Vaka, bed och strid!

Vår söndags överskrift i evangelieboken är Vaksamhet, och vaksamhet är det som predikan ska handla om idag på de tanklösa jungfrurnas söndag. Vi ska belysa tre sidor av vaksamhet, och därför är ämnet för predikan satt till ”Vaka, bed och strid!” Så säger vi alltså för det första:

Vaka!

Varför ska vi vaka? Jo, det beror på att vår Herre Jesus Kristus ska komma tillbaka hit till jorden, tillbaka hit till oss. Vi behöver vara vaksamma, vi ska likna tjänare som är redo att öppna för sin herre när han kommer, står det i vår text.

Jesus talade mer än en gång om vaksamhet. I evangelietexten handlar det om de tio jungfrurna som väntar på att bröllopet ska äga rum och att de ska få komma in i bröllopssalen, de väntar på brudgummen som ska komma. I vår text hos evangelisten Lukas är det tjänarna som ska vänta på sin herre som kommer tillbaka hem efter bröllopet. Det finns alltså olika situationer beskrivna i Bibeln som illustrerar hur viktigt det är att vara vaken och beredd. Beredd på att Jesus ska komma tillbaka. Ni vet ju att Jesus har lämnat oss. Han har farit upp till himmelen och satt sig på sin tron på Faderns högra sida. Han gick med apostlarna upp på oljeberget, och han togs bort ur deras åsyn, han for upp i ett moln. Och han ska komma tillbaka på samma sätt som han for, sade två änglar till apostlarna.

Jesus kan komma när som helst. Vi vet inte vilken dag det blir, så därför ska vi vara beredda och vakande. Detta betyder inte att vi bokstavligen ska sluta sova, nej, vi ska självklart fortsätta med att sova om nätterna. Om vi inte gör det, orkar vi inte hålla oss beredda. Ty vakandet är andligt. Vi ska vaka även när vi sover om natten. Den som vakar på dagen, vakar också när han sover, på natten. Den som inte vakar på dagen, han vakar inte heller på natten när han sover.

Att vaka, att vänta på Herren Jesu ankomst, det är att tro. Att hålla lamporna brinnande, det är att tro. Att tro är att leva i Guds nåd. Att ta emot Guds förlåtelse, kärlek och godhet.

Det som hotar oss är synden i alla dess former. Djävulen vill få oss att sluta vänta på Jesus, få oss att sluta tro på honom genom att snärja oss med synden. Han vill locka oss bort från den rätta vägen. Ibland är det lätt att se att det är en frestelse. Det är när han kommer med stora, tydliga synder. Ofta kommer han dock mer försåtligt. I smyg så där. ”Lite grann bara. Ingen ser dig. Ingen märker något.” viskar han. Men Gud ser allt. Vi kan inte försvara den minsta synd inför honom. Naturligtvis har vi alltid en mängd olika synder, och genom övning i gudfruktighet och självbehärskning kan vi bli av med de större, utvärtes synderna. Men synder kommer vi alltid att ha här i livet. Och dem ska vi bekänna och bekämpa, att försvara synden, det kan en kristen aldrig göra, hur liten den än är.

Ibland lockar djävulen oss att synda i livet, att bryta mot Guds bud. Han försöker väcka våra begär efter pengar och ägodelar, efter makt och njutningar. Han vill locka oss till oärlighet för att vi ska vinna fördelar för oss själva. Han vill också få oss på fall genom att locka oss till missbruk av olika slag, missbruk av alkohol, droger eller spel om pengar. Och han vill förleda oss till otukt och otrohet. På ett mycket tydligt sätt till exempel genom pornografin, numera lättillgänglig på internet, eller genom det som är allmänt accepterat i samhället, som samboende utanför äktenskapet. Man har i vår tid när det gäller sådant normaliserat synden. Djävulen försöker på alla sätt få oss bort från Guds vilja. Här måste vi vara omutliga och fortsätta att kalla synden för synd, vad än människor säger.

Och lyckas han inte locka oss till synd i livet, så försöker han locka oss att synda genom olika slag av falsk lära. Där är de stora synderna, att få dem som vill vara kristna intresserade av inomjordiska frågor i stället. Att sluta predika om synd och nåd för att i stället hålla på med mänskliga rättvisefrågor och klimatet. Och som jag sagt många gånger är det inget fel att engagera sig i dessa frågor, tvärtom! En kristen ska bry sig om de fattiga och ska värna Guds skapelse, men dessa frågor är inte trons centrum. Den kristna trons huvudsak är att predika Jesus Kristus och honom korsfäst.

Djävulens trick av när det gäller Guds Ords sanning är många. Enheten i Guds Ord vill satan angripa. Men Gud bjuder oss att hålla fast vid och tro hela den kristna tron. Som Jesus sade i missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt som jag befallt er. (Matt. 28:20) Djävulens mest framgångsrika knep nuförtiden är att få de kristna att tro att det inte spelar så stor roll vad man tror, bara man håller fast vid huvudsanningarna. Med detta har djävulen lyckats mer än väl, det ser vi omkring oss. Den så kallade ekumeniska rörelsen, som bygger på att bortse från skillnader i läran, har gått fram på bred front under nittonhundratalet och vunnit genomslag i den stora majoriteten av kyrkor. Och det var inte bra före den ekumeniska rörelsen heller. Då hade vi ju en statskyrka i Sverige som alla måste tillhöra till vad de än trodde (även om det med tiden blev så att andra kyrkor tilläts). Så byggdes avsteg från Guds Ord in i systemet och tolerans av falsk lära blev normaltillståndet och den rådande traditionen här i Sverige. Men att för egen del försvara eller i kyrkan tolerera falsk lära, det kan en kristen aldrig göra, hur liten avvikelsen än är. Som det står i Konkordieformelns avslutning ska vi slå vakt om kyrkans endräkt så att ingen eftergift görs åt minsta villfarelse. (SKB 674)

Och får vi genom Guds nåd tillhöra en bibeltrogen kyrka där vi kompromisslöst håller fast vid Guds Ord, då försöker djävulen få oss att börja bråka om sådant som inte är föreskrivet i Guds Ord, om mänskliga seder och ordningar. Men på det mänskliga planet, i de mänskliga frågorna ska vi vara beredda att kompromissa. Vi ska vara ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band. (Ef. 4:3)

Låt oss alltså ta vara på Guds Ord, läsa det och tro det. Att tro är att vaka. Om man inte vakar, somnar man in i synden, man vänjer sig vid synden.

Och så säger vi för det andra:

Bed!

Vi sade just ”att tro är att vaka”. Att be är också att vaka, att vara andligt vaken. Skriften säger att vi ska be med ständig åkallan. Så är det, bönens låga ska brinna utan uppehåll. Och det gör den hos en kristen. Vi vet inte alltid vad vi ska be om eller hur vi ska be, men den Helige Ande kommer vår svaghet till hjälp och ropar och suckar för oss. Så lever en kristen i ständig bönekontakt med Gud.

Denna bönens låga får bränsle av alla våra medvetna böner. I hemmet har vi morgon- och aftonböner. Under dagen sänder vi en bön och tackar Gud för det goda som han ger oss och vi ber om hjälp när något svårt eller tungt kommer.

Bön är enligt Jesus inte bara en privatsak. Förvisso ska vi be för oss själva, på egen hand, när Jesus undervisade om bönen sade han att vi ska gå in i vår kammare och stänga dörren om oss, vi ska gå in i det fördolda och be, men han lärde också lärjungarna att be tillsammans, för han lärde oss att be ”Fader vår”. Ta därför vara på gudstjänsten. Som det står om de första kristna: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. (Apg. 2:42) De samlades och bad. Ja, det står i nästa vers: Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet. Nu är vi så spridda att det inte fungerar rent praktiskt för oss att samlas i kyrkan varje dag, och det som står här i Apostlagärningarna om de första kristna att de samlades varje dag i templet, det är inte en lära, utan ett omnämnande om hur de gjorde, om vilka förhållanden som rådde där och då. I vår situation så samlas vi om söndagarna i högmässan. Den som bor långt bort kan kanske inte komma varje söndag, och det kan bli så av andra anledningar också att man inte kan komma varje söndag, men då är det bra att ha en god vana och regel, någon slags ordning, så att man inte försummar den gemensamma bönen. Här i högmässan får vi komma till Guds heliga berg och till Herrens boningar, här får vi gå in till Guds altare, till Gud som är vår glädje och fröjd.

Och så säger vi för det tredje:

Strid!

Här på jorden är kyrkan en stridande kyrka, på latin heter det Ecclésia mílitans. Kyrkan har aldrig ro och får aldrig somna till, utan måste vaka, be och strida. I himlen tar kampen slut. Där inträder Ecclésia triúmphans, den triumferande kyrkan.

Kyrkan är inte detsamma som prästerna. Förvisso har dessa ett viktigt uppdrag i kyrkans arbete och strid, men i striden deltar alla kristna. Aposteln uppmanar de kristna i Efesus och alla kristna att ta på sig hela Guds vapenrustning. (Ef. 6)

Vari består denna strid? Det är sådant som följer av tron. Att försvara tron mot angrepp och att vittna för sanningen. Att be för de medkristna: Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga, säger aposteln när han talar om Guds vapenrustning. Att stödja kyrkan genom att ge av sin tid, av sitt arbete och av sina pengar. Här får vi alla vara med i kampen efter vår förmåga. Det är ingen jordisk strid, vi har inte jordiska vapen. För vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. I denna strid får vi tjäna Gud den högste, härskarornas Gud, höra till hans församling och gärna vara på hans sida, så som det står i den etthundrationde psalmen: Villigt kommer ditt folk när du samlar din här.

När Herren Jesus kommer tillbaka till sitt folk, till sina tjänare, ska han göra som det står i vår text: Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. Är det inte märkligt? Att Husbonden betjänar sina undersåtar? Det stämmer inte med vårt jordiska perspektiv, men så är det i Guds rike. Alla kungars Kung kom för att tjäna. Så är det i dag, här hos oss också, i vår gudstjänst. Vår Herre Jesus Kristus inbjuder oss till nattvardsbordet, och där kommer han själv till oss och betjänar oss. Han som är alla herrars Herre kommer till oss, till sina tjänare. Han styrker oss, så att vi kan stå fasta i att vaka, bedja och strida. Amen.

J Fjellander

[^]