Immanuel – Gud med oss

Predikotexten i dag utgörs av Matteus berättelse om Kristi födelse. Den är kort och rakt på sak. Vi får där höra om händelserna kring Kristi födelse ur Josefs perspektiv, medan Lukas har den utförligare berättelsen som vi vanligtvis kallar julevangeliet. Lukas berättar om händelseförloppet ur Marias perspektiv. Vi har här två olika berättelser om Jesu födelse, men de motsäger inte varandra på minsta vis utan är till sitt innehåll helt samstämmiga.

Matteus understryker att Jesus föddes av en jungfru, dvs. av en ung giftasvuxen kvinna som fortfarande var oskuld. Han lyfter fram en profetia om Messias från Jesajas bok: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel” (Jes. 7:14). Det var tecken eller ett under i Davids kungahus, som utlovades av Herren själv. När jungfrun Maria, den av Gud utvalda kvinnan, 700 år senare födde Jesus gick profetian i uppfyllelse. Maria bekräftar själv att hon är jungfru när hon av ängeln Gabriel får reda på att hon skall föda ett barn. Hon säger då: ”Hur skall detta kunna ske, ingen man har rört vid mig?” (Luk. 1:34).

Vi har en annan profetia om julens under hos Jesaja. Vi hörde den i dagens epistel: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är … Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste” (Jes. 9:6). Julens stora under utan like i världen är att Marias barn är Gud, att det har två naturer, en mänsklig och en gudomlig, förenade i en enda person. Det är detta ofattbara som aldrig går att förklara. Vi kan bara falla ner i tillbedjan inför det, vilket vi också brukar göra när vi i högmässan kommer till den punkten i den nicenska trosbekännelsen. Detta är den kristna kyrkans grunddogm som allt annat vilar på. Den sammanfattas i ordet Immanuel, vars betydelse vi återkommer till längre fram. Låt oss nu se närmare på julevangeliet enligt Matteus. Det börjar med

1. Josefs vånda och svåra dilemma

Den allra förste som grubblande över Marias graviditet var Josef. För honom var det en gåta hur hans älskade Maria kunde vänta barn. I vår Matteustext möter vi en förskräckt, förvirrad och förtvivlad Josef. Som fromma judar hade både han och hans trolovade Maria varit inställda på att följa den judiska seden att vänta med det äktenskapliga samlivet till efter bröllopet. Trolovningen var i biblisk tid ingen förlovning i nutida mening utan den juridiskt äktenskapsgrundande ceremonin som skedde inför vittnen. Efter det var paret man och hustru. Det är därför Maria i vår text kallas för Josefs hustru. Bröllopet, som kom en tid efter, var en fest som anordnades i samband med att brudgummen hämtade hem sin hustru och fullbordade så äktenskapet.

Men nu upptäckte Josef plötsligt att Maria väntade barn! Kanske syntes det på henne efter hennes tre månader långa besök hos sin väninna och släkting Elisabet som också väntade barn – barnet som senare blev Johannes Döparen (Luk. 1:56). Det blev en chock för Josef när han förstod hur det låg till. Även andra förstod att Maria väntade barn. Men de tog för givet det var Josef som var far till barnet. Men för Josef, som bestämt visste att så var det inte, var det förfärligt. Han slets sönder av motstridiga känslor. Var det möjligt att hans älskade och högt aktade Maria hade svikit och bedragit honom? Han kunde inte, ville inte tro det, men vad annat skulle han tro? Hur han än grubblade kom han inte till någon annan slutsats än att hon måste ha varit ihop med en annan man.

Josef fick uppleva samma besvikelse och smärta som många andra, både män och kvinnor här i världen fått göra, när otrohetens synd plötsligt slår sönder en kärlek som man trodde var stark, helig och okränkbar. Det är som ett knivhugg rakt i hjärtat. Det finns åtskilliga som blivit knäckta för livet av sådana upplevelser.

Det står att Josef var en god och rättfärdig man. Det kommer fram också på det sätt han nu hanterar sin smärta och sin sorg. Han for inte ut i vrede och bitterhet, ställde henne inte mot väggen och öste sitt förakt över henne. Han visste att mäns vrede, i synnerhet i sammanhang som detta, var farlig. Men han kunde inte tänka sig att under rådande förhållande fira bröllop och ta Maria hem till sig. Han kände att han måste skilja sig från henne.

Det kunde ske på två sätt. Antingen kunde han gå den rättsliga vägen och offentligt begära skilsmässa på grund av otrohet från hennes sida. Mose lag värnade strängt om äktenskapet och bevisad otrohet var belagt med dödsstraff. Även om det straffet inte tillämpades vid denna tid, var det illa nog, särskilt för en kvinna, att bli dömd för otrohet. Det alternativet skulle för alltid dra vanära över Maria, och det ville han inte. Han vill inte göra henne illa. Det är inte sig själv han tänker på i första hand. Det är hennes ställning och hennes rykte han värnar om.

Det andra sättet var att i all stillhet skilja sig från henne utan angivande av något särskilt skäl. Israels folk hade vid denna tid en ganska slapp skilsmässopraxis. En man kunde skilja sig från sin hustru av nästan vilken anledning som helst. Av omsorg om Maria beslöt han sig för att utnyttja den senare möjligheten. Han skulle bara ge henne ett skiljebrev, bevittnat av två vittnen. Det innebar också att hon var fri att ingå ett nytt äktenskap. Så skulle hon få föda sitt barn som en frånskild hustru, inte som en brännmärkt äktenskapsbryterska. Så var hans tanke. Men Gud sätter stopp för hans omtänksamma försök att hantera situationen. Han låter Josef få reda på den verkliga sanningen.

2. Hemligheten med Marias barn uppenbaras

Josef får en uppenbarelse i en dröm. Har man fått vara med om traumatiska händelser, ger de sig ofta tillkänna också när man sover. Tankarna arbetar i det omedvetna och katastrofen upprepar sig i drömmar och mardrömmar. Men Josef får en dröm som gör honom lugn och låter hans värsta farhågor komma på skam.

En Herrens ängel uppenbarade sig för honom och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande.” Att Maria genom ett Andens under skulle föda den Högstes Son hade ängeln Gabriel meddelat henne i förväg, vid det vi kallar hennes bebådelse. Men hade hon berättat det till Josef? Det ser inte så ut. Kanske hade hon skjutit på det, gått och väntat på rätt stund att berätta om denna ofattbart märkliga sak och göra det på ett sådant sätt att hon blev trodd av sin älskade man.

Men nu griper Gud in och låter också Josef få sin bebådelsestund, likt den som Maria tidigare hade fått. Och ängeln löser inte bara gåtan med Marias graviditet utan har också något att säga om barnet hon skall föda. ”Hon skall föda en son och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Observera att det inte står ”föda dig en son”. Sonen är inte Josefs köttslige son, ändå blir han här av Gud insatt som fosterfar för barnet som Maria väntar. Josef skall inte fly sitt äktenskap. Barnet skall födas inom äktenskapet, i Josef och Marias äktenskap. ”Vi ser”, säger Luther, ”hur Gud även i samband med Kristi födelse ärar äktenskapet.” Josef skall vara familjefar, ikläda sig papparollen. Likt andra fäder skall han ge barnet dess namn och ta ansvar för dess uppväxt. Han skall ge honom namnet Jesus, på hebreiska, Jeschua, vilket betyder ”Herrens frälsning” eller kort och gott ”Frälsaren”.

För Josef uppenbaras således att Marias son skall bli en frälsargestalt, men inte vilken som helst. Han skall inte leda politisk befrielserörelse, inte bli en samhällsomdanare, inte en revolutionär som griper till vapen och befriar Israel från det romerska förtrycket. Nej, ”han skall frälsa sitt folk från deras synder”. Här ser vi hur NT redan från början i ett enda slag sveper bort alla föreställningar om Jesus som en världslig frälsare. Han ensam – ”han” är betonat i den grekiska texten – skall frälsa folket från deras verkligt onda: deras synder som förstört deras förhållande till Gud och hans mening med livet. En sådan frälsare skulle Marias son bli, inte bara för Israel utan för alla folk som vandrar i mörker, hjälplöst fångade i syndens, dödens och djävulens hårda grepp.

Josef vaknade mycket lättad och tröstad. Han var fullt förvissad om att det var som Gud talat till honom. Det förskräckliga hade vänts till något stort och välsignelsebringande i hans familj. När Maria vid sin bebådelse hört vad som skulle hända böjde hon sig i tro inför budskapet från Gud och sade: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk. 1:38). Och se, nu böjer sig också Josef för Guds ord till honom. Han förstår på långa vägar inte allt, men han litar på Gud och gör som ängeln säger: Han förskjuter inte Maria, utan tar henne till sig igen.

Vi hör efter detta inte så mycket mer om Josef i evangelierna. Man tror att han dog tidigt. Men vi skall inte låta honom försvinna i glömska. Han var den förste man i NT som fick höra om jungfrufödelsen, och han trodde på den. I denna tro står Josef som en förebild för alla kristna män, precis som Maria med sin tro är en förebild för alla kristna kvinnor. Josef är en tänkande men också lyssnande man. När han lyssnar till Guds Ord förs han in på trons väg och tror undret. Han tror med Maria att för Gud är inget omöjligt. Han låter Guds ord vara större än sitt förnuft. Vill du komma till en sann och levande tro på julens under? Gör då som Josef. Gud ”leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg” (Ps. 25:9).

Matteus slutar sin berättelse om Kristi födelse med att hänvisa till Jesajas profetia, den som vi inledningsvis nämnde, om jungfrun som skulle bli havande och föda en son ”och man skall ge honom namnet Immanuel. Det är inte ett tilltalsnamn som Jesus utan ett namn som kraftigt understryker barnets gudomliga karaktär. Därför säger vi till sist:

3. Immanuel är Guds julgåva till oss alla

Guds människoblivande – eller inkarnationen som vi kallar det – ligger inneslutet i namnet Immanuel. Det består av två ord: ”Immanu” och ”El” som tillsammans blir ”med oss Gud”. Men det betyder inte att Gud alltid är med oss, förstående och överseende, vilken tro vi än har och hur vi än lever. Denna moderna uppfattning om Gud är grundfalsk. Hade den varit sann, hade ingen son behövt födas som var Marias och Guds Son. Immanuel betyder ”Gud med oss” eller ”Gud i vårt kött.” Johannes utlägger det i sitt julevangelium, där han säger: ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och bodde ibland oss” (Joh. 1:1, 14). Ordet är Guds Son som i Maria blev människa, utan att upphöra att vara Gud. Om honom står det i en gammal julhymn: Han förblir vad han var: evig och oföränderlig Gud, och vad han ej var, antog han: han blev människa av kärlek till människorna.

Varför måste Gud visa sin kärlek till oss på detta sätt? Kunde han inte bara frälsa och förlåta oss rakt av utan allt detta med jungfrufödsel, människoblivande, korsdöd och uppståndelse. Ja, så tycker många. Men Bibelns Gud förlåter aldrig på det sättet. Han är helig och rättfärdig. Han har skapat oss att leva efter hans goda bud för människolivet, leva i kärlek till honom och till vår nästa. Han straffar dem som inte gör det. Den som bryter mot livets heliga bud skall döden dö. Det gjorde han klart från början (1 Mos. 2:17). Han är helig och god och kräver att också vi skall vara det. Det står han orubbligt fast vid. Men vi är inte goda. Vi bryter alla mot Gud bud. Det är vår olycka.

Som världen ser ut – full av krig och våld, lögn och bedrägeri, girighet och hänsynslös rovdrift på jordens tillgångar – kunde vi förvänta oss ett annat budskap än ”Gud med oss”, nämligen att Gud var emot oss. Människosläktet har visat stort förakt för Gud och hans vilja med livet på jorden. Människan har visat sig vara jordens farligaste och mest dödsbringande varelse. Inget annat har vållat så mycket nöd, död och elände här i världen som det som människan orsakat. Så blev det när hon lyssnade till ormens röst, vände Gud ryggen och gick sina egna vägar. Ändå säger man att människan är god. Men ingen av oss är god. För vår synds skull har vi fått Gud emot oss. Vi står under hans heliga vrede.

Julens stora budskap är att Gud ändå inte lämnat oss åt vårt öde. Vi själva kan aldrig försona våra synder. Vi kan inte besegra synden. Vi kan inte slita oss loss ur djävulens grepp om oss. Vi kan inte få bukt med vår fiende döden. Men Gud kan och han vill göra allt detta som vi inte kan. Just därför blev han människa. Han har klivit ner i vår värld, mitt i syndens och dödens värld. I stor och djup kärlek till världen har han skapat en plats där ”Gud mot oss” förvandlas till ”Gud med oss” och till ”Gud för oss”. Denna mötespunkt mellan himmel och jord mellan Gud och syndare är Jesus, han som kallas Immanuel.

För att frälsa oss från våra synder måste han vara Immanuel, vara både Gud och människa. Han måste vara människa, bli en av oss, för att kunna lida och dö för våra synder, bära straffet för dem och bli ställd under vredesdomen i vårt ställe. Men ingen som bara är människa, inte ens en syndfri sådan, orkar bära en sådan börda. Det kan bara den som också är Gud. Det är i kraft av sin gudom som Jesus besegrar synden, döden och djävulen för alla människor i hela världen. Därför heter det: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras synder” (2 Kor. 5:19).

Så skapade Gud i Jesus mötesplatsen mellan Gud och oss där ”Gud mot oss” blir ”Gud med oss”. Paulus kallar Jesus för ”nådastolen”: ”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol att tas emot genom tron” (Rom. 3:25). I honom är all vredesdom upphävd, all synd förlåten, all rättfärdighet uppfylld och himlen öppen för alla syndare utan undantag. I GT kallades locket över förbundsarken med stentavlorna för nådastolen. På den stänkte översteprästen på försoningsdagen offerblod som ett tecken på Guds förlåtelse för folkets synder. Men den verkliga nådastolen är Kristus, han vars blod renar från all synd. Barnet i krubban föddes för korset för att bli vår nådastol. Där föds vi på nytt, där börjar det nya livet med Gud. Till denna nådastol vill Gud föra oss alla och ge oss den frid som änglarna sjöng om på julnatten.

Ingen annan har fötts som Jesus och ingen har gjort så mycket för oss som han. Ändå vill många inte lyssna till honom och ta emot honom som sin Frälsare. Varför? Därför att de älskar att leva sitt eget liv. Man trivs i mörkret där man kan göra och tro som man vill. Man anser sig inte behöva någon Frälsare. Jesus säger: ”Detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset” (Joh. 3:19). Det är den allra största synden, otrons och otacksamhetens synd som, om den består, kastar oss ut i det eviga mörkret utan Gud. Alla andra synder finns det försoning för hos Immanuel. Men vill du inte träda fram till nådastolen, så finns ingen räddning. Då återstår bara Guds domstol, yttersta dagens domstol, där alla som älskat mörkret får sin rättvisa dom.

Det största av allt här i livet – och i döden – är att ha Gud med sig. Det värsta av allt är att ha honom emot sig. Gud give oss alla nåd att i ödmjuk och förundrad tro falla ner inför barnet i krubban, han som är och förblir Immanuel, Gud med oss. Amen.

S Bergman

[^]