väg kan alla syndare få vandra och få gemenskap med sin Gud och Skapare igen.

Man kan fråga sig varför Jesus talar om denna väg som han så underbart öppnat, som en trång port och en smal väg. Trångt och smalt – det låter ju inte särskilt inbjudande precis. Men då skall vi tänka på, att när Jesus här i Bergspredikan talar om den trånga porten och den smala vägen som leder till livet, så gör han det i jämförelse med den breda vägen, den som leder till fördärv och undergång. Det är kontrasten mellan dessa två vägarna han vill få fram. Den ena är till synes obetydlig och föga använd, en stig som få vandrar på, den andra är den stora, breda vägen som de allra flesta tar. Men skenet bedrar.

Den avgörande frågan är ändå inte hur många som vandrar på vägen, utan vilken väg som är rätt, som leder till målet, till Gud. Och det gör inte den breda utan den smala vägen. Om den säger vi i dag:

1. Den smala vägen är enda vägen till Gud

Jesus talar bara om en enda väg som leder till livet. Det är något för världen mycket anstötligt, särskilt i vår tid. Psykologer och forskare brukar säga att ett avgörande kännetecken på farliga sekter är att de talar om den enda vägen och den enda sanningen. Om det gällde generellt i alla sammanhang skulle förvisso Jesus också vara en farlig sektledare, för han talar starkt om den enda vägen och sanningen. Men Jesus är ingen sektledare, han förslavar inga människor och förstör deras liv. Hans sanning gör människan fri och glad.

Människor har alltid velat räkna med flera eller t.o.m. många olika vägar till Gud. Andra religioner, som t.ex. hinduism, buddism, konfucianism, och även islam är mer öppna för alternativa vägar än vad Jesus är. De lämnar åtminstone en liten dörr öppen för att människor kan finna Gud och frälsning på andra vägar än deras egen. Men det gjorde inte Jesus.

Han sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” – inte en enda! Varför det? Därför att han såg människans djupa syndafördärv. Hos henne fanns ingen väg till Gud. Hennes sinne var från födseln bortvänt från Gud, fientligt inställt mot honom. Hon saknade förmåga att gå den goda vägen, den som Gud stakat ut i sina bud. Hon älskade det onda och kunde inte göra det goda. I Psaltaren säger Gud, när han blickar ner på människors barn: ”Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14:3) Och aposteln Paulus säger: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23). Därför finns ingen väg till Gud i oss. Våra vägar leder alltid vilse.

Vår räddning, som kommer utifrån, är Jesus Kristus, den av Fadern sände Sonen. Han är ”vägen och sanningen och livet”, den enda vägen till Gud. Detta är kristendomens budskap i alla tider. När Petrus och Johannes efter pingsten blev gripna och släpade inför Stora rådet, pekade de på Jesus som den exklusiva vägen och sade: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:12).

Den stora skillnaden mellan Jesus och sektledare, som ger sken av tala sanning, är att han är Guds Son, han är Gud som blivit människa. Han är av samma väsen som Fadern. Med många under bekräftade han det, och allra mest genom sin uppståndelse från de döda.

Det är just detta anspråk på att vara Gud som gör att Jesu ord: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” blir så allvarliga och väcker så starka reaktioner. Jesus som enda vägen har alltid varit en svår stötesten. Varför? Därför att Jesus dömer ut oss och gör oss till hjälplösa syndare som bara kan räddas genom gudomligt ingripande. Detta måste vi böja oss för: ”Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa är en lögnare”, säger aposteln (Rom. 3:4). Om så hela världen säger något annat, så är vad Gud säger sanning. Han kan inte ljuga.

Den breda vägen är en lätt och bekväm väg att färdas fram på. Det är bara att följa med strömmen. Man är många på den – det ligger alltid en viss trygghet i att tillhöra majoriteten och vara som de flesta andra. Så många kan ju inte ha fel. Dessutom finns det flera filer och möjlighet till variation. Tröttnar man på en fil eller en åskådning, kan man alltid byta till en annan. Så rullar livet på. Alla tänker på nuet och på att få ut så mycket som möjligt av livet. Slutet vill man inte tänka på.

Djävulen som frestar oss med den breda vägens lycka varnar aldrig för vägens slut: den eviga förtappelsen. Det gör inte heller vår tids falska profeter, de förnekar den som stridande mot Guds kärlek. Men Jesus varnar ständigt för denna vägs förfärliga slut. Han ser hur vägen plötsligt upphör och trafikanterna störtar ner i avgrunden, förlorade för alltid.

Detta kan Gud aldrig förlika sig med. Han älskar den ogudaktiga världen och vill frälsa den. Därför sände han sin Son för att bli vägen till livet, bli det gudagivna alternativet till den breda vägen.

2. Den smala vägen börjar med den trånga porten

”Gå in genom den trånga porten”, säger Jesus. Den breda vägens port är så vid att den släpper igenom alla utan vidare. Men den smala vägens port är trång. Varför det? Därför att den är omvändelsens port. Vid porten står Jesus och säger: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Mark. 1:15). Det betyder: ”Se sanningen om ert onda, självupptagna och gudlösa liv, förskräcks över det, ångra er och ta emot syndernas förlåtelse som jag ger er. Det är er räddning. Jag är vägen till Gud.” Så bjuder Jesus alla att gå in genom omvändelsens port. Porten är Jesus själv: ”Jag är dörren”, sade han, ”Den som går in genom mig skall bli frälst” (Joh. 10:9). Han är försoningen för världens synder och står för den gudomliga kärleken som vill ”att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4).

Det är orden ”Omvänd er” som är kruxet för den stolta och självmedvetna människan. Hon vill inte böja sig för Gud. Att gå in under Guds dom och erkänna sig vara en fördömelsevärd syndare är något som man ryggar tillbaka för. Den oomvända människans natur vill inte det. Hon vill alltid ha något fint att visa upp för Gud när hon har med honom att göra. Men vid den trånga porten duger inget sådant. Där kan vi inte stolt och självmedvetet sjunga: ”I did it my way!” eller ”Jag ångrar ingenting!” Där måste vi i stället vinka farväl till våra vägar och våra förtjänster, släppa alla vackra tankar om oss själva. Vi måste ner på våra knän, bekänna våra synder och be Gud om nåd att bli kvitt dem. In genom den smala porten kommer bara syndare som med sina bördor av synd, skuld och skam inget hellre vill än att bli av med dem. De möts av Jesus som rättfärdiggör dem av nåd och för dem in i Guds rike.

Den trånga porten väljer ingen av sig själv. Jesus talade vid ett tillfälle om hur omöjligt det var för en rik att komma in i Guds rike: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga”, sade han. När lärjungarna hörde det, blev de förskräckta och sade: ”Vem kan då bli frälst?” Jesus svarade: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt” (Matt. 19:24-26). Detsamma säger han i vår text i dag: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern drar honom” (Joh. 6:44). Detta dragande sker genom den Helige Ande som med Ordet rör vid en människas samvete och verkar syndakännedom, ånger och tro på evangelium. Genom förlåtelsen som Jesus ger får samvetet ro och själen frid hos Gud.

Genom den trånga porten går vi inte gruppvis eller i klump. En och en träder vi in på livets väg, inte med andras ånger och tro, utan med vår egen, den som Gud verkar genom evangeliets förlåtelse. Gud handlar personligt med var och en av oss och han gav oss sin Son ”för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:15).

3. Den smala vägen är det få som finner

”Det är få som finner den”, säger Jesus. Att det är få som finner den betyder inte att vägen i sig skulle vara svår att finna. Den är ingen hemlig väg, dold i mystikens dunkel och åtkomlig bara för en andlig elit. Nej, den finns där klart och tydligt utstakad, predikad för alla och känd över hela världen. Den är utropad av Jesus själv, av hans apostlar och av den kristna kyrkan i alla tider.

Men ändå är det få som finner vägen, dvs. finner den på det sättet att de finner behag i den och gärna vill vandra på den. Många vill fortsätta att leva sitt gamla liv och inte låta sig styras av Jesus och hans ord. Det ligger stor sorg i Jesu ord om de få. Han önskar att många fler hade lyssnat till hans kallelse, funnit vägen och vandrat på den.

Att troende kristna som vill följa Jesus är få är något som djävulen gärna använder för att anfäkta oss och få oss bort från den smala vägen. Han vill få oss att tänka: Kanske är det ändå något fel med vår tro, eftersom vi är så få, en försvinnande minoritet. Inte kan väl Gud som är kärleken låta den stora massan som går på den breda vägen gå under! Vi kanske inte skall hålla så hårt på den kristna läran och lite mer öppna för att andra vägar kan finnas!

Det är just i denna typ av anfäktelser som det är viktigt att ta till sig Jesu ord i dagens text. Att det är få på den smala stigen beror inte på Gud. Det är inte hans fel. Han har gjort allt för att de skall vara många. Men han tvingar ingen med våld in i sitt rike. Han föser inga ogudaktiga in i himlen. För dem som inte älskar Gud skulle himlen bli något av ett helvete. Han kallar genom evangelium, men man kan tacka nej till hans kallelse. Man kan stå emot när Gud drar oss till sig. Blir det ingen ändrig slutar det i det eviga fördärvet som Jesus varnar oss för i dag. Kom ihåg att helvetet inte är Guds val för människan, utan människans eget val.

Vandrarna på den smala vägen har i alla tider varit i minoritet och så kommer det alltid att vara. På Noas tid var det bara åtta troende. Man skrattade åt den tokige Noas varningar för floden. Men han gav inte upp utan fortsatte att bygga på räddningens ark. Abraham var ensam, när han drog ut från sina fäders land på Guds befallning. Man skakade på huvudet åt honom. Men han fortsatte. Elia kämpade hårt mot hundratals Baalsprofeter som förledde Israels folk till avgudadyrkan och omoral. Dessa profeter hade drottning Isebels öra och fick äta vid hennes bord (1 Kon. 18:19). Men Herrens profet Elia fick fly ut i öknen. Där klagade han för Gud: ”Jag är ensam kvar, och de försöker ta mitt liv” (1 Kon. 19:10).

Vandringen på den smala vägen är inte lätt. Faror lurar från olika håll. Våra andliga fiender vill få oss att tappa balansen, snubbla, falla, ge upp och ansluta oss till majoriteten på den breda vägen väg. Då skall vi tänka på vart den smala vägen leder.

4. Den smala vägen leder ofelbart till livet

Det är det som skall hålla oss uppe. Den som tror på Jesus kan vara helt viss om att han inte lurar oss på målet för vandringen. Därför gäller det att hålla blicken stadigt rakt fram och inte snegla vare sig till höger eller vänster utan se på Jesus och följa honom. Så måste man göra när vägen är smal och ett avsteg från den kan få katastrofala följder om man inte snabbt vänder tillbaka. Vi måste ha blicken på Jesus och vandra tätt efter honom i hans fotspår.

Vi skall också tänka på att den smala vägens folk ändå inte är så fåtaliga som det ibland kan tyckas. De finns på fler ställen än vi anar. De finns över hela världen. Vi ser bara en liten del av dem, men Gud ser dem alla. Och när vi en dag når målet, så skall vi finna att den smala vägens folk ingalunda är någon liten skara. I Bibelns sista bok får Johannes i en syn se ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder” (Upp. 7:9). En oräknelig skara av den smala vägens vandrare står där inför tronen och prisar Gud och Lammet. Deras hjärtan svämmar över av tacksamhet för vägen som Jesus öppnat, för nåden att ha funnit den och för kraften att uthålligt ha vandrat på den.

Skall vi en gång vara med bland dem? Ja, det skall vi, om vi lyssnar till honom som är ”vägen, sanningen och livet” och följer honom – hela vägen. Amen.

S Bergman (2013)

[^]