Salt och ljus i världen

Denna helgdag handlar om helgonen. När man hör ordet ”helgon”, tänker man vanligtvis på människor som varit särskilt heliga och goda, gjort under och andra märkvärdigheter eller fått särskilda uppenbarelser från Gud. Kort sagt: helgon är kristna som höjer sig över mängden och är i en klass för sig.

Så ser t.ex. den romersk-katolska kyrkan på helgonen. Den utser efter noggrann prövning vissa människor till helgon. Den heliga Birgitta från 1300-talet är ett svenskt sådant helgon. Helgonen anses ligga bra till hos Gud genom sina goda gärningar och stora förtjänster. Därför är det bra att be till dem. Vi har större chans, menar man, att Gud hör våra böner om de får gå via ett helgon.

Men detta synsätt är helt främmande för biblisk kristendom. I andra religioner dyrkas ofta heliga män, undergörare, asketer och liknande men i Bibeln finns ingen sådan dyrkan befalld. Tvärtom förbjuder den all tillbedjan av människor. Det är Gud vi skall tillbe och ingen annan. Det finns inte någon befallning att be till helgonen eller be via dem. Vi uppmanas i stället att frimodigt be i Jesu namn, i förlitan på hans förtjänst. Gud hör våra böner för hans skull.

I den kristna kyrkan är inte vissa troende mer heliga än andra. Alla kristna är helgon. Alla kallas de i Bibeln för ”de heliga”. Paulus börjar t.ex. Romarbrevet med att hälsa ”alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga” (Rom. 1:7). Rättfärdiggörelsen av nåd genom tron på Jesus är lika för alla helgon.

Men bland de heliga finns det också skillnader. Alla har inte hunnit lika långt på helgelsens och de goda gärningarnas väg. Somliga har blivit mer Kristuslika än andra. Jesus talar i dagens text om de kristna som salt och ljus här i världen. En del har varit det i större utsträckning än andra och t.o.m. fått lida martyrdöden för sin modiga bekännelse till Kristus och hans ord.

Det finns helgon på jorden och det finns helgon i himmelen. De senare är de som nått målet och nu är hemma hos Gud. Det är dessa som vi vanligtvis tänker på, när vi talar om helgon. Men vi skall komma ihåg att man inte blir något helgon i himmelen utan att först ha varit det på jorden.

Låt oss nu se närmare på vad Jesus har att säga oss om att vara salt och ljus här i världen.

1. Saltets och ljusets betydelse

Innan man hade kyl- och frysskåp, var saltning det vanligaste sättet att förhindra sparad mat från att ruttna. Saltet med dess bakteriedödande verkan var en livsviktig sak i hushållet.

Till sina lärjungar säger nu Jesus: ”Ni är jordens salt.” Han talar uppmuntrande till dem om att de, bara genom att finnas till, motverkar förruttnelsen i världen. Med sitt liv och sina böner fungerar de som salt, som ett motmedel mot andligt och moraliskt förfall i sin omgivning. De är således till stor välsignelse för världen.

Det är rentav så, att om inte de heliga hade funnits och varit jordens salt, så hade världen för länge sedan gått under. Det finns en berättelse i Bibeln som påminner oss om hur betydelsefullt saltet är. I 1 Mos. 18 talar Abraham med Herren om Sodom. Det var en stad full av ogudaktighet, synder och perversa laster. Dess tid var ute, och Gud tänkte förgöra staden. Abraham frågade då Gud om han skulle skona Sodom om det fanns 50 rättfärdiga kvar där. Det skulle han göra. Men vid närmare eftertanke var Abraham inte så säker på att det fanns 50 rättfärdiga, så han reducerade successivt antalet till 45, sedan till 40, till 30 och 20 rättfärdiga. Varje gång svarade Gud att han inte skulle fördärva staden. Till sist pressade Abraham ner siffran till tio. Skulle Gud låta staden gå under, om det bara fanns tio rättfärdiga? Nej, inte heller då skulle han göra det.

Men det fanns inte tio heliga i Sodom, utan bara Lot, hans hustru och två döttrar. Det fanns nästan inget salt alls i staden. Och dessa få saltkorn som trodde på Gud, hånade, förlöjligade och skrattade folket åt. Inte ens Lots svärsöner brydde sig om vad Lot sade, när han talade om att staden skulle förstöras. De trodde ”att han skämtade”, står det (1 Mos. 19:14). Men staden gick under i eld och svavel. Resterna av den finns nu begravda vid Döda havet, där arkeologer under senare år har funnit lämningar av städerna Sodom och Gomorra.

Denna berättelse visar oss hur viktigt det är med salt – att det finns rättfärdiga i landet, kristna som vågar säga vad Guds Ord och Jesus säger och som ber för de gudlösa. Dessa kristna, som världen hånar, hatar och säger allt möjligt ont om, är enligt Jesus jordens salt, de som gör att världen fortfarande står.

På liknade sätt är de kristna ljus. ”Ni är världens ljus”, säger Jesus: ”Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.” Kristna som håller fast vid gudagivna Ordets sanning ses inte som ljus. De beskylls tvärtom för att vara mörkermänniskor. Men Jesus säger att de är ljus! För kristna är det väsentliga inte vad världen säger utan vad Jesus säger. Det är hans ord vi alltid skall återvända till och låta oss tröstas och uppmuntras av.

När är vi salt och ljus? Framför allt är vi det, när vi vittnar om Jesus som Guds Son, som kommit hit och blivit människa för att ta bort världens synder. När vi öppet bekänner Jesus som ”vägen, sanningen och livet”, som den enda framkomliga vägen till Gud (Joh. 14:6), då strör vi salt omkring oss. Det väcker anstöt och protester. Likt salt svider och irriterar det i såren, men det renar och rensar också, där det får tränga in och verka. På liknande sätt är det med ljuset. För syndare är Guds ljus obehagligt och avslöjande. Man skyggar förskräckt för de synder som kommer i dagen. Många flyr tillbaka in i mörkret där man mer ostört kan leva vidare som man själv vill. Men den som inte flyr finner att det inte bara är deras liv som är belyst. Det lyser också på Jesus, världens ljus, som tar bort all synd och ger syndare nytt liv och frid med Gud.

Vi är kallade att med bekännelse till Jesus vara salt och ljus i en rutten värld. Men till det livet hör inte bara att tala om Guds Ord utan också att leva efter det. Det är när man lever som man lär som saltet och ljuset har störst verkan. Tänk därför på vad Jesus säger i dag: ”Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himmelen.”

2. De heliga kan mista sin sälta och förlora sitt ljus

”Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen?”, säger Jesus. Vanligt salt kan normalt inte mista sin sälta. Men det salt som Jesus talar om kan göra det. Det värsta som kan hända med såväl enskilda kristna som hela kyrkor är att man börjar anpassa sig efter världen och förändrar den kristna tron, så att den inte irriterar, oroar eller stöter någon. Det sker när man t.ex. lockar folk till kyrkan med underhållning och trivsamma gudstjänster. Men vad hjälper sådant, om det inte finns något salt? Vad hjälper det med ljushögtider, om inte Ordets ljus sätts på ljusstaken och får lysa för alla i kyrkan? Jesus varnar oss i dag för att sätta ljuset under skäppan.

Kyrkor och kristna som t.ex. tröstar människor med att bara de är medmänskliga och hjälpsamma, så kommer de till himmelen – eller som rent ut säger att alla som dör kommer dit hur de än trott och levt – de har förlorat sin sälta. De kallar sin förkunnelse för nådens evangelium, men i själva verket bedrar de människorna, låter dem ostört vandra vidare på den breda vägen som leder till evigt fördärv. Om Guds Ord inte får störa och oroa människorna i deras synd, blir det aldrig någon omvändelse, ingen ånger och tro på Jesus. Då blir det precis som djävulen och den ogudaktiga världen vill ha det.

Kristendomens fiender är nöjda med kyrkor som anpassar sig och förlorar sin sälta, men samtidigt hyser många av dem förakt för kyrkor som inte vågar stå för sin sak utan vänder kappan efter vinden. Så uppfylls ett stycke av Jesu ord i dag: att när saltet förlorar sin sälta, så duger det bara till ”att kastas ut och trampas ner av människor”.

När vi sätter vårt ljus under skäppan, älskar vi inte människorna så som Gud älskar dem. Vi döljer i stället Guds frälsande ljus för dem, vi avskärmar dem från Kristus som gav sitt liv för dem för att de skulle bli helgon först på jorden och sedan i himmelen. Det får allvarliga följder för andra, när vi mister vår sälta, när vår bekännelse till Kristi ord tystnar, när vi sätter ljuset under skäppan och slutar inbjuda vänner och bekanta att komma och lyssna till Guds Ord.

Men hur skall vi, som ofta är så svaga och fega av oss, klara av att vara salt och ljus i världen? Svaret är detta:

3. Det är Gud som gör sina heliga till salt och ljus

Vi skall noga lägga märke till vad Jesus säger i dag. Han säger inte att vi skall anstränga oss för att försöka bli salt och ljus. I egen kraft klarar ingen av det. Jesus säger att hans lärjungar redan ”är jordens salt”, inte att de skall bli det. Och precis så är det. När vi vänder om till Gud och tror på Jesus, som själv är det stora saltet och ljuset i världen, blir också vi salt och ljus. Vi blir det allra först genom att Gud av nåd i kraft av Kristi försoning renar oss från all synd. Tron på vad Jesus gjort för oss, utan vår medverkan, är vår salighets fasta grund. När vi väl vilar på denna grund kommer det andra: vi får nåd att leva som kristna här i världen, som ljus och salt. Det ena ger det andra: det är omöjligt att tro på Jesus utan att på något sätt vara ett ljus och ett salt. De två sakerna hänger alltid ihop.

Bibeln uppmuntrar oss och uppmanar oss ofta att ta vara på vår kallelse att vara ljus och salt för våra medmänniskor. Aposteln Paulus säger: ”Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord”. Och i Kol. 4:6 säger han: ”Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en” (Fil. 2:13-15). Vi skall alltså vara vänliga, inte oförskämda och nedlåtande mot andra och deras åsikter. Men samtidigt skall vi vara ”salta” kristna, som inte sticker under stol med vad Kristus lär och mjukar till det så att det mister sin udd.

Budskapet till dig i dag är således detta: Skäms inte för Kristi evangelium! Var inte rädd att vara det ljus och salt detta evangelium gör dig till! Bli vad du är och kom ihåg vad aposteln säger: ”Gud är den som verkar i er ...”

Sådan var helgonens tro. De är våra föregångare på trons väg. I Augsburgska bekännelsen står det att vi skall tacka Gud för dem och komma ihåg dem ”för att vi skall lära att efterlikna deras tro och goda gärningar” (SKB s. 66). Helgonen, som nu är i himmelen, har nått fram till det himmelska Kanaan efter mycket kamp och strid. De har vandrat genom andliga öknar och genomlevt många vidrigheter här på jorden. De var ljus och salt, men det gav dem ingen synlig helgongloria i världens ögon utan var ofta föraktade och förföljda. De har vandrat igenom Tåredalen, gråtit många gånger, men njuter nu, efter avslutad färd, en obeskrivlig frid och glädje. Gud har torkat bort alla deras tårar.

De var ljus och salt i världen. De satte inte sitt ljus under skäppan. Må inte heller vi göra det. Amen.

S Bergman

[^]