Lagens och nådens Gud

”Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Dessa ord är oss givna att stanna inför i dag. Mose är Gamla förbundets store man. Hans särskilda kännetecken är lagen, som han fick ta emot på Sinai berg. Jesus är Nya förbundets mycket större man. Hans särskilda kännetecken är nåden som han vann åt oss på Golgata.

Lagen och nåden representerar två helt olika sidor i Guds väsen. Lagen visar att Gud är en helig och rättfärdig Gud, som också kräver helighet och rättfärdighet av oss. Den sidan av Gud förstår vi oss något på, eftersom lagen är inskriven i människornas hjärtan, dvs. alla har en viss känsla för vad som är rätt och fel. Jesus kom inte för att ge oss lagen igen eller skapa nya lagar. Han var ingen ny Mose. Jesus kom för att uppenbara nåden. Den har vi ingen aning om av oss själva, den förstår vi oss inte på. Den är en hemlighet som måste uppenbaras eller avslöjas för oss. Och det gjorde Jesus. Han visade som ingen annan att Guds innersta väsen är kärlek, nåd och barmhärtighet, och vilken väg denna kärlek tar. Jesus visste vad han talade om, för han var själv Gud, alldeles som aposteln Johannes säger i vår text: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern har gjort honom känd.”

De två sidor hos Gud som Mose och Kristus representerar är viktiga för oss att förstå och förhålla oss rätt till. De har stor betydelse för vårt förhållande till Gud. Därför skall vi i dag tala om Bibelns Gud som lagens och nådens Gud.

1. Gud är lagens Gud

”Lagen gavs genom Mose …” Lagen som reglerade Israels och Gamla förbundets liv möter vi i dagens evangelietext. Vi får höra hur Josef och Maria fyrtio dagar efter Jesu födelse gick till templet för att frambära en offergåva i enlighet med vad som var bestämt i Mose lag. Ett årsgammalt lamm eller ett par duvor, om man var fattig, skulle lämnas till prästen att offras på altaret för att bringa försoning för barnaföderskan (3 Mos. 12).

I Israel var det så att alla barnaföderskor betraktades som orena en viss tid efter det att de fött barn. Det handlade inte om en fysisk orenhet utan en rituell orenhet vilket innebar att de under viss tid inte fick besöka templet. Men hjärtats och den husliga andaktens gudsgemenskap hindrades naturligtvis inte av den rituella orenheten.

Dessa och andra renhetsföreskrifter i Mose lag verkar egendomliga för nutidens människor. Ja, man tycker att det är otäcka, primitiva och vidskepliga riter som bl.a. ger uttryck för en förnedrande kvinnosyn. Men det handlar inte alls om någon sådant. Reningsceremonierna i Israel förmedlade ett budskap från Gud. De var en predikan i form av symboliska handlingar. Genom dem gjordes israeliterna medvetna om en sak, som de hade lätt för att glömma, nämligen att de var syndare som behövde rening. Synden skapade ett avstånd till Gud som måste överbryggas.

Fortplantning och barnafödande var naturligtvis inte något ont och orent i sig. Att föröka sig var befallt av Gud och hörde till skapelsens goda ordning. Det visste varje from jude och tackade Gud för alla barn som kom till världen. Men vad reningsceremonierna i Mose lag predikade var att den goda skapelsen hade drabbats hårt och skadats av synden. Människan har fallit i synd och dragit på sig en obotlig andlig och moralisk sjukdom. Denna sjukdom består i att vi fått ett gudsfrånvänt sinne, fullt av onda och själviska begär. Den fortplantar sig till varje ny generation. Därför kallar vi den för arvsynd. Allt som kom ut ur moderlivet är orent i den meningen att det är bärare av det onda arvet från Adam, från stamfadern som föll. Ingen israelit undgick att bli påmind om detta. Reningsceremonierna var således GT:s sätt att predika om vårt medfödda syndafördärv. Vad David säger i Ps. 51 var varje sann israelits bekännelse: ”Se, i synd är jag född och i synd blev jag till i min moders liv” (v. 7).

Denna lära om synden är inte på något sätt upphävd i NT. Reningsföreskrifterna i Mose lag är förvisso avskaffade, de gäller inte oss, men själva läran finns kvar. Jesus lär arvsynd när han säger att en människa måste födas på nytt för att komma in i Guds rike. Det medfödda duger inte: ”Det som är fött av köttet är kött” (Joh. 3:3, 6). Aposteln Paulus är inne på samma tema, när han säger: ”av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra” (Ef. 2:3). Ett synligt tecken på arvsyndens förbannelse är döden som kommit över alla människor, eftersom alla syndat (Rom. 5:12). Lika lite som vi själva kan göra oss kvitt döden, lika lite kan vi göra oss kvitt synden.

Detta uppenbarar Gud för oss i sitt ord och det måste vi gång på gång ställas inför, annars blir vår synduppfattning ganska ytlig. Många tror t.ex. att bara sådant som man gör medvetet och av fri vilja är synd. Men så är det inte. Synden sitter djupare än så. Den bor i det omedvetnas djup. Där lever den sitt hemliga liv, där mognar den och stiger sen upp till ytan och blir till tankar som kommer ut i onda ord och handlingar. Jesus säger, att det är just detta som kommer från hjärtat, från djupet av vårt inre, som gör människan oren (Matt. 15:18).

Även om de gamla föreskrifterna och ceremonierna i Mose lag inte gäller oss i Nya förbundet, så finns ändå lagen kvar i form av de Tio budorden som gäller för alla människor. I dem möter vi lagens Gud som avslöjar, anklagar och dömer oss. När lagens Gud talar till oss fylls vi av missmod och förtvivlan, hopplöshet och vanmakt och ibland t.o.m. av ilska och hat mot Gud för att han kräver vad vi inte kan. Under lagen får vi aldrig någon ro, aldrig någon verklig frid. Våra försök att vara goda misslyckas gång på gång. Hela tiden finns lagen och Gud hotfull i bakgrunden, och i våra dåliga samveten känner vi något av hans vrede. Men att Gud är lagens Gud är inte hela sanningen om honom. Det visar Jesus.

2. Gud är framför allt nådens Gud

”Lagen gavs genom Mose, nåden … kom genom Jesus Kristus.” Vad är nåd? Det är raka motsatsen till lag, vrede och dom. Det är Guds goda och barmhärtiga sinnelag som renar, förlåter och efterskänker skuld. Den sidan av Gud kommer alldeles särskilt fram genom Jesus Kristus. Han uppenbarar den fulla sanningen om Gud.

Låt oss tänka en stund på Maria och hennes kyrkogång denna dag. Hon hade burit fram sitt reningsoffer som alla andra judiska barnaföderskor brukade göra. Hon blev därefter förklarad ren och kunde åter börja gå i Guds hus och där prisa Herren. Reningsföreskrifterna var inte bara en påminnelse om synd, utan predikade också om Guds förlåtelse. Alla försoningsoffer som prästerna frambar i templet var nådemedel samtidigt som de pekade fram mot Kristus och hans fullkomliga offer en gång för alla. Även i GT, där lagen har en så framträdande plats, var Gud nådens Gud. Det fanns inget annat folk i hela världen som likt Israel prisade Gud som nådens Gud: ”Lova HERREN, alla hednafolk… Ty hans nåd är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet” (Ps. 117). Så sjöng man i Israel.

Vi brukar kalla Maria för den ”rena” jungfrun. Vad betyder det uttrycket? Ofta används det helt enkelt i den betydelsen att hon var oskuld, en ”orörd” jungfru. Men katolikerna menar, att Maria var en ren jungfru också på ett annat sätt, nämligen att hon själv genom ett Guds under blev avlad utan synd och därför inte var besmittad av arvsynd. Det ses som en förutsättning för att hon skulle kunna fullgöra sitt stora uppdrag att föda Guds Son. Läran om Marias obefläckade avlelse har påven upphöjt till gudomlig dogm i kyrkan, som alla sanna katoliker skall tro på. Men denna lära har inget som helst stöd i Skriften. Där står det inte ett ord om att Maria var avlad och född utan arvsynd. Hade hon varit det, hade hon ju inte behövt underkasta sig några renhetsföreskrifter. Men i Bibeln framställs Maria som en vanlig syndig människa som behövde Guds nåd. Hon säger själv i sin lovsång Magnificat: ”Min ande gläder sig i Gud, min Frälsare” (Luk. 1:47). Hon behövde en Frälsare, hon likaväl som alla andra.

Vi som grundar vår tro på Skriften allena, utan påvliga eller andra tillägg, lär inte någon Marias obefläckade avlelse. Däremot lär vi Jesu obefläckade avlelse: han var utan synd, inte hon. Det står om Jesus att han var lik oss i allt, ”men utan synd” (Hebr. 4:15). För att föda honom behövde inte Maria vara utan synd. Genom ett Andens under såg Gud till att Marias arvsynd inte överfördes till den mänskliga natur som Jesus fick av sin mor. Till Maria sade ängeln vid bebådelsen: ”Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son” (Luk. 1:35). Därför föddes Jesus av Maria utan synd.

Gud är lagens och vredens Gud, men också nådens och kärlekens Gud. I Jesus på korset möter vi bägge dessa sidor hos Gud. När han låter domen, vreden och straffet gå ut inte över oss utan över Jesus, så handlar han som lagens Gud. Jesus själv går enligt den gudomliga kärlekens rådslut villigt in under orenhetens förbannelse. Han låter sig orenas, han bär alla våra synder, både arvsynd och verksynder, lider och dör i vårt ställe.

Det allra största och märkligaste med Golgata kors är att han som hänger där inte bara är en människa. Han är också, som Johannes säger, den som ”själv är Gud”. Med Jesus dör således Gud för våra synder. Det är försoningens och nådens stora hemlighet. Därför heter det: ”Guds Sons blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7). Just för att detta blod inte bara var mänskligt blod, utan heligt och gudomligt blod, har det en sådan försonande kraft att det kan rena oss och alla människor från alla synder.

På korset segrar således nåden över lagen, utan att Gud förnekar vare sig lagen eller sin straffande rättfärdighet. När lagen fått sitt i Kristi död, flödar nåden från den uppståndne Kristus. ”Vi såg hans härlighet”, säger Johannes, ”och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14).

Låt oss till sist också säga något om detta med sanning.

3. Nådens Gud är också sanningens Gud

”Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Vad hjälper oss talet om nåden om det inte är sant? Bibeln betygar gång på gång att den kärlek och nåd som Gud uppenbarar i Kristus är den stora sanningen från Gud. Nåden och sanningen är oskiljaktiga. Gud handlar inte med oss genom lögner och fromma påhitt, utan genom något som är sant, verkligt och trovärdigt, mer än något annat på jorden, nämligen att Gud har i Kristus stigit ned till oss i syndens värld och försonat världen med sig själv. Det är den stora sanningen, genom vilken Gud föder oss syndare på nytt och införlivar oss i sin heliga kyrka, som är ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim. 3:15).

Ställda inför sanningen måste vi låta alla våra egna sanningar fara, framför allt den att vi är så pass präktiga att vi kan förtjäna Guds välbehag, vilket vi aldrig kan. Vi måste låta Guds sanning gälla, både den om synden och nåden. Det gör vi, när Guds Ord och Ande får driva oss till att med kung David bedja: ”Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig” (Ps. 51:4-5). Det är en trons bön som Gud besvarar med att i Kristus vända sitt ansikte till oss och låta nådens ljus flöda över oss

”Av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.” Dessa ord i vår text säger oss att nåden inte bara förvaras uppe i himlen i Guds hjärta. Den är till för jorden och vill bo i våra hjärtan, i ditt och mitt hjärta. Den bjuds oss i evangelium, i ord och sakrament, inte snålt eller i småbitar, utan som Kristi fullhet. Den kommer till oss som ”nåd och åter nåd”, som idel oförbehållsam nåd utan villkor och inskränkningar. En mer full och överflödande nåd finns inte. Den kan inte överbjudas av något annat.

Det är tron på nådens Gud, som gör oss till kristna. Förkastar vi nådens evangelium och tror bara på lagens Gud, har vi inte lärt känna Gud rätt. Då är vi inte kristna utan har falsk uppfattning om Gud. Först när vi finner Gud som nådens Gud har vi funnit den sanne Guden Då står vi, som aposteln Paulus säger: ”inte under lagen, utan under nåden” (Rom. 6:14). Och det är oändligt viktigt att stå där, för lagen kan inte frälsa, men det kan den oförtjänta nåden. Ur den växer allt kristet liv fram. Amen.

S Bergman

[^]