[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

13 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Matt. 5:43-6:4


Den naturliga kärleken och den kristna

I dag, på den söndag som handlar om ”Vår nästa”, talar Jesus i vår text ur Bergspredikan om två slags kärlek. Den ena är förhållandevis lätt och möjlig för alla, även för publikaner och syndare. Det är den Jesus syftar på när han säger: ”Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän.” Den andra kärleken är betydligt svårare och inte alls möjlig för alla. Den möter vi i Jesu ord: ”Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn.” Den kärleken är möjlig bara för Guds barn, dvs. för kristna.

Vi skall i dag tala om dessa två slag av kärlek, om den naturliga kärleken och den kristna.

1.   Den naturliga kärleken

Med den naturliga kärleken är vi vänliga mot dem som är vänliga tillbaka och älskar dem som älskar oss. Det är ingen unik kärlek, eftersom alla kan utöva den. ”Gör inte hedningarna det också?” säger Jesus.

Förnuftet inser att man måste hjälpa sina medmänniskor och ställa upp för varandra här i livet. Vi vill alla ha en trygg och bra värld, där människor tar hand om varandra och hjälper varandra när det behövs. I alla goda samhällen söker man på olika sätt bistå fattiga, sjuka och olycksdrabbade.

De allra flesta av oss har ett starkt behov av sociala kontakter och gemenskap. Vi behöver vänner som vi kan vara förtroliga med, skratta med när vi är glada och gråta med när vi är ledsna. Vi behöver släkt och vänner. Den som inte får del av naturligt mänskligt umgänge blir ensam, känner sig utanför och mår dåligt. Utan gemenskap tynar vi bort.

Denna naturliga kärlek, som alla människor har förmåga till, skall vi inte ringakta och se ner på. Tvärtom skall vi tacka Gud för allt gott som görs inom ramen för den. Många icke kristna engagerar sig i välgörenhet och biståndsarbete och gör beundransvärda insatser för att hjälpa andra. Det är bra, och det bekräftar sanningen i aposteln Paulus ord i Rom. 2:14 om att hedningarna ”som saknar lagen (den skrivna) av naturen gör vad lagen befaller”. Därmed visar de, säger han, att det som lagen kräver ”är inskrivet i deras hjärtan” (2:15). Det betyder att människan, utan att ha läst eller hört Guds Ord, ändå känner till något av Guds lag, särskilt den del av lagen som handlar om kärleken till nästan. Alla samhällen och alla rättssystem bygger på denna naturgivna kunskap om lagen.

Den naturliga kärlekens förekomst bland människor hör till Guds försyn eller omsorg om den fallna världen. Jesus säger om Gud: ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” Gud ger människor, oavsett om de tror på honom eller inte, allt det goda som uppehåller livet. Dit hör också förmågan till naturlig kärlek. Hade den inte funnits och fungerat någotsånär, skulle all mänsklig samvaro fullständigt braka samman och gå under i ett allas krig mot alla.

Men när detta väl är sagt, så måste det också sägas att den naturliga kärleken har sina begränsningar. Den är en jordisk kärlek, begränsad till detta livet, där den har sitt värde. Det är också här på jorden som den får sin belöning i form av ett bättre liv, och här får den också sitt straff när man lever girigt och omoraliskt och hänsynslöst utnyttjar andra människor för egen vinnings skull.

Låt oss nu gå vidare och se på det andra slaget av kärlek, den som Jesus utlägger här i Bergspredikan och som ligger långt utöver vad den naturliga kärleken förmår.

2.   Den kristna kärleken

Det är den kärleken som Kristus förkunnar för kristna som tror på honom och som blivit födda på nytt genom den förlåtelse och rättfärdighet som han vunnit åt dem på korset. Vad utmärker den kärleken? Jesus ger oss ett par exempel på det i dag. Låt oss se närmare på dem.

Först nämner han kärleken som kan älska sina ovänner: ”Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.” Det är sannerligen ingen lätt sak att älska så. När vi blir kränkta och sårade fylls våra hjärtan med hat och bitterhet. Vi grips av en oresonlig lust att ge igen. Så reagerar vår naturliga människa – eller den naturliga kärleken. Men den kristna kärleken är helt annorlunda: den ”är tålig och mild … den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda”, säger aposteln Paulus i Kärlekens lov (1 Kor. 13:5).

Den sortens kärlek finner vi redan hos GT:s troende människor. Tänk t.ex. på hur David handlade mot kung Saul. Han såg David som ett hot mot sig själv och jagade honom land och rike runt för att ta hans liv. När David en gång råkade stöta på Saul sovande i en grotta och kom så nära att han lätt hade kunnat döda honom, så gjorde han inte det. Hans följeslagare viskade: ”Passa på, gör det! Nu har du ditt tillfälle att bli av med din dödsfiende.” Men han stack inte ner honom. Istället smög han sig fram och skar av en flik av Sauls mantel. När Saul sedan vaknade, ropade David på honom och visade upp fliken. Saul förstod genast flikens budskap: ”Jag hade kunnat döda dig men ville inte göra det. Jag vill att vi skall vara vänner.” Davids handling fick honom att brista ut i gråt och säga: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig fast jag har gjort ont mot dig” (1 Sam. 24:18). Han hade mött ett stycke av den kristna kärleken som Jesus talar om i vår text.

Aposteln Paulus säger: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte” (Rom. 12:14). Detta hade han lärt av Jesus. Men vad skall vi då säga om de hårda och stränga ord i NT som både Jesus själv och apostlarna nu och då uttalar över sina motståndare? I Matt. 23 förbannar t.ex. Jesus fariséerna och de skriftlärda med brinnande vrede och starka verop över dem. Och i Gal. 1:8 förbannar aposteln Paulus mycket strängt dem som förvränger Kristi lära och predikar ett annat evangelium: Om det än vore en ängel från himlen som gjorde det, ”så skall han vara under förbannelse”, säger han. Ett annat exempel är diakonen Stefanus. När han greps och ställdes inför Stora rådet anklagade han judarna med stor skärpa och sade, att de var ”hårdnackade och oomskurna till hjärta och öron”, människor som ”förrått och mördat den Rättfärdige”. De menade sig hålla Guds lag men resultatet blev att de dödade, Messias, Guds Son. Detta gjorde dem ursinniga. De drev ut honom ur staden och stenade honom (Apg. 7:51-53).

Hur skall vi se på sådant här? Är det kristen kärlek? Borde inte Jesus, Paulus och Stefanus vid dessa tillfällen i kärlekens namn ha välsignat i stället för att förbanna? Nej, inte alls. Den kristna kärleken förbjuder nämligen inte allt förbannande. Den förbjuder bara det själviska och onda förbannandet som vill hämnas personliga angrepp och oförrätter och ge igen, helst flerdubbelt.

Det är här viktigt att skilja på sak och person. Gör någon ont mot mig som person, skall jag inte förbanna utan välsigna, dvs. ”besegra det onda med det goda”, som aposteln säger (Rom. 12:21). Då skall jag göra som David gjorde mot Saul. Då skall jag göra som Jesus gjorde på sin lidandesväg: ”När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist” (1 Petr. 2:23).

Men det är något helt annat när det inte handlar om mig och min person, utan om Gud och hans ord. När det gäller den kristna tron och Guds Ord måste vi, som Luther säger i Stora Galaterbrevskommentaren ”vara okuvliga, oböjliga och, om det vore möjligt, hårdare än diamant”. Som kristna kan vi inte välsigna falsk lära. Vi får inte tiga och hålla med Guds fiender, när de förvränger och förnekar hans ord. Då angriper vi Gud själv och gör honom till en lögnare och bedragare. Vi måste i stället förbanna, för genom falsk lära leds människan vilse och förlorar den salighet som Gud i sin kärlek har berett åt henne genom Jesus. Att göra det är ett uttryck för kristen kärlek till människor.

Personligen skall jag således tåla och uthärda allt från mina fiender, älska dem, be för dem och löna ont med gott osv. Men jag skall aldrig göra det på det sättet, att jag godkänner synd och omoral och gör gemensam sak med dem som hånar och föraktar vad Gud säger i sitt ord. Då hjälper jag dem inte, utan befäster dem i deras otro. Då går jag över på fiendesidan och blir själv en fiende till Gud.

I det andra exemplet på kristen kärlek som Jesus tar upp i dag lär han oss en annan sak, nämligen att den kristna kärleken kan verka i det tysta. Han säger: ”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er”, och vidare: ”När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna för att människor skall berömma dem.” I dessa förmaningar påminns vi om den kristna kärlekens osjälviska karaktär. Gör vi något gott, vill vi ju gärna att vi blir uppmärksammade. Så är det med den naturliga kärleken. Den vill märkas. Vi blir besvikna om det vi gör inte omtalas och uppskattas. Men Jesus säger: ”När du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör.”

Vänsterhanden är den giriga ”jag-handen” som bara tänker på att håva hem åtminstone lite ära, tack och beröm. Den vill ”blåsa i trumpet” för sig, dvs. få uppmärksamhet. Annars vill den inte ge eller tappar lusten att ge. Den kristna högerhanden däremot är ”du-handen”, den som räcks ut mot ett du, mot en annan människa och bara ger för hjälpa henne i hennes nöd, utan sidoblickar på vad man själv kan vinna på det. Då ges gåvan ”i det fördolda”, dvs. man kan ge anonymt och utan några som helst baktankar. För det är inte jag utan bara du som gäller.

Det handlar inte om att allt gott vi gör mot andra nödvändigtvis måste göras i hemlighet. Det är inte det Jesus är ute efter. Han talar, som alltid i Bergspredikan, först och främst om våra hjärtan, om våra innersta motiv och drivkrafter: Var och en av oss må fråga sig: Hur är det med min kärlek? Älskar jag också mina ovänner och kan jag göra gott mot min nästa även i det tysta, utan egna vinstsyften? Det är det vi skall fråga oss.

Jesus säger i vår text: ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” Inför det kravet finner vi att vår kärlek, även om vi är kristna, är långtifrån fullkomlig. Det är Jesus väl medveten om. Han vet hur svaga och ofullkomliga vi är. Men ändå ger han oss, som vill höra honom till, den fullkomliga kärleken som en hög och härlig målsättning för det kristna livet och vår helgelse. Han ger oss den som en förövning till den fullkomliga kärlekens liv som väntar oss i himlen, då all synd är borta.

3.   Den kristna kärleken kommer inte från oss utan från Kristus

Vi kallar den kristen för att den kommer från Kristus och bara finns hos kristna som tror på Jesus, han som genom synderna förlåtelse föder oss på nytt och ger oss ett annat sinne än vad den naturliga människan har.

Det finns bara en möjlighet att älska med en annan kärlek än den naturliga människans begränsade och i grunden själviska kärlek, och det är att genom tron på evangelium ha förbindelse med den kristna kärlekens källa: Jesus. Vi behöver dagligen komma till honom med våra synder och med vårt onda kött som lever kvar i oss ända tills vi dör. Vi behöver ständigt höra att vi är återlösta och rättfärdiga i Kristus. Han tröttnar aldrig på att förlåta och rättfärdiggöra oss på nytt. Så hålls genom tron på hans villkorslösa nåd förbindelsen med kärlekens källa vid liv.

På tro följer kärlek. Luther brukade sammanfatta det kristna livet just i dessa två ord: tro och kärlek. Tron kommer alltid först. Genom den tar vi emot frälsningen fritt och för intet och blir Guds barn. På det följer att ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande”, som aposteln säger (Rom. 5:5). Den flödar in i våra liv och gör att vi kan älska med Guds kärlek. Aposteln Petrus säger att vi genom Jesus får ”del av gudomlig natur”, vilket inte betyder att vi blir gudar utan att vi får del av den gudomliga kärlekens förmåga i våra liv (2 Petr. 1:4).

Jesus har gett oss Bergspredikan inte bara som en spegel som visar oss vår synd för att vi skall fly till hans nåd och förlåtelse. Han har också gett oss den för att vi skall leva ut den kristna kärleken och praktisera den mot vår nästa så långt vi någonsin kan. Men aldrig vi får glömma Jesus ord: ”Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh. 15:5).

Så kommer den kristna kärleken inte från oss utan från honom. Tron på Jesus är den kristna kärlekens hemlighet. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”, hörde vi i dagens epistel (1 Joh. 4:19). Må det bli en levande verklighet i vårt dagliga umgänge med vår nästa. Amen.

S Bergman 2010

[^]