Den segrande tron

Den här söndagens ämne, ”Trons seger”, är hämtad från dagens epistel, där det står: ”Detta är den seger som har övervunnit världen: vår tro. Vem kan övervinna världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?” (1 Joh. 5:4).

”Världen” i Nya testamentet är ofta en benämning på en livsfilosofi och livsstil som går ut på att man vill vara sig själv och bejaka sina lustar och begär så långt det är möjligt. Aposteln Johannes ger en bra definition på världen, när han skriver: ”Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen” (1 Joh. 2:16).

Det är den världen som dagens epistel talar om, den fallna världen, den som står Gud emot och ”är i den ondes våld” (1 Joh. 5:19). I världen är tron på människan viktig. Lyckan i livet består i att kunna hävda sig, ha det bra och få det man önskar. Det är världens tro.

Men Jesus talar i dag om en tro som är starkare än världen och som övervinner den. Den blindfödde mannen som blev botad av Jesus, fick en sådan tro. Han mötte hårt motstånd från världen i form av fromma fariséer. Världen finns också i religiös tappning. Men mannen stod på sig och sade: ”Ett vet jag, att jag som var blind nu ser.” Den som hade botat honom kom från Gud, det var han övertygad om. För denna sin bekännelse till Jesus hånades han och drevs bort. Men han behöll sin tro. Den segrade.

Det är en sådan tro vi behöver, en tro som håller ut och segrar i motvind och snålblåst. Om den tron säger vi i dag:

1. Den segrande tron är de öppnade ögonens tro

Vår text började med lärjungarnas fråga om varför den blinde drabbats av ödet att vara född blind. Det måste bero på någons synd, tänkte de, och frågade Jesus: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” De gav uttryck för den då vanliga tanken, att en sjukdom eller ett svårt handikapp måste bero på någon särskild synd hos den som drabbats eller hos hans föräldrar. Men vi skall lägga märke till, att Jesus bestämt avvisade ett sådant tänkesätt. Han säger: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” Ett Guds under skulle ske med den blindfödde! Det var syftet med just hans olycka. Ett överraskande svar.

Jesus sade inte att den blindfödde eller hans föräldrar var utan synd. Alla är vi syndare, och alla är vi värda fördömelse. Men vad Jesus säger här i vår text, är att ingen i familjen hade syndat på något speciellt sätt. Han lär i stället lärjungarna och oss en viktig sak, nämligen att inte dra förhastade slutsatser om andra människors syndfullhet utifrån deras mått av olyckor i livet. Vi skall inte tänka: Vad har han eller hon gjort som drabbats av detta lidande? Detta kunde lika väl ha drabbat mig.

Lidanden som möter oss är ofta oförklarliga och får här i livet inget svar. Se bara på den fromme Job, vars svåra lidanden vi läser om i hans bok. Han brottades med lidandets problem. En del av hans besökande vänner försökte få honom att inse att hans olyckor berodde på att han försyndat sig på något sätt. Men Job vägrade att erkänna att han levt ogudaktigt och orättfärdigt. Visst var han en syndare, men han levde i tron på Guds förlåtelse. Han älskade Gud och vandrade på hans vägar. Varför han drabbats av så svåra lidanden var honom fullkomligt obegripligt. Och Job fick aldrig någon förklaring. Men han höll hela tiden fast vid sin tro och sade: ”Jag vet att min återlösare lever.” Han trodde på kroppens uppståndelse och sade: ”När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud” (Job. 19:25-26). Han ödmjukade sig under Gud. Till sist uppenbarades Guds underbara gärningar även på honom, och han blev fri från sitt lidande.

Mannen i vår text ”var blind från födseln”. I andligt avseende kan detsamma sägas om varje människa. Vi har en blind fläck i den meningen att vi inte ser och förstår oss på Gud. Vi föds med synd, ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud och med ond begärelse”, som det står i Augsburgska bekännelsen (Art. II). Vi är främmande för livet i Gud, okunniga och blinda i andligt avseende.

Tio Guds bud med deras krav på goda gärningar förstår vi oss på i viss utsträckning. Men för evangeliet om frälsning genom Jesus Kristus är vi av naturen helt blinda. Vi tror att vi kan komma på god fot med Gud genom att hålla buden, eller i vart fall försöka göra det så gott vi kan. Vi förstår inte detta med Jesus och korset – att någon annan skall behöva lida och dö i syndares ställe. Paulus säger, att innan Guds Ande öppnar våra ögon för evangelium, så hänger ”en slöja” för våra ögon (2 Kor. 3:14), en ögonbindel, som gör att vi inte ser och förstår. ”Först i Kristus försvinner den”, säger han.

Paulus berättar att han, innan han blev kristen, var en ”hädare, förföljare och våldsman”. Han hatade de kristna som påstod att det fanns en annan väg till Gud än lagens och gärningarnas väg. Men han fick möta den uppståndne Jesus i en bländande syn på vägen till Damaskus. Han blev blind, under tre dagar såg han ingenting. Kanske begrundade han under dessa dagar hur andligt blind han varit i sitt hat mot de kristna. Men han blev omvänd och slöjan som förblindat honom togs bort. En helt ny värld öppnade sig för honom. Jesus var Messias, Guds Son, Frälsaren! Efter det blev han den store missionären som överallt predikade evangeliet om Jesus och sade: ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste” (1 Tim. 1:15).

Den segrande tron är de öppnade ögonens tro som ser Guds kärlek och nåd i Kristus och tror att ”han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. När Jesus har blivit stor, härlig och oumbärlig för oss, har den blinda fläcken försvunnit. Då har ”Guds gärningar” uppenbarats på oss. Då ser vi att Jesus är skatten och pärlan, vårt livs fynd, som vi talade om förra söndagen. Då säger vi som den blindfödde: ”Ett vet jag, att jag som var blind nu ser.” Då tror och vet vi, att vi i Kristus är Guds älskade, förlåtna och rättfärdiggjorda barn, och det helt av nåd.

Men hur blir denna tro en segrande tro som håller hela livet ut, ända till vårt sista andetag?

2. Den segrande tron uppehålls genom nådemedlen

Mannen vars ögon öppnades fick senare möta Jesus igen och det gjorde hans tro på honom klarare och starkare. Också vi måste möta Jesus för att vi skall få en tro som håller ut.

Jesus botade ofta människor direkt bara med ett ord. Men den blindfödde blev botad både genom ord och yttre medel. Jesus gjorde en gröt av saliv och jord och beströk den blindes ögon med den. Sedan sade han åt honom att gå och tvätta sig i dammen Siloam. Resultatet blev stort och underbart: han kunde se för första gången i sitt liv. När Jesus mötte honom igen en tid efter frågade han honom: ”Tror du på Människosonen?” Människosonen är en benämning på Messias i profeten Daniels bok (7:13-14). Det kände han säkert till. På honom ville han gärna tro. Men vem var han, undrade han. Jesus sade: ”Du har sett honom. Den som talar med dig, han är det.” Då säger mannen: ”Herre, jag tror.” Och han faller ned och tillber Jesus.

Var möter vi Jesus i dag, så att han får ge oss den tro som segrar och håller ut? Svaret är: i nådemedlen, i Ordet och sakramenten som han instiftat för att där möta oss, uppväcka vår tro och bevara oss i den. Där upptar han oss i Guds rike genom dopets renande vatten. Där predikar han genom sina tjänare frälsningens evangelium. Där avlöser han oss i bikten och låter oss fira nattvard med sig själv som det eviga livets bröd. Så uppenbaras ”Guds gärningar” på oss blindfödda stackare. Våra ögon smörjs av Andens salva, så att vi ser Jesus som den Frälsare han verkligen är.

Det är just tron på Jesus i nådemedlen som är hemligheten med den segrande tron. Många tycker att detta med att förlita sig på kyrkans nådemedel är en oandlig och närmast hednisk tro på ritualer och ceremonier. Inte finns väl Gud där, i yttre saker som ord, vatten, bröd och vin! tänker man. Man måste söka Gud i sitt inre, i någon slags stor, skön känsla eller upplevelse. Men det leder till falsk och svärmisk tro. Det ger ingen segrande tro, utan en tro som försvinner när den goda känslan försvinner.

Den segrande tron får sin kraft av något utanför mig själv, av Jesus i nådemedlen. Den griper tag i det yttre ordet och tar emot evangeliet om hans seger, hans för oss fullbordade frälsning. Därför är den segrande tron alltid en frälsande tro.

Det händer ibland att vi försöker tro på vår egen tro. Vi mäter och väger den för att se om den är tillräckligt bra. Men den frälsande tron tror inte på sig själv, utan på Jesus. Den är ingen fin present som vi gör i ordning och ger till Gud för att han skall bli glad och nöjd. Tron ger ingenting. Den är ett gripverktyg: den tomma handen som tar emot allt det goda Gud ger oss i Kristus.

3. Den segrande tron övervinner världen

Den botade mannen blev genast attackerad av fariséerna för hans bekännelse till Jesus. De kallade honom till sig och sade att de visste att Jesus var en syndare. Han skulle ge Gud äran för att han blivit botad men ta avstånd från Jesus! Men mannen höll envist fast vid att Jesus botat honom: ”Ett vet jag, att jag som var blind nu ser.” Om Jesus ”inte vore från Gud kunde han ingenting göra”. När han sade det, var måttet rågat. ”Du är helt och hållet född i synd, och du undervisar oss!” skrek de åt honom och drev bort honom. Men deras förolämpningar bet inte på honom. De fick håna honom bäst de ville. Tron på Jesus segrade.

Världen hånar och föraktar också oss för vår tros skull. Då skall vi komma ihåg att den tro Jesus ger oss alltid är den tro som segrar. Ja, även om den är som ett ”brutet strå” eller ”en rykande veke”, så är den en segrande tro, så länge den riktar sig mot Jesus och hans gärningar. Han lovar att det svaga strået inte skall krossas och den flämtande lågan inte skall utsläckas (Matt. 12:20).

Den segrande tron byter aldrig ut nådens evangelium mot världen och dess tro på självfrälsning. Den ser Jesus och har inte blick för annat. Sådan är den tro som övervinner världen. Amen.

S Bergman

[^]