Nöden och nåden

Tacksamhet är denna söndags ämne. Vad innebär det egentligen att vara tacksam? För många är tacksamhet att vara nöjd och belåten, att i stort sett vara tillfreds med tillvaron. Mår man bra och känner sig harmonisk, så är man tacksam. Men denna tacksamhet är ganska flyktig. För vi mår inte alltid bra. Vi drabbas av motgångar och sorger av olika slag. Och då blir det plötsligt svårt att vara tacksam. För predikotextens många ”sjuka, blinda, halta och lama”, som var samlade runt Betesdadammen, var det säkert ingen lätt sak.

Dammen Betesda, som arkeologer numera har grävt fram och återfunnit rester av, var egentligen två bassänger omgivna av pelargångar runt om och en mellan dem. Dit kom massor av människor för att få bot mot sina sjukdomar. Man trodde att en ängel kom ner och rörde om vattnet och gav det en hälsobringande effekt. Den som då först steg ner i vattnet blev frisk. (Detta omnämns i äldre översättningar i vers fyra. Den versen är numera borttagen, eftersom den inte finns med i de äldsta och bästa handskrifterna.)

Jesus hade sina vägar förbi och besökte dammen. Han säger inget om dess påstådda effekt. Han hade en annan bot att ge än dammens bubblande och skvalpande vatten som så många satte sitt sista hopp till. Det visade han påtagligt vid detta tillfälle.

Texten handlar om människors nöd, om nåden som Jesus hade att ge och om den tacksamhet den skapar. Den linjen skall vi följa i dagens predikan.

1. Betesdadammens nöd är en verklighet också i dag

Precis som på Jesu tid söker människor i dag förtvivlat bot mot sjukdomar och hotande död. Betesdadammens många sjuka och lidande har vi ibland oss även nu. Sjukhus måste upprättas överallt. Kön av dem som behöver hjälp och vård är oändlig. Läkarvetenskapen har gjort stora framsteg men lyckas ändå aldrig besegra alla sjukdomar. Finner man bot mot en dyker snart en annan upp. Döden kan man i bästa fall skjuta upp en tid, men den drabbar ändå till sist oss alla.

När läkare och mediciner inte hjälper griper man som på Jesus tid efter halmstrån som t.ex. undergörande källor. Det finns än i dag på olika håll källor med vatten som anses undergörande. Mest känd är Lourdes i södra Frankrike dit hundratusentals sjuka kommer varje år trots att bara ett litet fåtal bevisligen blivit friska. Det torde ha varit likadant vid Betesdadammen. Betesda betyder ”Barmhärtighetens hus”. Men det var inte något sådant hus för alla dem som inte blev botade. För dem blev det den stora besvikelsens hus. Så var det för mannen som Jesus mötte vid sitt besök där, han som hade varit sjuk i 38 år och länge sökt hjälp vid dammen.

Betesdadammens nöd väcker flera frågor. Varför drabbas somliga hårdare än andra? Var mannen vid Betesdadammen som varit sjuk större delen av sitt liv en värre syndare än andra? På Jesu tid trodde man ofta att en svår sjukdom eller olyckor hade ett direkt samband med någon särskild synd som den drabbade eller hans föräldrar begått. Den tanken finns i dag också. ”Vad har han gjort som har råkat ut för detta?” kan man höra ibland någon säga. ”Vad har jag gjort?” tänker vi kanske själva när vi drabbas. När Jesus vid ett tillfälle kommenterade en svår olycka, där ett antal människor omkommit, sade han: ”De arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra syndare i Jerusalem? Nej, säger jag er. Men om ni inte omvänder er, kommer ni alla gå under på samma sätt” (Luk. 13:4-5). Jesus varnar oss i NT för att utifrån en människas mått av sjukdom och lidanden dra förhastade slutsatser om hennes syndighet. Alla sjukdomar och dödsfall är en ständig påminnelse om syndafallets skada, den som aposteln uttrycker så: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor” (Rom. 5:12). Döden och dess förspel med sjukdomar och lidanden är således ett syndastraff som drabbat alla människor.

Visst kan sjukdomar ha ett direkt samband med särskilda synder och laster, som sexuella utsvävningar, frosseri, alkohol- och drogmissbruk osv. Men de flesta sjukdomar beror inte på sådant. Också hyggliga och skötsamma människor, och fromma människor som Job, drabbas av sjukdom och lidanden. Varför drabbas människor så olika? Det är inte lätt att svara på den frågan. Gud kan ha många olika syften med det som sker, men hans vägar är ofta fördolda och obegripliga för oss. Jesus ger oss ingen lösning på lidandets gåta i varje enskilt fall. Han vänder i stället vår uppmärksamhet mot det faktum att vi alla för syndens skull hotas av döden.

Huvudsaken är att man får ha hälsan, brukar det ofta sägas. För många är det det viktigaste i livet att få vara frisk och leva länge. Så var det nog också för åtskilliga vid Betesdadammen. Men hur viktigt det än är, så är det ändå inte det viktigaste.

Jesus sade till mannen som han botade att det finns något värre än den sjukdom han så länge lidit av. Det finns något som är värre: förtappelsen, att vi slutar i den eviga fördömelsens pina. Det är en fara som Jesus ofta varnade för i starka ordalag. Om vi är sjuka eller friska här i livet, rika eller fattiga, är betydelselöst i jämförelse med att vi går evigt förlorade. Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Matt. 16:26).

2. Jesu nåd skänker verklig bot mot nöden

Jesus var sänd av Gud i världen för att ta bort synden, ta bort själva roten till det onda, och så upphäva syndafallets följder. Detta var hans mission. Det var vad han ville visa genom att bota mannen som varit sjuk i 38 år. Vad han hade för sjukdom vet vi inte, men han torde ha varit rörelsehindrad på något sätt. Han hann aldrig ta sig ner i vattnet, när det började bubbla och kom i rörelse. Ändå var detta hans enda hopp.

Låt oss se närmare på hans möte med Jesus. Jesus frågar honom: ”Vill du bli frisk?” Han svarar: ”Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse.” Det ligger stor uppgivenhet i dessa ord. Ingen hjälpte honom, alla tänkte på att själva hinna först, och alltid var det någon annan som hann före. Han svarar undvikande på Jesu fråga. Han trodde inte att någon skulle kunna hjälp honom.

Vi skall lägga märke till att Jesus inte säger något om vem han är, och han kräver inte någon tro från mannens sida. Han bara gör honom frisk. Han visar här sin makt att göra under även om det inte fanns någon tro på honom. Tre korta ord kommer från Jesus: ”Stig upp, ta din bädd och gå!” Och undret sker: ”Genast blev mannen frisk.” Musklerna, förtvinade efter 38 års sängliggande, fick plötsligt ny styrka och kraft, och mannen reste sig upp och gick. Vilket under!

När det gäller under av detta slag som Jesus gjorde, skall vi komma ihåg att de alltid hade ett vidare syfte än det kroppsliga botandet. Han botade sjuka av två huvudanledningar: 1. för att visa att han var Messias, Guds Son, och 2. för att visa att han hade makt att göra det större undret att förlåta synder och skänka evigt liv. Det sista var det viktigaste, hans huvudsakliga ärende. Jesus botade inte alla sjuka utan förhållandevis få. Han sökte i regel inte upp sjuka, utan han botade dem som kom till honom, fördes till honom eller, som här, råkade komma i hans väg. Men evangelium om Guds rike och syndernas förlåtelse predikade han för alla.

Det kroppsliga undret som Jesus gjorde med mannen ledde också till att han kom till tro på Jesus och började leva ett liv i djup tacksamhet, inte bara för hälsans tillfälliga gåva, utan för frälsningens stora gåva. Denna förändring i hans liv tog sig uttryck, dels i en modig bekännelse till Jesus, dels i kyrkogång.

Låt oss först se på hans bekännelse. En del judar började bråka med honom för att han glad i hågen kom bärande på sin ihoprullade bädd fast det var sabbat. Sådant fick man inte göra enligt fariséernas föreskrifter. Men mannen brydde sig inte om det, utan bekände frimodigt sin tro på Jesus, fast han ännu inte visste mycket om honom: han visste inte ens vad han hette. Han kallade honom för ”den som gjorde mig frisk”. När ”den som gjorde mig frisk” hade sagt att han skulle ta sin bädd och gå, ja, då hade han gjort det – alla sabbatsregler till trots. ”Den som gjorde mig frisk” är ett fint namn på Jesus och en hög och härlig bekännelse till honom och hans gudomliga makt.

En tid efteråt möter Jesus den botade mannen på tempelplatsen. Det är inte svårt att sluta sig till att han var där för att tacka och lova Gud för undret som skett med honom och som förvandlat hans liv. Men Jesus fördjupade hans tacksamhet genom att tala med honom om synden i hans liv. Han sade till honom: ”Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig.” I dessa, ord som är textens nyckel, ligger också att mannen fått syndernas förlåtelse. I templet fick han också tacka Gud för den största gåvan, nådens och salighetens gåva. Templet var det verkliga Betesda, ”Barmhärtighetens hus”. Där förkunnade Gud sin nåd för syndare. Där fick de tacka Gud för hans frälsande barmhärtighet. I nådens tempel ger Jesus den botade mannen ett ord på vägen. Sin tacksamhet skulle han visa genom att leva efter Guds bud. Det är varje kristens bästa tack.

Så sammanfattar vi i dag budskapet från undret vid Betesdadammen genom att säga:

3 Tron på Jesus skänker oss den sanna tacksamhetens liv

Nådens under vill Jesus göra med oss alla. Han ger oss inget löfte om att alltid slippa sjukdomar eller olyckor. Hans avsikt var aldrig att göra jorden till ett hälsans paradis. Så länge den står är den märkt av sjukdom och död. Men han ger oss nåden att tacka Gud i alla livets förhållanden, vara sig vi är friska eller sjuka, unga eller gamla, rika eller fattiga. Han tröstar oss med att vi äger den nåd som gör att vi skall leva om vi än dör. Paradisets härlighet väntar oss på andra sidan. För det skall vi tacka honom.

Vi kan inte själva göra om oss till tacksamma människor som prisar Gud både i med- och motgång. Den oomvända människan kan prisa Gud för jordiska gåvor, och i synnerhet för hälsans gåva. Men uteblir dessa, så uteblir tacksamheten. Den sanna tacksamheten skapas av Guds ord, av lagen som dömer oss, och av Kristi nåd som upprättar oss. Medvetenheten om att vi bär på en dödlig sjukdom väcker längtan efter att bli frisk. Syndakännedomen driver oss till den store läkaren Jesus.

Till uppgivna syndare, dömda av Guds lag, kommer Jesus och frågar: ”Vill du bli frisk?” Han är den som har makt att göra under med oss och förvandla våra liv. Han gör det nu som då med sitt mäktiga ord. Han förlåter och renar oss från all synd och förenar oss med Gud. Liksom mannen ”genast blev frisk” i kraft av Jesu ord, blir vi friska genom att höra och tro evangelium som genast ger vad det säger. Genast upphävs syndens förbannelse, genast utplånas all synd och skuld. Genast upphävs all fördömelse, och döden berövas sin makt att kasta oss ut i det eviga fördärvet.

Har vi verkligen mött Jesus som ”den som gjorde mig frisk”, då gör vi som den botade mannen. Vi bekänner oss öppet till Jesus, och vi går i kyrkan för att tacka och prisa Gud. Då överger vi också våra gamla synder och lever för Gud. Detta under behöver ske med oss ständigt på nytt. När vi känner oss nedslagna, hjälplösa och desillusionerade likt mannen i vår text, skall vi skynda till honom som ”genast” renar oss från all synd och skuld. Hans nåd ger oss kraft att leva tacksamhetens liv. Då tar vi vår dag, hur den än gestaltar sig, ur Guds hand förvissade om att han låter allt, både gott och ont, samverka till det bästa för oss. Amen.

S Bergman

[^]