[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Sönd. e. Jul

TEXT: Matt. 2:13-23


Guds barns sanna trygghetsgrund

Till kung Herodes illgärningar hör barnamorden i Betlehem som vi hörde om i dagens text. Herodes som härstammade från en känd släkt i Idumeen (GT:s Edom) söder om Israel, blev av romarna insatt som lydkung över Galileen, Samarien, Judeen och några områden till vid tiden för Jesu födelse. Han kallas Herodes den store inte bara för att han hade en stor och kraftig kropp. Under sin 40-åriga regeringstid var han också stor på att kriga, stor på att grunda städer, t.ex. hamnstaden Cesarea vid kusten, och bygga palats, fästningar och andra praktfulla byggnader. Han satte också igång med en genomgripande och storslagen renovering och tillbyggnad av Jerusalems tempel. ”Herodes tempel” blev ett av den dåtida världens största tempel, känt för sin överdådiga prakt. Men mest känd har Herodes blivit för sin stora grymhet. Han var, som härskare ofta är, mycket misstänksam mot alla som på minsta sätt kunde hota honom. Verkliga och inbillade fiender röjde han skoningslöst undan. Han lät t.o.m. avrätta sin favorithustru Mariamne och hennes två söner.

I sin jakt på Jesusbarnet, judarnas nyfödde konung som de vise männen berättat om, lät den paranoide Herodes sina soldater göra en räd mot Betlehem och sticka ihjäl alla gossebarn under två år i hopp om att någon av dem var Jesus. Det var en grym slakt av oskyldiga barn. Herodes barnamord har satt spår i vår kalender. Än i dag är den 28 december menlösa eller värnlösa barns dag till minne av dessa barns död.

Denna söndags ämne är barnaskapets trygghet. Hur går det ihop med Herodes barnamord? När gossebarn slits ur sina skrikande och gråtande mödrars famn och inför deras ögon genomborras av spjut eller svärd, blir det för oss en förfärlig bild av barns otrygghet i en ond värld. ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan. Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta sig tröstas, eftersom de inte längre fanns”. Så förutsade profeten Jeremia den stora sorg och smärta som en gång skulle drabba mödrar i Rakels släkt i Betlehem. Vari låg tryggheten för dessa oskyldiga barn? Och var var Gud i allt detta? Varför lät han det ske? Det är svåra frågor, men vår text ger oss ändå anledning att tala om denna söndags ämne ”Barnaskapets trygghet”. Det är en trygghet som Gud vill ge oss alla mitt i en otrygg värld. Men låt oss börja med att fråga:

1.   Varifrån kommer ondskan och otryggheten?

Meningslösa grymheter har förekommit i alla tider. Herodes var inte den förste som ägnade sig åt barnamord. Farao var långt tidigare också han en rädd härskare som fruktade att israeliterna skulle bli för många och starka i hans land. Han befallde israeliternas barnmorskor att döda alla gossebarn vid förlossningarna. Men barnmorskorna, som fruktade Gud, följde inte påbudet utan lät barnen leva. Då befallde farao att alla nyfödda pojkar skulle kastas i Nilen. Gud räddade en av dem: Mose, han som en dag skulle föra Israel ut ur Egypten (2 Mos. 1-2).

Herodes har i grymhet många efterföljare i vår tid. Vi hör om etnisk rensning, folkmord, massmord på civila, på oskyldiga barn, män, kvinnor och gamla. Många tänkte att med Hitlertysklands utrotningsläger och gaskamrar var botten av mänsklig ondska och grymhet nådd. Aldrig mer skulle något liknade få hända mer! tänkte man. Men det har hänt och händer igen. Vi lever i en otrygg värld. Det bekräftar nyhetssändningarna i ord och bild varje dag.

Värnlösa barn dödas också i fredstider. De berövas livet redan innan de är födda. I vårt land utförs mellan 35 000 och 40 000 aborter årligen. Ofödda barn röjs ur vägen, ofta bara för att de kommer olämpligt eller blir ett hinder för de vuxnas planer. Dessa barn har inget rättsskydd under livets första månader. Det säger något om det i vår tid så högt aktade människovärdet som alla säger sig värna. Det gäller inte de riktigt små.

Var finns nu Gud i denna särskilt för barnen otrygga värld? Hur kan han, om han finns, tillåta så mycket ondska och så mycket lidande som drabbar oskyldiga? Om han är allsmäktig, varför sätter han inte stopp för det? Och hur går det ihop med att Gud är kärleken? Antingen är Gud inte kärleken, eller så är han inte allsmäktig – eller så finns han inte.

Det är typiskt för nutidens människor att de gärna vill ställa Gud till svars för allt det onda och hemska i världen. Men i Bibeln kommer ondskan och grymheten inte från Gud. Han är godhetens källa, inte det ondas. Aposteln Johannes säger ”att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh. 1:5). Och i Jakobs brev står det att hos Gud finns ”ingen växling mellan ljus och mörker”, (Jak. 1:17). Gud ingav inte Herodes att slakta barnen i Betlehem. Han bjöd inte Hitler att skicka dödstågen till Auschwitz. Han har inte lärt oss att använda biologiska och kemiska vapen mot varandra. Tvärtom har Gud från allra första början befallt oss människorna att älska varandra, skydda, hjälpa och bistå varandra, leva i fred, inte hata, tortera, mörda, och slakta varandra. Ändå gör vi människor det. Hur utvecklad, civiliserad och upplyst människan än menar sig ha blivit, så fortsätter hon likväl att göra det som är ont, inte i minskad utan i ökad omfattning och på alltmer raffinerat och fasansfullt sätt.

Ondskan kommer från djävulen. Jesus säger: ”Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida” (Joh. 8:44). Mord och lögn hör till hans väsen, inte till Guds väsen. Men det betyder inte att ondskan bara är djävulens fel och att människan är utan ansvar. Det var hon som släppte in den i tillvaron, trots Guds varningar. Hon valde att lyssna till den onde och följa hans lögner om vägen till mänsklig storhet. Det har hon fortsatt med.

Herodes lyssnade inte till Guds röst utan till ondskan i sitt inre. Han hörde till dem om vilka Jesus säger: ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra” (Joh. 8:44). Också när vi syndar går vi den ondes ärenden, inte Guds. Det är den bistra sanning som Gud ställer oss inför. Det skall vi tänka på, när vi frestas att anklaga Gud för allt ont som händer.

Vi skall också komma ihåg att Gud, trots att världen ser ut som den gör, inte har tappat kontrollen. Gud är inte maktlös, eller som en del säger: han har ännu inte all makt. Men Gud är lika allsmäktig nu, som han alltid har varit. Ur vårt begränsade myrperspektiv ser det inte alltid ut så. Men i själva verket sätter Gud stopp för det onda i långt högre grad än vad vi vet om. Gud sätter gränser: dit men inte längre! Djävulen får inte härja fritt. Hade han fått göra det, så hade världen inte stått i dag. Satan, säger Luther, är en bandhund som får gå precis så långt repet räcker. Satan är mycket mäktig, men inte allsmäktig. När han ville få den fromme Job på fall genom svåra prövningar, fick han be Gud om lov. Gud sade: ”Nåväl, jag ger honom i din hand. Men du måste skona hans liv” (Job. 2:6).

Gud tillåter ibland att hans barn anfäktas och frestas svårt av djävulen. Men han gör det aldrig för att vi skall falla, utan för att vi skall bli starkare i vår tro på att Gud skall låta Satan krossas under våra fötter, som aposteln säger (Rom. 16:20).

Gud har således inte tappat greppet om världen så att han maktlös måste se på hur Satan härjar. Han är den starkare och har bestämt att djävulen till sist helt skall krossas, fängslas och oskadliggöras. Och så kommer det att bli. I det syftet sände han Jesus. Det står: ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh. 3:8). Men detta skedde på ett märkligt sätt, inte alls som vi människor väntat oss. Redan dagens text om Jesusbarnets första öden visar oss det.

2.   Jesus har själv fått uppleva ondska och otrygghet

Tidigt fick Jesus känna på livets otrygghet i ondskans värld. Han hade knappt hunnit slå upp sina ögon i Betlehem, förrän han hotades av död och förintelse. Den grymme Herodes var ute efter hans liv. Josef och Maria måste i all hast ta sitt barn och gå i landsflykt. Jesus, Guds Son, fick för ondskans skull bo som en främling och flykting i det Egypten, som Gud en gång tidigare kallat sitt folk ut ur. Också på Jesus, Guds Son, skulle ordet i Hos. 11:1 tillämpas: ”Ut ur Egypten kallade jag min son.”

När Herodes efter ett tag dör och den heliga familjen kan återvända, så är det inte slut med bekymren. Nya faror hotade från Herodes son och efterträdare Arkelaus, som gick i sin fars fotspår vad gäller grymhet och tyranni. Josef och Maria hade tänkt bosätta sig i Betlehem, i kung Davids stad i Judéen. Där på klassisk mark, inte långt från templet, skulle deras märkliga barn växa upp. Men Gud säger till Josef i en dröm: ”Nej, inte där, utan i Nasaret!” Så Josef far med sin familj tillbaka till staden Nasaret, av många judar föraktfullt betraktad som en avkrok i den av utländska ockupationer och många hedniska invandrare starkt präglade landsändan. Redan i GT talas det om ”hednafolkens Galileen” (Jes. 9:1). Det är också därför som Natanael senare, när han av Filippus fick höra att Jesus från Nasaret var Messias, misstroget undrade: ”Kan något gott komma från Nasaret?” (Joh. 1:46). Men just där växte Messias, Davids son, upp. Så uppfylldes det ”som var sagt genom profeterna att han skulle kallas nasaré”, som Matteus säger i vår text.

Vi ser att Jesus redan som ett litet barn kom till en ond och otrygg värld, där han hotas till livet av barnamördare, blir ett flyktingbarn i Egypten och sedan får växa upp i det föraktade Nasaret. Det är ett märkligt öde för ”Ordet som blev kött”, för ett barn som inte bara är ett människobarn utan Guds Son.

Men allt detta som hände ingick i Guds frälsningsplan. De onda makter som har människan i sitt våld skulle inte slås ner på mänskligt vis av en kung i palats med en starkt beväpnad här. Djävulen, synden och döden skulle besegras av en föraktad och fattig nasaré som red in i Jerusalem på en åsna och kort därefter blev gripen och korsfäst.

Det vi i dag har hört om Jesusbarnets första otrygga levnadstid är upptakten till hans stora uppdrag på jorden, nämligen att ta på sig domen över den fallna världens ondska och smaka syndens straff. Det är den gryende början till korsets lidande och död som vi ser i dagens text.

Ett trettiotal år senare då han fördes till Golgata och korsfästes där såg det ut som om ondskan segrade över honom. Den korsfäste är en bild av total svaghet, maktlöshet och otrygghet. T.o.m. den trygghet han hade som Guds Son var borta. I gudsövergivenhetens mörker ropar han i djupaste ångest: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt. 27:46). Han hade kunnat undvika korsets död om han brukat sin gudomliga makt. Men det gjorde han inte. Han tänkte inte på sig själv, utan på oss. Med sin död i syndares ställe skulle han utplåna syndens skuld, syndens makt och syndens förbannelse över oss. Med sin död i vårt ställe vann han syndernas förlåtelse och öppnade vägen för oss och för alla till Guds barns stora trygghet. Därför säger vi till sist:

3.   Jesus är Guds barns enda sanna trygghetsgrund

Guds barns trygghet består inte i att vi slipper ondskan och lidandet här i världen. Inte ens Jesus, Guds Son, slapp det. Och han har sagt att inte heller de som tror på honom skall slippa det. Tryggheten för Guds barn finns mitt i den yttre otryggheten, faran och undergången. De små barnen som slaktades av Herodes, de första barnmartyrerna, ägde denna trygghet. Deras troende mödrar ägde den. I allt det förfärliga som hände var deras enda men stora tröst att deras barn mitt i slakten hade förts till Gud i himmelen av änglarna, där inget ont mer kunde drabba dem.

Barnaskapets trygghet heter syndernas förlåtelse, Det är att i Kristus vara friförklarad från all synd, det är att i Kristus vara fullkomligt rättfärdig inför Gud. Det är den enda grunden för Guds barns trygghet. När vi tror på Jesus är vi Guds barn. Alla andra försök att finna trygghet hos Gud är dömda att misslyckas. För trygghetsgrunden ligger inte i oss och i vad vi gör, inte heller i vår fromhet och helgelse. Grunden är klippan Kristus. Tror vi på honom, på hans löften i Ordet, dopet, avlösningen och nattvarden är vi Guds älskade och hör till de tryggaste varelserna i världen, vad som än händer. Men det är en trygghet dold under sin motsats: i fattigdom finner vi rikedom, i synd rättfärdighet och i döden liv. Så är evangeliet om Jesus vår tillflykt mitt i all oro och otrygghet. Det är vårt starka och säkra skyddsrum hur än djävulen och världen och vårt eget kött rasar mot oss.

Vill du leva i den tryggheten, måste du ta din tillflykt till Jesus, ständigt hålla dig nära honom och låta dig omslutas av Guds kärlek och nåd i honom. Gud kan omöjligen förkasta sin älskade Son som fullbordat det som han var sänd att göra. Lika lite kan han förkasta dem som tror på honom. ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:32). Det är Guds barns trygga förvissning i alla väder. Amen.

S Bergman

[^]