Marias och Elisabets vittnesbörd

Denna söndag gör vi ett avbrott i fastan. Vi firar Jungfru Marie Bebådelsedag eller ”Vår Frus dag” som det ofta hette förr. För en stund lämnar vi Jesus på hans lidandesväg och går tillbaka drygt 30 år i tiden. Vi möter jungfru Maria i Nasaret, som av ängeln Gabriel får höra att hon skall bli havande och föda ett barn, inte vilket barn som helst utan Guds, den Högstes, Son. Vår predikotext är en direkt fortsättning på dagens evangelium med Lukas berättelse om bebådelsen.

Maria blev chockad, förvirrad och förskräckt av ängelns ord. Men hon sade inte emot, utan ställde sig ödmjukt till förfogande som redskap för Guds under. ”Må det ske med mig som du har sagt”, sade hon till ängeln. När budskapet sjunkit in fylldes Maria av förundran och glädje. Det var ofattbart att just hon blev utvald att bli den kvinna vars son en dag skulle krossa ormens huvud enligt den första profetian om Messias (1 Mos. 3:15). Det var också om henne som Jesaja profeterade om, när han sade: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel (Jes. 7:14).

När man får vara med om något stort och underbart vill man ju gärna berätta om det och dela sin glädje med andra. Så var det för Maria också. Men vem kunde hon berätta en sådan här otrolig sak för? Vem skulle ta henne på allvar? Vem skulle tro henne? Jo, Elisabet, hennes nära släkting, äldre väninna och förtrogna skulle göra det. Hon hade till sin stora sorg länge varit ofruktsam, men nu hade Gud hört hennes böner. Också hon väntade barn. Hon skulle förstå.

Så skyndar Maria iväg till Elisabets hem några mil söderut i Juda bergsbygd. Vår text beskriver mötet mellan dessa två blivande mödrar. Det är en av de finaste glädjescener vi har i Bibeln, dessa två kvinnor som omfamnar varandra och lyckönskar varandra för de under Gud gjort med dem. Ord som ”välsignad är du”, ”välsignad är din livsfrukt”, vibrerande av glädje, far genom luften och fyller rummet. Båda känner starkt att de är med i ett historiskt skeende, där Gud gör stora ting i världen.

Vi skall lägga märke till att i NT är kvinnor med vi alla stora och avgörande händelser i frälsningshistorien. Det börjar med Maria och Elisabet som här talar om sina barn som snart skall födas, Jesus och Johannes Döparen. Men det är Jesus, Guds Son, som är den störste av dem. Han står i centrum för dem båda.

När Jesus senare i livet vandrade omkring och predikade om Guds rike, följdes han inte bara av de tolv lärjungarna utan också av många kvinnor av vilka en del nämns vid namn, t.ex. Maria Magdalena, Johanna och Susanna (Luk. 8:2-3). De var inte apostlar, men de tjänade ändå Guds rike på ett betydelsefullt sätt. Det var också kvinnor som följde Jesus på hans via dolorosa, hans smärtfyllda väg upp till Golgata. När de flesta av lärjungarna flydde, stannade kvinnor kvar vid korset och bevittnade hans dödskamp ända till slutet. Det var kvinnor som noga såg efter var Jesus begravdes och sedan gick hem för att ordna med välluktande kryddor och oljor att smörja honom med. Och det var kvinnor som först möttes av uppståndelsens budskap och fick berätta det för apostlarna.

I dag skall vi lyssna till två kvinnors, Marias och Elisabets, vittnesbörd om Guds under med dem i ett avgörande frälsningshistoriskt skeende.

1. Marias vittnesbörd

Den hemlighet Maria bar på var stor. Hon var enligt sina egna ord jungfru, en oskuld, en orörd ung kvinna. Både hon och Josef var fromma judar som ville följa Guds sjätte bud och spara samlivet till dess de flyttade ihop efter bröllopet. ”Ingen man har rört mig”, säger hon utan att skämmas det minsta. Maria var en ärbar kvinna i skarp kontrast mot hur många i dag lever på sexuallivets område. Såväl kvinnor som män sätter sin ära i att tidigt bli av med sin mödom eller svendom. Att leva återhållsamt ses närmast som något sjukligt.

Maria gladdes över barnet hon skulle få, trots att hon visste att det skulle problem med skvaller och elaka rykten om att hon varit otrogen. Men hon funderade på hur i all världen det skulle kunna ske, eftersom hon visste att hon var oskuld. Den himmelske budbäraren gav henne svar på hennes fråga: ”Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig”, hade han sagt. Så skulle det gå till: genom Andens under skulle hon befruktas. Anden skulle också göra ett annat under, nämligen att det kött och blod som barnet fick av henne renades från det syndafördärv som annars alla människor föds med. Men detta barn skulle vara heligt, rent och obesmittat av all synd. Ängeln hade klart och tydligt sagt: ”Därför – på grund av Andens under – skall också barnet kallas heligt och Guds Son” (Luk. 1:32). Hennes hemlighet var i sanning stor. Hon var den första människan i Israel, ja, i hela världen, som visste att den utlovade Messias nu var på väg.

När det senare tydligt syntes att Maria väntade barn fick även den förskräckte och av många anfäktelser plågade Josef förklaringen till att hans älskade Maria väntade barn. Hon hade inte varit otrogen. Även för honom visade sig en ängel som sade: ”Var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande” (Matt. 1:20).

Läran om jungfrufödelsen, ”avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria”, som det står i trosbekännelsen, bygger på dessa två ställen i NT, dvs. orden till Maria hos Lukas och till Josef hos Matteus. I min ungdom brukade de som förnekade jungfrufödelsen säga att bara två korta verser är alldeles för klent underlag att bygga någon tro på att Jesus var född av en jungfru. I dag säger man rent ut att hela historien är en from legend som uppstått i kyrkan och senare införts i Bibeln som stöd för en lära om Kristi gudom som man menar inte fanns bland de första kristna. Men allt sådant är typexempel på hur det blir när man övergett tron på Bibeln som Guds Ord. Då kan man sortera ut vad man vill och forma om resten efter eget huvud.

Jungfrufödelsen är inget främmande tillägg i Bibeln utan ligger väl i linje med allt annat som där sägs om Jesus som sann människa och sann Gud. Dessutom är det så, att en biblisk sanning inte är beroende av hur ofta den upprepas i Skriften. Bibeln är Guds Ord till oss, ingivet av den Helige Ande. Det som sägs i den är sant, om så det sägs bara en enda gång. Det finns ingen anledning att betvivla Marias berättelse: den bär äkthetens prägel. Lukas kan mycket väl ha hört den från Maria själv. Hon om någon visste vad som hänt henne – att hon blev gravid utan mans medverkan. Hon fick förklaringen till mysteriet av Gud själv genom ängeln. Dessutom är det som händer henne en uppfyllelse av profeten Jesajas ord långt i förväg. De som nu inte vill tro på vare sig profetens, ängelns eller Marias vittnesbörd tror inte heller på orden i dagens evangelium, att ”för Gud kan ingenting vara omöjligt” (Luk. 1:37). Men Maria trodde att för Gud var allt möjligt. Hon är en förebild i tro på Gud och hans ord och löften. Hon trodde det ofattbara att hon bar Guds Son under sitt hjärta och att han av henne fick kött och blod. Det är till hennes vittnesbörd vi skall lyssna och inte till dem gör Gud till en liten och maktlös gud som bara kan göra det vi eller mänsklig vetenskap menar är möjligt.

2. Elisabets vittnesbörd

Maria får vid sitt besök hos Elisabet en härlig bekräftelse på att ängeln talat sanning. När Elisabet hör Marias hälsning, uppfylls hon av den Helige Ande. Hon får, innan Maria hunnit berätta något, genom Anden en stark inre förnimmelse av vilka som trädde in i hennes hus. Det var inte bara Maria, utan också någon annan. Hon säger: ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt! Men varför händer detta mig att min Herres mor kommer till mig?” Lägg märke till att hon kallar Maria för ”min Herres moder” – hon tror att det inte bara är Maria som kommer på besök, utan också barnet hon väntar: den i Skriften utlovade Herren och Frälsaren. Hennes vittnesbörd om Jesus är stort och överraskande. Hur kunde hon säga så? Det är något som vi måste tillskriva Andens roll i det hela. Elisabet tror och bekänner nämligen inte i egen kraft eller efter egna funderingar och slutsatser att Marias barn är Herren. Det var Anden som fick henne att tro och säga som hon gjorde. Vi har här ett exempel på vad aposteln Paulus säger: ”Ingen kan säga ’Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande” (1 Kor. 12:3).

Så blir hon den första i Nya Testamentet som med sina ord: ”min Herres moder” bekänner sig till läran att Marias son är Guds Son, denna läropunkt som är den stora hörnstenen i den kristna tron, stenen som hela kristendomen vilar på, grundvalen för hela frälsningsverket. Också när vi av hjärtat tror och bekänner Jesus som vår Herre och Frälsare är det något som är verkat av Anden. Men av sig själv tror och förtröstar ingen på Jesus som sin Herre och Frälsare. Det enda vi i detta sammanhang kan är att förtrösta på oss själva. Det är en följd av syndafallet. Det är därför människan alltid söker sin frälsning på lagens och gärningarnas väg. Först när Anden upplyser oss om vår synd och kallar oss till nåden i Kristus kan vi tro.

Det var också Anden som fick barnet i Elisabets kropp att spritta till. Att barn rör sig i moderlivet och spritter till ibland är vanligt och inget märkligt. Men här fanns det en alldeles särskild anledning till att det skedde. När Maria trädde in i huset kände den ännu ofödde Johannes Döparen närheten av honom som skulle bli hans stora livsuppgift. Och han spratt till ”av glädje”, som det står.

Vad ängeln Gabriel hade sagt till Elisabets man, prästen Sakarias, om att hans och hennes barn redan i moderlivet skulle bli uppfylld av Anden (Luk. 1:15), gick nu i uppfyllelse. Det finns de som säger att små barn omöjligen kan tro och ta emot Guds Ande i dopet. Låt oss då tänka på detta som skedde med Johannes redan i moderlivet.

Elisabets vittnesbörd lär oss slutligen också att rätt vörda Maria. Hon hälsar inte Maria som någon slags gudomlig varelse. Maria var hennes släkting, en vanlig människa. Och människodyrkan är överallt i skriften avgudadyrkan och brott mot första budet.

Maria skall inte dyrkas och tillbedjas. Men det betyder inte att vi skall undanhålla henne all ära. Det är att falla i andra diket. Elisabet lär oss den rätta vägen. Hon dyrkade inte Maria som någon himladrottning eller medlerska som förmedlar kontakter med Jesus som man t.ex. gör i den romerska kyrkan. Men hon gav henne äran att vara ”Herrens moder”, vilket hon verkligen var. Och den äran skall hon ha. Hon var, som Elisabet sade: ”Välsignad bland kvinnor.” Ja, hon var i sanning mer välsignad än någon annan kvinna för ingen har fått ett sådant uppdrag som hon fick.

Det var genom en kvinna och genom mannens svaghet för henne som synden kom in i världen, med det var också genom en kvinna som Frälsaren, utan mans medverkan, föddes till världen. För Marias tro och ödmjukhet som Herrens tjänarinna, för hennes moderskap och hennes trofasthet ända intill den smärtsamma stunden, då hon står vid sin lidande sons kors och känner ett svärd av smärta gå igenom sin själ, för allt detta skall vi vörda och ära Maria. Med tacksamhet och glädje nämner vi varje söndag hennes namn i trosbekännelsen.

3. Saliga är de som tror Guds Ord om Jesus

Elisabet sade till Maria: ”Salig är du som trodde, ty det som Herren sagt till dig skall gå i uppfyllelse.” Hon prisade henne salig för att hon trodde på Guds Ord inte bara i allmänhet utan framför allt för att hon bokstavligen trodde på vad Gud sade skulle ske med henne.

Längre fram i tiden möter vi en namnlös kvinna som efter att ha lyssnat till Jesu undervisning hänfört utbrister: ”Saligt är det moderliv som burit dig och saliga de bröst som du har diat.” Till henne sade Jesus: ”Säg hellre: Saliga är de som hör Guds ord och bevarar det” (Luk. 11:27-28). Jesus förnekade inte att hans mor Maria var salig. Men hon var det inte för att hon burit honom under sitt hjärta, inte för att hon fött honom, gett honom bröstmjölk, fostrat och vårdat honom som barn. Hon var salig för att hon hört och trott Guds Ord. Hon hade från första början gömt och begrundat allt vad Gud sagt om hennes son. Han var Frälsaren – också för henne. Och i den tron blev hon salig – liksom Elisabet.

Och så måste det bli för oss också, om vi skall bli saliga. I dag kommer Herren till oss i Ordet och han kommer till oss i nattvarden gömd i bröd och vin. Han, om vilken det står: ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets träd” (1 Petr. 2:24), kommer till oss syndare med försoningens hela och fulla gåva som av nåd gör oss till Guds heliga och goda barn hur stora syndare vi än har varit. Han vill att vi, likt Maria och Elisabet, i ödmjuk tacksamhet skall ta emot honom som vår Frälsare. Må nu Gud ge oss sin Ande så att också vi hör och tror Guds Ord om Jesus och bli evigt saliga. Amen.

S Bergman (2010)

[^]