[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Septuagesima

TEXT: Luk. 17:7-10


Allt av nåd

Jesus målar för sina lärjungar upp en bild av en vanlig tjänare på en gård som utan tack och lön tjänar sin herre från morgon till kväll. Ordet ”tjänare” (grek. doulos) betyder egentligen ”slav” och kunde lika gärna ha översatts så. Märkligt nog låter Jesus denna bild från en slavs liv säga något om det som är denna söndags ämne: Guds oförskyllda nåd. Vi återkommer till det.

Men först några ord om slaveriet på Jesu tid. Systemet med slavar var mycket vanligt i den grekisk-romerska världen. Ländernas samhällsekonomi var till stor del beroende av slavarnas arbete. Krigsfångar blev slavar. Fattiga och skuldsatta människor valde ofta själva att sälja sig som slavar. Det gav dem en tryggad försörjning, en slags fast anställning. Slavar kunde ha dåliga herrar som behandlade dem omänskligt. Men i regel var man mån om sina slavar och tog väl hand om dem.

I Israel fanns också slavar. Mose lag förbjöd inte systemet med slavar, men de fick inte behandlas hursomhelst. En slav var genom Mose lag skyddad mot övergrepp och han hade rätt att bli fri efter varje sexårsperiod (2 Mos. 21:2). När friåret kom valde många att stanna kvar i sin tjänst.

Vi kan lägga märke till att Jesus i evangelierna inte angriper det rådande systemet med slavar. Det förvånar en del som gärna vill se Jesus som en stod upp mot förtryck och orättvisor i samhället. Men Jesus var ingen samhällsomdanare. Han gjorde varken uppror mot den romerska ockupationen eller slaveriet. Varför inte det? Därför att hans uppgift var en annan. Han hade inte kommit för att förvandla samhällen och ekonomiska system utan för att frälsa och förvandla syndare genom att kalla dem till Guds rike, till omvändelse och tro på evangelium. Hans rike var inte av denna världen (Joh. 18:36).

Därmed inte sagt att vi skall vara likgiltiga för vår tids människohandel och tvångsarbeten där kvinnor och barn utnyttjas på ett förfärligt sätt. Orättvisa, grymma och omänskliga förhållanden skall vi alltid bekämpa. Det hör till vår uppgift som samhällsmedborgare.

Tjänaren eller slaven som Jesus berättar om hade en lång arbetsdag. Han skulle vara ute på fälten, bruka jorden, sköta boskapen och mycket annat. Och när han kom hem var arbetsdagen inte slut: han måste då passa upp sin herre, laga mat och servera. Det var inget märkvärdigt med det. Det ingick i hans tjänst och han förväntade sig inte tack eller extra lön för det. Jesus tillämpar nu denna bild av en tjänares eller slavs liv på sina apostlar och säger: ”Så skall också ni säga, när ni gjort allt som krävs av er: Vi är ringa tjänare. Vi har bara gjort vad vi var skyldiga att göra.”

Slaven som Jesus talar om är ingen förtryckt slav som misslynt klagar över sina arbetsförhållanden. Han verkar vara nöjd med sin tjänst. Men ändå – hur kan Jesus likna oss vid slavar? Är vi inte som kristna Guds barn, söner och döttrar i Guds familj, som frimodigt ber till honom som sin käre Fader? Visst är vi det! ”Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ’Abba! Fader!’”, säger aposteln Paulus (Rom. 8:15). Det är också Jesu budskap. Som hans livegna är vi Guds barn som han lärt att be Fader vår.

Liknelsen får inte pressas i sina detaljer. Med den vill Jesus bara framhäva en sak. På en enda punkt är vi som kristna i samma läge som slaven. Vi är i allt beroende av honom, av vad han ger och vad han säger. Vi kan inte ge honom något som inte han först har gett oss. Vi kan inte komma med några krav på tack eller på lön efter förtjänst.

Med sin liknelse lär oss Jesus först detta:

1.   Vi får aldrig glömma att vi bara är ringa tjänare

Ordagrant står det att vi är onyttiga, odugliga eller icke-meriterade tjänare. Det betyder, att vi inte har något eget att berömma oss av inför Gud.

Som Kristi tjänare måste vi alltid vara medvetna om detta. Högmod och självgodhet är vårt onda arv från Adam. Högmodet gör att vi alltid dras till lagens och de egna gärningarnas falska frälsningsväg. Vi har ett omättligt behov av att vara något, bli sedda och älskade för vad vi gör och vad vi är.

Vi har alla olika talanger eller begåvningar, ingen är utan. Dessa förmågor skall vi inte i falsk ödmjukhet förneka utan tacka Gud för men alltid komma ihåg att de är oss givna av Gud. När vi använder dessa gåvor gör vi bara vad vi är skyldiga att göra. Det hör till det ”för vilket allt jag är skyldig att tacka och lova, lyda och tjäna Gud”, som Luther säger i förklaringen till första artikeln. Men ofta använder vi dessa gåvor fel. Vårt behov av att bli uppskattade, få tack och beröm blir lätt den stora drivkraften i livet.

Vi människor gör nästan vadsomhelst för att märkas i tillvaron. Är man ingenting, en nolla i andras ögon, är inte livet värt att leva. En del som misslyckas i att göra det som är bra, slår över och göra dåliga och destruktiva saker för att få uppmärksamhet. Herostratos var en grek, en nolla som på 300-talet f.Kr. brände ned Artemistemplet i Efesos (ett av antikens sju underverk). Han gjorde det för att bli ihågkommen och inskriven i historien.

Också kristna frestas att göra sig stora på liknande sätt. Det sker när man inte gör vad Gud befallt utan hittar på egna regler och konstigheter som man gör sig märkvärdig med. På 400- och 500-talen fanns det s.k. styliter eller pelarhelgon i Syrien och Palestina. Det var asketiska munkar som bodde på en liten platta uppe på en flera meter hög stenpelare. Där fastade de och utövade sin fromhet. Massor av människor vallfärdade dit för att se på dem. Den mest kände var Simon styliten som efter många år dog uppe på sin pelare. Resterna av hans stenpelare finns kvar än i dag utanför det krigshärjade Aleppo. Det är sådant här som aposteln kallar för ”självvald gudstjänst” som bara när det köttsliga sinnet (Kol. 2:23).

Människor kan vi lura med våra spel för människors ögon för att få deras beröm, men inte Gud. Ställda inför honom får vi inget beröm. Tvärtom blir vi förödmjukade, gjorda till intet. Vi får se att också det bästa i våra liv är befläckat av egenkärlek och högmod.

När profeten Jesaja i en syn såg sig stå framför den Helige utropade han: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot!” (Jes. 6:5). Allt eget beröm, allt skryt tystnar. Förkrossade måste vi falla ner inför Gud och bekänna som kung David: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon” (Ps. 51:6).

Vi har så lätt att växa oss stora och söka egen ära, att sätta oss om inte på pelare så åtminstone på en lite upphöjd piedestal. Det gäller alla, både apostlar, präster som lekmän. Därför behöver vi ständigt påminnas om att vi i oss själva bara är ringa, onyttiga och odugliga tjänare. Vi behöver påminnas om Skriftens grundprincip i förhållandet mellan Gud och oss, nämligen att ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (1 Petr. 5:5).

Det är inte på toppen utan på botten, där vi inte har något att berömma oss av, som Gud möter oss. Så fort vi börjar ställa krav på Gud och vill ha lön efter förtjänst, så är det ute med oss. Då blir vi som de första som blir de sista. Begär vi att få lön efter förtjänst, ja, då blir det den lön som synden ger, nämligen straff och död. Från det vill Jesus bevara oss både genom bilden av slaven i vår predikotext och genom liknelsen om arbetarna i vingården i dagens evangelietext. I Guds rike går det inte efter förtjänst utan efter den oförskyllda eller oförtjänta nåden.

2.   Den oförskyllda nåden skall vara vår stora tillflykt

Tron utmärks av att den flyr till Kristus och tar emot hans nåd. Den låter på Guds uppmaning nåden flöda in i det oheliga och orena hjärtat. Då blir vi saliga enligt ordet: ”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt, Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd” (Ps. 32:1).

Den oförtjänta nåden utplånar allt vad skuld och fördömelse heter, den renar samvetet och sveper bort allt som skiljer oss från Gud. Den lyfter oss upp till Gud och låter hans ansikte lysa över oss och ge oss frid. Det är denna nåd ensam som gör oss heliga och rena inför den Helige. Och det beror på att när Gud ser till oss i nåd, ser han oss rättfärdiga i Jesus. Frälsningen skänks oss enbart för vad Kristus gjort för oss, för hans förtjänsts skull. Den motiveras inte av något i oss. Varje inblandning från vår sida är utesluten. Aposteln säger: ”Den som inte visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5:21). Det är just detta ”i honom” vi skall gripa tag i och tro. Och så som Gud ser oss i sin älskade Son, så skall vi själva se oss.

Vi är Kristi livegna, men han är ingen hård herre, ingen hård och grym slavdrivare. Han är den Gode Herden som gav sitt liv för fåren. Han har friköpt oss med sitt blod från det onda slaveriet under synden och djävulen. Han är långt bättre än den herre som beskrivs i liknelsen, ja, han är rena motsatsen. Han säger: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Han som var Guds Son tvådde som en slav sina lärjungars fötter. Kristus betjänar sina livegna, han tröstar, hjälper och uppmuntrar dem och kan även säga som i liknelsen om de anförtrodda punden ”Bra, du gode tjänare” till dem som förvaltar evangeliets gåvor väl (Luk. 19:17). Av nåd lovar han oss t.o.m. lön, och det trots att vi inte har gjort ”allt vad vi var skyldiga att göra”. Vilken kristen har gjort det? Men också våra tillkortakommanden täcks av förlåtelsens nåd. Lönen är nåd utöver nåd.

Strax före vår text finns ett samtal mellan Jesus och lärjungarna om det kristna livet i en värld av förförelser, frestelser och faror. Då ber lärjungarna: ”Ge oss mer tro” (Luk. 17:5). De kände att de behövde mer tro inför de svårigheter de skulle möta. Kort efter det berättar Jesus om slaven som tjänade sin herre utan tanke på tack och lön. Han ville stärka deras tro på den oförtjänta nåden. Den skulle bära dem genom alla svårigheter och ge dem kraft att stå emot djävulens och världens alla attacker.

Också oss vill Jesus uppmuntra till att alltid ta vår tillflykt till den oförskyllda nådens evangelium. Aposteln Paulus uppmanar oss att klä oss i ”rättfärdighetens pansar” (Ef. 6:14). Vår egen rättfärdighet är inte mycket till pansar, men Kristi rättfärdighet är det. Vi skall också skydda oss med ”trons sköld”, säger han: ”Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar” (Ef. 6:16).

Vi behöver mer tro på den oförtjänta nådens evangelium, en allt fastare tro att nåden alltid är starkare än synden i alla dess former. Det är av allra största vikt att vi håller oss till det rena och ofördärvade evangeliet – det som inte motiveras av något i oss utan skänks oss enbart för Kristi skull. Därför behöver du och jag likt apostlarna be om mer tro: ”Herre, ge mig större och starkare tro på den oförskyllda nåden, för den är min enda tillflykt, mitt enda hopp.” Det finns ingen bön som Gud hellre hör och besvarar.

3.   Nåden gör oss till glada och hängivna tjänare

Aposteln säger: ”Var inte ögontjänare som försöker ställa sig in hos människor, utan var Kristi slavar som helhjärtat gör Guds vilja” (Ef. 6:6). Tjänaren i vår text var en slav. Att vara slav under Kristus är något helt annat än att vara slav under djävulen, denne tyrann som håller oss fångna i synder och begär och fördärvar och förstör våra liv. Att vara Kristi slav är att vara fri från dessa onda makters tyranni. Det är den sanna friheten som förlöser oss till nytt liv.

Nåden förlåter inte bara synden, den gör oss också till goda tjänare. Vi har sett hur besatta vi kan vara av att bli något av egen kraft. Men vi har också sett att i Guds rikes sammanhang fungerar inte det. Där är det en annan ordning som gäller, nämligen den oförtjänta nådens ordning. I Guds rike gör Gud något av ingenting. Han gör inga andra friska än de sjuka, inga andra rättfärdiga än de orättfärdiga, inga andra visa än de ovisa, inga andra dugliga än de odugliga osv. Det goda vi som kristna får nåd att göra är inte vår förtjänst. Det är alltsammans hans verk.

Aposteln Paulus säger om sig själv: ”Jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves” (1 Kor. 15:9-10). Han var i egna ögon en ringa och oduglig slav. Men evangeliet förlöste honom till ett liv där han inte drevs av lagens slavpiska utan av den kärlek till Gud som den oförskyllda nåden skapat hos honom. Må den nåden göra också oss till sådana där Guds nåd inte varit förgäves. Amen.

S Bergman

[^]

 

 

 

 

 

 

 

Site Meter