[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

17 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Mark. 2:23-3:5


Den kristna friheten

Denna söndag talar om en kristen människas frihet. Jesus visar i vår predikotext något av vad denna frihet är genom att försvara lärjungarna som på sabbaten ryckte av ax från ett sädesfält. Detta ansåg fariséerna vara ett sabbatsbrott. Vidare botade Jesus på sabbaten en man med förtvinad hand, vilket inte heller gillades av fariséerna. På sabbaten skulle inget arbete utföras.

Denna bild av Jesus tycker många om. Han får applåder för att han vågar bryta mot gamla traditioner, bud och normer. Det passar den moderna människan som inte tycker om fasta och bestämda bud utan vill leva som hon vill utan att bli dömd av andra. Men ett sådant synsätt har inget med Jesus och kristen frihet att göra.

Jesus säger: ”Var och en som gör synd är syndens slav.” Att bryta mot Guds bud och leva i synd är inte frihet utan slaveri. Men Jesus säger också: ”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria” (Joh. 8:34, 36). Det betyder att vi befrias från slaveriet under synden. Friheten som Jesus vunnit åt oss är dyrbar. Den skall vi som kristna noga slå vakt om och be om nåd att alltid bli bevarade i.

Dagens ämne om den kristna friheten är viktigt att rätt förstå och ta till sig. Om den lär oss Jesus i dag följande.

1.   Det är en frihet från missbruk av Guds lag

Fariséerna hade namn om sig att vara lagens stränga väktare. De följde en mängd föreskrifter om hur man rätt skulle följa buden. Dessa kallades på Jesu tid för ”de äldstes stadgar”. Dagens judar har dem samlade i en bok som heter Talmud. Man har räknat ut att Moseböckerna innehåller 613 bud (248 befallningar och 365 förbud). Utifrån dessa bud har judiska skriftlärda utarbetat en massa regler och detaljföreskrifter för hela livet. Meningen var inte att det därigenom skulle bli svårare utan lättare för folk att hålla Guds bud. Man fick reda på precis vad man skulle göra i olika situationer. Det fanns t.ex. en rad bud som talade om vad man fick göra och inte göra på en sabbat: man fick inte så och skörda, inte bota en sjuk om det gick att vänta till nästa dag, inte gå längre än en kilometer, inte bära mer än ett kilo osv. Det rörde sig om konkreta bud, möjliga att uppfylla. Ändå blev snårskogen av regler till buden sammanlagt en extra tung börda för många att bära.

Med falkögon vaktade fariséerna på Jesus och lärjungarna för att se om han höll Mose lag och ”de äldstes stadgar”. I dagens text trodde dessa laglydnadens experter att de hade Jesus fast. De hade upptäckt att hans lärjungar på sabbaten ryckte av ax när de passerade ett sädesfält, dvs. utförde skördearbete. De ställde nu Jesus till svars för detta klara lagbrott enligt deras mening. Men han gav dem svar på tal, och han gjorde det utifrån Skriften. Han tog David som exempel. Denne hade i en nödsituation t.o.m. ätit av de heliga skådebröden i Guds hus och även delat med sig av dem till sina följeslagare (1 Sam. 21). Dessa brödkakor, som byttes ut varje sabbat, var tolv till antalet och låg i två rader på skådebrödsbordet. De skulle ligga där som ett ständigt tackoffer och en påminnelse om livet som Gud av nåd gav och uppehöll. Av det heliga brödet fick bara prästerna äta (3 Mos. 24:9). Trots det gjorde David och hans män inte fel, när de vid det aktuella tillfället åt av de heliga bröden. I den nödsituation som han och hans män befann sig i var det nämligen inget brott mot Guds bud äta av bröden.

När Jesus botade mannen med den förtvinade handen, så bröt inte heller han mot sabbatsbudet. ”Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten”, sade Jesus. Den var given till välsignelse för människor. ”Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?” frågade han dem som anklagade honom. De blev svarslösa.

Alla Guds bud förkunnar kärlek. ”Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse”, säger aposteln (Rom. 13:10). Men om ett bud i en viss situation uppenbart skulle vara till skada vår nästan, skall vi låta budet fara och inte tillämpa det just då. Annars finns det risk att vi bryter mot lagens kärlekskrav och gör mer ont än gott. Om t.ex. en blodig och sönderslagen människa stapplar in till oss, medan vi har högmässa, får vi inte säga: ”Vi har gudstjänst. Vi helgar vilodagen. Du får komma igen senare!” Vad skall vi i stället göra? Vi avbryter mässan och ta hand om mannen. Mässan kan vi fira senare.

”Kärleken bryter alla lagar”, säger Luther. Men med det förordar han inte någon allmän olydnad mot Guds bud. Han gör ingen regel av undantagen. Vad det handlar om är att vi i enstaka nödsituationer blir tvungna att ”bryta” mot ett bud för att hålla det grundläggande kärlekskravet. Det ger oss Bibeln flera exempel på. Så gjorde t.ex. kvinnan Rahab i Jeriko som vi läser om i Jos. 2. Hon gömde flyende israelitiska spejare i sitt hus, men när deras förföljare kom och knackade på, sade hon att de gett sig av och att hon inte visste var de var. Hon ljög, bröt mot åttonde budet, men hon gjorde det för att rädda liv.

Fariséernas iver att bryta ner Guds bud i en mängd föreskrifter ledde till att buden till sist förändrades och blev människobud, egna påhitt som i praktiken ersatte Guds bud. Detta vände sig Jesus starkt emot vid olika tillfällen. Man kunde t.ex. bli fri från plikten att enligt fjärde budet hedra och hjälpa sina föräldrar genom att i stället skänka en offergåva till templet. Om detta sade Jesus: ”Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull” (Matt. 15:13). I Matt. 23 förbannar Jesus med glödande ve-rop de andliga ledarnas missbruk och förvrängningar av lagen: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten … Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler” (Matt. 23:23-24). De missbrukade lagen, höll hårt på småsaker men missade budets poäng. Brott mot det som var rätt och barmhärtigt svalde de utan vidare.

Det allra värsta missbruket av Guds lag är att man tror sig bli rättfärdig inför Gud genom sina laggärningar. Det har i alla tider legat bakom ivern för hemmagjorda lagar och syndakataloger utan stöd i Guds Ord. Genom dem vill man göra sig stor. Den egenrättfärdiga människan älskar sådant. Men Gud har inte gett oss lagen som en klätterstege upp till himmelen för att vi skall bli frälsta genom den. Det står klart och tydligt: ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal. 2:16). Det gäller såväl Guds bud som av människor påhittade laggärningar.

Från detta och alla andra missbruk av lagen befrias vi av Jesus som skänker oss den verkliga, kristna friheten.

2.   Det är en frihet som kommer av tron på evangelium

Guds bud är heliga och goda, men de gör oss inte heliga och goda. ”När budordet kom, fick synden liv och jag dog”, säger Paulus (Rom. 7:9-10). När lagens ljus faller över våra liv, så ser vi att vi inte drivs av den kärlek lagen kräver utan av egoism, högmod, girighet, avund och andra onda drifter. Vi ser att vi är slavar under synden och att vi inte kan befria oss själva. Lagen dödar oss. ”Jag dog”, säger Paulus. Så kände han det när budordet i all sin skärpa träffade hans samvete. Han fann inget gott hos sig själv. Han var andligt död. Det är vad lagen verkar hos alla som inte håller den och inte kan göra det.

Men till sådana av lagen dömda och dödade syndare kommer Kristus, den store befriaren, med evangelium, med det underbara frihetsbudskapet som skänker frihet från lagens dom och förbannelse. Domen och döden tog Jesus själv på sig för att vi skulle bli fria och få nytt liv. Gud sände sin Son ”för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt”, säger Paulus (Gal. 4:5).

Den som tror detta glada budskap blir fri – verkligt fri. ”Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror”, står det Rom. 10:4. Kristus är lagens slut, för han har med sin görande och lidande lydnad uppfyllt den i vårt ställe. Hans rättfärdighet tillräknas oss, så att vi får räkna den som vår egen. Det är den enda rättfärdighet som ger oss verklig frid med Gud, befriar oss från allt slit under lagen och från alla våra egna försök att bli goda inför Gud.

Jesus säger i dagens text att Människosonen är ”Herre också över sabbaten”. Tredje budet om sabbaten är det enda av de tio budorden som inte upprepas i Nya Testamentet. I evangelierna finns ingen befallning från Jesu sida om att hålla lördagen som sabbaten. Varför det? Därför att den sabbaten hörde till Gamla förbundet, vilket upphävdes i och med Jesus. Paulus säger: ”Låt därför ingen döma er … i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kol 2:16-17).

Jesus är Herre över sabbaten. Det har han visat genom att förvandla den gamla sabbaten, som var låst till en viss dag, till en ny och härlig sabbat. Ordet betyder vila. Jesus skänker med sin försoning ro och vila inte bara en dag utan alla dagar och i all evighet. Utan honom finns ingen verklig vila, men med honom är varje dag en vilodag, en dag då vi får vila från våra gärningar och fröjdas över Guds kärlek till oss i Kristus. Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28). Den rättfärdighet Jesus erbjuder är trons rättfärdighet. Det betyder att den kan bara tas emot som en ren och oförtjänt gåva av ren nåd. Den kan varken i för- eller efterhand köpas av något som vi presterar. Vi bara får den – och däri ligger befrielsen och vilan.

Vi går i kyrkan på den av kyrkan fritt valda söndagen, Kristi uppståndelsedag, för att ständigt på nytt genom evangelium i ord och nattvard bli befästa i den kristna friheten från yttre och inre makter som vill förtrycka, förslava och skilja oss från Gud.

En sak till behöver sägas om denna frihet.

3.   Det är en frihet till att leva för Gud

Den kristna friheten är aldrig bara en frihet från något utan alltid också frihet till något. Friheten som Jesus ger är inget fribrev att leva som man vill och själviskt bara ”göra det man känner för”, som det så vackert brukar heta. För då blir det snart så att synden, som fortfarande bor i oss, tar över igen och kastar oss tillbaka i det gamla slaveriet.

I Rom. 6 talar Aposteln Paulus om vårt dop. Vi har i dopet dött och blivit begravna med Kristus, men vi har också uppstått med honom till ett nytt liv: ”Hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus” (Rom. 6:10-11). Lite längre fram säger han: ”Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden” (v. 14). Så ser den kristna friheten ut.

Jesus befriar oss inte bara från syndens skuld, utan också från dess makt över oss. En människa som tror på syndernas förlåtelse blir född på nytt. Det visar sig i att hon hatar synden och vill inget annat än att leva för Gud och följa hans bud. Detta drivs hon till av Guds Ande. Aposteln Paulus säger: ”Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner” (Rom: 8:13-14).

Detta är den kristna frihet som du är döpt till. Ta vara på den! Låt ingen lura dig bort från evangeliets frihetsbudskap som ensamt verkar liv och gemenskap med Gud. Tänk på vad Paulus säger: ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket” (Gal. 5:1). Amen.

S Bergman

[^]