Goda och trogna förvaltare

Texten handlar om tre tjänare som hade fått olika summor av talenter eller pengar att ta hand om under deras herres utlandsresa. När han kom hem, förväntade han sig att tjänarna hade förvaltat hans pengar så att de gått med vinst. De två första tjänarna gjorde honom glad, men den tredje gjorde honom ledsen och besviken. Denne var en dålig förvaltare som inte gjort någonting utan helt enkelt grävt ner sin talent. För honom gick det illa. Han fråntogs allt och kastades ut i mörkret utanför.

På den yttersta dagen, då vår Herre kommer tillbaka, skall också vi – just vi som brukar gå i kyrkan och har fått gåvor av honom att förvalta – antingen få höra: ”Bra, du gode och trogne tjänare … Gå in i din herres glädje” eller: ”Du onde och late tjänare” och sedan kastas ut i det eviga mörkret där man, som Jesus säger, gråter och skär tänder. Vad skall Herren säga till oss? Det är den rannsakande fråga som dagens liknelse ställer oss inför. Det är här och nu bot och bättring kan ske. När döden rycker oss bort eller den yttersta dagen bryter in är det för sent.

Denna söndag handlar om ”Andlig försumlighet”. Den vill mana oss att ta vara på allt det goda vi fått av Jesus, vår Herre och Frälsare och inte gräva ner det till ingen nytta. Om detta vårt ansvar säger vi i dag följande.

1. Vi har alla fått goda gåvor att förvalta

Den förmögne herrn i liknelsen kallade samman sina tjänare, lade hela sin förmögenhet i deras händer och litade på att de skulle förvalta den väl. Han visade dem ett stort förtroende.

Så gör också Herren Jesus med oss, sina tjänare och tjänarinnor i kyrkan. Han har likt mannen i liknelsen farit utrikes, farit till himmelen. Men innan han gjorde det gav han sin kyrka ett stort uppdrag: att förvalta hans förmögenhet. Den består av himmelrikets skatter som han vunnit åt alla människor, frälsningens evangelium i ord och sakrament, allt detta som har sådan betydelse för vår och allas salighet. Det är ett ämne för förundran att Jesus vågade ge kyrkan, som han visste bestod av syndiga och bristfulla människor, detta stora förtroende. Men han gjorde det – med ett löfte att vara med de sina alla dagar intill tidens slut (Matt. 28:20).

Jesus berättade vid ett annat tillfälle en annan liknelse om tio tjänare och tio pund. I den liknelsen, som står i Luk. 19:11-27, fick alla lika mycket: de fick ett pund var. Också där förvaltade tjänarna sitt pund med olika grader av vinst, alla utom en som gömde sitt pund i en duk.

Den liknelsen påminner oss om det pund som alla kristna har fått, nämligen nåden och barnaskapet hos Gud, det som Kristus vann åt oss och som gavs oss redan i dopet. Detta stora och enda pund, som rättfärdiggör och pånyttföder syndare, är detsamma för alla kristna. Här gäller ordet: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal. 3:26-28). Vi har alla i dopet fått ett och samma frälsande pund: Kristi saliggörande rättfärdighet som tillräknas oss som vår egen. Här finns ingen skillnad: ingen får mer eller mindre än någon annan.

Men i dagens liknelse möter vi en annan aspekt. Här är poängen att tjänarna fått olika gåvor. Här betonas inte likheten, utan olikheten. Liknelsen påminner oss om att Gud inte har stöpt alla kristna i samma form och gett dem samma uppgifter. Skapelsen och världen är ju full av variationer – vilket ju gör den så skön – och så är det också i Guds rike. Det finns inte två kristna som är identiskt lika! Alla har fått olika gåvor och möjligheter. Aposteln talar underbart om dessa olika gåvor i 1 Kor. 12. Han liknar dem vid kroppens många olika lemmar som alla har sin speciella funktion.

Mannen gav sina tre tjänare olika uppdrag. Han gav, som det står: ”var och en efter hans förmåga.” Den vars förmåga inte räckte till att förvalta fem talenter avkrävdes inte heller det. Han fick i stället i uppdrag att förvalta två. Så gör Gud. Han ger de sina olika gåvor utifrån deras förutsättningar. Av somliga kräver han mer, av andra mindre.

Ordet ”talang” i vårt språk kommer från textens talenter. Alla har någon talang. Den ene är bra på att tala, en annan på att sjunga, en annan har en särskild gåva att lyssna och säga ett ord i rätt tid, en annan att tänka djupt och analysera, en annan åter att organisera och planera osv. Talanger har alla människor, men i vår text handlar det om att använda sina talanger för Jesus och Guds rike. Det är något som endast kristna är intresserade av.

Varje kristen är unik. Det finns ingen som kan tjäna Herren på precis samma sätt som du. Varje kristen kan göra något bättre än en annan. Det är något att tänka på, särskilt när vi känner oss missmodiga och tror att vi ingenting kan.

Två av tjänarna gjorde inte sin herre besviken. ”Genast” gick de bort och satte pengarna i omlopp. Ordet ”genast” vittnar om glädje och iver. De sköt inte sin förvaltning på framtiden utan satte igång meddetsamma. Denna iver och vilja att göra något för sin Herre och Frälsare kännetecknar hans trogna. Alla kristna som älskar Herren får alltid någonting gjort. Vad de gör blir ofta inte uppmärksammat och prisat av världens människor. Det blir tvärtom föraktat och förlöjligat. Men Herren ser vad vi gör. I liknelsen är det inte storleken på tjänarnas vinst som Jesus betonar, utan deras trohet. Både den som vann fem talenter och den som vann två fick höra: ”Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla.”

Alla har vi således fått både evangeliets pund och därtill talanger av olika slag att förvalta i Guds rike. Det är det första som Jesus påminner oss om i dag. Det andra är en nyttig varning.

2. Det gäller att inte försumma sin förvaltning

Det gjorde den tredje tjänaren. Vi kan bli som denne tjänare, sådana som inte är beredda att göra just någonting för sin Herre. Just för att den möjligheten eller risken finns, har Jesus berättat denna liknelse. Han vill att vi skall fråga oss: Är jag som denne usle förvaltare?

Han hade ingen brådska. Han satt och såg surt och missbelåtet på sin enda talent, tyckte inte att den hade någon glans. Den var inte mycket värd. Den gav honom ingen stöt, ingen gnista och lust att göra något. Kanske var han också avundsjuk på de andra. De hade ju fått fler talenter. Det var ju så mycket lättare för dem! Hade han själv fått mer och bättre möjligheter, ja, då hade det varit en annan sak. Han var missnöjd. Hans inställning både till vad gåvan han fått och till givaren är tydlig: han begravde dem båda och struntade i alltsammans.

Låt oss se nu vad som sen hände, när denne tjänare kallas fram för att redovisa sin förvaltning. Hur försvarar han sig? Han gör det genom att indirekt skylla på sin herre. I en arrogant ton säger han: ”Jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte sått och samlar in där du inte har strött ut.” Undermeningen är denna: ”Du är en orättvis och krävande man: själv gör du inget, utan suger bara ut dina arbetare för att fylla dina lador och bli rikare!” Han anklagar honom för att vara för sträng: ”Av fruktan för dig gick jag och gömde min talent i jorden. Här har du det som är ditt”, säger han föraktfullt och slänger fram sin obrukade talent. Han påstår att han blivit så paralyserad av fruktan att han inte vågat använda den! Men det var inte sant. För när han nu står inför sin herre darrar han inte av rädsla, utan svarar honom stöddigt och fräckt. Men domen faller hårt. Hans herre vänder hans egna ord mot honom: ”Du onde och late tjänare”, säger han, är jag sådan som du påstår, så ”borde du ha satt in pengarna på en bank, så att jag fått igen det som är mitt med ränta.” Men inte ens det hade han gjort. Den här tjänaren hade inte handlat lika illa som den förlorade sonen som förslösade arvet från sin far i sus och dus. Han var en skötsam medlem i kyrkan. Det enda han gjort var att gräva ner sin talent och inte låta den bli till nytta. Men det var nog för att göra honom till en oduglig förvaltare.

Faran att sluta som han är en högst reell fara även för oss. Har Gud gett oss gåvor att förvalta, kan du lita på att djävulen gör allt för att vi skall försumma vår förvaltning. Vi behöver pröva oss själva. Har kärleken till vår Herre falnat? Har vi tappat lusten att göra något för honom, bara för att vi inte kan göra det lika fint och bra som andra? Har vi blivit lata tjänare, som glömt att evangeliet är oss givet för att vi skall älska och tjäna Gud och göra gott? Jesus varnar kraftigt för vad sådant leder till: att vi slutar i det eviga mörkret, där ”man skall gråta och skära tänder”. Man skall inte komma med sådana hot, säger man ofta i dag. Men Jesus bryr sig inte om det. Han varnar och hotar oss, för att väcka oss ur sömnen och rädda oss. Det är ett välsignat hot. Hur blir vi då goda förvaltare?

3. Goda och trogna förvaltare blir vi när vi lär känna Gud rätt

Vad var grundfelet med den siste tjänaren, det som gjorde honom till en så usel förvaltare? Det var att han inte kände sin herre rätt. Han såg honom inte som en god herre utan tyckte bara att han var hård, krävande och orättvis.

Tänker och tror vi så om vår Herre Kristus, har vi en fullständigt felaktig bild av honom. För han är ingen hård Herre som bara tänker på sig själv. Han älskar oss och har gjort allt för oss. Han kom till världen, gick in under syndares villkor och friköpte oss från syndens slaveri, och han gjorde det till ett högt pris: sitt eget blod. På korset bar han straffet för våra onda, ogudaktiga och självupptagna liv för att vi skulle slippa sluta i mörkret. Sedan har han kallat oss in i ljusets rike, rättfärdiggjort oss av nåd och upphöjt oss till att vara hans förvaltare. Det finns ingen som varit så god mot oss som han.

Luther säger: ”Alla gudar som inte tar bort synden är avgudar.” Det finns här i världen många krävande gudar, inklusive människan själv när hon blir sin egen gud. Alla dessa gudar kännetecknas av att de inte tar bort synder. De ställer höga krav på att kunna förverkliga sig själv och hävda sig både inför människor och inför Gud. Dessa falska gudar är hårda och obarmhärtiga. Hos dem finns ingen nåd och förskoning, bara krav på prestationer.

Men Bibelns Gud är inte sådan. De som lärt känna honom i Kristus, har lärt känna honom rätt. I Jesus möter vi den sanne Guden, kärlekens och barmhärtighetens Gud, han som blev människa och gav sitt liv för de förlorade fåren. Något sådant gör aldrig avgudarna. Det är bara tron på Guds kärlek och nåd i Kristus som skapar goda och trogna tjänare.

Jesus sammanfattar sin liknelse i dag med dessa ord: ”Var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har.” Vilka är det ”som har”? Aposteln Johannes säger: ”Den som har Sonen har livet. Den som inte har Sonen har inte livet” (1 Joh. 5:12). Allt hänger således på om vi lärt känna Gud rätt, dvs. genom Jesus Kristus, om vi har tagit emot honom som vår Frälsare, om vi är klädda i de rätta bröllopskläderna, den skänkta förlåtelsen eller rättfärdigheten eller inte. Den som gräver ner sin talent visar att han inte förstått eller velat förstå evangelium. Han saknar tron på Guds godhet och nåd i Kristus. Och då finns inte heller någon verklig kärlek till Gud. Utan Jesus blir man på sin höjd en lagträl, som lever i fruktan och ovisshet om det goda man gjort är tillräckligt. Sådana tjänare vill Herren inte ha. Aposteln Johannes säger: ”Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken” (1 Joh. 4:18). Men den som har Sonen är fri från all sådan rädsla. Han har allt sitt goda i Jesus. Den överflödande nåden fyller honom med kärlek och tacksamhet.

Det är bara sådana syndare, klädda i bröllopskläder, som sätter sina talenter i omlopp i sin Herres tjänst. De skall helt visst på den yttersta dagen få höra de stora orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare … Gå in i din herres glädje.” Gud give att vi hör till dem. Amen.

S Bergman (2010)

[^]