[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Sexagesima

TEXT: Matt. 10:2-15


Herrens såningsmän

 En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. Så säger Jesus till folket då de hade samlats i stora skaror för att höra på vad han hade att säga. Vi hörde det nyss i evangeliet från altaret.

Vem såningsmannen är förstår vi, det är Jesus. Och vi vet vad han sår ut också, det är Guds Ord. Guds Ord är den största gåva vi människor fått av Gud. I det Ordet talar Gud till oss och säger det som vi annars aldrig kunde få veta. Det Ordet avslöjar nämligen våra hemligaste brister och låter hjärtats uppsåt och tankar träda fram i dagen så att vi själva kan se dem. Guds Ord är en syndaspegel. Men i det Ordet möter oss också Guds nåd och barmhärtighet, så att vi kan förstå att vi är innerligt älskade av Gud. Guds är en nådaspegel, som speglar Gud själv.

Det följer ett stort ansvar med Guds Ord. Antingen tar människan emot det och det blir då till hennes salighet, eller också förkastar hon det, och det blir då till hennes fördärv.

Det som gäller om Guds Ord, det gäller också den som är sänd med ordet. Om detta ska vi nu få höra, då vi lyssnar till predikotexten på denna Ordets söndag, den tredje årgångens predikotext i Matteus 10:2-15, där de heliga orden så lyder i vår Herres Jesu Kristi namn: Textläsning

Herrens såningsmän är rubriken på vår predikan idag. Vi börjar med att fråga:

Herrens såningsmän, vilka är de?

Vår text svarar: Detta är namnen på de tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, vidare Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, Filippus och Bartolomeus, Thomas och Matteus, publikanen, Jakob, Alfeus son, och Taddeus, Simon ivraren och Judas Iskariot, han som skulle förråda honom.

De var varandra mycket olika. Där har vi den temperamentsfulle Petrus, som kastade sig i sjön för Kristi skull, som förnekade honom i nattkylan på översteprästens gård, som predikade så att 3000 judar kände ett styng i sina hjärtan och omvände sig. Där är den fridsamme Johannes, Herrens älsklingslärjunge. Där är Filippus, som såg och trodde att Jesus var den som Mose skrivit om och som visade sin vän Natanael till Jesus med orden: ”Kom och se”. Där är den tvivlande Tomas, den moderna skepticismens representant bland de tolv apostlarna: "Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro." Han fick göra detta, och han trodde, men han blev förebrådd av Jesus: Saliga är de som tror, fastän de inte ser. Där är Simon ivraren, som vi vet så litet om, och den penningkäre Judas Iskariot som vi vet mer om, och alla de andra. De kom från olika yrken och bakgrunder. Matteus var publikan, men de flesta var väl fiskare. Men det som band dem samman och ändrade deras livsinriktning fullständigt, det var uppdraget från Jesus.

Att vara apostel var att vara hans sändebud, som ordet betyder, eller för att ta betydelsen av det hebreiska ordet, att vara hans representant, hans ombud som uppträder i hans namn med hans bemyndigande, legitimation och fullmakt. Apostlarna är Jesu företrädare.

Nu skulle de ut på sitt första uppdrag, de sändes ut för första gången. De fick senare en andra sändning, efter att Jesus uppstått. Då sändes de ut till hela världen med den kända missionsbefallningen: Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Vi lägger idag särskilt märke till att Jesus i missionsbefallningen lovade vara med sina apostlar intill tidens slut. De tolv hann inte göra alla folk till Jesu lärjungar. Det tog mer än en generation. I enlighet med Kristi Ord går deras uppdrag vidare intill tidens slut. Efter apostlarna har Herren fått fler såningsmän. Det är prästerna, det.

Apostlarna började sprida Guds Ord ut över världen. Där de nya församlingarna grundades tillsatte man präster i enlighet med apostlarnas instruktioner. Paulus skriver i brevet till Titus: När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som ännu återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar.

Därför ska vi idag lova och prisa Gud för denna hans gåva till kristenheten, prästämbetet. Prästämbetet är inte en mänsklig inrättning som man kan ha eller vara utan. Nej, det är en gudomlig instiftelse, en del av Guds plan för hur säden ska sås ut. Vi präster har därför idag tillfälle att rannsaka oss inför apostelns maning i andra Timoteusbrevet: Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. Och varje kristen må tänka och tala om sina präster som Guds ord manar tessalonikerna: Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. 

Så kommer vi nu till den andra frågan:

Herrens såningsmän, vilket är då deras verk?

När Herren Jesus sände ut sina apostlar gav han dem instruktioner. Det första var detta: där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här. Att predika Guds rike var alltså den första uppgiften. Våra bekännelseskrifter uttrycker samma uppdrag med orden Förkunna Guds rena och klara ord. Prästerna ska i apostlarnas efterföljd predika att Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa syndare, att han dött i människornas ställe. I Kristus bor hela Guds fullhet, Kristus är Gud. Det finns därför inga synder som en människa kan begå som är så stora att de inte kan förlåtas. Genom Jesus Kristus, och bara genom Jesus, blir en människa salig. Detta är Guds Ords kärna, och det ska predikas för alla folk intill tidens ände.

Denna predikan får aldrig tystna. Den får inte heller göras om intet genom mänskliga tankar och omtolkningsförsök. Såningsmannen ska så sin säd i Herrens tjänst. Såningsmannen har Guds uppdrag, han går inte i egen sak. Det han gör i enlighet med detta uppdrag, det gör Gud genom honom.

Det är inte såningsmannen som har utvalt sin Herre, utan det är Herren som har utvalt sin såningsman. De har Guds sådd i sin hand. Den har de fått för intet, och de ska ge den för intet. Och säden ska sås ut till alla människor. Ibland hamnar den på vägen, emellanåt bland törnen eller på stengrunden, eller också hamnar den i den goda jorden. Det är olika. Men ut ska den sås.

Såningsmannen fick inte ta med sig ränsel eller dubbla livklädnader. Han fick inte börja samla guld, silver och koppar i sina bälten. I så fall blev hans rörelsefrihet hämmad av tyngden så att han inte kan så utsädet så kraftigt och så uthålligt som är meningen. Han ska träda upp i tid och otid. Han ska visa människor vägen till Guds rike, så att den blir klart och tydligt utstakad för var och en. Detta var det första.

Det andra de skulle göra var att bota sjuka, uppväcka döda, göra spetälska rena och driva ut onda andar. I versen omedelbart före vår text står det: Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. Och i texten gav han dem också uttryckligen detta uppdrag.

Här är en skillnad mellan detta första utsändande av de tolv apostlarna och missionsbefallningen. Uppdraget i vår text var begränsat till en viss tid och en viss plats, de fick inte gå till hedningarna. Uppdraget var begränsat till apostlarna just då. Men i missionsbefallningen fick de uppdraget att predika Guds Ord och döpa. Då fick de inget uppdrag att bota sjuka och spetälska. Detta nya uppdrag gäller dessutom till tidens slut och omfattar alltså även prästerna.

Kyrkan har alltså inget uppdrag att bota sjuka. Nog vet vi att Gud gör olika slags under än idag. Det finns många trovärdiga rapporter om detta. Vi får inte tro att Gud inte kan göra sådana under nu för tiden! Självklart ber alla kristna till Gud om hjälp vid sjukdom och nöd av alla slag. Men Herrens såningsmän idag har inte något uppdrag att hela sjuka och uppväcka döda. De är satta i Ordets tjänst, de ska uppväcka döda själar när de sår Guds Ord, de ska bota själens spetälska genom att dela ut nattvarden och avlösningen.

Låt oss därför tacka Gud att ämbetet ännu fungerar mitt ibland oss, att Guds rena och klara Ord fortfarande förkunnas i vårt land.

Så ställer vi den tredje frågan till vår text:

Herrens såningsmän, hur ska de tas emot?

Vi får inte glömma bort att Ordet, säden, måste tas emot i tro för att verka frälsning. Det räcker inte att bara vara döpt eller tillhöra en kyrka. Det räcker inte ens att gå i kyrkan om man så gör det varje söndag. Nej, säden måste få växa i den goda jorden, i en personlig, levande tro.

I vår text idag ser vi att det gäller att ta emot både såningsmannen och säden. Den som inte vill veta av såningsmannen får inte heller säden: När ni kommer in i en stad eller by, ta då reda på vem som är värdig, och stanna där tills ni lämnar den orten. Och när ni kommer in i ett hus, så hälsa det. Om huset är värdigt, skall den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, skall er frid vända tillbaka till er. Och om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. Amen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden.”

Hur går det då till när människorna tar emot såningsmännen? Hur ska de tas emot? Vi ser det i Jesu ord: ta då reda på vem som är värdig, och stanna där tills ni lämnar den orten. Därför behövde apostlarna inte fylla sin lädersäck med förnödenheter för resan eller skaffa sig dubbla livklädnader eller pengar. De som tog emot dem och deras predikan sörjde ju för deras uppehälle.

Alla tog dock inte emot Herrens budbärare och deras budskap. Och vi ser att det inte är någon oväsentlig småsak att få ett besök av Herrens apostlar. Nej, här gäller det liv eller död. Tar man emot dem får man frid i huset. Förkastar man dem får man det värre än Sodom och Gomorra på domens dag. Orsaken till detta är att apostlarna inte kom i eget namn, inte heller i någon annan människas namn, utan i Kristi namn, i Guds namn. Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig sade Kristus en gång när han sände ut sjuttio lärjungar.

När alltså aposteln trädde in i huset och önskade det frid, var det Kristus som trädde in i huset. När aposteln blir mottagen är det Kristus som blir mottagen. Då kommer välsignelsen och friden över det huset. Men de som inte tog emot aposteln och hans fridshälsning, de förkastade Kristus. Därför blir domen värre än för Sodom och Gomorra. Apostlarna fick fördenskull till och med borsta av dammet från fötterna när de drog därifrån.

Därför ska vi idag tacka Gud för hans klara upplysningar om dessa evighetsallvarliga frågor. Kyrkan är inte en mänsklig intresseorganisation, hon är inte heller en institution kring någon biskop i Rom eller så, nej hon är Guds stämma och hand utsträckta till oss människor för att hämta oss upp till fadershuset. Aposteln är inte ideell arbetare bland många andra, vars budskap man kan välja ut sina favoriter av medan man ratar det andra. Nej, i spåren av en Herrens rätte tjänare och såningsman följer Herren själv med all sin frid och välsignelse som vilar över det huset. Vi tackar Gud för att himmelriket är så nära att vi kan ta emot det när vi öppnar vårt hjärta och hus för Guds heliga Ord. Det är verkligen himmelriket vi tar emot och inte människors välmenande ord. Vi tar emot Guds Ord. Amen.

Jakob Fjellander

[^]