Våra ord och deras verkan

Denna söndags ämne är ”Tungans bruk”. Det handlar således om hur vi använder talets gåva. I dagens predikotext visar Jesus hur viktiga våra ord är. De är så viktiga att vi på domens dag skall avlägga räkenskap för vart och ett av dem: ”Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas”, säger Jesus. Våra ord kommer att vittna om vårt förhållande till Gud.

Mot denna allvarliga bakgrund skall vi i dag tala om orden och deras verkan.

1. Våra ord har alltid någon verkan – ond eller god

Orden som vi formulerar och sänder ut försvinner inte bort i tomma intet. De når hörande öron. Vi vet alla vad ord, som så lätt slinker ur oss, kan ställa till med. De går inte går att stoppa, när de väl är sagda. På en bråkdels sekund träffar de andras trumhinnor, registreras i deras sinnen och gör där sin verkan på gott och ont.

Några få ord kan slå ner en människa i skoskaften, knäcka de sista resterna av hennes livsmod. Några få ord kan skapa bitterhet och oförsonlighet som varar i årtionden, ja, under hela livet och t.o.m. gå i arv i generationer. Det är otäckt vad ord kan ställa till med.

Men man kan också skada andra med ord som aldrig blev sagda, fast de borde ha sagts. En ledsen och bedrövad människa behövde stöd och tröst, eller kanske ett varnande och förmanande ord, men jag sade inget. Någon blev förtalad och orättvist beskylld, men jag trädde inte upp till hans eller hennes försvar. Man kan skada både med ord och med tystnad.

Jesus talar i vår text om onyttiga ord: ”För varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag.” Vad är det för ord? ”Fåfängligt ord” stod det i den gamla bibelöversättningen. Tomma eller onyttiga ord är inte vanligt småprat om väder och vind, ditt och datt som underlättar vanligt socialt umgänge. De onyttiga ord som Jesus avser är något annat. Det är tanklösa ord som kan vara vackra men inte har någon täckning. De har ingen som helst nytta med sig utan sägs bara av själviska skäl. Jakob ger i sitt brev ett exempel på sådana onyttiga ord. Han skriver: ”Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? (Jak. 2:15-16). Det hjälper inte den nödställde ett dugg, för det är tomma ord som skickar budskapet: ”Jag tänker inte hjälpa dig. Jag har inte tid, stör mig inte!”

Skvaller och förtal är inte bara onyttigt utan mycket skadligt. En mycket dyrbar sak för oss alla är att vi har ett gott anseende bland människor. Får vi ett dåligt rykte blir livet svårt att leva. Luther säger i Stora katekesen i sin utläggning av åttonde budet:

Det är ett allmänt, fördärvbringande elände ibland oss, att var och en hellre hör ont än gott sägas om sin nästa. Och fastän vi själva är så onda, att vi inte kan tåla om någon talar illa om oss, utan gärna vill att hela världen hade idel goda ting att säga om oss, så kan vi dock inte höra att man talar riktigt väl om en annan. (SKB s. 429)

Ja sådana är vi. Vi upphöjer gärna oss själva på andras bekostnad.

Men våra ord kan också göra mycket gott. De kan uppmuntra, trösta, glädja och lyfta människor ur förtvivlan och misströstan. I Ordspråksboken står det en hel del om våra ord och deras verkan, t.ex. ”Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord åstadkommer harm” (15:1), ”En läkande tunga är ett livets träd, en falsk tunga ger hjärtesår” (15:4), ”Milda ord är som drypande honung, ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen” (16:24), ”Som guldäpplen i silverinfattning är ord talade i rätt tid” (25:11). Det är förvisso sant, det som vi sjunger i en psalm:

Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,
det är ett ljus i mörka stunder,
en hand som torkar ögats tår.

Så har alla våra ord alltid någon verkan på gott eller ont. Det vet vi, inte minst av att vi själva fått uppleva vilken inverkan andras ord haft på oss, men vi behöver ändå bli påminda om våra ords betydelse, och att vi en gång skall stå till svars för hur vi använt oss av dem.

Låt oss nu gå vidare. Jesus ser i vår text inte bara till ordens verkan. Han går djupare och ser till ordens källa, varifrån de kommer.

2. Våra ord kommer av ett ont eller ett gott hjärta

Våra ord startar inte i något slags tomrum eller av ren tillfällighet. De kommer från hjärtat, säger Jesus. Där tänks de ut, där formas de till goda och välgörande ord eller till hårda, elaka och lögnaktiga ord ut. Där sätter vi ihop meningar med vilka vi ursäktar oss själva, samtidigt som vi dömer andra. Sedan far de ut genom munnen.

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, säger Jesus. Det betyder att våra ord avslöjar hurudana vi är inombords. Innan en människa säger något, vet vi inte mycket om henne, men när hon talar börjar vi få en uppfattning om henne. En grekisk filosof i antiken sade en gång till en ung man: ”Tala, så att jag kan se dig.”

Våra ord säger alltså något om oss själva. Elaka ord kommer från ett elakt hjärta, listiga ord från ett listigt hjärta osv. Även om vi skickligt försöker maskera våra innersta motiv, så brukar det ändå förr eller senare märkas vad som ligger bakom orden, t.ex. avund, illvilja och skadeglädje. ”Av frukten känner man trädet”, säger Jesus. Ett gott träd bär god frukt, ett dåligt träd dålig frukt. Det handlar således inte bara om att använda de rätta orden och säga det som är sant, gott och riktigt. Orden måste också komma från ett gott träd, från en god människa. Om trädet är gott är frukten god, annars inte. Så lär Jesus.

Fariséerna, som Jesus talar till i vår text, trodde sig vara goda och fromma människor. Ändå hade de strax innan påstått att Jesus i sin verksamhet drevs av Beelsebul, alltså av djävulen själv (Matt. 12:24). Han var enligt dem ett riktigt ont träd, vars frukter i själva verket kom från den onde. Det var förfärliga ord som de spottade ur sig. Det var uppenbart för alla att Jesus gjorde mycket gott. De kunde inte beslå honom med en enda lögn. Han botade sjuka, drev ut onda andar, förlät synder och förvandlade människors liv. Av Jesus fick de nu höra sanningen om sig själva: de var inte Guds barn utan ormens barn: ”Huggormsyngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott?”

Men det är ett ord som inte bara gäller elaka och hädande fariséer. Domen ”onda” faller också över oss. På ett annat ställe säger Jesus: ”Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19). Det är en beskrivning av vårt onda hjärta, av vår syndiga natur som ärvt från Adam.

Jakob säger i sitt brev: ”Tungan är en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna” (Jak. 3:5-6).

Vad skall vi då ta oss till? Hur skall vi kunna säga något gott, vi som har ett inre förråd som är förgiftat och förstört av synden? Hur skall vi kunna bli goda träd, bli den goda människan, som Jesus talar om i vår text, hon som ”ur i sitt goda förråd tar fram det som är gott”?

Det sker inte genom att vi försöker göra om oss till goda träd. Jesus säger att den som är ond kan inte tala något gott Vi kan inte göra om oss själva. Vår enda räddning är att Gud i sin barmhärtighet ingriper och gör ett under med oss. Och det gör han genom att tala till oss. Vår Gud är en talande Gud och det är något oändligt stort. Guds rike ett öronens och lyssnandets rike, där Jesus gör under med sitt ord. Och han talar till oss i det allra godaste syfte, nämligen att frälsa och befria oss från det onda. Även när hans ord är skarpa och dömer och slår ner oss, så sker det i gott syfte, nämligen att vi skall inse att hjälpen inte finns i oss utan bara i honom.

Vi har i dagens evangelium hört vad Jesus gjorde med en döv man. Han sade: ”Effata”, Öppna dig! (Mark. 7:34), och undret skedde. På det andliga området verkas ett motsvarande under genom evangelium, det mäktiga ordet som förlåter och rättfärdiggör en syndare. Den villkorslösa avlösningen är det största, det allra mäktigaste och goda ord som sägs till syndare på vår jord. Det föder oss på nytt. Vi omplanteras. Renade från all synd blir vi goda träd.

Detta goda och nyskapande ord riktas mycket personligt till mig i synnerhet i biktens avlösning, när den rena nådens dom på Kristi befallning uttalas över mig och raderar ut allt det gamla och onda. Så blir vi genom Jesus träd som kan bära god frukt. Och det märks också på våra ord.

3. Våra ord förändras med tron på Jesus

I vår text finns bara ett gott träd, och det är Jesus själv. Han var efter syndafallet det första träd som i alla avseenden bar god frukt.

Redan i dopet blev vi inympade som grenar i detta goda träd, det sanna vinträdet som vi läser om i Joh. 15. Är vi levande grenar i det trädet, dvs. sådana som har trons förbindelse med Jesus, bär vi ofelbart goda frukter. Detta fruktbärande sker här i tiden i kamp mot den gamla människan, som ingalunda är utplånad utan ständigt vill ösa ”ur sitt onda förråd”. Men över henne råder den nya människan som lever i Andens kraft.

Det finns flera tecken på förändrat bruk av tungan hos en människa som blivit kristen. Hon slutar t.ex. att ljuga, svära och förbanna som hon gjorde förr. Men framför allt kännetecknas hon av vad hon har att säga om Jesus. Hon prisar och upphöjer honom som ingen annan. Det gör inte den som inte är kristen.

Kristna skäms inte för Jesus. De talar gärna om trädet, som de har livsförbindelse med. Hans försoning, godhet och nåd fyller deras hjärtan. Det får dem att brista ut i lovsång och i öppen bekännelse till Jesus. De kan inte tiga utan måste tala. När Stora rådet ville förbjuda apostlarna Petrus och Johannes att tala om Jesus, så svarade de: ”Vi för vår del kan inte tiga med det vi har sett och hört” (Apg. 4:20). Så blir det för en kristen. Hon ber alltid som kung David: ”Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov” (Ps. 51:17). Att prisa och upphöja Kristus som Gud och Frälsare inför hela världen är tungans allra högsta och förnämsta bruk. På det följer det näst största, nämligen att i kärlek tala goda och sanna ord till sin nästa och om sin nästa. Så förvandlas vi genom tron på evangelium till människor som i helg och söcken, i gudstjänstliv och vardagsliv brukar tungan rätt. Vi blir de goda människor som Jesus talar om i vår text, de ”som ur sitt goda förråd tar fram det som är gott”.

Må nu Gud få göra oss till sådana människor. När Jesus blir vårt hjärtas goda förråd, får det helt visst effekt på våra ord. Också här gäller: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” Amen.

S Bergman

[^]