[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Trettondedag Jul

TEXT: Luk. 11:29-36


Sjuka och friska ögon

När Jesus föddes tände Gud ett stort ljus i världen. Jesaja profeterade om detta ljus och sade: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram” (Jes. 9:2). Jesus själv bekräftade att han var detta ljus när han sade: ”Jag är världens ljus” (Joh. 8:12). Det var inte tomt prat. Under sin tid på jorden bevisade han det med kraft i ord och handling.

Till Kristusljuset har många dragits, alltifrån de vise männen från österlandet som leddes av den märkliga stjärnan till barnet i Betlehem. I stor glädje och vördnad gav de den nyfödde judakonungen sin hyllning. Så gör än i dag alla kristna som faller ned och tillber Jesus som sin Frälsare. Men många, från början och intill nu, har också tyckt illa om Jesus som Guds ljus för världen. Man har bekämpat det och försökt släcka det. Vi hörde på Söndagen efter jul om det första försöket, hur Herodes genom sitt barnamord i Betlehem sökte släcka ljuset från Gud.

Men ljuset lyser fortfarande, ”och mörkret har inte övervunnit det” (Joh. 1:5) – och kommer aldrig att göra det så länge världen står. Och fortfarande är det så, att man antingen dras till detta ljus som Gud tänt i världen, eller så skyr man det, förnekar det och vill släcka det. Den gamle Simeons ord i templet, när han höll Jesusbarnet i sina armar, har verkligen besannats: ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många … och till ett tecken som blir motsagt” (Luk. 2:34).

I dagens predikotext talar Jesus om våra ögon. Hur man uppfattar Jesus beror på med vilka ögon man ser honom. ”Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus”, säger Jesus, ”men när det är sjukt, så ligger också din kropp i mörker. Vi skall stanna vid dessa ord i dag och tala om andligt sjuka och friska ögon.

1.   Sjuka ögon känns igen på att de inte tål Kristusljuset

”När folk strömmade till, sade Jesus: Detta släkte är ett ont släkte.” Konsulter i talekonst och presentationsteknik lär att man skall börja med något positivt och intresseväckande om man skall vinna åhörarna. Det gjorde inte Jesus. Hans genomgående budskap var detta: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium” (Mark. 1:15).

Guds rike där Jesus är kung är ett rike för syndare. Ingen människa frågar efter detta rike om hon inte ser att hon är en syndare som behöver detta nådens och förlåtelsens rike. När Jesus kallade människor dit, började han ofta med att upplysa dem om deras andliga tillstånd. De fick höra sanningen om sig själva vilken var en annan än de väntade sig. Så skedde också vid detta tillfälle: Detta släkte är ett ont släkte” Folket som strömmade till var inte en samling kriminella och utstötta utan var till största delen vanliga hederliga människor. Det var religiösa judar, stolta över att höra till Guds folk Israel och över att ha fått Mose lag, som var vägen till Gud och andligt liv. Men Jesus lät just denna lags ljus träffa dem och visa att de inte höll den: de var inte ett gott utan ”ett ont släkte”.

Vi människor är måna om att till det yttre visa upp en någotsånär putsad fasad. Vi hungrar efter att bli bekräftade av andra och tror då att vi också blir bekräftade av Gud. Men Gud ser till hjärtat, och där inne bor onda, själviska och högmodiga tankar, sådant som vi inte vill se och erkänna. Vi trivs bättre i mörkret och skumrasket än i det skarpa ljuset som avslöjar obehagliga sidor hos oss. När sanningens ljus tänds, skyggar vi för det, samvetet vaknar och vi skyler oss, springer och gömmer oss för Gud, som Adam och Eva i lustgården gjorde när de hörde Guds röst.

Detta släkte är ett ont släkte. Folk vill inte höra sådant från Jesus. För vi är ju inte alls ett ont släkte, inte rakt igenom i varje fall, tänker man. Vi kan vara goda också. Ja, i varje människas inre finns en kärna av godhet. Det är den sekulariserade människans grunddogm i vår tid. Men hennes öga är sjukt. Det vill inte se sanningen

Så är det med oss människor alltifrån syndafallet. Vi är alltid benägna att tro lögner om oss själva och om Gud. När människosläktet i början frestades med frihet och lycka, om det bara vågade bryta med Gud, så sade djävulen: Då ”skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos. 3:5). Men han ljög. Redan från början handlar det således om ögon, om att få ögon som såg livet på annat sätt än Gud. Vi lyssnade och trodde lögnen. Våra ögon blev sjuka. De sjuka ögonens livsåskådning är sedan dess denna: inte vad Gud säger utan vad JAG tycker är det som gäller. Alltid jag och mitt först, inte Gud. Denna högmodiga syn är roten till allt ont, till död och lidande och allt elände på jorden.

Människor vill i dag, precis som fariséerna på Jesu tid, i andligt avseende gärna tro på ljuset och kraften i människan, och tro på att hennes livsstil också håller måttet inför Gud. Jesus sade en gång: ”Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret!” (Matt. 6:23). Om det som vi kallar ljus i själva verket är mörker, då lever vi ju i ett fruktansvärt självbedrägeri. Vi närs av en grotesk livslögn. Vi inbillar oss att vi vandrar i förnuftets och den mänskliga upplysningens ljus, men där finner vi inte Gud utan irrar omkring i djupaste mörker.

Våra ögon är sjuka. Vad de ser är vad vår blinda och egenkära natur vill se. Vi styrs av vårt kött och dess onda begär. Vår massmediala kultur öser dagligen över oss allt möjligt som kittlar dessa begär efter pengar, rikedomar och njutningar och håller dem vid liv. Sjuka ögon blir ännu sjukare av det. Aposteln Johannes säger: ”Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen” (1 Joh. 2:16).

Vad ser vi på, vad tror vi på, vad lever vi för? Är det Guds ljus eller vårt eget ljus, det som i själva verket är mörker? ”Se till, att ljuset som du har i dig inte är mörker”, säger Jesus till dig i dag, väckande och varnande.

Det sjuka ögat tål inte Kristusljuset som avslöjar synden i våra liv. Och när ögat inte vill se den, kan det inte heller se Kristus som något ljus i mörkret. När Jesus säger: ”Detta släkte är ett ont släkte”, talar han sanning. Den måste vi böja oss för och låta oss förkrossas av. Då kan vi få friska ögon. Jesus kan och vill göra det undret med våra sjuka ögon. Vad är då de friska ögonens kännetecken?

2.   Friska ögon känns igen på att de dras till Kristusljuset

”När ditt öga är friskt, får hela kroppen ljus”, säger Jesus. När blir vårt öga friskt? När vi ser vår synd, förskräcks och plågas av den? Nej, inte då. Vem blir frisk av en läkardiagnos som ger mig några få månader kvar att leva? ”När budordet kom, fick synden liv och jag dog”, säger Paulus (Rom. 7:9-10). Så känns det när man får upp ögonen för sin synd, när Guds lag drabbar samvetet. Synden får liv: man ser den och känner den. Men man blir inte frisk, utan blir sjukare och dör, genomborrad av lagens spjut. Man erfar sanningen i ordet: ”Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen” (1 Kor. 15: 56).

Men från Kristusljuset strålar ett större och starkare ljus än det skarpa och dömande: ett frälsande ljus, som inte dödar, utan ger liv. Det är ett ljus som botar våra sjuka ögon så att vi ser Jesus som den han verkligen är: Jesus, Guds Son, ”han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25). Detta, hans död och uppståndelse på tredje dagen, är det som Jesus här i vår text och två gånger hos Matteus kallar Jonas tecken, det enda tecken som det onda släktet skall få. ”Liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter” (Matt. 12:40).

Jesus säger: ”Om nu hela din kropp höljs i ljus och ingen del av den ligger i mörker, då blir allting ljust.” Dessa ord brukar i predikningar föranleda varningar för att ha ett och annat hemligt rum, stängt för Jesus. Och visst är det så, att mörkrets furste ibland, i ett sista desperat försök att hålla kvar en människa som dras till Kristusljuset, försöker få henne att åtminstone avskärma någon del av sitt liv, som ett för Gud fridlyst område, ett rum med skylten ”privat”, dit Jesus inte äger tillträde. Försvarar man en och annan synd, inte vill bekänna och överge den, så är det ett tecken på att ögat fortfarande är sjukt.

Men i vår text om ljuset som flödar in och inte lämnar en endaste vrå i mörker är i själva verket ett underbart evangelium. För det är precis vad som sker, när rättfärdiggörelsens eller syndaförlåtelsens ljus flödar in över våra liv och tränger in i våra hjärtan. Allt blir ljus, ett ljus som vi inte flyr utan dras till för det är ett livgivande ljus. ”Rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar” (Mal. 4:2). Denna sol lyser in i minsta vrå. Kristi rättfärdighet överskyler all synd. Inget lämnas kvar oförsonat, oförlåtet och åt oss själva att reda upp. Det sanna evangeliets ljus ger allt eller intet.

När örat hör detta evangelium och hjärtat tror det, då sker undret: vi får friska ögon som ser rätt, som inte bara ser oss själva som syndare, utan ser oss som Gud ser oss i Kristus: som ljusets goda och rättfärdiga barn.

Dessa friska ögon kännetecknas av att de dras till Kristus-ljusets allt botande evangelium. De älskar det ljuset och fröjdas i dess varma sken. Trons ögon ser, likt lärjungarna på förklaringsberget, ingen utom ”Jesus allena”. Han är allt, han är nog. Han är den som ”gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim. 1:10). Det friska ögats stora konst är att mitt i all synd och brist kunna se sig skuld- och syndfri i Jesus, se sig själv förlåten och rättfärdig, och detta fast man vet att man är en syndare.

Så känns det friska ögat alltid igen på att det dras till Jesus, att det ser honom och inte kan ta blicken från honom. Kristna kan inte vara Kristus förutan. De vill leva sina liv i hans ords ljus och i allt vägledas av det. Därför söker de honom där han finns, där hans ljus strålar, i Ordet och sakramenten. I den heliga nattvarden tänker och gör de som det står i en psalm:

Här krubban är – jag faller ned, tillbeder.
Här källan är, vars flöden frälsning ge.
O, höga sakrament, som mig bereder
Att Gud, den Evige, på jorden se.

Till sist ett ord till dig som av nåd fått friska ögon.

3.   Har dina ögon öppnats för Kristusljuset – låt det då också lysa för andra

Trettondedag Jul har blivit en helg, då man talar om mission. Hedningar i form av vise män fann denna dag vägen till krubban. Ljuset är världens ljus, till för alla.

Det finns i dag så mycket förvirring på det andliga området, så många sjuka ögon, så många blinda som vandrar i mörker. Vi kan inte bota dem, lika litet som vi har kunnat bota oss själva. Det är bara Jesus som botar och öppnar de andligt blindas ögon. Det är hans evangelium och hans Ande som smörjer sjuka ögon med den ögonsalva och gör dem friska.

Ändå finns det något annat som vi kan göra. Jesus ber oss i dag att inte sätta ljuset, som botat våra ögon, ”på en undangömd plats eller under skäppan”. Ljuset Jesus skall självklart stå på ljusstaken så att alla kan se det. Vi har fått det rena och klara evangeliet om honom. Vi har fått mer än folket i Nineve som hörde på Jonas predikan, mer än drottningen av Söderlandet som for långt för att lyssna till Salomos visdom. Vi har Jonas tecken, korset och uppståndelsen, som då ännu låg i fjärran: Vad gör vi med detta som är mer? Vi måste sätta det på ljusstaken, högt, högt så att alla ser det. Vi får inte stänga oss inne i vår församling och bara behålla det för oss själva.

Det är ingen lätt uppgift att bekänna Jesus i vårt sekulariserade land, som på bred front har vänt tillbaka till ren hedendom i mångt och mycket. Det är som i Nineve, den stora staden, dit Jona sändes att predika bot och bättring för ett folk som inte kunde skilja ”mellan höger och vänster” (Jon. 4:11). Jona tyckte att det var ett omöjligt företag, det var bara bortkastad möda. Men han misstog sig: många vände om till Gud, när Jona predikade.

Så är det också vår uppgift att i vår tid vittna om ljuset, och sätta det på ljusstaken, så att alla får se det. Skäms inte för ljusets evangelium! ”Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror” (Rom. 1:16). Man vet aldrig vad som kan hända, när ljuset ställs på ljusstaken. Amen.

S Bergman (2014)

[^]